Arbetets Herravälde - 03

Ingen behöfver vara rädd för detta missbruk af vanan, om han alltid
kommer ihåg, att det öfverskott af rikedom, han har, är ett heligt
pund han fått att förvalta till sina medmänniskors bästa. Människan
skall alltid vara husbonden och penningen den nyttige tjänaren.
En mans första plikt är att förvärfva sig en nödtorftig bärgning och
blifva oberoende. Men hans plikt slutar icke härmed. Det är hans plikt
att göra något för sin fattiga nästa, som är mindre lyckligt lottad än
han. Det är hans plikt att bidraga till det samhälles bästa, hvari han
lefver. Han har blifvit skyddad af dess lagar. Därför att han haft
skydd i sina olika företag, har han varit istånd att förvärfva
tillräckligt för sig och sin familjs underhåll. Allt däröfver tillhör
med rätta den beskyddande makt, som befordrat hans ekonomiska
framgång. Försöket att göra världen på något sätt en smula bättre är
ett ädelt lifsmål. Er öfverflödiga rikedom skulle bidraga till
utvecklingen af er egen karaktär och ställa er leden bland naturens
adelsmän.
Det är en plikt att ni lär er förstå, hur viktigt det är att äga
skötsamhetens vana. När ni börjar att förtjäna, så spara något af edra
inkomster, som en civiliserad människa, i stället för att slösa bort
allt, som den stackars vilden gör.
_________________________________________________________________
PENNINGENS ABC
Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af
penningar. Jämförelse mellan de två standarden--guld och silfver.
Huru myntstandarden inverkar på en nations kredit.
Jag förmodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit för
allmänheten, ibland har önskat, att alla skulle lämna hvad de hade för
händer och ett par minuter höra på honom. Jag har en sådan förnimmelse
denna morgon, därför att jag tror att en allvarlig fara hotar vårt
lands folk och framåtskridande endast på grund däraf att den stora
massan--bönderna och löntagarna--icke förstår penningfrågan. Jag
önskar därför att förklara begreppet »penningar» på ett så enkelt
sätt, att alla kunna förstå det.
Kanske någon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats
fängsla, utbrister: »Hvem är ni--en »goldbug», en millionär, en
järnbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?» Innan jag börjar mitt
anförande, så låt mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte
på många år sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angår, så
är jag kanske den man i Förenta staterna, som har största rättigheten
att klaga öfver den, emedan den nedsatt tullen på järn och stål med
20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker,
att jag ber få underrätta honom om att jag icke precis ogillar denna
nedsättning, att som amerikansk fabrikant ämnar jag fortfarande strida
mot utlänningen för den inhemska marknaden, äfven med de lägre tullar,
som billen fixerar för vår produkt, och att jag icke är vän af
tullskydd utöfver den punkt, som tillåter amerikanarna att på sin egen
marknad täfla med utlänningen.
Det betyder intet hvem mannen är, eller hvad han gör--han må arbeta
i grufva, fabrik eller på åkern, vara farmare, köpman, handtverkare
eller millionär--så bör han vara djupt intresserad af att förstå
myntfrågan och af att få den rätta blicken på den. Därför ber jag att
alla skola höra på hvad jag har att säga, ty hvad som är godt för en
arbetare, måste vara godt för alla, och hvad som skadar en, måste
skada alla, fattiga eller rika.
För att komma till ämnets rot, så måste ni först veta, hvarför
penningar finnas till, och för det andra hvad som menas med penningar.
Låt mig försöka att förklara er penningens tillkomst genom exempel
från ett nytt distrikt i vårt eget land. I forna tider, då folk endast
plöjde jorden, och handel och handtverk ännu lågo i linda, hade
människorna få behof och redde sig utan penningar genom utbyte af
varor, då de behöfde något, som de själfva icke hade. Farmaren, som
behöfde ett par skor, gaf så och så många skäppor säd för dem, och
hans hustru köpte sin hatt för ett par skäppor potatis; all
försäljning och alla köp skedde genom att byta varor--genom
byteshandel.
