Arbetets Herravälde - 02

ersättning, som just den tiden skulle tillkomma dem. Alla stora
affärsföretag äro nödvändigtvis öfverhopade med order, låt oss säga
sex månader i förväg, och för dessa order gälla naturligtvis de pris,
som gällde när de bokfördes. Detta års affärsrörelse uppvisar kanske
den bästa illustrationen till svårigheten. Stålräls vid slutet af
förra året för leverans detta år stodo i 29 dollars pr ton i
järnverken. Naturligtvis emottogo fabrikerna villigt order till detta
pris och fortsatte att emottaga nya, tills den stigande efterfrågan
oväntadt höjde priset till 35 dollars pr ton. Nu äro de olika
fabrikerna i Amerika tvungna att under de närmaste sex månaderna,
eller ännu längre, utföra de order, som icke öfverstiga 31 dollars pr
ton, vid kusten och Pittsburg och, låt oss säga, 34 dollars i Chicago.
Pris på frakt, järnmalm och andra saker hade under tiden stigit och de
måste därför under största delen af året drifva affären med en högst
obetydlig profit. Men arbetarna, som läste i tidningarna om »den stora
rusningen i stålräls», begärde helt naturligt sin andel af vinsten,
och tillföljd af vår bristfälliga lagstiftning mellan kapital och
arbete fingo de den också. Arbetsgifvarna ha motvilligt gifvit hvad de
under ordentligt ordnade förhållanden aldrig kunde ha blifvit ålagda
att gifva. Följden har blifvit slitning och fortfarande missbelåtenhet
bland arbetsgifvarna. Vänd om taflan. Stålrälspriserna falla.
Fabrikerna ha ännu sex månaders arbete till högre pris än marknadens
och kunna ha råd att lämna bättre löner, än marknadens ställning
skulle kunna förmoda. Men de ha just blifvit ålagda att betala extra
för arbete, som de icke skulle ha betalt, och försöka helt naturligt
att reducera lönerna, då priset på räls faller. Bland arbetarna
utbryter missnöje, och vi ha ett upprepande af de underhandlingar och
sträjker, som ha karaktäriserat början af detta år. Med andra ord, när
arbetsgifvaren går ned, envisas arbetstagaren att gå upp, och
tvärtom. Hvad vi måste söka efter är en plan, hvarigenom arbetarna
skulle få höga löner, när arbetsgifvarna få höga priser för sina
produkter; och tvärtom, när arbetsgifvarna få låga priser för sina
produkter, skola arbetarna få låga löner. Om denna plan kan bli
funnen, skola arbetsgifvare och arbetstagare segla i samma båt,
glädjas med hvarandra i medgången och, om olyckan kommer, stå troget
vid hvarandras sida. De skola icke ha någon anledning till tvist, och
i stället för en känsla af fientlighet skall en känsla af samhörighet
råda mellan arbetsgifvare och arbetare. Det finns ett enkelt medel
för att framkalla detta resultat och på hvars allmänna genomförande
alla borde sätta in hela sin energi. Löner skulle baseras på en
»rörlig skala», i proportion till produkternas nettopriser månad efter
månad. Det är omöjligt för kapitalet att undanhålla arbetet något på
en rörlig skala.»
En fördel, som ni får af detta bibliotek (Carnegies bibliotek i
Braddock, Pennsylvanien) är, att ni får tillfälle se alla
platstidningar och alla yrkestidskrifter, och jag ber er alla att
noggrant studera dem. Ni skall finna många oriktiga uppgifter, många
misstag. De äro oskiljaktiga från tidningspressen, som måste arbeta
fort och rapportera t. o. m. alla rykten. Men genom läsning af de
förnämsta tidningarna kan man tydligt se affärernas tendenser.
Tidningarna skola icke ge er en korrekt uppgift på varupriser.
Fabrikanter äro benägna att färglägga situationen en smula för att
uppehålla priserna och förmå kunder att köpa. De tala icke om hur lågt
de varit tvungna att sälja för konkurrensens skull och för att hålla
maskineriet i gång. Men ett omsorgsfullt studium af tidningar och
fackskrifter skall, som jag sagt, sätta er i stånd att bilda er en
allmän mening om händelsernas riktning i den kommersiella världen. Om
ni läser tidningarna i dag, så skall ni finna att af tretton fabriker
i detta land, sysselsatta med tillverkning af stålräls, icke fler än
tre hafva tillräckligt arbete. Endast en fabrik i hela Västern (North
Chicago) tillverkar räls, och det ser tyvärr ut som om äfven den icke
skulle kunna vara i gång utan afbrott.
Det sorgligaste i hela denna strid mellan arbete och kapital är, att
det nästan aldrig är kapitalet, som slår ned priset för arbetet, utan
arbete som dräper arbete. Blicka omkring er och se arbete utföras för
10, 20 till och med 30 procent lägre pris i några fabriker och i
Johnstown och Harrisburg för mindre än hälften af hvad vi i detta
distrikt betala för skickligt arbete. Fördöm då icke i edra hjärtan
kapitalet, utan tänk på arbetsgifvare, hvilka beklaga dessa
lönenedsättningar, hvilka kämpa emot dem och under åratal uppehålla
högre priser som arbetets bästa vänner, äfven om de till slut måste
öppet tillstå att, om de skola ge sina arbetare stadig sysselsättning
och rädda fabriken, äro de nödsakade att begära deras arbete till
samma löner, som konkurrenterna betala. Den förste arbetsgifvare, som
reducerar arbetet, är arbetets fiende, men den arbetsgifvare, som sist
reducerar arbetet, kan vara arbetets pålitligaste vän. Arbetets
farligaste fiende är arbetet, icke kapitalet.
Den största karaktären i Britanniens offentliga lif och republikens
trognaste vän i nödens stund, radikalen John Bright, svarade på
tillfrågan om hvilken af sina förvärfvade egenskaper han mest
värderade: »Lusten för läsning». Jag kan sanningsenligt säga af egen
erfarenhet, att jag instämmer i den store mannens ord. Det bästa råd,
som det står i min makt att ge er, är att odla er lust för läsning.
När jag som pojke i ton-åren bodde i Allegheny City, förklarade
öfverste Anderson [1], hvars minne jag alltid skall vörda, att han
hvarje lördags afton ville låna ut sina böcker--han ägde ett par
hundra--till gossar och ynglingar. Ni kan icke föreställa er med
hvilken ifver några af oss grepo detta tillfälle att förvärfva kunskap
och huru vi längtade efter lördags afton, då vi skulle få utbyta den
lånta boken mot en annan. Min kompanjon i vår affär, Mr. Phipps, hade,
liksom jag, erhållit tillträde till kunskapens skattkammare genom
denne välgörare. Det är af personlig erfarenhet jag vet, att ingen
mänsklig anordning är mera välsignelserik, ingen välgärning mot
samhället större än att lämna tillträde till hela världens skatter,
som ligga förvarade i böcker.
[1] Björn Rasmus Anderson, nordamerikansk författare och
universitetsprofessor, son till en norsk utvandrare. Förenta
staternas ministerresident och generalkonsul i Köpenhamn åren
1885-89.--Ö. a.
Äfven i våra dagar träffa vi stundom på kvarlämningar af den gamla
fördomen mot den stora mängdens bildning. Jag undrar icke på att den
funnits, när jag tänker på hvad som fått namn af bildning. Människor
ha slösat bort dyrbara år under försök att draga ut bildning ur ett
okunnigt förflutet, hvars förnämsta uppgift borde vara att lära oss,
icke hvad vi skola göra, utan hvad vi skola akta oss för att göra.
Föräldrar ha skickat sina söner till universitet för att slösa all sin
energi på sådana språk som grekiska och latin, hvilka icke äro af mera
praktisk nytta för dem än choctawspråket. Jag har känt få akademiskt
bildade, som känt till Shakespeare eller Milton. De kunna kanske
berätta för er allt som rör Ulysses eller Agamemnon eller Hector, men
hvad ha väl dessa för betydelse i jämförelse med våra egna klassiker?
En tjänst har Russel Lowell gjort oss och den skall han ha tack för--
han har sagt rent ut, att vi ha i Shakespeare ensam en långt större
skatt än i alla forntidens klassiker. Våra barn ha blifvit proppade
med detaljer i små, oviktiga slagsmål mellan vildar och lärda att
upphöja ett röfvarband till hjältar, och så kalla vi dem »bildade». De
ha blifvit »bildade», som om de voro ämnade att lefva på en annan
planet än vår. De ha i ingen ordets mening fått uppfostran. Tvärtom,
hvad de ha fått har ingifvit dem falska föreställningar och afsmak för
praktiskt lif. Jag undrar icke alls på att fördom uppstått och
fortfarande existerar mot en sådan bildning. Af egen erfarenhet kan
jag säga, att jag känner få unga män bestämda för affärslifvet, som
icke haft ondt af sin universitetsbildning. Om de hade ägnat sig åt
praktisk verksamhet under de år de tillbragt vid universitetet, skulle
de varit mera bildade i detta uttrycks rätta betydelse. Elden och
energien har förkväfts, och hur de skola kunna lefva sitt lif i lättja
och icke i nyttig verksamhet är deras högsta sträfvan. Men vi ha nu
fått ett nytt uppslag i uppfostran.
Vi ha börjat inse att kunskap i kemi, till exempel, är värd kunskapen
i alla döda språk, som någonsin talats på jorden; kunskap i mekanik är
nyttigare än all den klassiska lärdom, som vid universiteten proppas i
unga män. Hvad för utvägar har i vår tid den unge man, som kan
grekiska mot den, som kan stenografi, eller telegrafi, till exempel,
eller bokföring, eller kemi, eller känner till mekanikens lagar? Icke
så, att någon gren af vetande bör föraktas. All kunskap är, i en
mening, nyttig. Hvad jag vill påpeka är detta, att, med undantag af de
få, som ha en särskild antikvarisk smak och som tro att deras
lifsuppgift är att rota i förflutna tiders gamla dammhöljda krönikor,
och de få, som ägna sig åt fackstudier, är den uppfostran, som i våra
dagar erhålles vid universitet, till stor skada.
Bristen på bildning, i detta ords sanna betydelse, har gjort mer än
alla andra orsaker tillsammans att hindra den rätta uppskattningen af
arbete. Jag kommer ihåg att den store presidenten, den förnämste bland
alla järnvägsdirektörer, Edgar Thomson, som gifvit järnverken här sitt
namn, en gång frågade mig om jag ville lämna Pittsburg för att bli
maskinmästare vid Peunsylvaniajärnvägen. Ja, ni må gärna le. Och jag
svarade Mr. Thomson: »Ni slår mig med häpnad, Mr. Thomson. Jag förstår
mig inte det minsta på maskineri.» »Just därför vill jag att ni skall
ta hand om det», svarade han. »Jag har bara känt en enda mekaniker med
omdöme och förstånd.» Detta var före kapten Jones tid, så att
uttalandet kunde icke gälla honom. Denna brist på omdöme hos mekanici
kom sig af, att vid den tiden erhöllo de här i landet icke en
omfattande bildning. Jag menar den sanna bildningen och kunskapen om
saker och ting, som omgifva oss och med hvilka vi hafva att göra. Den
oväntade framgång, som Bessemerverken rönt i detta land, härrör
framför allt af den orsak att deras utveckling, i motsats till
järnhandteringens, råkat i händerna på dugliga, vetenskapligt
utbildade män. Dessa mäns skicklighet erkännes af hela världen och
genom dem har mekaniskt arbete stigit till en hittills oanad höjd.
»Mekanikern», »maskiningeniören», »stålfabriksdirektören» äro numera
hederstitlar. Om ni vill göra arbetet till hvad det skall vara, så sök
att förvärfva er nyttig kunskap. Det är den moral jag särskildt vill
ge eftertryck åt. Skaffa er vetande. Odla smaken för läsning, så att
ni får veta hvad världen har gjort och gör och hur affärer bedrifvas.
Värdet af den uppfostran, som nu står unga män till buds, kan icke
skattas för högt, och det är denna uppfostran, sådan den meddelas i
våra tekniska skolor, som jag gärna ville yttra några ord om. Det har
funnits tider då människor visste så litet, att det var lätt för en
man att omfatta allt, och kurserna vid våra universitet bära ännu i
dag ett sorgligt vittne härom. Nu är vetande så rikt, så omfattande,
så minutiöst, att det är omöjligt för någon att grundligt känna till
mer än en enda liten gren. Detta tidehvarf är specialistens, därför
bör ni, som skall förtjäna ert uppehälle här i världen, besluta att
lära i grund och botten känna det arbete ni skall lefva af. Om ni är
mekaniker, så studera i detta bibliotek hvarenda bok, som handlar om
mekanik. Är ni kemist, så läs alla arbeten i kemi. Är ni anställd vid
masugn, så läs alla arbeten om masugnar. I grufvor, så studera alla
arbeten om grufdrift. Låt ingen veta mer om ert fack, än hvad ni själf
vet. Detta må vara idealet ni eftersträfvar. Sedan kan det vara af
vikt, för att ge lifvet glädje och ljus, att läsa hvarjehanda, så att
ni lär känna så mycket, som ni har tid att läsa om. Alldeles som en
farmare på sin farm; först får han sköta sin potatis, sitt korn och
sitt hvete, hvaraf han får sitt uppehälle, och sedan fröjdar han sin
själ på lediga stunder med att sköta om blommorna, som omgifva hans
hem. Det ena området är ert arbete, det andra er rekreation.
I dessa öfvergångstider, då kamp så ofta föreligger mellan arbete och
kapital, gör ni ett godt bruk af eder lediga tid, om ni använder något
af den till studium af ekonomiska frågor. Det finns vissa stora lagar,
som kräfva lydnad: lagen om tillgång och efterfrågan, lagen om
konkurrens och lagen om löner och om vinst. Alla dessa skall ni
flitigt studera och lära er, att det är lika omöjligt att omintetgöra
dessa lagar som att omintetgöra naturlagarna, hvilka bestämma
atmosfärens fuktighet och jordens vridning kring sin axel.
Strängt studium af vetenskapliga arbeten får icke utesluta den viktiga
plikten att läsa litteraturens stormän--först och främst
skönlitteratur. Den ovilja, som på några håll förefinnes mot
skönlitteratur är, enligt min mening, bara en fördom. Jag vet att
många, ja de flesta af våra utmärktaste män finna en god roman vara
det bästa medel till förströelse och hvila. När de äro trötta till
kropp och själ, är intet mera välgörande än läsningen af en god
roman. Det är intet nedsättande för de fria biblioteken, att de flesta
böcker, som läsas där, tillhöra skönlitteraturen. Tvärtom, det är
tvifvelaktigt att någon annan sorts litteratur så väl skulle kunna
tjäna afsikten att lyfta strängt arbetande människor från lifvets
prosaiska och hvardagliga plikter. Arbeten af Scott, Thackeray, Eliot,
Dickens, Hawthorne och andra af samma klass behöfva icke sättas lägre
än något annat slags litteratur för arbetare. Vi veta alla i hur stor
skuld den industriella vetenskapen står till arbetaren för
uppfinningar och förbättringar. Lägg märke till denna viktiga
omständighet. Dessa uppfinningar och förbättringar gjordes alltid af
den bildade--bildad i ordets rätta betydelse--och aldrig af den
okunnige arbetaren. De måste göras, och de göras af män, som på sitt
särskilda område äga mera kunskap än kamraterna. Om de icke ha läst,
så ha de iakttagit, hvilket är bästa sortens uppfostran. Hufvudsaken
är att de veta--hur kunskapen förvärfvats betyder intet. Den
omständigheten att de veta mera om en plan, än deras kamrater, och äro
i stånd att föreslå botemedel eller förbättring, är det som är af
värde för dem och deras principaler. Det finns intet medel, som
säkrare sätter en arbetare i stånd att stiga till förmansskap,
direktörsskap och slutligen delägarskap, än kunskapen om allt, som har
gjorts och som i dag göres i världen i det särskilda fack, hvari han
arbetar. Från den högste till den lägste lämnas ett bättre arbete af
den intelligente än af den okunnige. Hans vetande gör sig alltid
gällande; antingen det är direktören, som bestämmer, eller mannen, som
bara sköter en skyffel, så har ni i honom en värderad medhjälpare.
Under loppet af min erfarenhet som affärsledare har jag sett vår firma
göra många misstag genom att försumma en enkel regel: »Börja intet
nytt företag, förrän edra direktörer haft tillfälle att pröfva allt,
som i hela världen blifvit gjordt i denna sak». Försummelse häraf har
kostat vår firma hundra tusentals dollars, och vi ha blifvit
kloka. Här, säger jag nu till den vetgirige, som kanske grubblar på
någon uppfinning eller förbättring, här i dessa läsrum finns, eller
skall snart finnas, hoppas jag, hela världens erfarenhet till den dag
i dag är i det ämne ni vill lära känna. Om det gäller mekanik, kemi
eller masugn, så skall ni finna hvad världen har att förtälja om dessa
ting. Om ni är på orätt spår, så skola böckerna säga er det; om ni är
på rätt spår, skola de säga er det och skänka er uppmuntran. Ni kan gå
igenom hall efter hall i Washingtons patentbyrå och se på tusentals
modeller till uppfinningar, omfattande alla grenar af mänsklig
industri, och nittionio af hundra skulle aldrig ha kommit dit, om den
okunnige uppfinnaren haft sådana hjälpkällor, som ni ha i detta
bibliotek.
Jag har hört arbetsgifvare säga, att om arbetarna finge för stor
bildning, skulle de icke finna sig i nyttiga och nödvändiga
sysselsättningar. Det har varit med ansträngning af allt mitt tålamod
jag lyssnat till detta tal. Det är fullkomligt orätt. Jag förnekar det
på det bestämdaste. Svårigheten mellan kapital och arbete står i
proportion till arbetsgifvarens okunnighet och hans arbetares
okunnighet. Ju intelligentare arbetsgifvaren är, dess bättre; och ju
intelligentare arbetstagaren är, dess bättre. Det är aldrig kunskap,
som framkallar kollision. Det är alltid okunnighet hos den ena eller
den andra af de stridande parterna. Jag grundar mitt påstående på en
icke obetydlig erfarenhet. Kapitalet är okunnigt om arbetets behof och
berättigade anspråk, och arbetet är okunnigt om kapitalets behof och
faror. Detta är den verkliga orsaken till sammandrabbningarna mellan
dem. Om kapitalet kände bättre till de goda egenskaperna hos sina
medhjälpare, och om de senare kände bättre till de ekonomiska lagarna,
som så skoningslöst hålla kapitalisterna i sitt våld, så skulle många
svårigheter undvikas mellan de två makter, som omöjligt kunna undvara
hvarandra. Jag hoppas att de bland våra arbetare, som äga den
ovärderliga skatten: lusten för läsning, omsorgsfullt ville studera
några af de grundlagar, från hvilka ingen undanflykt gifves, hvarken å
kapitalets eller arbetets sida. Om detta bibliotek i ringaste mån kan
sprida upplysning i denna sak, har det väl fyllt sitt syfte.
