Arbetets Herravälde - 14

berättigadt hopp efter hvad som föregått. Låt det vara sagdt i
rättvisa mot dessa stora och goda män, att den bild de tecknade, och
som vi försökt porträttera, blef realiserad: Storbritannien blef
världens verkstad, och hvar och en af de stora nationerna spelade den
föreskrifna rollen och utförde de ålagda sysslorna. Ingen nation--
icke ens den amerikanska--har haft en sådan framgång eller samlat en
sådan rikedom genom fabriksindustri, som Storbritannien gjorde under
detta skede af sin historia. Af prospekten från Barrow Steel Company
framgick att förtjänsten varit 30 à 40 procent om året, och att den
ett år gått upp till den nästan otroliga summan af 60 procent på hela
kapitalet. Detta är endast ett exempel på Storbritanniens oerhörda
framgång, då hela världen låg vid dess fötter och innan en till det
yttersta drifven konkurrens hade minskat och i många fall omöjliggjort
all vinst. Belöningen--huru stor den än var--tillkom med full rätt
den nation, som skänkte världen ångan, som invigde maskineriets
tidehvarf och gjorde världen till gäldenär för alltid.
Naturens lag tolkades sålunda af manchesterskolan, att en stor olikhet
ifråga om tillgångar fanns i de respektiva länderna på jorden och att
denna olikhet äfven sträckte sig till deras mäns och kvinnors
duglighet samt att fabriksföretag med framgång endast kunde bedrifvas
i Storbritannien. Att verktygsstål, eller något slags stål alls, kunde
tillverkas utom där--att de finaste ylle-, linne- och bomullstyger
kunde fördelaktigt fabriceras i andra länder--voro föreställningar,
som icke kunde falla någon in, och om de gjort det, skulle de hälsats
med löje.
Det är knappast möjligt att dessa kloka män, ledare af
manchesterskolan, skulle ha antagit att jordens förnämsta nationer--
eller de som ämna bli det--skulle nöja sig med att spela den
underordnade roll, som de fått sig tilldelad, ifall fabriksfältet
stått öppet för dem. Själfva grundstenen i manchesterbyggnaden var
öfvertygelsen, att de olika nationerna af naturen voro hänvisade till
rollen af råämnesproducenter, därför att detta var deras enda
möjlighet. Men nu finna vi tvärtom att, efter en period af tvunget
medgifvande, ha nationerna med sällspord enighet sträfvat efter att få
dela den högre uppgiften att bearbeta råmaterialen till färdiga
produkter åt sig själfva; och hvarken britiskt kapital eller britisk
skicklighet har fattats för att tillförsäkra dem framgång. Det är på
detta sätt som täflan med den aflägsna östern möjliggjorts. Långt
ifrån att nationernas tillgångar ha varit obetydliga och olämpliga för
bearbetning eller deras befolkning oduglig, som manchesterskolan
antog, har deras framgång inom fabriksindustrin i allmänhet varit
öfverraskande stor. Tyskland har blifvit ett af de största
fabriksländerna. Frankrike och Schweiz ha nästan monopoliserat
sidentillverkningen i Europa. Ryssland håller på att anlägga stål- och
metallfabriker under ledning af de skickligaste amerikanska
konstruktörer. Två af dessa fabriker äro nu i full verksamhet och
kunna täfla med de bästa i Amerika, hvilka tjänat som mönster. Japan
och Kina anlägga fabriker enligt bästa och nyaste metoder, alltid med
engelskt maskineri och vanligen under engelsk ledning. Mexiko väfver
bomullstyg och fabricerar papper, och två bicykelfabriker äro under
uppförande där. Indiens jute- och bomullsfabriker tilltaga i antal,
och i Bombay anläggas maskinverkstäder. Det påstås att en engelsk
maskinfirma hvarje vecka skickar ut en komplett maskinuppsättning för
en ny fabrik. Om Amerika är det öfverflödigt att tala.
Sålunda har hvarje nation afböjt den roll manchesterskolan tilldelat
den och försöker att själf tillverka sina varor. Politisk ekonomi
säger nu, att det är till människosläktets bästa, att
transportkostnaderna, som fördyras genom det långa afsändandet mellan
producenten och fabrikanten, inbesparas. Tillverkning, som på vissa
håll försökes af små nationer, skall utan tvifvel misslyckas och
öfvergifvas, men i det stora hela skall framgång vinnas.
Några länder, i synnerhet Tyskland och Amerika, uppträda nu som
exportörer af många konkurrerande artiklar till och med till
Storbritannien. Och den erfarenhet, som andra nationers män länge haft
af oräkneliga artiklar »made in Britain», får briten nu själf lära
känna. Han märker att äfven han fått litet med af människonaturens
skröplighet, alldeles som andra nationers människor. Tjogtals artiklar
»made in Germany» irritera honom; kontrakt med amerikanska
maskinfirmor att leverera lokomotiv till London, Dublin och Edinburg
väcka hans stora ogillande. Glasgow afböjer ett amerikanskt anbud på
vattenledningsrör och tar dem hos en fabrik i Glasgow till högre pris.
När en stor bicycle-utställning äger rum i London, så finns där ingen
plats åt amerikanaren. Allt måste vara »home-made ». Posten måste
befordras med saktgående hemmagjorda skepp, äfven om den därigenom
blir fördröjd. Men allt detta är bara sådant, som vi kunde vänta och
som vi böra ursäkta. Det är en dålig medborgare, som icke föredrar och
hjälper sitt eget land hellre än främmande, men engelsmannen skulle
kunna inse, att tysken och amerikanaren och andra äro lika
patriotiska. Han bör förstå att med samma känslor som han ser sitt
land öfversvämmas af konkurrerande artiklar, »made in Germany» eller
Amerika, ser naturligtvis den patriotiske tysken och amerikanaren
konkurrerande artiklar, »made in Britain», öfversvämma deras.
Nu märker man att naturen mera ädelmodigt, än det antogs, fördelat
sina mineralier, kol, kalk och malmer, och äfven att naturen begåfvat
männen och kvinnorna de flesta land med förmåga att under de nya
förhållandena bearbeta sina egna råämnen, i många fall icke så bra,
men i ett eller två särskilda fall lika så bra som briten eller
amerikanaren.
Det underbara maskineriet--hufvudsakligast engelsk upptäckt--i
järn-, stål- och textiltillverkning gör det möjligt för Indiens
hinduer, Mexikos peoner, Amerikas negrer, kinesen och japanen att idka
fabriksrörelse, ofta under ledning af mera omsorgsfullt utbildade
yrkesmän från England och Amerika.
De få yrkesskickliga personer, som behöfvas för hvarje stor fabrik,
kunna lätteligen erhållas från de äldre industriländerna.
Genom att använda automatiskt arbetande maskineri har en stor del
sådant tränadt mekaniskt arbete, som man finner i Storbritannien och
Amerika, gjorts obehöfligt, och det har blifvit möjligt att förlägga
fabriker i länder som tills nyligen tycktes ägnade att åstadkomma
endast råmateriel. Öfverallt ser man inflytandet af detta nya
maskineri. Det är nu tydligt att råmaterialet har makt att attrahera
kapital och äfvenså arbete och åstadkomma tillverkning i den trakt där
råmaterialet finns, och att tränadt arbete håller på att förlora den
makt det en gång hade att draga till sig råmaterial från fjärran
trakter. Detta är icke förändring; det är revolution.
De kunnigaste och bästa bland ett lands medborgare vilja naturligtvis
utveckla alla dess tillgångar. De kunna icke anse det vara rätt att
dölja de talanger de fått och inse klart, att naturens mening är, att
många nationer skola äga den mångväxlande industriens välsignelser.
Allt detta kunde manchesterskolan icke rimligtvis förutse.
Det är glädjande att iakttaga nationernas industriella framsteg under
de nya förhållandena. Om en eller två blifvit de förnämsta
fabriksidkarne åt alla de andra, så skulle endast dessas säregna
begåfning fått tillträde till uppfinnings- och utvecklingsarbetet. Nu
ha alla nationers olikartade genier gynnsamma tillfällen för sina
krafter. Det är också glädjande att se huru de olika nationerna
utmärka sig i olika grenar. Sålunda har Frankrike nästan monopoliserat
det superfina inom textilen, liksom det länge varit främst i fråga om
alla artiklar hörande till damtoaletten. Storbritannien har
öfvermakten i väfmaskineri. Likasom det uppfunnit järn- och
stålindustrien, så är det nu i färd att utveckla en sidogren:
tillgodogörande af koks i möjligast största utsträckning--en sak,
hvari till och med amerikanarna ha misslyckats. Amerika är främst i
elektriska apparater och verktyg. Tyskland i kemiska färger och har
nyligen uppfunnit en kondensator för ånga, som visar goda resultat,
samt dessutom en ny, märklig metod för pansarplåttillverkning. Den
materiella utvecklingen befordras i hög grad genom samfälldt arbete af
de olika nationaliteternas intellektuella krafter och egenartade
begåfning.
Den lifliga konkurrens, som nu börjat mellan nationerna och som bäst
bidrager till åstadkommande af goda resultat, bör välkomnas och
uppmuntras af alla, som kunna höja sig öfver den trånga synpunkten på
den enstaka fördelen för en eller annan liten geografisk vrå, utan
kunna se hvad som gagnar människosläktet i dess helhet.
Världens industriella utveckling går i en annan riktning än den
förespådda, men det storartade arbete, som manchesterskolan utfört,
får icke förringas eller glömmas. Villiers, Cobden, Bright och deras
medhjälpare gjorde vid upphäfvandet af lifsmedelstullarna sitt land en
tjänst, som det icke kan vara nog tacksamt för. Deras sträfvan för
fredssaken och för allt, som de ansågo skulle bidraga till skapandet
af ett nationernas broderskap, ger partiets ledare plats i de goda
gärningarnas historia. Att någon af deras förutsägelser icke gått i
fullbordan--beroende på krafter, som sedan deras tid blifvit satta i
verksamhet--behöfver icke kasta någon skugga på deras insiktsfulla
klokhet eller minska värdet af deras arbete.
»Frihandel», sådan manchesterskolan såg den utbredd öfver hela jorden,
innebar utbytet af olika, icke konkurrerande artiklar och af
råmaterialier mot fabricerade varor. Nationerna hade då ännu icke
börjat att allvarligt täfla med hvarandra i tillverkning af samma
slags artiklar. Om detta icke kan realiseras, sedan de förnämsta
nationerna numera bearbeta sina egna råmaterialier och fylla sina egna
behof, täflande med hvarandra i världsmarknaden, så kunna vi likväl
lyckönska oss till att något ännu bättre än manchesterskolans ideal
för världens framåtskridande håller på att skapas.
Hvad verkan denna förändring kan komma att ha på nationernas ställning
till hvarandra i framtiden, vore onödigt att grubbla öfver, enär
förhållandena kunna ändras på en dag. En kemisk upptäckt, en elektrisk
uppfinning, en växts egenskaper tillgodogjorda--hvad helst sådant
eller andra icke alls otroliga öfverraskningar--kunna åstadkomma en
genomgripande förändring. Socker af betor i stället för sockerrör har
förstört denna produkt för Västindien, som tycktes ha monopol på
socker. Upptäckten af Mesaba-järngrufvorna, förbättrade
kommunikationer och ett par mindre omständigheter ha gjort Amerika
till världens billigaste stålproducent, i stället för att helt nyligen
ha varit den dyraste. Den basiska metoden har gjort Tyskland till en
framstående stålproducent och lofvar att bli af lika stor betydelse
för Storbritannien. Upptäckten af grufvor och ett utveckladt
järnvägssystem ha gjort Ryssland till ett viktigt industriland.
Tillgodogörandet af vattenfall för elektrisk kraft, ersättande kol,
håller på att omskapa flera industricentra. Alla dessa förändringar
förskrifva sig från i går.
Det är därför lika oklokt af en nation att förhäfva sig öfver
nuvarande tillgångar och utsikter som att förtvifla. »Vi veta icke,
hvad morgondagen bär i sitt sköte.»
_________________________________________________________________
HVAD SKULLE JAG GÖRA MED TULLTAXAN, OM JAG VORE TSAR?
(Ur The Forum, mars 1895)
Fördelen af hög tull på lyxartiklar och låg tull på råämnen och
lifsmedel. Ett par slående exempel på berättigad och icke
berättigad tulltaxa.
Jag tycker riktigt om klangen i den frågan och skyndar mig att svara.
Regeringens beräknade utgifter, enligt statssekreteraren Carlisles
rapport för innevarande räkenskapsår (1895), är 424,000,000 dollars
och beräknade inkomster 404,000,000 dollars, alltså ett deficit af
20,000,000 dollars. Han beräknar att nästa år skall lämna ett
öfverskott af 30,000,000 dollars, under antagande af att utgiften är
densamma.
Minskningen i pensionsutgifter nästa räkenskapsår uppgår till
18,000,000 dollars och minskningen ökas år efter år. Flottan fordrar
mindre utgifter än förr, och tillökningen af befolkning och rikedom
ger större inkomster, så att ingen anledning till oro rörande
regeringens debet och kredit efter nästa år förefinnes, ehuru
sekreteraren antagligen är en smula för sangvinisk angående intäkterna
för i år under nuvarande lagar.
Af statsinkomsterna beräknades tullen detta år lämna 160,000,000
dollars och beräknas lämna 190 millioner nästa år. Och nu kommer
frågan: Hvad skulle jag göra med tulltaxan, om jag ägde högsta makten?
Mitt första mål skulle vara att afskaffa all tull på de mångas
lifsmedel och att lägga hög tull på de fås lyxartiklar. Massan af
folket, som begagnar och förbrukar hemgjorda produkter, skulle jag
icke beskatta, men den fina världens män och kvinnor, som, huru mycket
det än kostar, kläda sig i det finaste ylle, elegantaste siden och
fin-finaste linne, som Europa kan åstadkomma--de skulle få betala
tullafgifterna. Den lilla rika klassen skulle under den nya tulltaxan
bli ännu elegantare genom att betala kanske dubbelt så mycket för sin
elegans som nu. Amerikanska folket, som använder amerikansk tobak och
amerikanska cigarrer, skulle icke ha högre tull på dessa saker än
nu. Men de rika och slösaktiga gentlemän, hvilkas fina luktorgan
fordra havannaparfymen, skulle staten draga nytta af genom åtminstone
fördubblad tull. Personer, som dricka champagne och fina gamla viner,
och personer, som köpa gammalt makalöst och nytt makalöst utländskt
glas och porslin, parfymer och liknande lyxartiklar, borde beredas
tillfälle att sanningsenligt skryta med deras förhöjda värde. Det
borde aldrig glömmas, att importerade artiklar användas af det rika
fåtalet och inhemska produkter af det fattiga flertalet.
Den föreslagna ökningen af tull på utländska lyxartiklar skulle icke
påläggas med hänsyn till skydd, utan endast med hänsyn till inkomst.
Att denna politik oafsiktligt skulle en smula komma de inhemska
tillverkarna till godo behöfver ju icke anses vara ett hinder.
Fördelen blir i alla händelser mycket obetydlig, emedan dessa fina
kvaliteter i ylle, siden och linnevaror icke tillverkas hos oss;
likaså litet som dyrbara viner, cigarrer och hundratals
fantasiartiklar. Men den inhemska tillverkningen förser hela marknaden
med varor af ordinär kvalitet, som vanligen användas af flertalet.
Den hittills följda politiken har varit raka motsatsen. En hel sida
skulle kunna fyllas med en lista på de rikas lyxartiklar, på hvilka
den nya tulltaxan sänker tullen. Här äro ett par af de sänkta
tullarna: porslin 50 procent, spegelglas och måladt glas 40,
guldpennor 16, klockor 28, hattar 72, trikotvaror 72, flanell 68,
sidenparaplyer 18, konjak och likörer 28, siden 40, handskar 30,
konfektyrer, geléer etc., spetsar och broderier etc. 16, ylle och
siden 10 à 20 beräknadt efter sitt specifika värde. Under nuvarande
tulltaxa betalar den rike sällskapsmannen, klädd i superfint utländskt
kläde, superfint linne, plyschhatt, glacéhandskar, fin sidenparaply
och läppjande på sitt dyrbara gamla vin, 20 à 70 procent mindre tull
än förr. Hans fina fru fläktar med sin solfjäder, viftar med sin
broderade näsduk, visar sina utsökta spetsar och pryder sig i superbt
siden till nedsatt pris och småler tacksamt mot den nye folkets vän,
den förtjusande och snillrike unge mannen från West Virginia, som ber
om ursäkt för att han icke lyckades nedsätta tullen på champagnen hon
serverar honom och förklarar att det var icke hans fel, ty hans bill
innehöll nedsättning äfven på denna vara. På hundratals
fantasiartiklar, tillverkade af ylle, siden och linne, är tullen nu
nedsatt. Denna nedsättning innefattar lyxartiklar, för hvilka tullen
uppgick till två tredjedelar af hela inkomsten. I hela landet finns
icke en enda arbetare, som använder dessa lyxartiklar. Sådan är vår
»tullreform» för närvarande, och sådan är »skattebördan minskad för
massan af folket». Egendomliga begreppsförvirring! Skatterna äro
endast minskade för de rika.
Detta är icke någon partifråga, ty intetdera partiet har åsyftat att
statsinkomst skulle först och främst erhållas genom tull på de rikas
lyxartiklar, vare sig att frihandel eller tullskydd är ordningen för
dagen. Bäst vore att lägga bördan på deras skuldror, som bäst förmå
bära den, och mycket högre tull än någonsin borde läggas på dylika
saker.
Det är en fullkomlig missuppfattning, att användningen af lyxartiklar
skulle minskas, ifall tullen vore högre. Tvärtom, det höga priset
ingår just som ett element i användningen af sådana saker. Men
importen skulle minskas, om tullen höjdes på vanliga artiklar, därför
att personer, som behöfva se på priset, finge utbyta den fördyrade
varan mot en annan.
Men detta kommer ju icke i fråga med lyxartiklar, som endast köpas af
de rika, för hvilka priset icke spelar någon roll. Fördubblad tull på
champagne till exempel eller på utländskt porslin, ylle, siden, linne,
spetsar, broderier etc. skulle icke hindra den förmögna klassen att
köpa. Och äfven om den högre tullen för en tid minskade bruket af
utländska produkter med en fjärdedel, så skulle inkomsterna ändå vara
en fjärdedel mera, om tullen fördubblades. Och skulle en betydlig
minskning i förbrukningen inträffa, vore det så mycket bättre. Detta
moln har en silfverafvigsida, ty då skulle mera af landets rikedom
komma den inhemska produktionen till godo. Och det skulle antagligen
leda därhän, att den inhemska fabrikanten skulle till slut fabricera
de finaste kvaliteter i textilvaror, ifall de utländska voro högt
taxerade. Men det skulle gå åt många år, innan han kommer så långt,
och dessförinnan skulle den naturliga ökningen af inkomster genom
tillväxten af befolkning och rikedom godt kunna tåla vid den minskade
importen. Om ett par år skall det minskade antalet pensioner--som nu
slukar så mycket--befria regeringen från nödvändigheten att söka
skaffa så stora inkomster.
År 1892 inkasserades följande summor i tull på importerade lyxartiklar
åt de rika:
Yllevaror dollars 32,293,609
Sidenvaror » 16,965,637
Bomullsvaror » 16,436,733
Linnevaror » 10,066,636
Glas och porslin » 10,339,000
Vin, likör etc. » 8,935,000
Tobak och cigarrer » 11,882,557
Här är 106,000,000 dollars i inkomst af sju slags lyxartiklar, och här
äro några andra, som inbrakte öfver 8,000,000 extra--juveler,
vagnar, konstgjorda blommor, klockor, borstar, papper, parfymer och
musikinstrument--eller 114,000,000 dollars af totalsumman
177,000,000,
Att nedsätta tullen på artiklar, som endast äro öfverflödsvaror och
som inbringa två tredjedelar af tullinkomsten, är hela resultatet af
det Wilsonska förslaget.
Den omständighet kan icke bestridas, att dessa artiklar icke blifvit
importerade åt massan af folket. Denna får sina behof af ylle och
siden fyllda af inhemska tillverkare. Den enda klass, som använder
importerade tyger och utländskt glas och porslin, utländska viner och
tobak är den förmögna. För att förekomma att det skall kunna sägas att
en del saker, som i någon utsträckning brukas af den stora mängden,
skulle fördyras genom den högre tullen, borde lagen bestämma att
vanliga kvalitéer af ylle-, siden- och linnevaror skulle befrias från
högre tull.
Ehuru i själfva verket endast de högre kvalitéerna importeras, skulle
en sådan bestämmelse afväpna kritiken. Om 1892 års tull på dessa
lyxartiklar hade fått kvarstå, så skulle den brist som nu oroar
skattkammaren ha varit mycket mindre. Vi ha här en rik grufva att göra
bruk af när lagstiftning härnäst förekommer. Om tullen på dessa
lyxartiklar fördubblades och andra 114,000,000 inkasserades eller om
den ökade pålagan minskade konsumtionen med en fjärdedel och
regeringen erhöll endast hälften af ökningen, så skulle vi ha tagit
57,000,000 dollars skattebörda från de arbetande massornas skuldror
och lagt den på den slösaktiga, nöjeslystna och fåfängliga klassen,
som gärna kan betala sitt slöseri till förmån för sig själf och
nationen. Om en tilläggstull af 50 procent försöktes, skulle
inkomsterna snart ökas till nästan hela den extra beskattningen. Detta
är hvarken protektionism eller frihandel och har intet att göra med
någondera. Det är endast en inkomstfråga. Och det är medgifvet, att på
intet sätt kan en behöflig inkomst klokare erhållas än genom tull på
utländska öfverflödsartiklar. Min tulltaxa skulle fördubbla den nu
gällande afgiften på alla dessa lyxartiklar.
Då man står ansikte mot ansikte inför det faktum, att den
väsentligaste förändring Wilsonbillen åstadkommit är att ha nedsatt
tullen med två tredjedelar af hela tullinkomsten uteslutande till de
rikas förmån, så frågar man, hur en så insiktsfull, hederlig,
varmhjärtad och nitisk man som Mr. Wilson kunde framställa sig själf
såsom »lyftande en onödig och tung skattebörda från massan af folket».
Förklaringen är snart gifven: han var oerfaren. Han hade icke studerat
frågan. Jag betviflar storligen att han nu skulle vilja förfäkta samma
mening. Det är en sak af allvarlig betydelse, att en sådan man som han
är hänvisad till privatlifvet, endast därför att ett distrikt röstar
på en annan. Genom vårt bruk att endast välja representanter, som äro
bosatta i distriktet, gå vi miste om många dugande män. Mr. Wilson
skulle nu vara ovärderlig, därför att han nu har det, som då fattades
honom--sakkunskap. Det är just sådana män vi behöfva i vårt
offentliga lif, och jag för min del hoppas på hans snara återvändande.
En dag kommer han att föreslå högre tull på de rikas lyxartiklar och
icke lägre--till uteslutande deras förmån.
Få personer förstå i hvilken utsträckning endast de rika köpa
utländska väfnader. Tag till exempel yllevaror: år 1890 uppgick den
inhemska produktionen till ett värde af 338,000,000 dollars. Värdet af
de dyrbara importerade yllevarorna var endast 35,500,000 dollars.
Priset per meter öfversteg betydligt de inhemska vanliga kvaliteterna,
så att antalet meter troligtvis icke var mera än 6 eller 7 procent af
totalförbrukningen.
Vi ha ett liknande resultat angående bomullsvaror: värdet af den
inhemska produktionen var 1890 268,000,000 dollars och totalsumman af
det importerade endast 28,000,000. Hvad siden angår, så uppskattades
1890 de amerikanska fabrikernas tillverkning till 69,000,000 och de
importerade sidenvarorna till endast 31,000,000. Dessa äro också
mycket dyrare per meter än de inhemska. Sedan 1890 har Amerikas
sidenfabrikation mycket utvecklats och är mer och mer i stånd att
tillgodose landets behof.
Om utländska ylle-, siden och linnevaror voro klassificerade efter
finhet och pris, så skulle det visa sig att varor af vanligt slag, som
folk mest använder, icke längre importeras. De kunna icke heller bli
det under nuvarande stadga. Så långt har den amerikanske tillverkaren
eröfrat sin egen marknad. Ännu en sak är att beakta: en mycket stor
del af de importerade väfnaderna utgöras icke af tyger, utan af
särskilda fantasiartiklar, såsom snörmakerier, spetsar, garnérband och
broderier--saker, som icke alls tillverkas hos oss.
Rörande kol och järnmalm, s. k. råmaterialier, så skulle den nya
tulltaxan icke innehålla någon nedsättning, därför att en minskning af
halfva tullen på en gång är ganska allvarlig, och det tar tid innan
någon industri kan riktigt komma i gång efter en sådan vidtgående
förändring. Dessutom är 40 cents tull per ton af malm och 30 cents per
ton af kol jämförelsevis obetydlig. Detta gäller i allmänhet om järn
och stål, hvilka nyligen ha varit föremål för två nedsättningar. Ty
McKinleybillen nedsatte tullen lika mycket som Wilsonbillen gjorde det
--ungefär 30 procent i hvarje fall. Att befria järnband till
bomullsbalar från tull, då alla andra metallvaror äro tullbelagda, är
den största fläcken på hela taxan--ett utslag af ren partianda och
till skada för förbundssystemet. Hälften af den förra tullen skulle
åter påläggas.
Konstverk skulle vara tullfria, och tafvelramar, hvilka nu äro belagda
med tull, skulle gå fria. Den obetydliga afgiften betyder ju icke så
mycket i och för sig; men besväret och tidsspillan vid taxerandet af
priset på hvarje ram betager folk lusten att införskrifva
konstskatter, hvilka alla förr eller senare finna sin stadigvarande
plats i våra offentliga gallerier och bli sålunda folkets dyrbara
egendom.
En viktig punkt i tulltaxan väcker icke en tiondedel af den
uppmärksamhet, som den borde göra: den paragraf, som tillåter alla att
införskrifva materiel och använda dem vid tillverkning af
exportartiklar. Nittionio procent af alla tullar äro i detta fall
efterskänkta. Detta är statsmannavishet och förtjänar att jämnställas
med ömsesidighet och är ett oskattbart steg mot målet: utvidgad
handelsrörelse för republiken. Detta skulle ingå i den tariff jag
gjort upp, med undantag af att jag skulle efterskänka den återstående
ena procenten också, så att det stode den amerikanske fabrikanten
fritt att tillgodogöra sig hela världens marknad för hvad han köper
till export, på frihandelsvillkor, och sålunda komma in i
världsmarknaden med hvad han har att sälja under likställd täflan med
Europas fabrikanter. När författare och talare utbreda sig öfver den
amerikanske fabrikantens uteslutande från världsmarknaden på grund af
skyddstullar, så äro de antagligen okunniga om den omständighet, att
han för sina materialier icke erlägger mera tull än 1 procent, som
regeringen innehåller som kostnadsersättning. Den nya tulltaxan skulle
afväpna kritiken i detta fall genom att efterskänka äfven den fattiga
ena procenten. Amerikanska fabrikanter skulle då ha frihandelns alla
fördelar i striden om världshandeln.
Sådan utländsk ull, som på grund af klimatiska förhållanden icke kan
erhållas i vårt land, men som är behöflig för uppblandning med vår
egen produkt, skulle vara tullfri.
Inkomstskatt skulle icke finnas. Jag känner ingen statsman eller
auktoritet, som icke ogillar och fördömer inkomstskatt. Mr Gladstone
vädjade en gång till landet i denna sak och förklarade, att den skapar
en nation af lögnare. Denna skatt kan vara rättvis i teorien, men i
praktiken är den en sådan källa till demoralisation, att den kan sägas
vara den mest fördärfliga form af beskattning, som uppfunnits sedan
mänskligheten börjat lefva i ordnade samhällen. I krigstid äro alla
medel tillåtna, och den enda ursäkten för en inkomstskatt är den mest
tvingande nödvändighet. För närvarande finns ingen sådan
nödvändighet. Regeringens inkomster måste snart gifva ett betydligt
öfverskott, tack vare ökningen af befolkning och rikedom, och de kunna
göra det nu genom högre tull på fåtalets öfverflödsartikiar.
Sockerfrågan är af vikt. Råsocker, sirap o. d. skulle beläggas med
tull, undantagandes från sådana länder, som till gengäld gifva oss
vissa förmåner. Förenta staterna förbrukar årligen 120,000>000 dollars
värde af dessa artiklar, hufvudsakligast köpta från våra
systerrepubliker i Södra Amerika och från Kuba. Det skulle vara klokt
af oss att söka komma in på deras marknad och till ersättning lämna
dem bättre villkor än andra nationer. Den inhemska sockerproduktionen
skulle för närvarande mera gynnas af den nya taxan, under förhoppning
att landet slutligen skulle komma därhän att kunna fylla sitt eget
behof af denna vara. Experimenten med betor och sorghum (Sorghum = ett
sockerhaltigt sädesslag) borde icke ännu uppgifvas.
Ömsesidighetspolitiken skulle återställas i sin vidaste utsträckning.
Ökningen af vår export till länder, där denna politik råder, visar att
Mr. Blaine hade rätt i sin tro, att med detta system, rätt ordnadt, ha
vi tagit ett steg i den rätta riktningen för att skaffa vårt land
tillgång till den utländska marknaden. Jag anser att vi borde ha något
i utbyte från de länder, för hvilka vi öppna vår marknad för socker,
sirap och tobak.
Ehuru det strider emot mina principer att beskatta lifsmedel för
massan af folket, så skulle jag likväl vilja göra ett undantag för
produkter från Kanada. Detta utan hänsyn till vare sig frihandel eller