Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 09

Total number of words is 4540
Total number of unique words is 1900
25.1 of words are in the 2000 most common words
34.9 of words are in the 5000 most common words
40.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
stål kunde råda bot på den spatten.»
»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora
Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I
sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull,
och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.»
»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens
gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen
stråla alltför länge öfver en fransysk apa.»
Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten,
var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur
slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den
tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck
mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef
olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång.
Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades
tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man
trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af
jublet och igenkänningsropen.
Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej
nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade
rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande
riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den
ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom
fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie
bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst
rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till
Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda
hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade
han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns
händer.
Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar,
omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus
De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer,
och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen
ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid
kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de
klibbiga svettpärlorna ur ansiktet.
När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den
vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde
lärare, mäster Matthæi.
Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt:
»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig
vrå.»
Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne;
hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och
hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första.
Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och
lugn in i hennes öron:
»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets
böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders
minne!»
Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda
leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var
kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af
ödslighet, som behärskade henne.
Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna
utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten
mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den,
fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn.
Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från
foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade
snarliga på detta enformiga tidsfördrif.
Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de
djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren.
När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta
orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig
in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla
tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt
rus hörde en ärlig fest till.
Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de
läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde
munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar
för länge.
Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet.
Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa
väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och
den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande
ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna,
hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna
mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra
sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som
hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna.
Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det
glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en
bakgrund mot processionens brokiga färgglädje.
Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande
munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.
Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg
upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som
skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade.
Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför
drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar
och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han
näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande
hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för
att komma först till förrådet.
Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt:
»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen.
Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka
kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De
trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men
de märkte det ej.
Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med
röster, som rosslade af svält:
»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter
hela sommaren, men nu stundar det till vintern!»
Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra
bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de
jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad
detta skrän betydde.
General Wittenberg afgaf svaret:
»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola
strax jagas bort, eders majestät.»
»Hvad vilja de?»
»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är
tömd.»
»Den måste fyllas.»
Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd,
men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de
höge herrarnas fickor.
»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund.
»Ja, eders majestät, nu är _folket_ nöjdt.»
Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta.
»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?»
Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands
inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre
lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle
infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma,
allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den
torftigaste koja. --
Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all
landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen
huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon
gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och
större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin
dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken
skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal
personer.
Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande,
spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt
utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon
leende:
»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en
passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för
arrangemanget.
Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och
matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen.
Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade,
och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar,
som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor.
I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till.
Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit
för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i
Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan
medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod,
som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett
tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes.


X.
Junker Arnold.

Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i
solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från
blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade
sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst
välbehag i hela sin vidjeslanka kropp.
Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att
en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också
redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som
sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om
hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax
tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till.
Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att
värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars
bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka
ytan.
Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och
barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick
erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna,
kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade
friare utsikt.
Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt
vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig
melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita
stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och
längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk
sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna
ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar.
Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa
milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och
bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den
flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se
mera af världen än denna ensliga bygd.
Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt
vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med
de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat
öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som
morkär strax läkte samman med fnöske.
Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa
klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade
allehanda för att behålla honom vid lifvet.
Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett
par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen
hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han
herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty
han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind
blek.
Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig
Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur
fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade
hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika
bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref
damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att
orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon
kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes
moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på
svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast,
där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes
sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora
staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika
smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa
nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och
hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och
älskades i bousqueernas dunkel.
På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon
satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor
ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats.
Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att
deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa
föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr
Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med
vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville
undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en
brand.
Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med
sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått
öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod
borttrolladt.
Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare
än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare
till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar,
som biet drages till den söta, honungen.
Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför
berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under
knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle
hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin
fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå
drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med
strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter
med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes
underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol.
Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att
hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd
kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de
glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och
adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans
fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de
att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så
giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna
doft.
Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så
drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår -- törhända
mera svårläkt än det förra.
Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst
från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de
torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande
bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig
hennes gömställe.
I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud
mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde
henne med djärfva förhoppningar. Där stod:
»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en
sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande
annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I
allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.»
Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde
hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och
glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne
utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste,
när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade
han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde
gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar.
Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso
skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson.
Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru
Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med
handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp
mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät.
Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska
vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar.
Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och
sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig
på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita
armarna.
»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för
landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka.
Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka
sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam
tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af
förtret, och hon höjde handen till slag.
Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en
ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade
ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart.
Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga
mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en
ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt
riktade på den fagra Märta.
»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen
och föga välkomnande.
»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,»
svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans
känslors heta lopp.
»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad
ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru
Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få
veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra.
Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin
hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på
hans ömma blickar.
Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt:
»Länder I från Stockholm, unge herre?»
»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så
fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem.
»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade
riksmötet?»
»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem
mäkta besynnerliga.»
»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar.
Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det
tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en
fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och
likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på
Läckö? Jo: 'Tu ne cede malis.' Det är kraftord, herre!»
Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr
Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter
henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans
åsyn.
Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett
renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en
lust för ögat.
Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med
händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram
ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under
tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och
plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och
skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och
ändtligen vände han sig till gästen:
»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt
väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt
läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som
fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.»
När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr
Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och
makade därpå stopet fram till junkern.
»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.»
Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet
tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och
stänkte mörka droppar rundt omkring.
Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp
som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:
»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men
hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina
fingrar stelnat.»
»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder
herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata
törhända?»
»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar
ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från
gamle mjölnaren Johan Tordsson.»
Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång
så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han
sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa
munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda
lät sig kufvas.
Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans
sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla.
Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon
snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär.
»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena.
»I menar ...?»
»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.»
Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna
afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:
»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!»
»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till.
»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.»
»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma
kråkor med?»
Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen,
att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom
med bottnen upp.
»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar
på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid
sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.»
»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller
sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar
folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej
heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om
stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till
slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.»
Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.
»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en
pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att
lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de
förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren,
han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna
tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte
den på sitt hufvud.»
»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af
äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det
spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge
Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden
ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att
hindra skatten från att falla i smutsen.»
»Möjligt! -- Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn
ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen,
där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända
sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen,
mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och
grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget
af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.»
Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen.
Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri
domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst -- som
han förmodade -- fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att
genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se
sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att
solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar.
Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen
att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på
de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers
lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och
vårdat.
Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar
stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts
lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger,
log herr Christopher åt tilltaget.
»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I
något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas
slätt i bur.»
Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt
vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina
känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver
hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius,
hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans
farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i
fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och
hans barndom hade fyllts af dystra syner.
Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och
barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne
släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört
i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 10
  • Parts
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 01
    Total number of words is 4492
    Total number of unique words is 1742
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 02
    Total number of words is 4497
    Total number of unique words is 1767
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 03
    Total number of words is 4524
    Total number of unique words is 1917
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 04
    Total number of words is 4575
    Total number of unique words is 1860
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 05
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1791
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 06
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1834
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 07
    Total number of words is 4496
    Total number of unique words is 1913
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    34.6 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 08
    Total number of words is 4584
    Total number of unique words is 1872
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 09
    Total number of words is 4540
    Total number of unique words is 1900
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 10
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1790
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 11
    Total number of words is 4425
    Total number of unique words is 1824
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 12
    Total number of words is 4564
    Total number of unique words is 1769
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 13
    Total number of words is 4456
    Total number of unique words is 1748
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 14
    Total number of words is 930
    Total number of unique words is 518
    42.5 of words are in the 2000 most common words
    52.4 of words are in the 5000 most common words
    56.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.