Jag hoppas ni icke skola glömma huru viktiga förströelser äro. Lifvet
får icke tagas alltför allvarligt. Det är ett stort misstag att tro
att den, som alltid arbetar, hinner längst. Roa er gärna. Lär er att
spela ett parti whist eller biljard och lär att spela det väl.
Intressera er för fotboll, kricket eller hästar, hvad som helst, som
kan skänka er oskyldigt nöje och förströ er efter ansträngande arbete.
Det finnes ingenting så välgörande som ett godt skratt. Mesta
framgången i mitt lif tillskrifver jag den omständigheten, att
bekymmer, som mina kompanjoner bruka säga, inte bekomma mig mer än
vatten på gåsen. Ett poetiskt citat ur Shakespeare kan tillämpas här:
Bär edra bekymmer--till det yttre--som ni bär edra kläder, ledigt
och omedvetet.
Vi möta ofta i lifvet män, som skulle ha intagit en hög ställning, om
världen insett deras värde lika bra som de själfva. Detta slags
människor äro offer för en sjuklig inbillning. Ingen i världen vill
undertrycka duglighet. Hvarenda människa i världen räcker ut sina
händer efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga männen omkring
sig, ifrig att finna någon med mer än vanlig duglighet. Ingenting i
världen är så önskvärdt för honom som att finna en sådan man. Hvarje
arbetsföreståndare står färdig att gripa tag i och få fördelen af
mannen, som kan göra något som duger. Hvarje förman är angelägen att i
sin afdelning ha kunniga män, på hvilka han kan lita, och hvilkas goda
egenskaper räknas honom till förtjänst, ty det som först och främst
kräfves af en arbetsledare och utgör största beviset på hans kompetens
som sådan, är hans förmåga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa
böcker på hyllorna här skola berätta er många mäns historia, hvilka ur
våra egna leder höjt sig till storhet och utmärkelse. Det är icke den
bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det är icke
aristokraterna, det är icke monarkerna, som ha styrt världens öden,
hvarken på slagfältet, i rådkammaren, laboratoriet eller verkstaden.
De stora uppfinningarna, förbättringarna, de vetenskapliga
upptäckterna och de stora litterära arbetena ha uppstått i de fattigas
leder. Ni kan knappast nämna en stor uppfinning eller en stor
upptäckt, ni kan knappast nämna en stor tafla eller en stor staty, en
stor dikt eller något annat stort, som icke frambragts af män, hvilka,
liksom ni, börjat sin bana med att ärligt försörja sig genom ärligt
arbete.
Och, tro mig, arbetaren, som förmannen icke värderar, förmannen, som
direktören icke värderar, och direktören, som firman icke värderar,
böra icke därför klandra firman, eller direktören, eller förmannen
utan endast sig själfva. De kunna icke motsvara de berättigade
anspråk, som ställts på dem. Det finns ingen man, som icke kan höja
sig till den högsta ställning, lika litet som det icke finns någon
man, som af brist på förmåga eller vilja att bruka den han har, icke
kan sjunka till det lägsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till
högre sysslor, till förmän, till direktörer, till och med att bli
delägare, ja, ordförande i vår styrelse, om de äga de erforderliga
egenskaperna. De behöfva aldrig befara att bli afskedade. Det är vi,
som befara att gå miste om dessa mäns förmåga.
