Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 06

kröpo hörsamligen upp mot husväggarna, där de hotades att bli
plattryckta af framträngande kammarpager, som njöto af att kasta sig i
detta tumult.
En fet tunnbindarmästare upphof nu rösten och sade morskt:
»Hennes majestät må gärna färdas här förbi, om gatan är bred nog för så
hög person. Vi vilja icke henne något. Mäns tal lämpar sig dåligt för
kvinnoöron; de skola besmetas med honung, och vårt anförande liknar mera
den beska gallan.»
»Tig!» skrek en ung fänrik, »eller du skall bandas hårdare än dina
tunnor af mina armar.»
»Hocken tror du baxnar för dig, hin håles yngel,» röt tunnbindaren. »Är
din fader törhända en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och
penningar kronan ryckt ur våra händer, skall din ändalykt bankas blå och
gul. Det varder en nyttig spegel för de lismare, som kräla i
slottsgemaken.»
Med ett språng stod Kristina nere på gatan midt emot den uppretade
mannen.
»I kännen mig,» ropade hon myndigt ut mot folket. »Den af er, som kan
tala utan anfrätt och bitter tunga, träde fram! Hvad vill denna
skockning säga?»
Allas hufvuden blottades som på ett gifvet tecken, och en danneman steg
höfviskt fram. Trohjärtadt räckte han drottningen handen:
»En gång förr har jag sett vår drottning; det var när vår store kung
Gösta Adolf lyktat sina dagar. Då satte vi, jag, Erik Larsson, på rådets
uppmaning den aller nådigste lilla fröken Kerstin på tronen och hyllade
henne, ty hon vardt oss mycket kär för de klara Vasaögonens skull. Sedan
ha vi bedt för vår fröken morgon och kväll, och vi göra så än,
förvissade om att alla de skattebördor, hvilka kommit öfver oss, icke är
drottningens verk. Fröken Kerstin vill oss väl, det tro vi, men adeln
står oss emot, och vi skola draga upp till storkanslären. Han har fuller
rikets nycklar och torde ha löst upp Eskils gemak alltför flitigt, när
någon af hans egna pockat på kronans silfver.»
Kristinas bleka ansikte förmörkades af skamsna tankar. Hon kämpade med
sig själf, innan hon förmådde uttala de ord, hvilka rättvisan kräfde af
henne. Toge hon icke nu den man i försvar, som förtjänade hela rikets
tack för sina villiga uppoffringar, läte hon ej nu sitt pockande folk
veta, att en af hans närskylda förklarat sig vilja »lämna bort kannan
från bordet och kappan från axlarna» hellre än att suga ut bönderna,
måste hon nämna sig själf ovärdig sin faders krona.
Och hennes röst klang stark och fyllig mellan de höga husens eko. Hon
lyssnade själf som en främling, trögt och ovilligt, till de ord hon
förkunnade. Kort och kraftigt talade hon:
»Rikskanslären har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med
råd och dåd, orädd om sin egen rygg, och illa gören I, om I drogen till
honom med hot och hårda ord, ty vänligare man har icke sedan Engelbrekts
dagar fört folkets talan. Skingra eder nu och släppen mig fram. Vägen
till slottet kännen I alla; där blin i hörda.»
Ett jubel uppsteg från hundratals läppar vid dessa sista ord. Och
springande följde de hänförda undersåtarna sedan efter sin drottnings
vagn. Alltflera kommo till, och ropet: »Lefve Kristina» ljöd i vild yra.
De flesta visste knappast, hvarför det just i dag blef ropadt, men när
de skuffades fram af glada, skrikande människor, fyllde också de sina
lungor med luft och blefvo väldiga basuner i kungsmusiken.
Saumaise vände sig mot drottningen:
»Eders majestät plägade förvisso hundarna med en läcker doft för deras
näsor. Slikt är klokare än att kasta själfva köttstycket. Uppätet är det
snarliga förgätet.»
