Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 02

»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna
ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder
hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla
och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga
lilla människofågeln.»
»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,»
brast drottningen ut.
»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som
tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre
herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den
son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie
natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken
spådom sviker icke.»
»Kom hit!»
Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af
rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun,
röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar.
»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta
eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till
någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans
allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra
pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet
och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!»


II.
Guldkonungens dotter.

»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst
befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig
kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son.
En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille
pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest
kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga
fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda
drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur
ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått
stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern
och stänkte bläck högt upp på fingrarna.
Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för
att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan
hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett
underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora
näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär
rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen.
»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig,
Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade
energiskt på vaxet.
»Jag vill endast se till, hur fjädern löper,» sade Ebba bedjande, och
hennes vackra ansikte blef rödt af ifver. »Det tycks mig så förnöjeligt.
I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I är
allenast sex år.»
»En drottning skall kunna och veta mera än alla sina undersåtar,»
svarade Kristina med eftertryck. »När jag blir stor, vill jag bli
riksråd som din herr fader och fältherre som Magnus Gabriels, och jag
vill rida framför hären som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen
den dag, då han förde mig fram för trupperna, som svuro mig huldhetsed.
Och det dånade från läderbössorna, så att jag hoppade högt af glädje.»
Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den
gråtande Marigen från hennes båda angripare, hvilka just skulle kasta
henne i »slottstornet», sedan gick hon fram till bordet, där Kristina
ånyo börjat skrifva, under det lilla Ebba höfviskt vek undan i ett hörn.
»I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern vänligt. »Låt icke den
ena axeln skjuta till väders som en tinne.» Katarina hoppades, att
brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna
bortarbetas genom ständiga påminnelser. Amman hade en gång tappat det
kungliga barnet i golfvet, och därvid torde olyckan uppstått. Den lilla
Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt för allehanda
ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfällen sväfvat i fara, och
sällsamt nog föreföll hennes höga moder taga dessa tillbud som ett verk
af en ond ande, hvilken förr eller senare helt skulle få makt med sitt
offer.
»Hvad är det I nu förtär igen,» sporde faster Karin vidare. »Fuller
tarfvade I ordentlig spis. I har intet förtärt denna dag, endast hängt
öfver edra böcker. Låt mig se, hvad I smusslar med.»
»Det är min födelsedag i dag, och den må jag väl få fira på mitt sätt,»
svarade Kristina trotsigt.
»Icke med olydnad, mitt barn,» sade Katarina mildt. »Vet, att den, som
öfver många skall befalla, måste ha lärt själftuktan. Är det vax igen,
som lyster eder gom?»
»Ja,» medgaf Kristina kort.
»Gif mig det och far fort med edert bref, så att regeringen, hvilken
denna dag låter afse post, må få eder lilla skrifvelse i tid.»
Hon vände sig nu till de båda gossarna och befallde dem att gå ut ur
kammaren, till dess drottningen afslutat sitt värf. Marigen drog Ebba
med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro klädda
till bålda krigare. De skyndade att förvandla dem till ädla fruar och
väna jungfrur och hade sin hjärtans lust af att spela hof med de stela
träfigurerna.
Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon
och hela den pfalzgrefliga familjen hade, när Gustaf Adolf reste till
Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle sköta
räknekammaren, och sin syster ville kungen ha på slottet hos den enda
lilla dottern. Hon tilläts att taga barnen med, och isynnerhet sedan
Maria Eleonora på våren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna
förflutit lugnt och stilla. Men sedan någon tid tillbaka kände Katarina
en dof oro. Hon fruktade, att svenska härens vapenlycka svikit eller att
något ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft några tidender
från hans kärlighet på ett par månader. Också i regeringen rådde stor
oro för timad olycka. Ingen kurir hade afhörts på länge, och icke ens
den knappaste underrättelse från kriget hade man fått efter det lysande
intåget i Naumburg.
Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf
själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes
herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han
fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben,
men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från
Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista
gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning!
Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade
yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg,
dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla
dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes
denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det
var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af
rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade
löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på
träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver
löjbänken från salig kung Göstas dagar.
Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en
krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett
sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung
under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig
förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.»
Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda
till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den
stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas
hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde.
Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort:
»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro
min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med
broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i
riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har
att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en _vuxen_ kvinnas
händer icke allenast Sverige» -- han hade sänkt rösten och tillagt: --
»utan _kejsardömet_ Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och
hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.»
Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram
öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta
barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på
sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat
sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott
en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga
egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor
tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra
källor än deras barnsliga lust.
»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt
godt och har måst skrifva det om flera gånger.»
»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är
allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma.
»I må läsa det.»
Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när
hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt
leende och läste:
»Nådigste hjärtans käre Herr Fader.
Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan
till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära
dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma
tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk
och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver
Eders Kongl. Majestäts
lydiga dotter
_Christina_ P. S.»
Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande
småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för
vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes
sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland,
ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem.
Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en
docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen.
Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga
pannan, och hon svarade raskt:
»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.»
Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till
ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så
lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem.
Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd
i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande
färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar.
Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en
bit blodrödt silkestyg.
Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig
efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på
den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och
kastade strax hatten af hans hufvud.
»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik
utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga
dig för en ömklig narr.»
Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han
beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem.
»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I
veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst
i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den
förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.»
Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig
gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna.
Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga
sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så
skulle tarfvas.
Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade
hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i
dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen
rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.»
Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd
for ut:
»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast
är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga.
Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs
skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina,
varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten
ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga
hofjungfrurna att förnöja eder.»
Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt:
»Ja, jag vill dansa -- dansa ...»
Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte
var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga
hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade
han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få
ett ord öfver de skälfvande läpparna.
»Kungen ...»
Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i
våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon.
»Ja, han har fallit på slagfältet.»
»Som en hjälte!»
Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn
återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det
kärliga och fasta stöd han sig städse bevist.
Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han
talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af
ängslande tankars börda.
»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius
har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har
balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit
nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.»
»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde
ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett
barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes
för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe,
drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till
styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva
de oss behof i svåra stunder.»
Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis
herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han
förunderligen foglig.
»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina,
medan hon oafbrutet torkade bort tårarna.
»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge
gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe.
Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett
parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de
närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa
och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.»
De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek,
och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den
öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla
barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det
krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes
tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?
Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba
steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset
Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda
af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var
nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast:
»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen
vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att
axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de
polska Vasaättlingarna.»
»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll
Katarina töfvande.
»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som
lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro
späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende
för hennes äpple och spira.»
»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra
det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver
tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att
rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till
verklighetens hårda ansvar och svarta sorg.
Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin
långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne
och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring
henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den
intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra
kamraterna.
»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon
visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt
tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.»
Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina
alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af
klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade
sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.
»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes
drottningvärdighet.
Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt
oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna
skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i
detta ögonblick oersättliga förlust.
Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat.
Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader,
och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon
inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som
ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.
Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några
ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville
mottaga hans tjänster.
Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska
anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon
sade nådigt:
»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig
vördnad.»
Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes
skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes
af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en
narrkåpa.
»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr
Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I
ville hälsa edert folk.»
»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på,
Sveriges först.»
Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig,
att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett
rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och
att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand.
Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande
allvar.
»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta
eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig
kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar,
men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska
ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är
otåligt.»
Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket.
Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels
stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för
honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare
kamrater, innan han når fram.


