Arbetets Herravälde - 08

som erfordras för att fördubbla deras respektive egendomar. Deras
»kombinationer» och öfverenskommelser af hvarjehanda slag, hvilka äro
värdelösa efter ett par månaders högtidliga ingående, äro bevis på
dessa försök. Men alldeles på samma sätt, som den ofantliga
förtjänsten på fabriksartiklar förskaffade fabrikerna ökadt kapital
för tillverkningen, så har järnvägsaffärernas ovanliga framgång lockat
nytt kapital till sitt område. NewYorkcentralbanans enorma utdelning
kulminerade i West Shorebanan. Pennsylvaniabanan, som förtjänar
omkring tretton millioner årligen, har sin South Pennsylvania. En
linje mellan Chicago och Milwaukee, som varit mycket inkomstbringande,
framkallade lyckligtvis en parallell linje. Och deras gemensamma
framgång väckte en tredje till lif. Det fanns från början en enda bana
mellan dessa punkter--numera finnas sex. Och om dessa sex i morgon
slogo sig samman och begärde af allmänheten en procent mer i ränta på
kapitalet än den bestämda, skulle där snart vara sju, och det vore
alldeles riktigt.
Detta visar ytterligare omöjligheten af att undgå den stora lagen,
förutsatt att kapitalet är fritt att inlåta sig på konkurrerande
banor. I Storbritannien och öfverallt i Europa har vanligen vid
byggandet af järnvägar och andra kommunikationsmedel tillämpats en
helt annan politik än vår »fritt-för-alla-politik». Endast
tillåtelsen att få bygga en järnväg kostar i England nästan lika
mycket pr mil, som våra billigaste banor i Västern kostat att
bygga. Manchester, till exempel, har nyligen beslutat att anlägga en
kanal, trettio mil lång, till Liverpool, och utgifterna för att
erhålla parlamentets tillstånd att sätta in kapital i detta företag ha
tills dato kostat nära en half million dollars. Regeringen bestämmer
genom en parlamentskommitté, om den föreslagna linjen verkligen är af
nöden, och för att afgöra denna fråga måste hvar och en, som på något
sätt har med de i grannskapet redan befintliga kommunikationsmedlen
att göra, inför kommittén uttala sin åsikt, att den föreslagna nya
kanalleden är alldeles onödig; medan de som framställt förslaget få
betala enorma summor för ett hundratal »sakkunniga» utlåtanden om att
kanalen är nödvändig. Det afgörande, som Underhusets kommitté kan
komma till, är af noll och intet värde, i jämförelse med de
intresserade kapitalisternas ofelbara sakkunskap. De veta långt bättre
än någon lagstiftningskommitté om arbetet i fråga kommer att löna sig,
och detta är säkraste beviset på att det fyller ett kändt behof.
Resultatet af Amerikas politik framgår bäst af det faktum, att, trots
alla försök af järnvägsföretagen att kringgå de ekonomiska lagarna,
äger det amerikanska folket i alla fall de billigaste kommunikationer
i världen. Järnvägspriserna för frakt i Europa ställa sig
häpnadsväckande dyra mot priserna i Amerika. Fraktkostnaden på
engelska järnbanor är i allmänhet dubbelt så stor som i Amerika och i
många fall, som jag haft tillfälle att iakttaga, tre gånger så stor. I
somliga fall ännu högre.
En vän till mig köpte en skeppslast säd i Leith, hvarför frakten från
New York kostat en dollar pr ton; det kostade honom nittiosex cents pr
ton att transportera den trettiofem mil inåt landet. En annan köpte
sexhundra ton tackjärn vid Lake Superior, hvilket kostade i frakt till
Liverpool fyra dollars pr ton; han betalade 2 dollars 87 cents pr ton
åttio mil på järnväg från Liverpool till sina fabriker. För denna
summa transportera våra godståg räls femhundrasextio mil, mot åttio
mil i England. Om Europa ägde vår fördel af fri konkurrens inom sitt
kommunikationsväsen, skulle tillgodogörandet af hennes resurser blifva
öfverraskande till och med så sent som nu. Enligt min åsikt ha vi alla
skäl att vara glada öfver vårt järnvägssystem. Dess nackdelar äro
obetydliga och dess fördelar ofantligt öfverlägsna alla andra system i
världen.
Amerikas folk kan le åt sina järnvägsmagnaters och fabrikanters försök
att trotsa de ekonomiska lagarna genom »truster», »kombinationer»,
»pools» eller »differenser» eller något liknande. Låt dem endast hålla
fast vid systemet: fri konkurrens. Håll fältet öppet. Frihet för alla
att sätta in pengar i järnvägar när och hvar kapital behöfs och med
lika villkor för alla. Frihet för alla att inlåta sig i hvilket
affärsföretag som helst under lika villkor för alla.
Någon öfverdrifven vinst af kapital eller monopol kan icke vara
permanent hvarken inom kommunikations- eller fabriksvärlden. Hvarje
försök att uppehålla den slutar med nederlag, och detta nederlag står
alltid i proportion till det dåraktiga försökets tillfälliga framgång.
Det är helt enkelt löjligt att några män samlas i ett rum och försöka
att genom fattandet af beslut förändra de stora lagar, som härska inom
affärsvärlden och som alla äro underkastade, både järnvägspresidenter,
bankirer och fabrikanter.
Antagligen har trusten snart spelat ut sin roll som högsta mod inom
affärslifvet, och ett annat lika flyktigt påhitt visar sig, när nästa
period af prisfall inträffar; men det finnes icke den ringaste fara
för att sunda affärsprinciper kunna taga allvarsam skada af någon af
dessa rörelser. De enda personer, som hafva något att frukta af
trusterna, äro de, som äro nog oförståndiga att gifva sig in i
dem. Konsumenten och transportören, icke fabrikanten och
järnvägsägaren, äro de, som hösta in skörden.
Sedan det föregående skrefs, har en ny sort uppträdt på skådebanan i
skepnaden af »Presidenternas öfverenskommelse--en öfverenskommelse
mellan gentlemän», hvari medlemmarna förbinda sig att kontrollera,
undertrycka och inskränka utvecklingen af vårt präktiga
järnvägssystem, under en tid då landet lika väl som någonsin förr
behöfver denna utveckling. Dessa gentlemän ämna icke bygga järnbanor,
som skola gifva allmänheten förmånen af sund täflan, eller tillåta att
sådana byggas hädanefter. Man kan med säkerhet förutsäga att denna
leksak skall, liksom sina föregångare, bli förkastad för en annan och
att samma personer, som nu äro mest förtjusta öfver den nya skallran,
då skola betrakta den med djupaste förakt och gå framåt i den rätta
riktningen som hittills och utveckla järnvägssystemet, närhelst och
hvarhelst de se ett gynnsamt tillfälle. Närhelst redan existerande
järnvägar kräfva af publiken mer än skälig inkomst af insatt kapital
eller af kapital, som skulle behöfvas för att fördubbla existerande
linjer, skola konkurrerande linjer byggas--till lycka för landets
intressen--som ha större fördel af billiga transportkostnader än att
tillförsäkra utdelning åt kapitalister. Och närhelst en tantième kan
erhållas genom järnvägsobligationer, skola bankirer--äfven till
lycka för landet--med glädje skaffa dem afsättning, utan att spörja
om några monopol skola kullkastas af de nya linjerna.
Det står icke i mänsklig makt att för mera än en kort tid, en mycket
kort tid, erhålla ovanlig profit på kapital, antingen det står i
kommunikations- eller fabriksaffär, så länge som alla ha rätt att
täfla. Och denna frihet, kan man med säkerhet antaga, att amerikanska
folket icke ämnar låta inskränkas.
_________________________________________________________________
ENGELSK-AMERIKANSKA HANDELSFÖRHÅLLANDEN
(Ur ett tal i »The Chamber of Commerce», Halifax, Sept. 1900)
Kontrasten mellan de två ländernas kommersiella metoder. Den roll
tariffen spelar i handeln. Tulltariff i Förenta staterna--
frihandel i Storbritannien, en jämförelse mellan resultaten.
PÅ tröskeln till denna stora fråga möta vi det alltid lika nya
diskussionsämnet: frihandel versus protektionism. Det finns endast ett
slags frihandel, men det finns två slags protektionism. Först: det
britiska slaget, och så det amerikanska, mycket olika, i sanning,
såväl i teori som praktik. Protektionism i Britannien betyder helt
enkelt, att folkets föda skall beständigt fördyras för konsumenten och
följaktligen jordens värde beständigt och artificiellt höjas. Den
amerikanska uppfattningen af protektionism är den, som föresväfvade
Mill. Den ansluter sig till Adam Smiths lära, att målet, som bör
eftersträfvas, är riklig tillgång på en artikel till billigaste pris
under fritt varuutbyte. Han förlorar aldrig konsumenten ur sikte. Om
vi ha skäl att tro, att ett lands resurser endast behöfva utvecklas
för att åstadkomma bättre och billigare tillgång på en artikel, än
något annat land vore i stånd till, så tro vi med Adam Smith, att det
kan ibland vara klokt att betala denna artikel dyrare för en tid, om
slutet blir en större marknad. Adam Smith var ingen vild doginatiker i
frihandelsfrågan; han har tvärtom uttalat som sin mening, att han lika
väl kunde vänta ett Utopien på jorden som en genomförd frihandel, t.
