Arbetets Herravälde - 05

  silfvermyntning» eller åtminstone på de nuvarande silfverlagarna,
  emedan hon på något sätt fått det intryck, att ju mer silfver som
  myntas, dess mer skall hon få på sin lott. Låt oss se litet närmare på
  den saken. När regeringen köper silfvertackor, ger hon sina egna
  sedlar eller silfverdollars för dem. Hvem får dem? Ägarna af
  silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas i
  folkets? Af hvad vi veta om silfvermännen, kunna vi icke vänta att de
  skola skänka bort sina dollars till någon. Det är endast när de köpa
  folkets arbete eller produkter, som de därför lämna dessa dollars till
  hundra cents värde, men som kostat dem endast sjuttioåtta. Vilja de
  gifva flera af dessa sjuttioåttacentsdollars, än de skulle ha gifvit
  af hundracentsdollars för samma arbete och produkter? Nej, icke förrän
  regeringens försök att gifva silfver ett artificiellt värde gått om
  inte och våra pengar fallit i värde, då en dollar kanske icke gäller
  för en half; beräknadt efter guldvärde, skulle de alltid gälla mindre
  än förut. Huru kan då arbetarnas eller farmarnas fördel tillgodoses?
  Det är silfverägarna, som få hela fördelen. Detta är ju
  solklart. Hittills är dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager,
  ännu värd en dollar därför att regeringen genom kraftig ansträngning
  varit i stånd att uppehålla värdet. Men då »fri silfvermyntning»
  inträder, måste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga värde--
  sjuttioåtta cents--och farmaren och arbetaren bli skändligt
  bedragna. Fördelen för farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla
  löntagare är, att de pengar de erhålla skola vara af högsta värde och
  icke billiga--guld och icke silfver.
  Hittills ha vi hållit fast vid guld som standard. Allting i Förenta
  staterna är i dag baseradt på guld, alla sedlar och silfvermnynt
  motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle
  det nu vara bäst att kasta öfver bord guldstandarden, som de mest
  framstående nationerna så ifrigt hålla fast vid, i synnerhet
  Britannien, och antaga våra sydamerikanska grannars silfverstandard?
  På den solida guldklippan som vår grund ha vi uppbyggt det rikaste
  land i världen och det land, som nått den största utveckling i
  landtbruk, industri, grufdrift och handelsföretag. Vi ha blifvit
  rikligare välsignade än någon nation solen ännu lyst öfver. I intet
  annat land äro arbetslönerna så höga eller massan af folket i så
  burgna omständigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens
  röra vid den? Det är den fråga, som i dag riktas till Förenta
  staternas folk.
  New Yorks Evening Post är ett frihandelsorgan, men tidningen har
  nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfärda tio Mc
  Kinleybillar än en sådan silfverbill som begärdes. Och jag, en
  republikan och ifrig protektionist, säger er, att jag förr skulle
  afstå från Mc Kinleybillen och utfärda faktorilagen, om jag i utbyte
  kunde få den nuvarande silfverbillen upphäfd och silfver behandladt
  som andra metaller.
  Vid nästa presidentval, ifall jag har att välja mellan en person, som
  gynnar silfver och tullskydd, och en, som gynnar guldstandarden och
  frihandel, så skall jag rösta på den senare, därför att mitt förstånd
  säger mig, att till och med tulltariffen är icke hälften så viktig för
  landet som bibehållandet af den högsta standard för folkets pengar.
  Skulle det icke vara nyttigt för er att lyssna till män, som ha ert
  förtroende och som af den ställning de intagit varit tvungna att sätta
  sig in i och pröfva denna silfverfråga? President Harrison är känd som
  en mycket samvetsgrann man. Han är icke rik--han är fattig. Hvad som
  mest ligger honom om hjärtat är att söka gagna den fattigare
  arbetsklassen i hans fosterland. Han har studerat denna sak och han
  säger er, att det första en förfalskad silfverdollar kommer att göra
  blir att bedraga en fattig arbetare, som mottager den som betalning
  för produkter eller arbete. Expresidenten Cleveland är, liksom
  Harrison, en fattig karl. Hans sympatier tillhöra arbetsklassen--
  massorna. Han måste studera frågan för att kunna behandla den, och
  fastän många af hans parti hade blifvit dragna in i detta korståg för
  silfret--tillfälligt, få vi hoppas (ty till demokratpartiets beröm
  måste jag säga, att det hittills i denna sak visat sig som en trofast
  vän af de bästa pengar åt folket)--Mr. Cleveland kände, att han
  måste säga sanningen och fördöma frisilfvermyntningsidéen, emedan han
  ansåg att den skulle skada nationens arbetare. Hans nyligen utsända
  bref ger ett annat bevis på att naturen bildat honom till att gå i
  spetsen--en modig man och icke en pultron. Han väger icke sina
  personliga fördelar mot deras bästa, som en gång valde honom till
  president. Vi kunna nämna ännu flera: Ingen dugligare, präktigare och
  mera äkta demokrat än Mr. Manning och ingen dugligare, präktigare och
  mera äkta republikan än Mr. Windom har någonsin handhaft nationens
  finanser. Dessa män voro folkets verkliga vänner. Båda måste undersöka
  silfverfrågan för att veta hvad som var bäst och handla så, att det
  lände till folkets välfärd. Båda blefvo djupt bekymrade öfver den
  hotande faran af »förfalskade mynt» och använde all sin makt för att
  hindra kongressledamöterna från att tvinga regeringen att blottställa
  arbetarnas intressen och göra dem till ett offer för spekulanter. Två
  af dessa stora män ha af eder upphöjts till den högsta politiska
  värdighet på jorden, och de hade och hafva framför allt hjärta för de
  mångas välfärd. Att de, ehuru politiska motståndare, likväl enades i
  denna fråga måste för hvarje farmare, handtverkare och arbetare i
  Förenta staterna vara ett mycket talande bevis för att de, och icke
  silfrets försvarare, äro hans klokaste rådgifvare.
  Jag slutar med ett råd till folket. Om icke regeringen upphör att
  månad efter månad belasta sig med mera silfver, eller om fri
  silfvermyntning uppmuntras, så undvik silfver. Om ni lägger af något,
  så låt det vara guld. Om ni deponerar något i en bank, så låt det vara
  guld. Det är onödigt att den fattige utsätter sig för någon risk. Om
  ni icke skyndar er, så skall ni finna att intet guld finns kvar åt er.
  Spekulanter och försiktiga och initierade affärsmän skola bemäktiga
  sig allt. Det bör vara ett varnande faktum, att i dag kunde inga
  värdepapper sälj as som icke voro betalbara i guld. Faran står för
  dörren. Hvad som än händer, så kan ni sofva tryggt på guld. Silfver
  skall ge visa män onda drömmar. Vår regering kan göra mycket; hon är
  ganska mäktig. Men det finns två saker hon icke kan göra: Hon kan icke
  af sig själf, emot hela världen, gifva silfver ett högre värde, än det
  öfverallt i världen äger i sig själft som metall; och hon kan icke
  minska guldets värde. En dag skall ni kanske tacka mig för rådet, fast
  jag hoppas ni icke skall få anledning att följa det.
  Tro dock icke att jag förtviflar öfver republiken--aldrig. Äfven om
  hon blir indragen i de svårigheter, som följa med silfver, och vi få
  det lika illa ställdt som Argentinska republiken, hvarest en
  gulddollar är värd två och en half silfverdollars, finns ingen
  anledning att frukta för den slutliga utgången. Folkets sunda förstånd
  skall snart åter införa guldbasis, och republiken skall träda fram i
  första ledet bland nationerna. Men silfverexperimentet kommer att
  kosta oss mycket, och det är bättre att den direkta förlusten drabbar
  de få penningstarka än massan af folket. Äfven i bästa fall kommer den
  senare att lida mest, män med pengar veta bättre, än andra kunna det,
  huru de skola skydda sig. Jag är säker på att folket skulle kunna
  hindra all denna förlust, om det endast kunde lära sig förstå frågan,
  ty dess intressen, ännu mer än de rikas, ligga att få ärliga pengar
  och det behöfde endast uttala sin önskan till sina representanter för
  att den hotande krisen skall bli afvänd.
  Silfver har, på grund af dess växlande pris, blifvit spekulantens
  verktyg. Stadigt, rent, oföränderligt guld har alltid varit, och mera
  nu än någonsin, det bästa medlet för att skydda den stora massan af
  folket.
  Jag har skrifvit förgäfves, om mina ord icke i någon mån göra klart
  hvarför det är så, och om de icke kunna förmå folket att låta sina
  representanter i kongressen tydligt förstå att, komma hvad som vill,
  måste republikens stämpel vara sann, amerikanska folkets pengar de
  värdesäkraste af alla pengar i världen, öfver tvifvel och misstankar,
  och dess standard i framtiden, som det förflutna, icke växlande
  silfver, utan evigt bestående guld.
   _________________________________________________________________
   HURU FÖRMÖGENHET VINNES
  (Ur »New York Tribune», den 13 April 1890)
   Fördelarna af att börja i god tid. Universitetsbildning icke
   erforderlig för ekonomisk framgång. Fattiga pojkar framtidsmännen.
   Män med affärsduglighet säkra om erkännande.
  Arbetsvärlden kan indelas i två stora läger--jordbruk och industri.
  I dessa göra motsatta principer sig gällande: i det förra en utsträckt
  fördelning af jord ibland många, och i det senare sträfvan efter att
  koncentrera affärsföretagen åt de få. Ett af de två stora misstag,
  hvarpå »Fattigdom och framåtskridande»--Henry George's bok--hvilar,
  är att jorden kommer mer och mer i händerna på ett fåtal. Den
  enda källa hvarifrån Mr. George kunde erhålla tillförlitliga
  upplysningar i saken är statistiken; och denna säger oss att år 1850
  var medelstorleken af farmar i Förenta staterna 203 acres; 1860, 199
  acres; 1870, 153 och 1880 reducerad ända till 139 acres. Till denna
  snabba fördelning af jord ligger orsaken nära till hands. Farmaren,
  som med egen arbetskraft odlar en liten farm, är i stånd att fördrifva
  ur täflingen kapitalisten, som försöker att med hjälp af andra drifva
  landtbruket i stor skala. Det är ett ganska egendomligt förhållande,
  att i Storbritannien ha de små jordbrukarna lättare gått igenom de för
  jordbruket ogynnsamma konjunkturerna än de större egendomsägarna.
  Sålunda hafva vi från båda länderna bevis på att under lika lagars
  fria spelrum blir jorden mer och mer fördelad bland de många. Bland
  alla sociala frågor är ingen af större vikt än denna, och intet
  skänker samhällsvännen större tillfredsställelse. Den lille
  jordägarens seger öfver den store betryggar tillväxten och beståendet
  af det element i samhället, hvarpå civilisationen mest hvilar, ty
  ingen klass i nationen är så angelägen att behålla det, som är godt,
  vackert och förtjänstfullt som den, hvilken plöjer egen mark. Till
  lycka för människosläktet visar erfarenheten, att en person icke med
  vinst kan odla mer jord, än han kan sköta själf med hjälp af sin
  familj.
  När vi vända oss till det andra arbetslägret--det industriella--så
  nödgas vi erkänna, att det behärskas af en motsatt lag, hvilken söker
  att koncentrera yrkesföretag till några få stora etablissemang.
  Prisfallet på manufakturartiklar har varit häpnadsväckande. Det låga
  priset på vanliga nödvändighetsartiklar har endast möjliggjorts genom
  koncentration. Vi ha ett bolag, som sänder ut 1,700 klockor dagligen,
  och klockor säljas nu för ett par dollars stycket. Vi ha fabriker, som
  tillverka många tusen meter kalikå om dagen, och denna
  nödvändighetsartikel kan säljas för några få cents pr meter.
  Stålfabrikanter tillverka dagligen 2,500 tons, och fyra skålpund
  färdigt stål kostar 5 cents. På samma sätt i all industri. Dela de
  stora fabriksetablissemangen i små affärsföretag, och det skall snart
  visa sig vara omöjligt att åstadkomma något alls, emedan framgången
  ofta beror på att tillverkningen sker i stor skala; i små
  etablissemang skulle artiklarna bli två á tre gånger dyrare. Denna
  koncentrationslag inom den industriella världen synes icke möta något
  hinder. Tvärtom, den kraft, som här gör sig gällande, tyckes ställa
  större och större kraf på hvarje affärsföretag för att uppnå
  minimipriset. Häraf kommner den hastiga, alltjämt pågående
  kapitalökningen i industri- och handelsföretag--fem, tio, femton
  till och med tjugo millioner hopade i ett enda.
   HAR VÅR TIDS UNGE MAN NÅGRA UTSIKTER?
  Det ofvannämnda förhållandet inom affärslifvet har framkallat en ofta
  upprepad klagan, som jag dock hoppas saknar grund. Den unge praktiske
  mannen säger till sig själf: »Det är icke längre möjligt för vår klass
  att utan kapital höja sig öfver en löntagares ställning. Det finnes
  ett lejon på stigen, som leder till oberoende befattningar och
  delägareskap, och detta lejon är jätteetablissemangen, som obevekligt
  hindra vår framgång». Mannen, som ägnar sig åt jordbruk, har intet att
  frukta af kapitalet. Med en liten summa, som han utan stor svårighet
  kan sammanspara eller låna, börjar han odla jorden, utan besvärlig
  konkurrens, enär hans medtäflare äro alla i samma ställning. Det
  ställer sig naturligtvis svårare för en yrkesidkare att etablera en ny
  affär eller vinna delägareskap i en redan existerande, än det är för
  den unge farmnaren, men svårigheterna äro icke oöfverstigliga eller
  större än förr. De äro icke sådana att de kunna förkväfva
  ärelystnaden; och det är värdt att taga med i räkningen, att om täflan
  inom industrien och affärsvärlden är hårdare, så är priset så oändligt
  mycket större.
  Innan vi sysselsätta oss med yrkesidkarens framtidsutsikter i den
  industriella eller bokhållarens i den merkantila och finansiella
  världen, så låt mig få visa att inga andra klasser än dessa båda ha
  haft mycket att göra med etablerandet af de bäst kända fabriker,
  affärshus och finansiella institutioner, som vi i dag äga i Förenta
  staterna. Jag börjar med yrkesutbildade handtverkare och väljer de
  bäst kända industrietablissemangen i hvarje fack; Baldwin Works för
  lokomotiv, Sellers & C:o, Bement & Dougherty för mekaniska verktyg;
  Disston's Works för sågar; Dobsons och Thomas Dolans fabriker i
  Filadelfia och Garys i Baltimore för textiltillverkning; Fairbanks för
  vågar; Studebakers för vagnar; Pullman i Chicago, Allison i
  Filadelfia, vagnar; Washburn & Moen och Cleveland Rolling Mills för
  ståltråd etc., Bartletts järngjuteri i Baltimore; Sloanes--äfven
  Higgins--mattor; Westiughouse, elektriska apparater; Peter Henderson
  & C:o och Landreth & C:o, fröaffär; Harper Brothers, bokförläggare;
  Babbits, »Babbitt's metall»; Otis Works, Cleveland, ångpannor;
  Remington Works and Colt's Works, skjutvapen; Singer Company, Howe och
  Grover, symaskiner; Mc Cormick Works i Chicago, Balls i Canton och
  Walter A. Woods, jordbruksredskap; skeppsbyggeri, Roach, Cramnp och
  Neafie för Atlanten; Scott för Stilla hafvet; Pankhurst, Wheeler,
  Kirby, Mc Dugall, Craig, Coffinberry och Wallace, hufvudmännen för
  skeppsbyggeribolagen för våra stora insjöar; Burdens, hästskor;
  Atterbury Works, glas; Groetsingers, garfveri; Ames Works, skyfflar;
  Steinway, Chickering och Knabe, pianofabrik.