Men då befolkningen tillväxte och behofven ökades, blef detta sätt
mycket olämpligt. En man i distriktet uppsatte därför en bod och
tillhandahöll en stor del af de saker, hvilka mest användes, och
emottog i stället några af de artiklar, som farmaren kunde lämna i
utbyte. Detta var ett stort steg framåt, ty farmaren, som behöfde ett
halft dussin olika saker, då han gick till byn, slapp att söka upp ett
halft dussin olika personer, som behöfde en eller flera af de artiklar
han hade att lämna i utbyte. Han kunde gå direkt till en man,
bodinnehafvaren, och för en af sina landtbruksprodukter få de saker
han önskade. Det gjorde bodägaren detsamma, om han gaf farmaren te
eller kaffe, filtar eller en höräfsa; icke heller gjorde det honom
något hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller
potatis, bara han kunde skicka dem till staden och få annat i
stället. Farmaren kunde äfven aflöna sina tjänare genom anvisningar på
saker i boden. Ännu finnas inga penningar här, som ni ser--allt är
byteshandel. Sättet är mycket obekvämt och mycket kostsamt, emedan
landtbruksprodukterna, som gåfvos i utbyte, måste släpas omkring och
alltid ändrade värde.
En dag kunde bodägaren vara villig att taga, låt oss säga en skäppa
hvete för så många skålpund socker, men vid farmarens nästa besök var
det honom kanske omöjligt. Han var tvungen att begära mera hvete för
samma kvantitet socker. Men om priset för hvete hade stigit och icke
fallit, så kan man vara tämligen säker på, att bodägaren icke tog
mindre hvete lika ifrigt som han begärde mer. På samma sätt med alla
artiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och föllo i värde. Så
gjorde äfven te och kaffe, socker och kläder, stöflar och skor, som
bodägaren hade att byta bort.
Det är onödigt att påpeka bodägarens fördel framför farmaren i detta
slags handel. Han kände prisernas fall och stegring långt före
farmaren och kunde bättre iakttaga tidstecknen än hans kunder. Den
sluge bodägaren hade alltid öfvertaget. Ni bör särskildt lägga märke
till att bodägaren föredrog en af farmarens artiklar framför andra,
den artikel naturligtvis, som var mest efterfrågad. I Virginia var det
tobak och i en stor del af vårt land hvete--däraf uttrycket »så godt
som hvete ». Det emottogs öfverallt, därför att det så lätt afyttrades
mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag
träffat på i min väns, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning--
en af de bäst skrifna biografier i världen, därför att den är så
enkel. När domarens far köpte sin farm nära Pittsburg bestämdes att
han skulle betala, icke i dollars, utan i »säckar hvete » så och så
många säckar hvarje år. Detta är icke så länge sedan.
Hvad vi nu kalla penningar användes icke mycket i Västern eller
Södern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit människor att i
stället välja någon lämplig artikel som bytesvara, och det blef hvete
i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom någon
lagstiftning, utan helt enkelt därför att erfarenheten påpekat
nödvändigheten af att låta en sak tjäna soum »pengar», hvilken visat
sig vara bäst som betalning för en farm eller vid varubyte; och vidare
att olika artiklar tjänade bäst ändamålet i olika trakter. Hvete var
»så godt som hvete» för att brukas somu »pengar », oberoende af någon
lag. Folket hade röstat för hvete och gjort det till sina »pengar»;
och därför att tobak var den förnämsta skörden i Virginia, fann
befolkningen där att tobak passade bäst som »pengar» i den staten.
Gif akt på att till »pengar» alltid det väljes, som minst fluktuerar i
pris, det som är mest användt och efterfrågadt, och som har värde i
sig själft. »Pengar» är endast ett ord, som betecknar den artikel,
hvilken användes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar.
Lagen kan icke först värdesätta en artikel och sedan utvälja den att
bli »pengar». Artikeln visar sig först värdefull och passande för
ändamålet och blir så af sig själf och i sig själf grundartikeln
--pengar. Den väljer sig själf. Hvete och tobak voro lika själfklart
pengar, då de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu äro
»pengar».