o. m. i Britannien. Och när det gällde ändringar i lagliga
bestämmelser, hade han alltid en punkt klar: att de måste ske varsamt
och utan allvarlig skada för handeln, sådan den är. Här äro två
exempel, som belysa skillnaden mellan protektionism i England och
Amerika. Under unionskriget sårades och retades amerikanska folket af
den fientlighet, som visades, icke af britiska folket, utan af
britiska regeringen. Amerikanarna beslöto att inskränka bruket af
engelska produkter så mycket som möjligt och i synnerhet att göra sig
oberoende af deras järn- och ståltillförsel, krigets senor,
synnerligast som de af Englands fientliga hållning och byggandet af
Alabama icke voro lika säkra som--tack vare försynen!--de nu äro,
att krig mellan de två länderna icke kan uppstå. Orätt, tillfogad
nationer eller folk, medför alltid vedergällning, och hvarje
framkallad fiende är en fara, som när som helst kan explodera. Alabama
gaf oss trettio års oafbruten protektionism och sätter oss i stånd att
öfversvämina England med vårt stål. Regeringen frågade fabrikanterna
huru stor tull, som fordrades för att förmå dem att börja det nya
företaget att tillverka stål. Dittills hade vi icke drifvit denna
rörelse med vidare framgång. Trettio procent begärdes och erhölls.
Alla känna till resultatet. Amerikanska nationen har billigare stål än
någon annan, icke ens den britiska undantagen, och förser en stor del
af världen med denna vara. Amerika är utan all motsägelse det land,
som nu står främst i fråga om ståltillverkning. Nu tro vi att
tillfälligt tullskydd, sedermera reduceradt till en fjärdedel af dess
första utsträckning, är till fullo försvaradt. Tag det andra fallet:
de bästa männen inom hvarje nation måste alltid sträfva efter att
befordra nationens materiella framsteg genom att införa nya
arbetsområden, och det ansågs, att genom lämpligt tullskydd under
någon tid skulle Unionen kunna fylla landets behof af socker billigare
än att taga det från utlandet. Men detta experiment misslyckades
fullständigt. Vi hade begått ett misstag, tullen afskaffades, och
socker blef åter fritt. I det ena fallet var tullskydd fördelaktigt, i
det andra icke. Jag tror att, som det gått i Förenta staterna, kan det
också komma att gå i andra länder. Hvarje nation vill försöka att inom
egna gränser tillverka en artikel, som lofvar bli billigare och
bättre, än när den tages utifrån, och vi måste tåligt afvakta
resultatet af dessa försök. Alldeles som Förenta staterna afskaffade
sockertullen, så tror jag att andra nationer skola ansluta sig till
den amerikanska uppfattningen i tullfrågan, att det är oklokt med
permanent tullskydd och att en nation, som försöker vinna fördel genom
ständig beskattning af en artikel, är lik en man, som försöker lyfta
sig genom att dra sig i håret. Ehuru jag är teoretiskt öfvertygad om
att det ibland kan vara klokt af en ung nation att insätta kapital och
intelligens på experiment i nya förvärfsgrenar, hvilket alltid är
förenadt med särskild risk, så är jag icke desto mindre en anhängare
af Adam Smiths lära, att önskemålet måste vara fritt varuutbyte mellan
alla världens nationer, endast underkastade behofvet af inkomst; men
denna inkomstfråga är af vikt.
Ni kommer ihåg att Mr. Chamberlain en gång svärmade för en
»Zollverein» i hela britiska riket; ni skulle ha frihandel inom dess
gränser, liksom vi ha inom Unionens fyrtiofem stater, hvilket vid
första påseende förefaller att vara en lysande idé. Men efter
öfverläggning med kolonisterna vid jubileet tillkännagaf Mr.
Chamberlain, att han icke kunde förmås att vidröra ämnet med tång. Det
är godt när en statsman ändrar mening, då han finner den oriktig.
Britiska kolonierna inse att de måste taga största delen af sin
inkomst af tull på importerade varor, och därför tycktes en
»Zollverein» vara olämplig. Äfven andra hinder föreligga. Förenta
staterna ökar till exempel tullen på fint raffineradt socker med en
summa motsvarande den hvarmed hvilken som helst annan nation söker
uppmuntra produktionen--detta anses icke vara mera än rättvist mot
våra egna sockerfabrikanter.
Därför är det för närvarande troligt, att nödvändigheten af inkomster
och olämpligheten af att anskaffa dem genom inhemsk tull tvingar
britiska kolonierna att fortsätta med hög tull på importartiklar,
synnerligast sådana, som kunna rubriceras som lyx--det vill säga,
sådana saker, som icke användas af de många fattiga, utan af de rika.
