Arbetets Herravälde - 04

skulle vara värda mera än ett uns guld; det är omöjligt att veta. Då
vårt land redan gått så långt på den farliga stråten, att det har
fyrahundraåttiotvå millioner dollars i silfver som fallit i värde,
hade vi att rådgöra med våra kamrater olyckan och närvara såsom
kreditorer vid sammanträden, där man sökt upphjälpa en stackars
gäldenärs affärer.
Måhända frågar ni er själfva, hvarför jag icke, då jag talar om
Europas länder i förhållande till silfver, nämner den summa, som vår
förnämste rival, Storbritannien, håller i reserv? Lyssna ett ögonblick
och tänk sedan allvarligt på svaret. Icke en dollar. Frankrike har
icke mindre än sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank;
men hvarje dollar Britannien äger är i den enda oföränderliga,
konstanta grundartikeln--guld. Som en vis gammal fågel sitter det
kära mnoderlandet på sin pinne och hvisslar munutert åt alla dessa
silfverbekymmer. Det har gjort London till världshandelns medelpunkt.
Om något köpes eller säljes i främmande länder, begäres en växel på
London, därför att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka
män vilja icke veta af en växel på Paris eller Wien eller New York.
Hvarför? Därför att nationerna, som dessa städer representera, ha
blifvit utsatta för stor risk genom sina silfverförråd och skola
måhända genom lagstiftningen söka få växlarna betalbara i denna
metall, som fluktuerar så betydligt i värde.
Jag önskar att folket i Förenta staterna ville ge noga akt på
Storbritannien. Det sköter sig själft. Det behandlar de silfverlastade
nationerna med kall höflighet på dessa konferenser, som det nådigt
nedlåter sig att bevista, endast därför att Indien, öfver hvilket det
regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen
afslå inbjudningen. När de andra tala om att fixera ett guldvärde på
silfver, säger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestämma
sig för i denna sak. Hvad det af hela sin själ åstundar, är att
Förenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills
återgång är omöjlig, och så behåller Storbritannien sin gamla politik,
som ställt det främst i finansvärlden. Dess enda möjliga rival finns
icke i Europa, utan här i Förenta staterna. Hvilken stolthet för
Britannien, om vårt land kunde bringas ned till en silfverbasis--
tvingadt att afstå från den enda standard, som kan ge en nation plats
i första ledet inom affärsvärlden. Silfver åt republiken, guld åt
monarkien--det är hvad Storbritannien hoppas det skall komma till,
men som hvarje amerikanare bör besluta sig för att så icke skall
ske. Regeringar kunna utfärda hvilka lagar de behaga rörande silfver
--världen bryr sig icke om dem. Hvarje affärstransaktion mellan
nationer fortsätter att uteslutande baseras på guld--ingenting annat
än guld--och upphör icke därmed. Detta vet Britannien och handlar
därefter.
Jag tycker att jag hör er förtrytsamt fråga: »Hur kom vårt land att ha
trehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom
Frankrike, i stället för att ha reservfonden i säkert guld, som vår
rival, Britannien, då vi liksom Britannien ha guld till vår
myntstandard?» Det är en fråga, som hvarje farmare, hvarje arbetsträl
skulle göra och fordra ett svar af sin representant i kongressen.
Svaret är lätt gifvet. Här har ni historien. Silfver hade, som vi ha
sett, fallit i värde och syntes ytterligare falla. Europas nationer
voro belastade med många hundra millioner dollars och ängsliga att bli
af med dem; ägare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och
alla sporde hvad som skulle göras för att hålla uppe den fallande
metallen. Regeringen var tydligen den enda makt, som kunde gripa in;
och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande
och alla sina resurser med tyvärr alltför lysande framgång. Massan af
folket framställdes såsom gynnsamt stämd för silfver. Om det är sant,
så handlade hon, förledd af spekulanter, rakt emot sina egna fördelar.
Första lagen omn silfvervärdet utfärdades af lagstiftningen år 1878.
Den ålade vår regering att köpa åtminstone två millioner uns silfver
hvarje månad, under det alla andra regeringar hade upphört att mynta
silfver, af fruktan för dess snabba växling i värde. Silfvermännen
påstodo att dessa köp skulle stegra metallens värde; men hade de rätt?
