Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 11

»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags,
men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det
tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för
att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte
Knut.»
Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett
ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till
Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet
slocknade i de stora, vidöppna ögonen.


XI.
Skräddaren i adelsfodralet.

Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom
Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades
fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar
den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen,
som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda,
blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig,
groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring
beryktade »morgonstjärnorna».
Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas,
halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot
regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna.
»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen
Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en
mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid
Västerlånggatan.
»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en
prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge
Messenius miste lifhanken -- kärlek förstås!»
»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt
upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på
trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.»
»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter
och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande
värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn -- hör, hur
han vrålar!»
Doulmet vände sig bort och mumlade:
»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl
måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål
för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts
vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat
ömhet för de olycklige.»
»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och
dess lagar?»
»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod
Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och
föraktade uppkomlingarne -- medan han väntade på adelsbrefvet.
Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte
uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de
mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i
juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade
dragit till sina gårdar.
Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta
taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i
gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade
till dem.
En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett
igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig
sysselsättning på denna glödheta dag.
Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det
nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en
rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig
framom kavaljerernas hästar.
»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon
med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen,
och I skall få att veta allt I åstundar.»
»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens
nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle
intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland
utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig
mildhet, inföll ifrigt:
»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres
sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes
tal.»
»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs
skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung
tillstädjer icke slikt slöseri.»
Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan
snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs
i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen
skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som
morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort
den krona I nu bär.»
Kristina ryckte till.
»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt
röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt.
Claes Tott var nog djärf att infalla:
»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra
den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går
i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius --»
»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade
Bourdelot skrattande.
Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt
ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och
orakelord i brokigt virrvarr.
Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver
drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som
tassade omkring kungaborgen.
»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,»
hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta,
att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af
mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så
länge I kör med lyckans spann.»
Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha
funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden
gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig:
»Vet hut, käring!»
Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid
brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan
skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad
ondt och farligt var.
Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i
detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom
luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades.
Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på
borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt
beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom
med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen.
Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans
läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon
tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för
första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk
hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra
febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro
strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an
med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några
arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de
ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af
allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon
skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.
Kristina stödde sig lätt mot sin medicus' arm, när hon nu gick uppför
trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare
von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan
han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd.
Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i
slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren,
där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och
kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men
handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än
betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig
honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig
som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga
kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast
stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en
enda.
Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats
allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve
allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej
vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda
lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga
komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets
tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara:
omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om
drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första
kvinna.
Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång
pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste
bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm.
Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus
skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade
hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska
italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och
spöklikt som de visat sig.
Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens
bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna
pappersarket, och han måste schasa bort dem.
Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han
hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att
efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett
lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.
Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna
genast afbröt sitt bråda lopp:
»Har hennes majestät låtit tillsäga, att hon ärnar sig ned här i dag?»
»Nej, eders nåde, därom ha vi intet försport.»
»Godt. Faren fort med det arbete, jag förelagt eder!»
Han nickade vänligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdräkt
och slätat spetskragen, begaf han sig upp för den smala vindeltrappan
till gamla matsalen, på hvars tröskel han stannade med ofrivilligt
rynkade ögonbryn, ty för hans allvarliga blick tedde sig det upptåg, som
här förehades midt på blanka förmiddagen, ingalunda amusant.
De lärde herrarne Naudé och Meibom utförde till drottningens och hela
hofvets förlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom
de för någon tid sedan skrifvit en lärd afhandling. De togo sig
öfvermåttan löjliga ut, men tycktes själfva okunniga om, att de gjorde
sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga
krumbuktande.
På ena sidan om drottningen stod Bourdelot, på den andra hennes f. d.
hofskräddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade öfverljudt,
och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillät sig slutligen några
glåpord högt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djärft hopp, och han
uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina
skrifter, hade de i själfva verket spelat den snöpliga rollen af
arlekiner.
Utan ett ord rusade den storväxte tysken fram till Bourdelot, som
föranstaltat uppvisningen, och smällde honom en eftertrycklig örfil på
högra kinden.
»Vet I icke hut, som drifver gäck med ärlig mans lärdom,» röt han,
glömsk af drottningens närvaro.
Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: »Slika uppträden, min
käre Meibom, undanbedja vi oss för all framtid. De hafva platt intet med
hofseder att beställa, och helst se vi, att I ofördröjligen drager
dädan, om I ej skall stå oss röd och blek till svars för eder
klumpighet.»
Som alltid tände vreden heta flammor på hennes kinder, och ögonen
mörknade i hot. Hon stampade hårdt i golfvet med den klacklösa stöfveln
och tillade vänd till Leijoncrona: »Drag försorg om att vi blifva den
karlen kvitt snarast görligt.»
Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk
botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under
ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord
än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga
ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar
skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns
trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl
visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och
hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod.
Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt,
icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att
jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund
försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.»
Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke
längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande
hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade
hans hat mot lyckligare medtäflare.
Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till
kammarpagerna och sade snäsigt:
»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra
tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som
Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina
förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier
öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning,
som var halft drängaktig, halft oförskämd.
»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen
har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas
piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.»
Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla
något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes
majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon
blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg.
Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad,
trugade honom ånyo:
»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna.
Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han
själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans
kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.»
»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är,
adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han
åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från
hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke
låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom,
en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra
påfvens utskickade till sin sängkammare.
En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som
blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran.
Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare
än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon
begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro
intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.
Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde:
»Hvad är I begärandes, herr kansler?»
Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det
uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med
lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde
plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt,
halft trotsigt, när hon räckte honom handen.
»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?»
»Ja -- ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången
I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en
moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser
I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag
förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.»
»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att --
varna eder.»
Kristina rynkade pannan.
»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! -- Leijoncrona, om en timme
skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!»
Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät,
som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga
personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några
långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom
förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I
synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom.
Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans
stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare
i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät
utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade
nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva
trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett,
hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren.
I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne
ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men
hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga
tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne.
Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde
drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren
drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om
att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss
skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant
äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans
amourer. --
»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf
vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn.
Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning
plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och
afvaktade hennes nästa ord.
Det kom helt plötsligt:
»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min
medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i
eget fat.»
»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna
osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för
dörren ock för andra lycksökare.»
»Hvilka menar I?»
»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.»
»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars
vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han
bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin
börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning
förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio
håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men
edra guldtunnor hade intet sprund.»
»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva,
när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda
penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.»
»Och I ger mitt 'slöseri' skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en
fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot
all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig.
Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt
beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast
passioneradt:
»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna
polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har
förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg -- hvem vill man bjuda mig,
som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan
efter hel lycka?»
Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad,
som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det
ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att
förneka den.
Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare,
och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:
»Jag väntar edert andragande!»
Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt.
»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att
mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag
nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?»
Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och
begrafde fötterna i hans yfviga päls.
Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära -- allt
var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera
än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats,
är den glömd.
Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade
Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa
föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket
annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det
hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon
till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse:
»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,»
genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka
eder grå hår. Hör mig, min vän, _Sveriges_ drottning sviker icke sin
faders tro, om hon ock ser dess håligheter. -- Nu till annat: Hvad säger
I om att bli hertig?»
»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.»
»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts
upphöjelse i hertigligt stånd.»
»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste
endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet
af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej
borde tillstädjas vapensköld.»
»Hans namn?»
»Hofskräddaren Johan Holm.»
»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en
lika braf man som någon annan.»
»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax
i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...»
Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta.
»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och
tränger till hvila, eller nej -- innan jag beger mig till Pimentelli,
skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla
ledsamheter.»
Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna
förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som
nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade,
men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet.
Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig.
Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett
viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät.
»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina
skrattande.
»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.»
»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra
åt det?»
»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts
beskydd.»
»Såå -- är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara
därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.»
Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt
sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han
allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve
Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen
kunde rädda henne.
»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått
sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon:
»Ärnar I gifta eder?»
»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast
kvinnorna.»
»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. -- Men här
lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.»
»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I
fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland
lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta,
kyssa vi bort -- det är vårt lefvebröd.»
Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade:
»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den
friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser
gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda
rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr
grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag
behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!»
Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva
riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin
frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt
med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent
som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta
Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan.


XII.
I onåd.

Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen,
hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig
med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket
öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens
ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig
och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka
från världen.
Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina
båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda
förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all
den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag
drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och
stoltaste trädet hade blåst omkull -- hennes mest älskade son, Magnus
Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt
henne ur fattningen än detta budskap.
Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder,
och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och
sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse.
Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga
henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och
lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från
drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död.
Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig
mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde: