Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 14

sätta en krona på. Krigarehatten har I burit länge nog.» Hon vände sig
till rikskansleren, som grånad och böjd stod främst bland herrarna.
»Gref Axel, är I beredd att på riddarsalen uppläsa renunciationsbrefvet,
som eder plikt är?»
»Nej, eders nåde, icke till något pris gör jag detta,» svarade den gamle
statsmannen. »Eder salig herr fader har ålagt mig att intill min
dödsstund främja eder regering, och det svärjer jag, att vore min graf
öppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den än jag sveke ett
gifvet ord.»
»Våra meningar ha tidt törnat med udden mot hvarandra. Denna gång har I
brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser förvisso ej slika
betänkligheter.» Kristina nickade åt denne nye rådsherre, men hennes
blick stannade icke på honom. Oförtöfvadt närmade hon sig riksdrotsen.
»Af eder, gref Per, väntar jag att bli hulpen, när min krona för alltid
skall tagas af,» sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka
att bistå henne i denna handling.
Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och
de veka, svårmodiga tankarna, steg höfviskt bugande fram till
drottningen.
»Allernådigste drottning,» sade han allvarligt. »Med förunderligen stor
glädje satte jag en gång kronan på edert unga hufvud, välsignande den
dag, som skänkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan förmå mig att lyfta
detta äretecken af eder hjässa, där det rätteligen borde varda den
skönsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock -- därom må I själf låta --
jag har älskat eder med en faders kärlek och en undersåtes vördnad,
aldrig förgätandes, att I var min kunglige väns och hela Sveriges hopp.»
Kristinas ögon fylldes af heta tårar, men hon tvang dem tillbaka och
sade sakta med skälfvande djup röst:
»Må vi nu ej spilla flera ord förgäfves. Edert redliga svar aktar jag
högt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vänskap för Kristina af
Sverige. Vi skola nu inte låta ständerna bida längre.»
Axel Oxenstierna ryckte till, som om en häftig smärta genomilat hans
leder, och hans gång var vacklande, när han trädde fram till drottningen
för att gifva henne riksäpplet i den vänstra handen.
Riksamiralen Gabriel Oxenstierna öfverlämnade spiran, under det att
tårarna oafbrutet rullade ned för hans väderbitna ansikte och samlade
sig i det korta skägget, hvarifrån de droppade ned på den dyrbara,
lysande klädningen.
Iförd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, följd af rådet,
hofvet och adeln. De tre ofrälse stånden mötte i riddarsalen.
Från åskådarläktarna stirrade tusentals ögon ned på den unga
drottningen, som med rak och säker hållning intog tronstolen.
Fruntimren hviskade med gråtmilda röster, att det var densamma, som
grefve Magnus De la Gardie låtit förfärdiga af rent silfver och skänkt
åt hennes majestät vid kröningen. Och nu fick den stackars grefven icke
ens visa sig.
Trängseln härinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke
minst. Något så märkligt hade man tillförene aldrig bevistat, och hvar
och en ville komma i åtnjutande af främsta platsen. Den, som törhända
föreföll mest oberörd, var drottningen själf. Hennes blå ögon med den
förunderligt kallt klara blicken strålade ut öfver församlingen
forskande och djupa. Kring de röda läpparna låg ett flyktigt, sorgset
och halft ovänligt leende, som tycktes spörja, hvilken som här i salen
vore hennes vän eller fiende.
Hon lyssnade tydligen förströdd till den skrift, hvilken hon själf
affattat, och som skilde henne från land och krona.
För henne allena stod det klart, att hon afbördade sig ett folk, hvilket
aldrig mäktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af
riksförmyndarna till hörsamhet, dygd och stilla gärningar uppfostrade
Kristina. När hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke
längre.
Trött, oändligen trött var hon på detta barkbrödsrike med sina ödsliga
skogar, höga berg och fattiga kojor. Hon hade ej förmått förverkliga sin
barndomsdröm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar ömkade
hon. I heta böner hade hon åtrått kärlek till sitt ärfda land, aldrig
bönhördes hon. I afskedsstunden greps hon likväl af ångest öfver
tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter
förtro, att hon led själanöd. Högt skulle hon bära sitt hufvud äfven
utan krona.
Hon satt så stilla under hela afsägelseakten, att en och annan uppe på
läktaren förmenade, det drottningen mistat sansen, men så snart prins
Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt
bugande återlämnat densamma till sin fränka, reste hon sig snabbt och
vinkade åt riksämbetsmännen att mottaga regalierna.
Alla lydde utom grefve Per. Orörlig och stum stod han kvar på sin plats,
och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet på den unga
härskarinnan.
Kristinas stränga ansikte blef plötsligt mildt och varmt. Hon lyfte
själf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen.
»Tack,» hviskade hon, när hon öfverlämnade den gyllene klenoden i hans
händer, »I har skänkt mig ett ljust minne!»
Sedan axlade hon brådskande af sig den skarlakansröda kröningsmanteln
och stod så ett ögonblick, som lättad från alla tyngande bördor.
Långsamt, värdigt, och som beredde hvarje steg henne en njutning, skred
hon därpå ned för trontrappan. På sista steget stannade hon. Utan lång
förberedelse och utan tvekan talade hon därifrån med klar, fast stämma
ut öfver salen, där andlös tystnad rådde.
Men under det hon framförde de väl öfvertänkta orden, begynte man redan
halft förvåna sig öfver, att denna lilla kvinna i den enkla, hvita
klädningen verkligen helt nyss hållit spiran i sin hand och regerat höga
och låga. Hon stod där nu så ensam, så ringa, syntes det, i hela denna
lysande samling, hvilken innan dagen var liden i jubel skulle utropa den
nye konungens namn och prisa hans dygder.
SLUT.