Nej. Det ökade icke priset. Hvad var nu att göra? »Ah!» sade dessa
silfvertungade spekulanter, »orsaken är att regeringen icke gått långt
nog--öka bara summan. Låt regeringen köpa fyra och en half million
uns i månaden af vårt silfver, i stället för två millioner i månaden;
det skall taga allt som landets grufvor kunna lämna och mera till, och
så måste silfver stiga i värde». De hade rätt i sitt påstående att
fyra och en half million i månaden är mer än totalafkastningen af
Förenta staternas silfvergrufvor; och då åtta à tio millioner silfver
hvarje år användes till andra ändamål än myntning till »pengar»,
återstå icke mer än, låt oss säga, fyra millioner i månaden till
myntning. Många trodde att om regeringen köpte så mycket silfver, så
skulle priset stiga. Och så skedde äfven, därför att många af de
missledda köpte silfver på spekulation innan billen utfärdades.
Silfver steg från 90 till 121--nästan till sitt gamla värde i guld.
Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver åter sjönk från
121 till 97, och där stå vi igen. I stället för att vara kvitt
silfverbekymren, som Britannien är och vi skulle ha varit, ha dessa
män lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner
dollars af sitt silfver, och vi äro lika illa däran som Frankrike, men
med denna skillnad:
Frankrike och andra nationer slutade visligen för tretton år sedan att
öka sin silfverbörda, medan vår regering ökar sitt förråd hvarje månad
med fyra och en half million uns, litet mer än denna siffra i dollars.
Förenta staterna gör sitt bästa att ignorera silfrets förändrade kurs
och likställa det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla
andra nationer af första rang. Vi skulle således vara tvungna att köpa
icke endast hvad våra egna grufvor producera, utan äfven en stor del
af hvad hela världens grufvor producera och silfverproduktionen är
stor nog att göra ett hundra sextioåtta millioner af våra
silfverdollars per år; och därtill måste vi vara beredda att köpa de
elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar äro betungade
med och äro så ifriga att få sälja.
Långt ifrån att regeringens inköp af silfver har ökat värdet, skulle
regeringen icke i dag kunna sälja de trehundratretton millioner
dollars, som ligga förvarade i hennes kassahvalf, utan att förlora
några millioner på det pris silfverägarna erhållit. Ni skall knappast
kunna tro, att skattkammarens räkenskaper utvisa, att regeringen gjort
en profit af sextiosju millioner på sina silfverköp. Detta beror därpå
att silfret i en dollar icke kostat mer än åttio cents. All denna
»profit» är endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i
okloka silfverköp. Fyra och en half million af edra förtjänster
betalas hvarje månad i skatter, icke för regeringens konstitutionella
ändamål, utan för att hjälpa upp en metall, genom att betala högre
priser för den än den eljes skulle betinga. Er regering brukas som
verktyg för att rikta silfverägare och silfvergrufvor. Detta är
visserligen illa, men knappast värdt att nämna i jämförelse med faran
af den panik och olycka, som skulle bli följden af att bannlysa den
stabila guldstandarden och införa den föränderliga silfverstandarden.
Republiken hade slafveriets vanära, men afskaffade det. Tills i år
hade hon vanäran, att ingen lag skyddade andras än hennes egna
medborgares litterära skapelser. Denna skam är också utplånad, men
stället har hon fått »förfalskadt mynt». Den stora republiken släpper
ut ohederligt mynt och är den enda nation i världen, som gör det, utom
Mexiko, som ännu myntar litet silfver. Men medan skammen är öfver
oss, ha vi ännu i väntan det »förfalskade myntets» finansiella
olyckor. Fastän regeringen släpper ut »förfalskadt mynt», emottager
hon det som värdt en dollar i skatter och tullar och gör det till
lagligt betalningsmedel; sålunda går det för närvarande från hand till
hand som dollars värde. På så sätt har regeringen varit i stånd att
hindra värdenedsättningen. Huru länge hon kan fortsätta att släppa ut
dessa fyra och en half millioner hvarje månad och hålla dem i
guldvärdet, kan ingen säga. Men en sak är klar: slutligen måste bördan
bli för tung och, såvida silfver icke stiger i värde eller dollarn
innehåller nog för att representera värdet i guld eller regeringens
inköp af silfver hejdas, så måste vi förr eller senare sjunka från
guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska
republikers ståndpunkt.
Detta bli ovillkorligen följden, när världen börjar förlora tron på
regeringens förmåga att vid anfordran inlösa de utsläppta mynten med
guld. Föreställ er, att några af er beslutit att frakta en stor
timmerstock från skogen och togo, med böjda nackar, bördan på edra
skuldor, och någon så uttalade tvifvel på att ni skulle orka framn
under tyngden; föreställ er vidare att två eller tre ibland er började
kasta tveksamma blickar på hvarandra och till sist beslöto att smita
undan--hvad skulle följden bli? Bristen på förtroende skulle
troligen resultera i att de, som voro nog dåraktiga att fortfarande
söka släpa på bördan, krossades under den. Det förhåller sig på samma
sätt med den ömtåliga frågan om värdeberäkning. Ett par spekulanter
eller »goldbugs» besluta att, komma hvad som vill, skola de sätta sig
och sitt i säkerhet.
Äfven hos de vågsammaste insmyger sig ett tvifvel på huruvida Förenta
staterna ensam kan taga världens börda på sina skuldror och bära den,
när alla de andra nationerna äro rädda att försöka det och då ingen
nation i världens historia någonsin har lyckats att ge permanent värde
som myntstandard åt en metall, som icke i sig själf har detta värde.
Märk detta: Vår regering har endast kunnat göra detta med sina
silfverdollars, därför att endast ett begränsadt antal blifvit
utsläppt och hon har varit i stånd att inlösa dem med guld--alldeles
som ni kunde taga ett stycke papper och skrifva på det: »Detta gäller
för en dollar och jag förbinder mig att betala den». Frågan är: Huru
länge skulle ni få folk att ta emot dessa lappar i stället för
dollars? En misstänksam person kunde snart undra, om ni inte släppte
ut för många. Och papperslapparna skulle förlora anseende; folk skulle
börja tvifla på att ni kunde vid anfordran betala alla dessa utlofvade
dollars. Från detta ögonblick skulle ni icke kunna utlämna flera. Just
så är det med regeringar: alla kunna hålla sitt skiljemynt i omlopp,
ehuru det icke innehåller metall till det åsatta värdet; och det är en
ömklig regering som icke kan gå litet längre och förmå världen att
emottaga något i form af »pengar», som endast delvis är det. Men kom
ihåg, att hvilken regering som helst skall snart uttömma sin kredit,
om hon fortfar att utsläppa som »pengar» något, som icke har verkligt
värde som metall hela världen öfver. Hvarje nation har eventuellt måst
mynta om »förfalskade mynt» eller förkasta sina obligationer och gå
igenom farorna och skammen som åtfölja förlorad kredit och ställning.
I många fall inlöstes aldrig de »förfalskade» mynten, de stackars
människorna som innehade dem voro tvungna att taga förlusten.
Det finns likväl en förtjänstfull punkt hos den nuvarande silfverlagen
som, om den icke förändras, kan hejda utsläppandet af ännu flera
»förfalskade silfverdollars». Den föreskrifver att två millioner af de
fyra och en half millioner uns silfver, som inköpas hvarje månad,
skola inyntas till pengar för ett år. Enligt detta skulle endast den
summan myntas, som befanns nödvändig för att inlösa de utsläppta
sedlarna. Men då personer föredraga sedlar framför silfver, blir liten
eller ingen myntning af silfverdollars behöflig och endast sedlar, som
inlösas med silfver, skola utsläppas. När regeringen slutar att mynta
silfverdollars, skall hon stå inför folket i sin rätta karaktär: en
vidlyftig spekulant i silfver eller, rättare, ett verktyg för
silfverspekulanter, som hvarje månad staplar upp i sina kassahvalf
fyra och en half millioner uns, icke i form af »pengar», utan i
tackor. Helt säkert kan detta icke undgå att väcka folket till insikt
af sakernas verkliga ställning och framtvinga en fordran på att den
vågsamma spekulationen måste få ett slut.
Men det är i hvarje hänseende mindre farligt att låta silfret ligga i
tackor än att mynta det till »förfalskade dollars», därför att det i
framtiden underlättar mnyntningen af ärliga silfverdollars det vill
säga mnynt, som innehålla så mycket silfver att det motsvarar myntets
nomninella värde. I stället för 371 gran silfver skulle 450 eller 460
bli användt. Det är just den sumnma regeringen får för hvarje dollar.
Ingen lagstiftningsmakt kunde vara till större välsignelse för den
stora massan af landets befolkning. Men frånscdt det materiella
intresset står något mycket högre på spel--republikens heder.
Regeringens stämpel skulle endast bestyrka kvad som är sant.
Jag tror icke att det finns många män i Förenta staterna, med undantag
af silfverägare, som skulle rösta för silfver i stället för guld som
värdestandard. Om folk förstod att frågan gäller hvilken af dessa
metaller--guld eller silfver--som skall väljas till myntstandard,
så skulle röstningen nästan enhälligt vara till guldets förmån, så
tydlig är dess öfverlägsenhet. Silfrets försvarare påstå att de icke
alls hafva för afsikt att rubba guldstandarden, de vilja endast
upphöja silfret och gifva det den ställning guld har som pengar. Men
ni kunde lika gärna tänka er två hästar komma in som »den förste» i en
kapplöpning eller att ha två »bäste» af något. Ni kan lika gärna söka
införa två nationalflaggor i ett land. Lika bestämdt som en medborgare
måste välja det banér under hvilket han står eller faller, lika
bestämdt måste han välja guld eller silfver som sin finansiella
standard. Standardartikeln kan icke dela sin tron med något annat,
lika litet som stjärnbaneret kan dela sitt herravälde med någon annan
flagga i sitt eget land. I fråga om pengar gäller denna lag: Den
sämste drifver den bäste på flykten. Skälet härtill är ganska klart.
Antag att ni får en femdollar i guld och fem dollars silfver, och
tvekan uppstår om ett kongressbeslut verkligen har kraft att alltid
uppehålla silfret till samma värde som guldet, så skola kanske
nittionio af hundra tänka att lagen kan ge permanent värde åt silfret,
hvilket det icke äger i sig själft. Men en man af de hundra har sina
tvifvel om saken. Ju mer en person vet om »pengar», dess mera tvifvel
hyser han; och fastän ni icke har några tvifvel, kan dock den
omständigheten att jag har sådana föranleda er att säga: »Kanske han
har rätt; det är möjligt att jag har orätt. Jag tror att jag i morgon
skall ge Smith detta silfver för mina specerier och ge min hustru
detta vackra guldmynt att gömma. Det behöfver ingen kongressakt--
alla kongressakter i världen förmå icke minska dess värde; metallen i
det är värd fem dollars öfverallt i världen, oberoende af regeringens
stämpel; dessa fem silfvermynt äro endast värda tre dollars och
sjuttiofem cents som metall. Ja, jag skall ge Smith silfret--guld är
godt nog åt mig».
Och ni kan vara säker på att Smith skyndar sig att öfverflytta silfret
på Jones. Många skola handla på detta sätt och guldet i landet skall
försvinna ur handeln och endast silfver skall cirkulera; hvarje
person, som emottagit det, skyndar sig så fort som möjligt att ge det
åt en annan, och sålunda hålles det i ständigt omlopp. Men hvarje
person, som får ett guldmynt, behåller det och hindrar det sålunda
från att cirkulera. I stället för att få mera pengar genom en lag, som
skulle gifva silfver ett artificiellt värde, ha vi i själfva verket
mindre pengar i omlopp. De sjuhundra millioner i guld, som nu äro i
omlopp ute och hvilka utgöra basis för allting, skola snart försvinna,
--kreditbyggnaden, som uppförts därpå, rubbas, och massan af folket
tvingas att emottaga silfverdollars, värda endast sjuttioåtta cents, i
stället för att som nu kunna inlösas med guld och alltid värda
etthundra cents. Kom ihåg att jag sagt er, att nittiotvå procent af
alla penningaffärer bero på att personer ha absolut tro på att
pengarna ha konstant värde.
Släpp ut af »förfalskadt» mynt etthundra dollars mer än hvad alla
människor äro säkra på är af samma oföränderliga värde som guld, och
ni har panik och finansiell revolution öfver er. Dessa pengar, som
endast kunna brukas i åtta procent af våra obetydligaste
affärstransaktioner, kunna lätt öfversvämma landets viktigaste
affärsföretag genom att rubba krediten, hvarpå de nittiotvå procenten
hvila. Att alltid vara trygg från fara är att endast släppa ut sådana
pengar, hvilka verkligen ha det värde, som är stämpladt på dem. Så
noggrant fasthåller Britannien, vår enda rival, vid denna princip, att
hon just nu ger ut två millioner dollars för att mynta om guldmynt,
som genom slitning förlorat ett par cents värde. Regeringens stämpel
måste alltid tala sanning. Republiken borde icke vara mindre noggrann
om sin heder.
Som vi ha sett, blefvo silfvermännen besvikna i sitt hopp att
kongressbesluten skulle hjälpa upp silfvervärdet. Två gånger har
regeringen förmåtts att gå in på deras begäran, i förlitande på deras
försäkran att landet därigenomn skulle komma ur det farliga läget--
två gånger har hon blifvit bedragen. Ni skulle kunna tro att
silfverägarna nu medgifva sitt misstag och vilja hjälpa regeringen att
återvinna fast mark med så liten förlust som möjligt. Långt
därifrån. De ha i stället tagit ett mycket djärft steg och sökt förmå
kongressen till den åtgärd ni så mycket hört talas om: »fri myntning
af silfver». Hvad betyder nu detta? Det betyder att vår regering
skulle af lagen tvingas att öppna sitt myntverk och taga allt det
silfver, hvarunder Europas regeringar digna, och en del af allt
silfver, som produceras i världen, och gifva för hvarje sjuttioåtta
cents värde däraf ett af dessa mynt, som ni tvingas att emottaga som
en fullgiltig dollar för ert arbete eller edra produkter. Det betyder
att den europeiske köpmannen skall skicka silfver hitöfver, få det
myntadt i våra myntverk eller erhålla en silfverdollarsedel för det
och sedan köpa en hel dollars värde af ert hvete eller korn, eller
något annat han vill ha, för det silfver som endast skulle gälla
sjuttioåtta cents i Europa eller på andra ställen i världen. Europa
gör detta dagligen just nu i Indien, Argentina och andra länder med
silfverbasis. Den engelske köpmannen köper hvete i Indien på nedsatt
silfverbasis, tar det till Europa och säljer det på guldbasis. Han
betalar sålunda så lågt för indiskt hvete, att det i Europa blifvit en
farlig konkurrent till vårt, hvilket beror därpå att genom silfrets
sjunkande i värde får den indiske farmaren liten betalning för sina
produkter.
Det är endast några få månader sedan silfverlagen, som ålägger
regeringen att mer än fördubbla sina inköp, utfärdades, och redan ha
åtta millioner dollars i silfver mer än vi ha exporterat skickats oss
från utlandet; något okändt för oss, som alltid exporterat mera
silfver än vi ha importerat. Nu köpa vi allt som våra grufvor
åstadkomma och betungas med en hel del från Europa, där vi i stället
skulle haft guld. Under aderton dagar i april månad ha vi skickat till
utlandet nio millioner dollars i guld: så att under vår nuvarande
silfverlag har Europa redan börjat skicka oss sitt depresserade
silfver och beröfva oss vårt rena guld--ett för vårt land farligt
utbyte, som borde fylla våra lagstiftare med blygsel. Var god och
förstå, att hittills--huru skadliga de två lagstadgandena om
silfverinköp än voro--hade regeringen dock fått silfret till
gällande pris, nu omkring sjuttioåtta cents för 371 1-4 gran; och
endast denna mängd hade regeringen låtit den s. k. dollarn innehålla.
Under »fri myntning » kommer allt detta att ändras. Silfverågaren
skall då få dollarn för sjuttioåtta cents silfvervärde. I fråga om
ren, oförfalskad fräckhet har denna proposition slagit rekord. Och
ändå, när »the Farmers' Alliance» ropar på fri myntning, är det just
detta förbundet understödjer: en plan att taga från folket tjugotvå
cents af hvarje dollar och stoppa dem i silfverägarnas fickor. Säkert
skall ni alla instämma i att om regeringen gör sjuttiåtta cents
silfvervärde till en dollar, så är det regeringen och inte
silfverägarna, som skall ha de extra tjugotvå centens profit på hvarje
dollar, ifall saken lyckas. Regeringen behöfver det alltsamman; ty,
som jag redan sagt er, silfver som regeringen köper till gällande pris
skulle icke kunna säljas i dag utan med förlust af millioner.
Omn fri silfvermyntning blir lag, skola våra farmare befinna sig i
sammna ställning som den indiske farmaren; och likväl säges det, att
de gynna silfver. Om det är sant, så gifves endast ett skäl--de
förstå icke sitt eget bästa. Ingen klass af vårt folk är så djupt
beroende af guldstandardens bibehållande och af utrotandet af
silfverinköp och förfalskad myntning som farmaren, ty många af hans
produkter säljas i länder, som ha guldbasis. Om den amerikanske
farmaren går in på att taga silfver i stället för guld, så skall han
därigenom sätta Liverpoolköpmannen i stånd att köpa på en låg
silfverbasis, för närvarande sjuttioåtta cents för dollarn; och för
alla varor, som farmaren köper från utlandet, måste han betala på
guldbasis. Han måste således sälja billigt och köpa dyrt. Detta är
just hvad som vållar bekymmer i Indien och i Syd-Amerikas republiker.
Priserna för detta årets skörd lofva att bli högre, än de varit under
flera år. Se till att ni får dem på guldbasis.
Öppna våra myntverk för fri silfvermnyntning och erbjud så hvarje
människa i världen, som har silfver att sälja, ett en-dollar-mynt,
stämpladt af regeringen och dess värde--sjuttioåtta cents--
godkändt, och hvarenda silfvergrufva i världen skall bearbetas natt
och dag och hvarje kilogram silfver skyndsamt sändas till våra hamnar.
Europas nationer, med elfvahundra millioner depresseradt silfver i
sina händer, skola strax öfverflytta det på oss. De vilja ha guld för
allt hvad vi köpa af dem och beröfva oss vårt guld, under det vi taga
emot deras silfver. Med »fri myntning» i utsikt skola vi sjunka från
guld- till silfverbasis, innan lagen hinner utfärdas. Aflidne
sekreterare Windoms sista ord skola besannas:
» Antagligen förrän den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin
silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde få fatt
i vara i säkerhet i enskilda gömnmor, eller i bankernas
förvaringshvalf och skulle komma i dagen endast om högt premium
erbjödes för export».
Det är en farlig sjö vi gifvit oss ut på. Ni borde fråga er själfva,
hvarför ni skulle utsätta er guldbasis för fara från silfret. Påstår
någon att silfverbasis skulle vara bättre för er eller för landet?
Omöjligt. Så långt vågar ingen gå. Allt hvad den vildaste försvarare
af förändringen vågar säga är, att han tror att silfver kunde bli lika
godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli bättrc. Låt oss
fråga, hvarför någon annan än en ägare af silfver skulle önska att
denna metall finge ett konstladt värde, som det icke har i sig
själf. Hvarför icke låta metallen silfver behålla den ställning, som
naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel?
Hvarför skall den skattas högre, än den förtjänar? Ingen hade någon
fördom mot silfver. Det hade full rätt att täfla med guld. Fältet står
alltid öppet för det, eller för hvilken som helst annan metall att
bevisa sig bättre passa som värdebasis. Om silfver finge högre värde i
handeln och visade ett stadigare pris än guld, så skulle det snart
uttränga guldet. Hvarför icke ge metallen den ställning, som den kan
vinna i ärlig täflan? Guldet behöfver icke »blåsas upp» af
lagstiftningen--det talar för sig själft. Hvarje guldmynt är värdt
just hvad det gäller för i alla delar af världen. Det tviflar ingen
på. Ingen förlust är möjlig, och--hvad som är lika viktigt--ingen
spekulation heller. Dess värde kan icke höj as eller sänkas. Spekulanten,
som icke har någon utsikt att förtjäna något på dess prisväxling, är
ingen vän af det. Men detta är just skälet, hvarför ni skulle hålla på
guld, som är den mest absoluta värdebevarare. Edra intressen och
spekulantens intressen äro icke desamma. Er förlust är hans vinst.