Det är mycket glädjande att arbetstiden håller på att förkortas
öfverallt i landet--åtta timmars arbete, åtta timmars förströelse
och åtta timmars sömn är ju en idealisk indelning. Det vore önskvärdt,
att vi erhöllo en lag, som stadgade, att fabriker, som äro i gång
dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi för flera år sedan,
med en kostnad af några hundra tusen dollars, försökte ställa oss så,
men slutligen tvingades af våra konkurrenter att uppgifva
försöket. Den bästa planen är kanske att så småningom nå målet genom
statslagar. En enda firma kan ingenting uträtta. Alla dess
konkurrenter i de olika staterna måste förmås att göra på samma sätt,
ty i våra dagar kan ingen affär gå med profit, som icke arbetar under
samma förhållanden som dess medtäflare. Därför borde vi ha lagar
bindande för oss alla. Vi skulle med glädje understödja en sådan
lag. Men äfven under nuvarande förhållanden, om arbetarna ville väl
använda den tid de äro lediga, så skulle de snart kunna stiga till
högre platser. Ni behöfver icke mycket längre arbeta tolf timmar; de
flesta af oss ha i vår ungdom arbetat mer än tolf timmar.
Arbetaren har många fördelar nu mot sina föregångare. En rörlig skala
för hans arbete höjer honom både som människa och som medborgare [2].
Den del, som arbetet erhåller af kapitalets och arbetets gemensamma
förtjänst, har aldrig varit så stor som nu och ökas ständigt, under
det att kapitalets inkomster aldrig varit så låga.
Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit så låga som på senaste tiden.
[2] Den föreslagna »rörliga skalan» infördes af Mr. Carnegie för tio
är sedan oeh tillämpas fortfarande. Mr Carnegie anser detta sätt
vara det bästa af alla.
Jag hoppas att framtiden skall hafva ännu flera förmåner att erbjuda
och att den tunga väg arbetet haft att trampa från träldomen, då våra
förfäder köptes och såldes med fabrikerna eller grufvorna de arbetade
i, till deras nuvarande ställning, är icke ännu slut, utan bestämd att
vidare leda fram till arbetets välsignelse och storhet.
_________________________________________________________________
SKÖTSAMHET SOM EN PLIKT
RIKEDOMENS FÖRPLIKTELSER
(Ur »The Youth's Companion», September 1900)
Skötsamhet ett bevis på civilisationen. Sparsamhet en af
medborgarens högsta plikter. Sträfvandet efter nödtorftig bärgning
en plikt; förvärfvandet af stor rikedom icke en dygd, men ett stort
ansvar.
En af grund olikheterna mellan vildt och civiliseradt lefnadssätt
ligger i skötsamhet i det senare fallet och frånvaro af skötsamhet i
det förra. När hvar och en af millioner människor sparar något af sina
dagliga inkomster, bilda dessa små besparingar tillsammans en ofantlig
sumnia, som kallas kapital, hvarom så mycket är skrifvet. Om människor
hvarje dag i hvarje vecka förbrukade allt, som de förtjänade, som
vilden gör, så skulle intet kapital finnas--det vill säga, inga
besparingar för framtida bruk.
Låt oss nu se hvad kapitalet gör i världen. Vi vilja se hvad
skeppsbyggarna göra, när de skola bygga stora skepp. Dessa
företagsamma bolag erbjuda sig att bygga en »ocean-greyhound» för, låt
oss säga femhundra tusen pund, att betalas sedan skeppet levererats
efter flera tillfredsställande profturer. Hvar eller på hvad sätt få
skeppsbyggmästarna denna penningsumma, som erfordras för att aflöna
arbetarna, timmerhandlanden, stålfabrikanten och alla andra, som lämna
material till skeppsbygget? De få den från civiliserade människors
besparingar. Det är en del af de penniugar, som milliontals flitiga
människor inbesparat åt sig. Hvarje människa sparar genom skötsamhet
något, sätter in pengarna på en bank, och banken lånar dem till
skeppsbyggarna, hvilka betala ränta för deras användande. Det är ju på
samma sätt med uppförandet af en fabrik, anläggningen af en järnväg,
en kanal eller något annat dyrbart. Hade vi icke haft skötsamhet, så
hade vi icke haft mera, än vilden har.