Vi gå ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets
behof bli större och större. Användningen af så skrymmande artiklar
som tobak och hvete, växlande i värde, utsatta för att taga skada och
af olika kvalitet, befanns snart vara besvärlig och olämplig för det
alltjämt växlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle
kunna reda oss med säd som »pengar». Då visade metallerna sin
öfverlägsenhet. De förstöras icke, växla icke hastigt värde och ha
samma hufvudförtjänst som hvete och tobak, att de duga till andra
ändamål än som grund för utbyte. Folk behöfver dem till personlig
prydnad, i handtverk och konst--på tusen sätt. Och det är denna
omständighet, som gör dem lämpliga att brukas som »pengar». Försök
bara att räkna efter på huru många sätt guld användes, därför att det
bäst passar för dessa ändamnål. Vi möta det öfverallt. Vi kunna inte
ens bli gifta utan guldringen.
Därför att metaller hafva ett värde i den öppna marknaden, eftersökt
för andra ändamål än som pengar, och emedan tillgången är begränsad
och icke så lätt kan ökas som hvete och tobak, äro dessa metaller
mindre utsatta för fluktuation i värde än någon artikel, förut använd
som pengar. Detta är af utomordentlig vikt, ty den väsentligaste
egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till
allt varuutbyte, är ett fixeradt värde. Släktet har instinktivt alltid
sökt efter det enda föremål i världen, som mest liknar nordstjärnan
bland andra himmelens stjärnor, och användt det som »pengar»--den
artikel, som minst växlar i värde, likasom nordstjärnan är den, som
minst förändrar sin ställning i rymden. Och hvad nordstjärnan är bland
stjärnorna, det är den artikel folk valt som »pengar» bland andra
artiklar. Alla andra föremål röra sig omkring den som alla andra
stjärnor röra sig omkring nordstjärnan.
Vi ha nu kommit så långt, att vi lämnat alla förgängliga ting och
utvalt metall som »pengar», eller rättare, metallerna ha visat sig
vara bättre än något annat som värdestandard »mynt ». Men ännu ett
stort steg måste tagas. Då jag var i Kina erhöll jag som växel små
silfverbitar, som klipptes af en stång och vägdes inför mina ögon på
köpmannens våg, ty kineserna äga icke präglade mynt. I Siam begagnas
»cowries», ett slags små vackra snäckor, hvilka infödingarna använda
som prydnader. Tolf sådana representera värdet af en cent. Men ni
inser nog hur omöjligt det var för mig att hindra den kinesiske
köpmannen från att ge mig mindre silfver, än jag hade rätt till, eller
köpmannen i Siamn att ge mig dåliga snäckor, då jag icke begrep deras
värde. Civiliserade nationer insågo snart nödvändigheten af att
regeringen bestämde vissa kvantiteter metall, på hvilka deras vikt,
äkthet och verkliga värde funnos präglade. Sålunda blef den präglade
metallen till »pengar»--ett stort framsteg. Folk kände nu det exakta
värdet af hvarje sådant metallstycke och lät icke längre narra
sig. Lägg mnärke till att regeringens stämpel icke ökade penningens
värde. Regeringen försökte icke att »göra pengar» af ingenting. Den
endast underrättade folket om gällande värdet af metallen i hvarje
mynt, hvad metallen--råmaterialet--kunde säljas för som metall och
icke som penningar.
Men äfven efter detta skedde mycket bedrägeri. Skälmar skuro af
kanterna och hamrade sedan ut mynten, så att många af dem blefvo
mycket lätta. En intelligent fransman fann då på att randa kanterna på
mynten, hvarigenom detta bedrägeri hindrades, och civiliserade
nationer hade slutligen det mynt, som ännu består och är det
fullkomligaste hittills kända, därför att det är af högt värde i sig
själft och är underkastadt minst förändring. Det mest idealiskt
fullkomliga föremål att använda som »pengar» är ett, som icke
förändras. Det är af väsentlig vikt för alla arbetare, såsom farmare,
handtverkare och andra som lefva af sina händers verk, ty intet
underlättar så spekulationen vid varuutbyte som »pengar» med växlande
värde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer för de få,
som spekulera i pengar och bäst förstå spelet.
Intet är så ofördelaktigt för farmaren och löntagaren som att i utbyte
för produkter eller arbete erhålla pengar, som ändra värde. De äro i
samma ställning som farmaren till bodägaren, såsom nyss omtalats.
Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt väder. Det
är när vinden blåser och ytan är grumlad, som det stackars offret tar
lockhetet för en verklig fluga. På samnma sätt är det inom
affärsvärlden. Det är under oroliga tider, då priserna stiga och
falla, då värdet af den artikel, hvilken användes som pengar, dansar
omkring--upp i dag och ned i morgon--och ytan är grumlad, som den
skicklige spekulanten fångar sina fiskar och fyller sin korg med
offren. Därför äro farmaren, handtverkaren och alla löntagare mest
intresserade af att den artikel de erhålla som pengar har ett fixeradt
värde.
När bruket af metall somn pengar infördes, befanns att mer än två
metaller voro nödvändiga. Man kunde icke göra ett guldmynt för en
mindre summa än en dollar, emedan myntet skulle bli för litet; och vi
kunde icke bruka ett silfvermynt för mer än en dollar, emedan myntet
skulle bli för stort. Sålunda måste vi använda en mindre värdefull
metall för små summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart
underfund med att vi icke kunde använda silfver för mindre än
tio-centsmynt och voro tvungna att välja någon annan metall för mindre
mynt. Vi måste ha en mindre värdefull än silfver och togo en blandning
af nickel och koppar till fem-centsmynt, men för ett- och
två-centsmynt var till och med nickel för dyrbart, och vi måste taga
enbart koppar till dessa--vikten lades så att metallen i hvarje mynt
motsvarade det värde regeringens stämpel å detsamma utvisade.
Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent,
och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär
nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än
silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om
det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som
metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned
af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke ha
några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet
mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera. Därför
kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken». Det är
ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal
nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert
fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet
en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt
betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel,
kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio
dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».
Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de
myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att
ytterligare säga er om denna sak.
Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten
och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli
bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande--»äkta
penningar»--fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt
användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda
regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit
alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett
sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som
regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik,
hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal.
Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna
»förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt
trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt
var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf
cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla
försökt att »förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket
ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att
tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge
sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag
måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer
mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet--Förenta staternas
republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt
mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd
från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar.
Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga
värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket
icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar»
på 371 1-4 gran silfver stämplar hon en lögn--silfret i den är i dag
icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.
En annan missuppfattning i penningfrågan, som ofta bragt nationer i
svårigheter, är föreställningen att en regering kan »göra pengar»
endast genom att stämpla vissa ord på papperslappar, liksomn man kan
»göra pengar» genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars
vid anfordran. Men ni vet att om ni gör det, så gör ni icke »pengar»,
utan ni gör »en skuld». På sammna sätt handlar den regering, som ger
sitt löfte att betala. Och det går för regeringen som för den
enskilde, om sådana anvisningar utsläppas i för stor skala: De betalas
sällan. Fransmännen gjorde så under revolutionen, och nyligen funno
Sydstaterna på att »göra pengar» i så riklig mängd, att de utsläppta
sedlarna knappt äro värda papperet de äro tryckta på. Hvarje
erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna »göras»
utan att bakom dem står värde. Vårt eget land släppte ut sedlar, och
andra nationers folk köpte dem för fyrtio cents för dollarn, oaktadt
de betingade sex procent ränta i guld, så stor var fruktan att äfven
detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag från det
öde, som drabbar sådana säkerheter utsläppta under bekymmersamma
tider. Endast därför att regeringen strängt höll sitt ord, betalade
räntan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs,
har värdet af dess bonds stigit och Förenta staternas kredit står
högst i hela världen, högre till och med än Storbritanniens. Det har
aldrig funnits en mera träffande illustration till den gamla sanningen
att i pennningfrågor, som i alla andra, är »honesty the best policy» =
ärlighet varar längst. Vår regering släppte äfven ut några sedlar,
bekanta under namnet »greenbacks» (= grönryggar). Men de visa män, som
gjorde detta, sörjde för att anskaffa en fond af etthundra millioner
dollars i guld för att inlösa dem, så att hvem som helst som har en
greenback kan gå till banken och utbyta den mot en dollar i guld.
Men jag skall nu tala om för er en annan egenskap, som denna
metallbasis visat sig äga och som ni skall finna det svårt att tro på.