Kristina tycktes ej höra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela
vägen till tullporten, och där befallde hon helt oförmodadt kusken att
vända. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tålde tidsspillan, och
hennes röst skälfde af otålighet, när hon ropade, att hon ville komma
fortare fram, om hon ej skulle förmena sig ha laståsnor i skaklarna.
Vid rikskanslärens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och
fröken Ebba Sparre måtte följa henne. Hon ärnade gå det stenkast väg,
som skilde henne från slottet, till fots.
Man var van att taga emot höga gäster i rikskanslärens hus, och allt
folket var väl öfvadt i hofseder, så att drottningen näppeligen hunnit
många steg innanför porten, förrän fru Anna och dottern Katarina,
Cruusens änka, kommo ilande för att med underdåniga nigningar hälsa
hennes majestät välkommen.
Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro för sin makes
hälsotillstånd. Han hade ånyo haft ett anfall af sitt gamla onda och
kunde inte lämna sin kammare, då båda benen voro slemt uppsvällda af
brännesoten.
»Jag förhoppas dock, att min gamle rådgifvare kan låta mig in,» sade
Kristina med ett något högdraget tonfall.
»För visso, Eders majestät! Jag hastar att tillsäga farkär om den nåd,
som bevisas vårt hus,» sade Katarina.
Fru Anna bjöd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som
stod öfverst i salen, själf stannade hon på höfviskt afstånd, leende och
mild. Hon föreföll alltid sin omgifning som en klar solnedgång.
Kristina förde ett rätt gunstigt samspråk med den goda frun, men hennes
tankar tycktes ej dröja vid orden. Plötsligt utbrast hon med en viss
skärpa:
»Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i
huset?»
Fru Anna fick heta, röda fläckar på de vissna kinderna och hennes blick
undvek skyggt Kristinas, när hon stammande svarade:
»Jungfru Britta var af ett fast dåligt sinnelag. Hvarken lämpor eller
hot halp, och vi måste sända henne bort för hennes lättfärdighets
skull.»
»Hm! Det är eder för visso bekant, att hon alltjämt dväljes här i
staden, och att hon hofverar sig storligen öfver att i edert hus lärt
känna den höge herre, hvilkens frilla hon är?»
Anna Bååts förlägenhet ökades, och hon skulle helst velat sjunka i
jorden, men nu måste hon svara, och darrande, pipande som små skrämda
möss kröpo orden ut på läpparna:
»Vi pläga intet vidare umgänge med denna syndiga piga,» genmälde hon,
»dock ha vi sport, att det går alltför lustigt till i hennes faders gård
och att både furstar och andra stormän lägrat henne.»
»Nu en tid är hon oskadlig,» anmärkte Kristina kort. »Min kusin härtig
Karl Gustaf har tagit henne ut till sig på Gripsholm, där hon som det
säges skall föda honom ett barn. Detta allt låter jag eder förnimma, fru
Anna, för att I bättre skall passa på edert folk och ej tillstädja
lösaktighet. Jungfru Britta har djäfvulen i blodet, men I märkte intet.
Hon har ock djärfts sprida ut bland vidskepliga och dumma människor, att
fältherrens grefvinna iskänkt åt mig en häxdryck, hvilken vändt mitt
hjärta från min frände. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?»
»Nej, vid min eviga salighet, därom vet jag intet, Eders majestät,»
utbrast fru Anna, och nu var det skrämda tonfallet borta. Drottningen
måttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle förnedrat sig
till maskopi med en lättfärdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock
icke tåla, och hon rätade upp sin lilla gumgestalt, när hon tillade:
»Min käre herres hus har intet lönrum för skamliga tankar och låga
handlingar, och hur man än vill svärta oss, skall ingen finna bevis för
den spott, man låter oss umgälla.»
Katarina kom i detta ögonblick in och sade, att farkär med underdånig
glädje bidade den stora ära, som skulle vederfaras honom.
Kristina reste sig genast. Hon ångrade redan sitt bittra och orättvisa
utfall mot fru Anna -- hon hade ju kommit hit för att bjuda sin hand
till vänskap -- hvarför kunde hon då inte tukta sitt heta sinne? Inom
henne var ingalunda förbittringens eld släckt, och där fanns i hennes
hjärta icke en tumsbredd upplåten för rikskanslären eller någon af hans
hus, men hon pinades af att nödgas erkänna sin egen småsinthet och
hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre än de lägsta och råaste af sitt
folk, hvilka ej kunde känna tacksamhet.