III.
Ett land i sorg.

Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt
Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på
långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro
alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i
rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För
dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra
togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att
platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet.
Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning
till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen.
Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna
Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern
Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt.
Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i
omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den
unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med
sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta
tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden
änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade
hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd,
med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till
Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då
bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och
därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade
hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga
och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken
Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha
fast agreabla ämnen att snacka om.
Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud
lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att
fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför
högt till väders.
Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät
änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela
sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som
kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla.
Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara
bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt
tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock,
jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det
stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg.
Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare
föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han
hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till
ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan
iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte
tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta
vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor
vårdslöst med hans gods och goda.
Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren
hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och
lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen
ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne
så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att
äga honom.
Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet,
sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och
den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara
instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket
fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor
om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig
så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna
ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel
rusade förbi dem.
Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna,
slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns
andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och
ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter.
Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom
varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt
och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat,
och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad
i en af riddarsalens fönsternischer.
Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade
orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba
Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket
med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett
guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber».
Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas
nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i
sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde.
Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade
sin tanke högt till jungfru Brahe.
»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde
er vara klokare än att sätta pris på sådant.»
Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring
bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var
framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann
ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll:
»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle
mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem
minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.»
Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar:
»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon
talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af
förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och
sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den
hemvändande.
»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig
öfver hans dödliga bortgång.»
»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som
bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det
förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och
Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst.
Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har
större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att
rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens
stoft, som hon var begärandes.»