Hela världen har ett sådant förtroende till dess oföränderlighet i
värde, att därpå uppförts, som på en klippfast grund, ett torn af
»kredit», så högt, så vidsträckt, att allt silfver och guld i Förenta
staterna och alla greenbacks och sedlar, utsläppta af regeringen,
endast utgöra åtta procent af landets penningomsättning. Gå in på en
bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall
finna att för en affärstransaktion på ett hundra tusen dollars endast
åtta tusen dollars i pengar behöfs, och detta endast för obetydliga
inköp och betalningar. Nittiotvå procent af affärer uppgöras med små
papperslappar--checker eller växlar. På denna basis hvila således
alla regeringens bouds, statens, provinsens och stadens bonds samt de
tusen millioner bonds, hvilkas försäljning möjliggjort byggandet af
vårt stora järnvägssystem därtill komma äfven tusentals millioner
besparingar, som af den stora massan insatts å sparbanker och af dessa
banker utlånats till olika företag och hvilka måste återbetalas med
»äkta pengar», eljes skulle den, som åt banken anförtrott sina
besparingar, bli lidande.
Landets affärer och penningomsättningar förmedlas sålunda numera icke
med pengar--med själfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, då
varorna icke längre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad
»pengar», förmedlade bytet, så användes nu icke metallen--»pengar».
Köparens check eller växeln på en bank--en liten bit papper--är
allt som behöfs mellan säljaren och köparen. Hvarför tages denna bit
papper af säljaren eller den som har en fordran? Därför att
emottagaren är säker på att om han behöfde den artikel som papperet
representerar--guldet--så skulle han få den. Han är också säker på
att han icke behöfver detta guld och hvarför? Därför att hvad han
önskar köpa, kan han betala med en check, en likadan liten
papperslapp, i stället för guld; och sedan--det viktigaste af allt
--litar hvar och en på basisartikelns konstanta värde. Kom ihåg att
en stegring i värde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant
värde är för massan af folket hufvudegenskapen hos »pengar».
När därför folk begär att mer »pengar» skall släppas ut i allmänna
rörelsen--det vill säga mer af den artikel vi bruka som förmedling
vid varuutbyte--inser ni att det icke egentligen är »pengar» som
behöfs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller något annat att
sälja, har någonsin haft obehag af att köparen saknat pengar vid
uppgörelsen. Vi hade nyligen här i landet en mycket svår rubbning i
våra finansiella förhållanden. »Pengar», sades det, funnos icke att
tillgå för affärsändamål; men det var icke själfva metallen som
fattades, utan »kredit», förtroende, ty därigenom, som ni har sett,
ske alla affärer, utom mindre köp och betalningar, hvilka icke kunna
få namn af »affär». I dag kan affärsmannen icke visa sig ute på gatan,
utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna »kredit» för
mycket låg ränta; för 2 procent kan »kredit» dagligen erhållas. Det
har icke varit någon skillnad på penningtillgången i landet; den var
lika stor i Januari som i Mars. Det var således icke brist på pengar
som orsakade rubbningen. Själfva grundvalen, hvarpå de nittiotvå tusen
af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga »pengar»
--mynt och sedlar--hänföras, som vi ha sett, till de åttatusen
dollars. Här kommer den allvarligaste faran af att krångla med
basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpå nittiotvå procent af
landets affärsföretag hvilat--förtroende, kredit--och indirekt de
åtta procent, hvarmed affärer uppgöras i metall eller sedlar; ty
myntstandarden är grunden för all affärsrörelse, både för de nittiotvå
tusen och de åttatusen dollars. Så att ni inser att om denna grund
blir underminerad, så vacklar hela den stora byggnaden, hvarpå allt
affärslif hvilar.
Jag har nu kommit till slutet på mitt tal om »pengar». Vi skola nu
tillämpa fakta på den nuvarande situationen och komma genast in på
silfverfrågan, den viktigaste af alla och hvilken kräfver hela er
uppmärksamhet. Ni har sett att människor användt olika föremål som
»pengar» och förkastat dem, då bättre erbjudit sig, samt att de
slutligen nått till stämplade mynt af värdefull metall såsom det
fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast två slags
metall som myntstandard--guld i några länder och silfver i några.
Intet land kan ha mer än en myntstandard. Århundraden tillbaka antogs
silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i
Syd-Amerikas republiker; det bibehålles fortfarande i dessa länder.
Under dåvarande förhållanden var det ett klokt val; silfver stod i
dubbelt så högt pris som nu och motsvarade en landtlig befolknings
behof.
Europas förnämsta nationer och vårt eget land, med dess starkt
utvecklade affärslif, insågo nödvändigheten af att använda en
värdefullare metall som standard och valde guld. Men då silfver i
många delar af världen användes som standard och som skiljemynt i
guldbasisländerua, befanns lämpligt att nationerna kommo öfverens om
att fastslå ett värdeförhållande mellan guld och silfver, sålunda att
femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns
guld. Nationerna försökte icke att gifva silfret något konstladt värde
utöfver dess verkliga och kommo dessutom öfverens om att inlösa alla
silfvermynt, som blifvit utsläppta, mot guld till det fixerade
värdet. Allt gick bra med detta system under en lång tid. De mera
framstående nationerna på guldbasis, de mindre framstående på
silfverbasis, och alla parter funno sig belåtna med förhållandena.
Hvad har då framkallat denna silfverfråga, som alla diskutera? Just
detta faktum, att medan tillgången och därför värdet af guld blef
oförändradt upptäcktes stora silfvergrufvor, märkliga förbättringar
gjordes i grufdriften och ännu märkligare vid bearbetningen af
silfvermalmen. Och då mer och mer silfver producerades med mindre
kostnad, föll det naturligtvis i värde; ett uns, som 1872 var värdt 1
dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned;
det har förlorat fastställdt värde. I alla länder med silfverstandard
ha följaktligen uppstått oro och svårigheter. I Indien, med dess
tvåhundraåttiofem millioner människor, är frågan mycket allvarsamn,
och ni vet hurudan ställningen är i Syd-Amerikas republiker genom
detta prisfall på deras basisartikel. Äfven Europas nationer, hvilka
äga guldstandard, beröras störande af denna silfverfråga, ty under
öfverenskommelsen att beräkna femton och ett halft uns silfver värdt
lika mycket som ett uns guld blefvo några af dessa nationer
öfverhopade med enorma kvantiteter silfver. Många af dem sågo för
flera år sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara för
silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och höllo sig strängt på
guldstandarden; men ännu finnas i Europa elfvahundra millioner
silfverdollars, oberäknadt förrådet af småmynt i silfver. Man kan utan
risk att narras våga säga, att tjugofem uns silfver skulle i handeln
motsvara ett uns guld, i stället för den femton-och-ett-halft-unsbasis
som öfverenskommelsen stadgat.
Europa har allvarligt kämpat för att bli kvitt silfret. 1878 stängde
den s. k. latinska myntkonventionen--Frankrike, Belgien, Italien,
Schweiz och Grekland--hvilken fixerat priset på silfver, sina
myntverk för silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875
räddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstörtfloden och
stå nu på säker guldbasis. Holland tog också 1875 sin standard i guld.
Österrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af
ett litet förråd af »silfverthaler», afsedt för den levantinska
handeln. Äfven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade
sig undan den hotande silfverfaran och inställde år 1870 all vidare
myntning af den farliga metallen, utom några småmynt för Kinas
räkning. Ni ser nu, att alla dessa länder, som ha försökt silfver och
erfarit hur mycket ondt det medför, af all makt sträfva efter att bli
det kvitt. För tretton år sedan har silfver blifvit drifvet ur deras
myntverk, ty under denna långa tid ha inga silfvermynt som fullt
lagligt betalningsmedel blifvit utsläppta i Europa. Det är endast vår
republik, som djärft störtar sig djupare in i silfvernmyntningens
faror. När vi ha haft de äldre nationernas erfarenhet, skola vi,
liksom de, önska att kunna stanna på vägen utför, om det icke är för
sent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola göra med sitt silfver,
som har fallit så mycket i värde, är ett allvarsamt problem i alla
dessa länder; det hänger som ett mörkt moln öfver ländernas framtid.
Flera konferenser, till hvilka Förenta staterna skickat delegerade, ha
hållits under de senaste åren för att utröna, om icke de förnämsta
handelsnationerna skulle kunna enas omn ett nytt guldvärde för
silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var för stor,
tillgången och värdet kunde icke beräknas.
Måhända kunde det falla så mycket att tjugufem eller trettio uns icke