Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 08

Total number of words is 4584
Total number of unique words is 1872
26.5 of words are in the 2000 most common words
35.4 of words are in the 5000 most common words
40.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
barn böra äga. -- Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem
munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans
ledband.»
»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att
bli ledd af eders majestät.»
»Då skulle jag än mera förakta honom! -- Någon annan herre än Gud vill
jag icke erkänna.»
Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala,
gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare,
och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande
blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas
nästa yttrande.
Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt.
»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen
orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd.
Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke
förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå
mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.»
»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus
hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som
rådt eders nåde i denna sak.»
Kristinas ögon blixtrade af vrede.
»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt.
»Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på
mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer.
Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna
till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag
trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...»
Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en
underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa
trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter
på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i
förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig
kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne?
Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det
skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan
satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring
samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år.
När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta
trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som
små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de
smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett
själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens
och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den
sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina
smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna,
som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen.
Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung
Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och
stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar.
Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar,
dåsande i stilla middagsro.
Och drottningen drömde.
Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på
denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först
tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar
saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna
fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens -- Erik
den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel,
den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de
kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen
med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och
det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja
deras ondsinne så som ock deras bekymmer.
Men när hennes folk hyllat henne -- när de erkänt, att hon var dem en
huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då
-- --
Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.
»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif
helt -- icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få
stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.»
Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge
inom henne som ett ljufligt fridsbud.
Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt,
och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga
efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras
såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på
ett eller annat sätt väcka de löje.
Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin
vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade
gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt
ned, hvad liarna glömt att meja af.