SKÖTSAMHET DEN FÖRSTA PLIKTEN
All utveckling till det bättre hvilar hufvudsakligen på skötsamhet som
grund. Utan skötsamhet inga järnvägar, inga kanaler, inga skepp, inga
telegrafer, inga kyrkor, inga universitet, inga skolor, inga
tidningar, intet stort eller dyrbart skulle vi kunna få. Människan
måste vara skötsam och sparsam, innan hon kan frambringa något
värdefullt material. Så länge människan var en sköteslös vilde, blefvo
inga byggnader uppförda eller några andra framsteg gjorda. Den
civiliserade människan har från sitt tidigaste lif ingen klarare plikt
för ögonen än nödvändigheten att sörja för sin egen och de sinas
framtid. Det finnes få så hälsosamma regler som den, hvilken de flesta
goda och kloka människor ha följt, nämligen: »Utgifter få aldrig
öfverskrida inkomster ». Med andra ord: Man bör vara en civiliserad
människa, som sparar något, och icke en vilde, som hvarje dag förstör
det han förtjänar.
Den skotske poeten Bums säger i »Råd till en ung man»:
»Att vinna Lyckans gunst är lätt,
om blott du henne troget tjänar:
Och samlar guld på hvarje sätt,
som hederns lag dig ej förmenar.
Ej för att gömma i ett schakt,
och ej för flärd och pråleri,
men för den ärofulla makt
att vara stolt och fri.»
Det är ett förståndigt råd, så tillvida, och jag hoppas att läsaren
skall lägga det på hjärtat och rätta sig därefter. Ingen människa med
aktning för sig själf kan känna sig lycklig, eller ens nöjd, om hon
för sitt lifsuppehälle skall bero af andra. Den, som är beroende, kan
icke räknas som en värdig medborgare i republiken. Vårt lands styrka
och framåtskridande bero icke på de få högt bildade, icke heller på de
få millionärerna och icke heller på det stora antalet mycket fattiga,
utan på massan af nyktra, intelligenta, flitiga och sparsamma
arbetare, som hvarken äro mycket rika eller fattiga.
SKÖTSAMHETENS PLIKT HAR SIN GRÄNS
Som regel skall ni finna, att mannen, som sparar, är en måttlig man,
en god make och fader, en fredlig, laglydig medborgare. Sparsamheten
behöfver icke drifvas vidt. Det är märkvärdigt så litet, som behöfs
för lifvets verkliga nödtorft. Anskaffandet af ett litet hem och ett
par hundra pund--bara ett par--är allt som behöfs. Dessa
förvärfvas lättare af enkla, tarfliga människor, än man skulle kunna
tro. Stor rikedom är något helt annat och mycket mindre önskvärd. Det
är hvarken skötsamhetens ändamål eller människors plikt att förvärfva
millioner. Det är i intet afseende berömvärdt att föresätta oss detta
som ett mål. Plikten att spara upphör, när en tillräcklig summa
blifvit afsatt åt dem, som bero af oss. Att lägga millioner på hög är
girighet, icke skötsamhet.
Under våra industriella förhållanden är det naturligtvis oundvikligt,
att några få, några mycket få män få långt mera pengar, än de behöfva.
Förvärfvandet af millioner är vanligen resultatet af företagsamhet och
omdöme samt en ovanlig organisationsförmåga. Genom att spara, i ordets
vanliga mening, får man inga millioner. Människor, som på ålderdomen
sträfva för att öka sina redan stora skatter äro vanligen från
ungdomen slafvar af vanan att samla och lägga i hög. Först äga de
pengarna, som de förtjänat och sparat. Sedan blir det pengarna, som
äga dem, och de kunna icke hjälpa det, så öfverväldigande är vanans
makt, vare sig i godt eller ondt. Det är missbruket af den
civiliserades sparareinstinkt och icke bruket, som skapar detta slags
människor.