Ett af de framställda skälen, hvarför silfver skulle inköpas och
myntas, är, att landet icke har nog »pengar», och att fri
silfvermnyntuing skulle fylla bristen. Men om vi behöfva mer »pengar»,
så är guld den enda metall det är klokt att köpa. Hvarför släppa ut
edra sedlar för silfver, som faller i värde och invecklar er i okända
svårigheter, då ni för dessa samma sedlar kan få den rena,
oförfalskade artikeln själf, verkliga pengar--guld, hvilket omöjligt
kan ådraga landet förlust? Men är det sant att landet icke har nog
»pengar », d. v. s. den myntade artikel, som förmedlar utbytet af
andra artiklar? Om det är så, så är det en ny upptäckt? Vi ha icke
lidit af brist på myntade pengar under den förflutna tiden, och dock
finnes det för hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i
omlopp, än det varit förr. Vi ha mera cirkulerande medel--
d. v. s. pengar--per person än något land i Europa, med undantag af
Frankrike, där folk icke använder checker eller växlar i så stor
myckenhet som likställda land--ett förhållande, som nödvändiggör ett
långt större förråd myntade pengar, än hvad vi behöfva. Att få så
mycket myntade pengar, som behöfs möter intet hinder, förutsatt att de
icke äro förfalskade, utan äkta; och säkraste sättet är att köpa guld
och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande värde är så
tvifvelaktigt och som visat sig vara en så dålig spekulation för
köpare. Fråga den, som yrkar på mer pengar, hvarför icke guld vore den
bästa metallen för regeringens inköp för myntning af pengar, och hör
hvad han svarar. Guld är lika mycket en amerikansk produkt som
silfver; våra grufvor förse oss med mer än två millioner dollars af
det hvarje månad. Han skulle icke kunna göra någon annan invändning,
än att detta skulle sänka priset på hans produkt: silfver. Han skulle
icke kunna förneka, att guld ger säkrare pengar åt folket.
Det finns ett annat försvar för silfver. Många offentliga män säga
oss, att silfvermyntning »ligger i luften», att folk vill ha det,
därför att det gör pengar billiga och att, då silfver är af mindre
värde än guld, skulle folk lättare betala sina skulder. Låt mig här
göra er uppmärksamma på en sak. Folks besparingar och egendom kunde
endast på detta sätt reduceras i värde, om guldstandarden föll. Så
länge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, är ingen
förändring möjlig, hur stort silfverförråd regeringen än köper och
myntar. Först när den finansiella krisen kommit och guldstandarden
dragits med i förödelsen och hvarje gulddollar var indragen och hållen
i mycket högt pris, kunde någon förändring inträffa till förmån för
den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han
kunde förtjäna något på att regeringen blef invecklad i svårigheter på
grund af sina förfalskade silfvermynt, så låt honom erinra sig att,
innan denna fåfänga förhoppning kan realiseras, måste hans regering ha
förlorat förmågan att uppehålla silfret vid sidan af guldet.
En klok sekreterare i finansdepartemanget har förutsagt resultatet:
»Denna plötsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med
åtföljande panik, skulle förorsaka en rubbning och finansiell olycka,
hvartill världen ännu aldrig sett maken; och vårt land skulle med en
gång sjunka ned till silfverstandarden, när det inte längre fanns
någon anledning till »myntning, och silfverdollars skulle sjunka till
deras råvärde».
Mannen, som söker framkalla denna olycka i hopp att få någon fördel
däraf, är tvillingbror till den, som begår ett attentat mot
expresståget för att få tillfälle att plundra, eller sätter
statsskeppet på grund för att försäkra sig om en andel i strandvraket.
Han är en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen äro rakt
motsatta de arbetande massornas intressen.
Man framhåller beständigt för oss, att massan af folket håller på »fri