IX.
Medaljens frånsida.

Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad
af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver
dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets
broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter,
fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna
modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och
ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man
lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och
hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen.
Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på
faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett
förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men
hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater
Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en
lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det
ännu varma köttet med fjädrarna på.
»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så
tungt. Jag förgäter allt -- allt utom sorgen.»
»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen
och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.»
»Ja visst -- från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg
utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min
gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.»
Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand.
»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af
fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?»
Axel Oxenstierna skakade på hufvudet.
»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen
har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har
begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var
det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i
tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få
erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens
praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en
lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och
silfver tjufvars och skalkars handtverk.»
»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen
på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar
brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud
bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter
och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om
kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så
otuktiga, att det är synd och skam --»
Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade
till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under
herr faders hufvud.
»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde
kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer.
»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina.
»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den
sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.»
»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet,
»och intet sändebud -- i hur stora flockar de än komma -- begär sig
härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen -- --»
Hon afbröts af faderns milda:
»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet
som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar.
Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes
handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa
glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon
hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad
af godt förstånd.»
Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det
blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen,
förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på
golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon
tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara
på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst
hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna.
Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande
med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på
skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns
hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det
ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken
på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren,
grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan
väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och
löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga
herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga
öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne
med råd och dåd.
Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i
kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till
Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade
henne därutinnan.
Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från
fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden
redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget
gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma
en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en
sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan
gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af
borgarfolket.
Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka
liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken,
stirrade tankspridt rakt fram.
I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det
andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt
kunna reda tankarna.
»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat
mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.»
Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta
sig upp.
»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade
han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte
vara en väldig brasa de värma oss vid -- skott på skott! -- Hvar äro
mina söner -- min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den
unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste
lydkonung vid din drottnings sida! -- Hör -- hör musiken. Det är
jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! -- Hvar är min
kung? Jag ser honom icke för krutröken. -- Har han fallit? -- Ve landet
då!»
Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så
orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu
svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med
afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra,
snusförnuftiga stämma:
»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att
det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de
fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör,
trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.»
Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af
regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett
hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.
»Ser drottningen lycklig ut?»
»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom
Lejonporten.»
»Visst -- icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan
kosa, så är det ständigt numera.»
»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina.
»Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den
dyrbara hälsan.»
»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den
starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för
drottningen, riket och din gamle fader.»
Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet
med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de
hugsvalande orden.
Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande
vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på
ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden
eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll
kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo
hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde
honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens
närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga.
Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse.
Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller
värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller
blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned.
Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La
Vallée på själfva Stortorget?
Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än
mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest.
När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder,
gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga
junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina
värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig
borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle
våga resa sig.
Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det
härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös,
och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden,
täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne!
Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon
trampade på en fotsbredd af sitt rike?
Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans
kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret
och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte
hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett
järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon
tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som
splittrades. Det glimmade och brann i luften. -- Drottningen skulle icke
ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve
hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla
lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun.
Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam
nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom
fogarna vid fönstret.
Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när
kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej
erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga
försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter,
smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat
slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken
ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande
åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i
fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens
tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under
skinnfällen.
»Å kors, fru Kristina!»
Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att
han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu
skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda
fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men
denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.
Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina
skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans
illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt:
»Hvad är på färde?»
»Hela staden förlustar sig, eders nåde.»
»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?»
»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande
ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken
af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat
som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får
allt vända hem från kalaset med svedt skinn.»
Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen,
där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska
mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade
han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt
ute i staden i stället för att passa sin herre?
En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna
kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att
hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten
grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon
sporde:
»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?»
Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust
att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i
hans hjärna, var icke sen med svaret:
»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på
Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla
håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig
med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp
mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk
skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom,
hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den
präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han
sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I
två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste
-- med förlof -- gå in och läska mig litet på en vinkällare -- --»
Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt:
»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du
bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur
understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du,
ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!»
Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han
tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette
Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade
den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej
ville stå för det.
* * * * *
Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon,
den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon
ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning.
Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan,
som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det
var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att
som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer.
»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag
vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna
handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.»
De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde
uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet.
Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att
Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det
sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han
som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i
hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba
Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts
tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade.
Saktmodigt genmälde hon därför:
»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man
mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt
tacksamma folk.»
Drottningen rynkade pannan.
»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I
föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt -- öfver att icke
se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen
mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna
under de rika gåfvor jag har att skänka dem.»
Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken,
hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och
hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och
ogillande på henne.
Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? --
Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den
stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas
hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med
sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig
sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda
bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur
Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa
kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes
förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt.
Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af
beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg
upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en
spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan
släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor.
Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver
Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende.
»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig
smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet
falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren
och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag
skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en
önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I
skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!»
Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om
toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så
talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med
sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka
på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa
folket. Det hade för plägsed att knota.
Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den
kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade
och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en
vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de
ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen
anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn
lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett
omkring spettet.
En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade
knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig
skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas
allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka
högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste
drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss
varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen
tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande
känslan af att vara så otillräcklig som regent.
Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den
alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att
mäta med strukna mått.
Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes
trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad
hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna,
hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans,
århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som
af all naturen gjorts till ett mästerverk.»
Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät
nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen,
då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga
kröningsakten skulle taga sin början.
Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det
långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned
till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade
på sin ofantliga hjulkorg.
Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade
bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt
lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af
kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen
dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och
förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den
kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå
sidenbantläret väckte svenskarnas misshag.
Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända
från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om
värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom
och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna
vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för
att lära utländskt skick.
Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt
Amant och sade:
»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 09
  • Parts
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 01
    Total number of words is 4492
    Total number of unique words is 1742
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 02
    Total number of words is 4497
    Total number of unique words is 1767
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 03
    Total number of words is 4524
    Total number of unique words is 1917
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 04
    Total number of words is 4575
    Total number of unique words is 1860
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 05
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1791
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 06
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1834
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 07
    Total number of words is 4496
    Total number of unique words is 1913
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    34.6 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 08
    Total number of words is 4584
    Total number of unique words is 1872
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 09
    Total number of words is 4540
    Total number of unique words is 1900
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 10
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1790
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 11
    Total number of words is 4425
    Total number of unique words is 1824
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 12
    Total number of words is 4564
    Total number of unique words is 1769
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 13
    Total number of words is 4456
    Total number of unique words is 1748
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 14
    Total number of words is 930
    Total number of unique words is 518
    42.5 of words are in the 2000 most common words
    52.4 of words are in the 5000 most common words
    56.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.