De vänliga ord hon nu måste rikta till fru Anna vållade henne likväl
hård strid, och de gömde intet af den hjärtlighet, som bryter udden af
tvedräktssvärdet.
Också inne i gref Axels kammare förblef hennes ansikte strängt och
sträft trots de försonande orden, och hennes räckta hand lade sig kall
och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en
rörelse, hvilken han hade svårt att behärska, lofvade rikskanslären att
ånyo stå henne bi, när så tarfvades.
Så fort dörren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i gråt,
och han mumlade under snyftningar: »Stackars barn! Stackars förvillade
barn!»


VII.
Ett högförnämt bröllop.

Så närmade sig alltså den dag, då Ebba Brahe skulle få nämna Marie
Euphrosyne, det ädla hjärtebarnet, dotter. Ståtligare brud torde kanske
hennes kärälskelige son kunnat bekomma af Guds nåde, men ingen
förnämligare, och hans hjärta måtte rätt mycket fröjda sig öfver allt
det brask drottningen gjorde af denna bröllopsfest.
Fru Ebba hade haft all sin fägnad af att bese det unga parets blifvande
bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Gröna gången, hvilken
utgjorde själfva Fyrkanten.
Sängkammaren var så pyntelig, att hon icke kunde utsäga det. »I må veta
det, min käre herre,» talade hon vid hemkomsten till sin make, »att
hennes majestät gjort sig stort omak och mycken kostnad.»
Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen på sängkammarens
beklädning af rödt schagg. Sängen var ett praktstycke af sidendamast med
guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade blå glasram
med silfversirater. Gyllenlädersskärmen var en skänk af hertig Karl
Gustaf till hans dygdädla syster. Fältherrens grefvinna hade hört, när
drottningen nämnde detta för sin kära Ebba Sparre med de orden: »Lille
borgmästaren visste fuller, att skärmbräden äro förnöjeliga skjul, när
hjärtat vill vandra åt bakvägar, därför har han brakt denna hem från
Tyskland.»
Hennes majestät tycktes emellertid ha upphört att gräma sig öfver
furstens allbekanta snedsprång med den slinkan Britta Allerts. Hon hade
till och med yttrat till grefve Per på Visingsborg, att hon hade i
sinnet en förmälning med sin frände. Men rådsherrarna hade näppeligen
hunnit glädja sig öfver detta huldrika beslut, förrän hon bytte håg och
sade, att väl kunde det hända, att hon en dag trädde i brudstol, men
icke blefve det detta år. Hon hade alltför mycket annat att beställa.
Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka öfver att vara vid målet
för sina äppleblomsdrömmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar,
hvilka ej så tidt ägt diamanter och pärlor i sitt våld, de rika gåfvor,
som nu flyddes henne från flera håll. Af drottningen skulle hon --
förutom allt guld och silfver -- få Höjentorps kungsgård, och
änkedrottningen var så alltför nådig att förära henne både staden Wollin
i Pommern och det öfvermåttan täcka Drottningholm.
Af sin hjärtans kära svärmoder hade hon fått en stor rosenstensring och
af sin ädle herr svärfader de präktigaste smycken. Det var henne en
mäkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande
gåfvorna, hvilka syntes henne hämtade ur någon österländsk saga. Högst
skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och pärlor, Magnus
skänkt henne. Det skulle hon med drottningens tillåtelse bära på själfva
bröllopsdagen.
När listan med namnen på de många bröllopsgästerna lades fram för henne,
häpnade hon, hennes gråblå ögon skälfde som små bleka, irrande stjärnor.
»Är du tillfreds,» sporde Kristina, »eller har min ceremonimästare
förgätit någon?»
»Nej, jag tackar Eders majestät af ödmjukt hjärta; en ståtligare namnrad
har jag tillförene aldrig skådat.»