  Hvartenda af dessa stora affärsföretag grundades och sköttes af
  yrkesmässigt utbildade män, som börjat från början. Listan kunde bli
  mycket längre, om vi räknade äfven dem, som skapats af personer,
  hvilka började sin bana som springpojkar eller kontorister. Edison,
  till exempel, var telegraftjänsteman, Corliss, innehafvare af Corliss'
  maskinfabrik; Cheney, »Cheneysilke» Roebling, ståltråd; Spreckels,
  sockerraffinaderi--alla dessa och ännu många flera arbetets
  härförare--voro fattiga gossar med naturlig begåfning, för hvilka en
  regelbunden yrkesutbildning knappt är behöflig.
  På det merkantila och finansiella området intager den fattige
  kontoristen samma plats, som den fackbildade yrkesmannen på det
  industriella. Claflins, Jaffrays, Sloans, Lords, Taylors, Phelps,
  Dodges, Jordan & Marshs jätteaffär i Boston, Fields i Chicago; Barrs i
  St. Louis; Wanamaker i Filadelfia; Meldrum & Anderson i Buffalo;
  Newcomb, Endicott & C:o i Detroit; Taylor i Cleveland; Daniels &
  Fishers i Denver; Home och Campbell & Dick i Pittsburg--alla dessa
  hafva, så långt »mina forskningar nått, samma historia att förtälja.
  Wanamaker, Claflin, Jordan, Lord, Field, Barr och de öfriga ha varit
  fattiga springpojkar, och Phelps och Dodges voro båda två fattiga
  kontorister.
  Inom bank- och finansvärlden är det ett kändt förhållande, att våra
  Stanfords, Rockefellers, Goulds, Sages, Fields, Dillons, Seligmamms,
  Wilsons och Huntingtons stigit fram ur de djupa leden. Millionärerna
  startade som fattiga gossar, tränade i den strängaste, men nyttigaste
  af alla skolor--fattigdomen.
   HVAR ÄR DEN UNIVERSITETSBILDADE MANNEN?
  Jag bad en börsbankir ge mig några namn på högre banktjänstemän i
  Newyork, hvilka börjat som springgossar eller bokhållare. Han skickade
  mig trettiosex namn och skref att han skulle skicka mig flera dagen
  därpå. Jag kan icke upptaga läsarens tid med att räkna upp hela
  listan, utan får nöja mig med att anföra de mest kända: Williams,
  direktör för Chemical Bank; Watson & Lang för Montrealbauken; Tappen,
  direktör för Gallatin National; Brinkerhoff, direktör för Butchers'
  and Droversbanken; Clark, vicedirektör för American Exchange; Jewitt,
  direktör för Irving National; Harris, direktör för Nassaubanken;
  Crane, direktör för Shoe-and-Leatherbanken; Nash, direktör för Corn
  Exchangebanken; Cannon, direktör för Chase National; Cannon,
  vicedirektör för Fourth National; Montagne, direktör för Second
  National; Baker, direktör för First National; Hamilton, vicedirektör
  för Bowerybanken o. s. v.
  Frånvaron på denna lista af den akademiskt bildade bör noga begrundas.
  Jag har gjort efterforskningar på alla möjliga håll, men kan icke
  spåra honom som affärsledare, ehuru han icke sällan innehar
  förtroendeposter i finansiella institutioner. Detta är mycket
  förklarligt. Segrarna ha många års försprång före den studerande. De
  ha redan i tonåren beträdt täflingsbanan--den bästa åldern för att
  inhämta kunskap är mellan fjorton och tjugo år. Under det studeranden
  har lärt sig litet om gamla barbariska skärmytslingar eller sökt
  tillägna sig kunskap i några längesedan döda språk, något som synes
  lämpligt för tillvaron på någon annan planet än vår och är af ringa
  värde i praktiska lifvet, har den blifvande affärsmannen uppfostrats i
  erfarenhetens skola och fått just den utbildning, som betingar
  framgång.
  Jag talar icke om verkan af universitetsbildning på sådana unga mäns
  framtid, som bestämt sig för den lärda banan, där den i viss mån är så
  godt som oundviklig, men den nästan totala frånvaron af akademiskt
  bildade män på de förnämsta platserna inom affärsvärlden synes nästan
  leda till den konklusion, att universitetsbildning i dess nuvarande
  form rent af hindrar framgången på detta område. Det bör anmärkas att
  aflönade tjänstemän icke äro i egentlig bemärkelse affärsmän--icke
  sådana, som sätta in hela sitt intresse och sin energi i
  affärsföretaget och bero af dess framgång. Det är på detta fält den
  tjugoårige studenten har ringa utsikt mot gossen, som vid fjorton års
  ålder började med att sopa kontoret eller skrifva fakturor.
  Verkligheten bevisar detta. Det finns några exempel på söner till
  affärsmän, hvilka, efter aflagda universitetsexamina, ägnat sig åt
  affärsverksamhet och lyckats sköta ett redan ordnadt företag, men de
  äro få i jämförelse med dem, som misslyckas i att uppehålla den ärfda
  förmögenheten.
  Men på de senaste åren ha uppstått tekniska skolor, hvilka börja att
  bära god frukt inom olika yrkesgrenar. Den i yrket uppfostrade, som
  hittills alltid afgått med segern i våra industriaffärer, kommer nu
  att möta en farlig rival i den vetenskapligt bildade ynglingen. Tre af
  de största stålfabriker i världen stå under ledning af tre unga,
  bildade män--studerande från dessa skolor, som lämnade teorien i
  skolan för praktiken i fabriken, medan de ännu voro i tonåren. Walker,
  Illinois Steel Company, Chicago; Schwab, Edgar Thomson Works; Potter,
  Homestead Steel Works, Pittsburg, äro typiska för den nya rasen--
  ingen af dem ännu öfver trettiotalet. De flesta af afdelningscheferna,
  som lyda under dem, tillhöra samma klass. Sådana bildade unga män
  hafva en viktig fördel öfver den endast yrkesbildade--de äro
  tillgängliga och fördomsfria. Den uppfostran de fått i sökandet efter
  sanning gör dem mottagliga för nya ideer. Huru stor och oumbärlig
  arbetaren-yrkesmannen än har varit, är och fortfarande skall vara, så
  är han dock benägen att ha trånga affärssynpunkter, ty han är vanligen
  till åren, innan han får någon maktställning. Det är helt olika för
  den vetenskapligt bildade gossen: han har ingen fördom och är genast
  med om den sista uppfinningen eller nyaste metoden, äfven om en annan
  har upptäckt den. Han antager den plan, som han finner har bästa
  utsikten och förkastar sina egna påfund och idéer, hvilket arbetaren-
  förmannen mycket sällan kan förmås till. Underskatta därför icke
  fördelen af bildning; men det skall vara en bildning, som passar ens
  syfte och gör en bättre skickad för det lefnadsyrke man valt.
  Det är på samma sätt inom den merkantila och finansiella världen, som
  inom den industriella, att vi böra fråga, icke hvilka platser dessa
  två typer--den teoretiskt och den praktiskt bildade yrkesmannen--
  intaga, utan hvilka de lämnat kvar åt andra inom affärslifvet. Mycket
  litet återstår, i sanning.
  På det industriella området är den tränade yrkesmannen grundaren och
  ledaren af framstående affärsföretag. På det merkantila, handels- och
  finansområdet är det den fattige kontorspojken, som visat sig vara den
  förklädde prinsen, som icke går miste om sin arfvedel. Dessa äro de
  vinnande partierna. Det är den fattige kontoristen och
  arbetaren-yrkesmannen, som till sist råda inom hvarje affärsgren, utan
  kapital, utan relationer och utan universitetsbildning. Det är de, som
  ha stigit till toppen och tagit ledningen, som ha lämnat aflönade
  platser och modigt riskerat allt i grundandet af en affär.
  Universitetsbildade finner man vanligen bland löntagarna, skötande
  underlägsna förtroendeposter. Hvarken kapital eller inflytande eller
  akademisk lärdom eller alla förenade ha visat sig vara i stånd att
  täfla med den energi och okufliga vilja, som framväxa ur den
  alltbesegrande fattigdomen. För att icke något af det jag nu säger må
  missförstås och uttydas såsom ett förringande af universitetsbildning,
  så ber jag att få förklara, att jag talar här till de lyckliga fattiga
  unga män, som äro hänvisade till arbete för sitt uppehälle. Sådana,
  som hafva råd att skaffa sig en akademisk titel och ha tillräckligt
  att lefva af, vill jag visst icke förmena denna förmån--i jämförelse
  därmed är mångmillionärens pekuniära vinst bara agnar--men för en
  fattig yngling är arbetet för uppehället en plikt--och en uppfylld
  plikt är mer värd än universitetsbildning--hur dyrbar denna än är.
  Grundlig bildning ger en man, som förstått att tillägna sig den,
  ädlare smak och högre syften än förvärfvandet af rikedom, och han har
  en hel värld att njuta af, dit den, som endast är millionär, icke har
  tillträde. Sann bildning kan förvärfvas utanför skolan; snille odlas
  icke uteslutande i de akademiska lunderna--en vildblomma, funnen
  ensam i skogen behöfver ingen hjälp af samhället--men
  genomsnittsmannen behöfver universiteten.
   HÅLLA BOLAG PÅ ATT FÖRSVINNA?
  Vår tids praktiske unge man, som arbetar vid hyfvelbänken eller disken
  och som Fortuna ännu icke hugnat med sitt leende, känner sig kanske
  hågad att påstå, att det är omöjligt att i våra dagar starta ett
  affärsföretag. Det ligger någon sanning häri. Det är naturligtvis
  oändligt mycket svårare att börja ett nytt affärsföretag nu än förr.
  Men det är bara en skillnad i sätt, icke i hufvudinnehåll. Det är
  oändligt mycket lättare för en ung praktisk man, som duger till något,
  att komma in i en ordentlig firma, än det någonsin varit. Dörrarna äro
  icke stängda för duglighet; tvärtom, de stå alltid på glänt. Kapital
  fordras icke--lika litet som relationer. Verklig duglighet har
  aldrig varit så eftersökt eller blifvit så högt uppskattad som nu.
  Koncentrationslagen, som samlar alla merkantila och industriella
  företag i ett par stora fabriker eller firmor, innehåller i sig en
  annan, lika viktig lag. Dessa vidsträckta företag kunna icke med
  utsikt till framgång styras af aflönade biträden. Ingen stor affär af
  hvad slag som helst kan räkna på en lysande och varaktig framgång, om
  den icke är i händerna på praktiska personer, ekonomiskt intresserade
  af dess ställning. I den industriella världen ser det ut, som om
  bolagens dagar voro räknade. Jag har under största delen af mitt lif
  varit nödsakad att följa noga med verksamheten inom en mängd stora
  affärsföretag, hvilka ägdes af ett hundratal aflägsna kapitalister och
  sköttes af aflönade biträden. Jag tror att delägarskap mellan lifligt
  intresserade män, som känna sig äga affären, skall visa sig mera
  tillfredsställande och kunna lämna större utdelning, då man däremot i
  ett bolag knappast vet hur balansen ställer sig vid årets slut. De
  stora manufakturhusen, som gifva sina dugligaste biträden andel i
  deras respektive afdelningars vinst, arbeta med framgång, medan de,
  som försöka drifva affären endast med aflönade biträden, gå under.
  Äfven vid ledningen af våra stora hotell har det befunnits vara en
  klok åtgärd att låta de förnämsta biträdena bli delägare i affären.
  Inom hvarje affärsgren verkar denna lag, och affärernas framgång står
  i proportion till mängden af dugliga delägare bland dem, som handhafva
  förvaltningen. Kooperation i denna form tränger mer och mer in i alla
  affärsföretag. En manufakturaffär, som icke har praktiska, i sitt
  arbete fullt hemmastadda delägare, bör strax rätta denna försummelse
  och skall antagligen finna den eftersökta hjälpen bland de vakna, unga
  yrkesarbetarna, som utmärkte sig, då de arbetade för ett par dollars
  om dagen, eller bland ynglingarna från polytekniska skolan. Det är en
  ofta upprepad erfarenhet, att ett bolag, som är ovilligt att som
  delägare antaga en praktisk, duglig man, går miste om hans tjänst och
  ser att han erhåller del i en firma, där man är klok nog att ständigt
  ligga på utkik efter nödvändighetsartikeln: duglighet. Hittills har
  det icke ingått i bolagens praktik att efter förtjänst belöna dessa
  blifvande direktörer, men de måste börja därmed, om de icke vilja bli
  efter i täflingen med affärsfirmor, som lämna sina biträden andel i
  inkomsten.
  Å andra sidan hafva bolag, hvilket jag särskildt vill påpeka för
  praktiska unga män, en fördel. Deras aktier säljas öppet. Om en
  arbetare önskar blifva intressent i något yrkesföretag i Amerika är
  vägen att nå dit ganska lätt. För femtio eller hundra dollars kan han
  bli aktieägare. Det blir mer och mer vanligt för arbetare att på så
  sätt placera sina besparingar. Det finns många förträffligt skötta
  bolag, som lämna riklig utdelning, och det bästa bevis en arbetare kan
  ge sina förmän på sin duglighet och sitt goda omdöme är, att hans namn
  står infördt i böckerna som aktieägare i affären.
  Arbetarna hysa fördom mot att visa sina förmän, att den aflöning de
  erhålla tillåter dem att göra besparingar; men detta är ett misstag.
  Den sparsamme arbetaren är den värdefulle arbetaren, och den kloke
  arbetsgifvaren ser i den omständigheten att han sparar ett säkert
  bevis på att han måste duga till något. Hvarje bolag borde sträfva
  efter att förmå sina förnämsta arbetare att köpa dess aktier för sina
  besparingar. Endast därigenom kunna bolag hoppas att hålla jämna steg
  med enskilda yrkesmän, som redan hafva upptäckt en af framgångens
  värdefullaste hemligheter, nämligen att dela förtjänsten med dem, som
  mest bidraga att framkalla den. Den aflägsne kapitalistaktieägaren,
  som icke hyser det ringaste intresse för affärens verksamhet, utom
  kvitteringen af sin utdelning, är på väg att försvinna. I hans ställe
  inträder den duglige, praktiske arbetaren i industriens värld. Därför
  bör ingen ung praktisk arbetare fälla modet. Tvärtom, det blir
  lättare och lättare för yrkesmannen eller den duglige praktiske mannen
  att diktera villkor för sina arbetsgifvare. Där det förr fanns endast
  en väg till framgång, där finns det nu ett dussin. Framtidens
  jätteaffärer komma att lämna utdelning icke till lata kapitalister,
  som intet göra för deras framgång, utan till ett hundratal af deras
  dugligaste arbetare, på hvilkas förmåga och villighet framgången till
  stor del beror. Den frånvarande kapitalisten-aktieägarens plats
  intages af den kunnige oeh närvarande arbetaren.
  Hvad de nödvändiga kvalifikationerna för unga praktiska mäns befordran
  angår, så kan ett citat af George Eliot vara lämpligt att anföra: »Jag