Kristina lät tankfull blicken glida utefter papperet. Hon sköt ut
underläppen i själfsvåldigt spe, och ögonen logo frostkallt.
»Du tror dem väl alla vara dina vänner,» sporde hon. »För visso drömmer
du om röda hjärtan under guldbroderierna, och gamla sägner om kärlek
rinna dig i hågen. Dåraktiga barn! Ingen kan annat än i tomt skryt
förmena sig äga en annans hjärta. Som en tankebok synes mig dessa
lysande namn. Jag har hört om deras öden och läst af dem.»
Hon lade listan framför sig på bordet och förde sitt spetsiga pekfinger
långsamt öfver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle
ge det döda ordet lif och gestalt.
Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till fränkans irrfärder i
den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat förstod, än att
den var fast obegriplig, men hon nödgades höra på drottningens alltför
besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i onåd.
Med gäckande stämma återtog Kristina:
»Där ser du min kära moders namn. Intet kvinnohjärta har väl mera liknat
smält vax, hvilket droppar bort i ömhet, hettande upp föremålet för sin
kärlek, så att bränneblåsor uppstå. Tror du, hon ägde min högtsalig herr
faders trofasta håg? Nej, man har sedan förtalt mig, att fru Ebba Brahe
varit hans allra käraste, men ensam om den store hjältens hjärta var
icke heller hon. -- Och den äldre kungen! Väl blef han mycket älskad,
men intet hjärta var dock odeladt hans. Min höga moder förunnade
allsköns fåfänga och smålig lust plats vid sidan af sin herres bild, så
ock fru Ebba.»
Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trött. Hon
ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens oändligen
likgiltig, men när hon såg tårar i den unga brudens ögon, skrattade hon
gällt: »Stilla gråten, min docka; tåreflöden ha förr en gång sköljt bort
fagra blomster. Och du har inte att klaga öfver. Den make, jag beskär
dig, ger dig för sann god kost alla dagar ur sitt hjärtas fatabur. Begär
icke mera! Öfvermättnad är dårskap.»
»Kärleken får aldrig nog,» stammade Marie Euphrosyne.
Då slog plötsligt Kristinas stämning om, och hon lade sina armar om
pfalzgrefvinnans späda hals, där ådrorna syntes som kvistigt grenverk
under den tunna huden.
»Nej, du har rätt,» sade hon lidelsefullt, »intet ställer kärleken
tillfreds. Väl må den kallas floden i människosinn, och många stolta
skepp förgås på dess böljor. Men Gud den högste bevarar ock till tider
de bräckliga flarnen: människorna.» Hon begynte häftigt gå fram och
åter, under det hon fortfor att tala -- mest till sig själf -- med låg,
mörk röst: »Gudi ger jag äran, som bevarat mig, Sveriges drottning, från
att följa en böjelse så farlig för Hans ära och min lycksalighet; huru
nära jag varit brädden af en olycka, har Hans mäktiga hand hållit mig
tillbaka.»
Hon tystnade tvärt och såg skarpt på Marie Euphrosyne som för att
utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vände slugt bort
ansiktet, öfver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade
erfarit en förnimmelse af att ändtligen en gång vara den rikare och
mäktigare; den, som ej allenast behöfde plocka nådesmulor från hennes
majestäts bord utan som fick sitta i högsätet och taga först för sig.
Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon
sade halft spotskt, halft välvilligt:
»Fuller kråmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rätt så,
men gif mig den heder mig ärligen tillkommer att ha stått dig så i
moders ställe, som jag vid din saliga fru moders dödliga bortgång
utlofvade!»
Marie Euphrosynes fromma rättrådighet väcktes genast. Hon hugsade
granneligen de goda ord den då tolfåriga drottningen yttrat till hennes
äldsta syster: »Kära fröken Kerstin,» hade hon sagt, »gifven eder till
freds, fastän eder fru moder är död, så vill jag vara eder en moder.»
Marigen själf hade fyllt tretton år, men hon visste, att hon intet haft
af sin kusins mod och styrka, utan för gråt blifvit så illa däran, att
hon måste ligga till sängs.
»Vi hafva allt vårt goda att med stor tacksamhet förskylla eders
majestät,» genmälte hon rörd, »och intet vill jag låta, som kan vara min
höga beskyddarinna till fägnad.»
Kristina gaf henne ett nästan manligt handslag och lämnade på sitt
vanliga bråda sätt kammaren för att en stund senare med bössan öfver
axeln och följd af några kavaljerer styra kosan åt Valdemarsholmen.
* * * * *
Bröllopsdagen var inne. Det var vid vårjämningstid och vädret så klart
och godt, att man förväntade en gyllene äring. Ringränning och tornering
på slottets borggård samt lysande fester med dans och allsköns lekar
hade redan pågått i tvenne dagar och inledt högtidligheterna. Näppeligen
gafs det någon af Stockholms invånare, som var ovetandes om, att något
märkligt stod på. Men borta på Munkliderna i de små låga husen med
halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen själf, som skulle
giftas bort, och för de gamla, hvilka hört mycket om kung Gösta Adolfs
ömma kärlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en
fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle förunnas lyckan
att äkta fröken Kerstin. De som bodde på Gråmunkeholmen och Åsön trodde
sig veta bättre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl
Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till
Tyskland för att låta de kejserliga kaxarna drabbas af dråpslaget. Väl
såg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men förbåldt granna och
utstofferade klädningar bar han, och slikt är i fruntimmerstycke.
»Mellan murarna», som stadens kärna vanligast nämndes, log man åt dessa
rykten och höjde ömkande på axlarna åt de stackare, hvilka visste så
föga om hvad som passerade på slottet, och redan vid stadsportarna fick
det inströmmande folket höra, hvad som var dagens sanning, att fröken
Kerstin allenast höll bröllop för sin fränka, och att man ej i
mannaminne sett så mycken prakt och hört så muntert glam af de store.
Och i Casten Hoffs ännu näppeligen färdiga skänkeri vid Norrmalmstorg
var det från tidigt den ena morgonen intill den nästa en gruflig
myggdans af unga ädlingar, hvilka ville läska strupen med Hoffens
claret. Herr Casten hade tidigare varit munskänk hos drottning Kristina,
och han förtalde gärna om hoflifvet.
På gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik färdsel
hade det ej på länge varit genom tullportarna eller på de trånga
gatorna. Bröllopsgästerna hade, trots att befallningen utgått i tide, ej
hunnit samlas så mangrant, att ej några efternölare måst taga själfva
bröllopsdagens morgon med för färden, men nu vimlade också såväl slottet
som alla de omgifvande palatsen af riksens mäktigaste adel.
På borggården paraderade hela gardet, och den ena gevärssalvan efter den
andra krutsprängde luften, så att kammartärnorna hvinande af skräck och
med svärta på sina rosenkinder flydde in i trumpetaregången, där de
fladdrade som dagsländor mellan de orörliga stånddrabanterna. Dessa
glimmade som en sann ögonfägnad från topp till tå; guldet drösade af
deras klädning, och förgyllda bardisaner höllo de i handen.
Fru Anna Bååt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den
karghet drottningen visat dem vid sitt nödtvungna besök hos
storkansleren soulagerats med utmärkelsen att få biträda drottningen vid
brudens påklädning, hastade förbi alla de resliga knektarna, följda af
riksdrotset grefve Per.
Fru Katarina Oxenstierna hade för dagen aflagt all sorg efter salig
Cruusen, och hennes lifliga ögon spelade åt alla håll.
»Det är stor synd,» sade hon, »att fru Ebba till Hörningsholm skall ha
fått den svåra bedröfvelsen att mista sin kära Annika, så att hon icke
mäktar taga del i all denna fröjden. Hon saknas eljes ingalunda på
fester och slika högtidligheter.»
Fru Anna inföll deltagande: »Ja, vi månde väl alla sörja öfver, att det
kära barnet lämnat detta jordiska. Fuller får vår älskade son Johan
vanskligt att finna så ädel maka.»
Fru Katarina fäste strax moderns uppmärksamhet på annat. Ämnet var
ömtåligt, då hennes käre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit
jordas friade med stor bravad till den fyrtioåriga fru Margareta Brahe,
Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster.
Fru Anna blef ängslig. Hade hon ånyo sagt ett ord för mycket? Ack, hon
vånne hon aldrig ägt talets gåfva, efter hon så föga förstod att bruka
den.
Grefve Per hade emellertid intet hört. Han skyndade på uppför trappan,
och hunnen upp till dess öfversta steg sade han:
»Nu bjuder jag eder lef väl för att i stället skynda till brudgummens
hus att hämta honom hit.» Lågmält tillade han: »Fager mäkten I fuller
icke skapa bruden, men gören henne dock så täckelig, att den höga
brudgifverskans majestät ej helt fördunklar hennes behag.»
Han bugade vördsamt och återvände genom soldaternas dubbla led till
vagnen, hvilken skulle föra honom till »Makalös», det De la Gardieska
palatset, där redan en stor mängd af gref Magni släkt och vänner voro
samlade för att dricka en första välgångsbägare.
Unge Jakob stod röd och ifrig i porten. Hans nya klädning af
karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade
gatumynningen åt Norrmalmstorg.
I dörren till audienssalen stod brudgummen i magnifik pärlfärgad
silkesdräkt och med guldvärja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som
hans broders rödt, och han tycktes föga medveten om den bullrande
glädje, som rådde i de stora salarna.
Så snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjöd sirligt
pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken
samma ära.
Åskådarna jublade högt, när detta följe satte sig i gång. Väl hade man
fått bida öfver all höfvan, innan de förnäma herrarna kunde skilja sig
från de fyllda tumlarna, men nu lönades tålamodet, och man frågade litet
efter, om marssmutsen på gatan stänkte högt upp på kinder och panna,
allenast man kom nära nog att beskåda all denna prakt.
Först ridande kavaljerer med fladdrande, färgrika band på hatt och staf,
så trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och
sist karosserna; den grannaste afslutade tåget, ty i den satt
brudgummen. När ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lösen från
tornet Tre kronor.
Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af
drottningens egna händer iförd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut
genom det smårutiga fönstret vågade hon ej blicka, ty det varslade ondt,
om man skådade sin brudgum före vigseln.
Men hvad Marie Euphrosyne vägrade sina känslor, tillstadde Kristina
sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med
klara, vidöppna ögon ut mot borggården, där grefve Magnus nu steg ur
karossen. Hans smärta gestalt hade en furstligt ädel hållning, och
hufvudet höll han högt, som aflägsnade han stolt hela världen.
Förgätande det samlade hoffruntimret, hvilket följde hvarje hennes
rörelse, stod Kristina kvar, alltjämt blickande ned på sin gunstling.
Hennes läppar slötos så hårdt, som ville hon inom det röda inseglet
kväfva ett skrik af smärta, och när hon ändtligen vände sig om, var
hennes ansikte gråhvitt, som om hon skådat en spöksyn.
»Är du redo,» sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin högra hand.
»Mäster Matthiæ väntar oss väl med ifver. Min gamle bisp är van vid
punktlighet hos sin lärjunge.»
Pfalzgrefvinnans små varma och mjuka fingrar smögo sig likt silkestrådar
in i Kristinas seniga, kallvåta hand, och så begaf sig brudtåget till
rikssalen, där änkedrottningen med sitt hof redan tagit plats.
Alla reste sig dock vid drottningens inträde, och grefve Magnus gick
raskt fram till henne för att kyssa hennes hand.
Kristina hviskade onådigt och snäft, i det hon drog handen till sig:
»Far fort! Denna ändlösa handkyssningsceremoni är otålelig.»
Men ceremonimästaren tillät intet hafs i öfliga bruk, och först sedan
såväl drottningen som bruden låtit alla de närvarande kyssa deras hand,
gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjänare och
tjänarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestät
skred fram till audiensstolen, där hon tog plats med bruden vid sina
fötter.
Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bååt, ånyo
befann sig på slottet, hade denna gång en fast förnöjelig min på, och
hon kände sig lik en ung junker, hvilken i hård dust vunnit sina första
sporrar. På egen hand och mot både sin styfmoders och sin farsysters
goda vilja hade han slagit den vedervärdige Sparren ur sadeln och
befriat både sin kropp och själ från så tungt ett ok. Nu kunde hon
fuller vara glad. Hennes ögon glittrade besynnerligen varmt mot öfverste
Lars Cruus fast det fällan icke var släktens mening, att hon skulle äkta
honom, men Agneta ville se, om någon kunde kufva och betvinga hennes
sinne.
Törhända var hon den enda, som i afton ömkade drottningen och tyckte sig
förmärka, att hennes majestät likasom frös till is midt i all denna
människovärme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt
kännande hjärta. Hon skulle gärna velat hugna den goda drottningen med
alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vårens hoppfulla fågelkväden bodde
inom henne, men purpurmattan nedanför tronen var icke lagd att beträdas
af hennes fötter. -- Så -- nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta
fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: »Tror du ej, att den
högborne herrn borgat det myckna guldet på klädningen?»
»Jo, för sann,» nickade jungfru Elsa, »han lärer icke ha stort i
skattkammaren på Stegeborg. Svåra arm och grå synes han ock i all denna
ståt.»
»Sverige är ett underligt land,» genmälde Agneta betänksamt. »Det
skryter af de sina öfver all höfvan, men förgäter främlingars
tjänstvillighet, därest dessa icke komma med pomp och rika håfvor. Om
pfalzgrefven gör det mig bitterligen ondt. Han är som de villa djuren,
hvilka söka ly i hvar grannes håla. Men tyst nu. Det solenna talet skall
begynna.»
Johan Casimir hade rätat på sig och närmat sig brudparet, som räckte
hvarandra handen. Vänd till drottningen talade så den åldrige fursten
med saktmodig, nästan ödmjuk stämma. Först lindade han en girland af
smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestät, därpå ordade han
om sin dotters anor och dygder och sedan än vidlyftigare om den ärofulla
De la Gardieska familjen. Till sist förmanade han de unga att rätt
skicka sig i sitt nya stånd, Gud och människor till godt behag.
Drottningen gjorde nu en otålig rörelse med handen, och strax skyndade
ceremonimästaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, där han
gaf sig något att syssla för att på detta sätt förmå Johan Casimir att
förkorta sitt vidlyftiga tal.
Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu på en
vink af sin höga fränka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i
De la Gardieska färgerna. Han bar den fram till sin fader, som förvirrad
tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stället höja
stafven öfver »de kära barnens» hufvuden, under det han så högt han
förmådde förkunnade, hvilken morgongåfva brudgummen förärat sin unga
brud.
Ej förr hade detta blifvit högtidligen stadfästadt af de tolf vittnena,
än den liflige Jakob De la Gardie -- »pilten med bockfjunet», som
Kristina plägade kalla sin muntre f. d. kammarpage -- med en väldig gest
kastade ut stafven genom fönstret ned på borggården till den församlade
mängden.
Rungande hurrarop hälsade den, och småsvennerna begynte ofördröjligen
ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fäste på
hattarna bruden till ära.
Drottningens hofskräddare, den värde herr Johan Holm, åsåg från
drabantrummet hela den bråkiga scenen därute på gården bland hästar,
karosser och knektar. Han hvälfde himlande med ögonen och log
öfverlägset åt småfolkets lumpna förlustelser. Själf hade han annan
fägnad i kikaren. Han vände sig till sin svåger och stadige medtäflare
om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus
Crombygel och sade föraktligt:
»Slika bandändar bereda ingen klädning. Jag gitter ej huka mig efter de
grefliga trasorna, som fällan hellre skulle snott sig om hennes
majestäts tron än om den pfalzgrefliga frökens brudstaf.»
»Hysch,» varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften.
»Du skall icke tala ditt hufvud löst, min gubbe.»
»Åhå, har ingen fara! Hennes majestät har bruk för mig bittida och sent.