Detta är en folklig politik, och det är väl kändt hvilken stor makt
»röster» äga för politikern. Samma inflytanden tror jag skola göra sig
gällande i Förenta staterna. Jag känner icke till något mera
inkomstbringande sätt eller något så tillfredsställande för de
röstande. Det öfverraskar er kanske, men jag tror det är sant, att
under vår nuvarande tariffpolitik undslipper massan af amerikanska
folket faktiskt tullafgiften. De använda nästan endast--jag tror jag
kan utelämna »nästan»--hemmagjorda saker: hemmagjord tobak, vin,
spritdrycker och öl, hemväfda bomulls- och ylletyger, till och med
siden, användbart, ehuru icke så fint som det utländska, och alla
dessa artiklar äro för närvarande förvånande billiga. Jag hade nyligen
ett bevis därpå. En familj i burgna omständigheter, men icke rik,
reste hvarje år till England med sina fem barn för att besöka
släktingar. Förut hade de sparat in resan genom att köpa kläder och
andra artiklar. Frun sade, att numera köper hon ingenting i England,
därför att kläder ställa sig billigare i New York. Det finns många
andra bevis härpå. Vi finna att våra tjänare, som åtfölja oss på våra
resor, köpa en hel del saker i New York; men var goda och kom ihåg,
icke lyxartiklar afsedda för rikt folk. På dessa, hvilka vi kunna vara
öfvertygade om att vår rika klass aldrig afstår ifrån, kunna vi genom
höga tullar erhålla all den inkomst, som behöfs, utan att efterfrågan
blir mycket minskad. Republikens förmögna klasser dra sig icke för
utgifter i fråga om lyx; och fint siden, fint linne, fina spetsar,
finaste yllevaror, fina viner och skotsk whisky och engelskt öl räknas
till våra lyxartiklar.
Lägg märke till att denna politik skall icke längre först och främst
fullföljas för tullskydd, utan endast för inkomst. Äfven om
protektionism som en politisk åtgärd afskaffades, är det troligt att
sådana artiklar skulle bli beskattade--massorna skulle fordra det.
Det är ett stort misstag att tro, att det är de få och icke de många,
som yrka på tull på importerade lyxartiklar. Min åsikt är att sådana
tullar icke bli afskaffade i vår tid. Det är det mest populära sättet
att skaffa landet inkomster.
Det är en ny företeelse inom handeln mellan nationerna, hvilken icke
bör förbigås. Det kan tagas för afgjordt att råmateriel i lyckligt
lottade delar af världen nu hafva uppnått förmågan att draga till sig
kapital och skicklighet, så att de som regel kunna bearbetas på
platsen. De olika folkslagen utveckla öfverraskande duglighet. Indiens
fattiga män och kvinnor, Mexikos peoner och Amerikas negrer ägna sig
med framgång åt fabriksverksamhet. Likaså kineser och japaner.
Britannien och Förenta staterna förse dem med hufvudmän för de olika
företagen, och för skötandet af de automatiska maskinerna fordras
ingen utpräglad skicklighet hos arbetaren. Vi kunna vänta stora
förändringar af denna omständighet. Det tillkommer Britannien, länge
den förnämsta och en gång enda fabriksidkande nationen af betydelse,
och äfven Förenta staterna att på alla områden söka nå det högsta inom
industrien. Förändringar, som närma sig revolution, kunna uppstå af
denna orsak. Sir Thomas Sutherland talade nyligen till sina bolagsmän
om antagligheten af att beställa ångskepp i fjärran östern. Men jag
tror ändå att han först försöker att få dem i Britannien eller Amerika
--det är långt att ropa ända till fjärran östern.
Fastän det ser ut som om nationerna mer och mer söka att själfva fylla
sina förnämsta behof, så tror jag dock, att ökningen af befolkning och
rikedom, som skapar nya behof och utvidgar området för de redan
befintliga, icke endast håller varuutbytet mellan nationerna kvar på
dess nuvarande ståndpunkt, utan äfven ökar det i viss mån. Hur
obetydlig är icke handeln på utlandet, äfven i bästa fall, mot den
inhemska! Oaktadt Förenta staterna förra året (1899) exporterade
fabriksvaror för åttio millioner pund (400,000,000 dollars) var det
icke fullt futtiga fem procent af totalpriset på dess
fabrikstillverkning, öfver 1,800 millioner. Man behöfver icke frukta,
att världens behof skola minskas--Britanniens enda omsorg är att bli
det land, som bäst kan fylla dem.
Så stå för närvarande de engelsk-amerikanska handelsförhållandena. I
dessa tider af sekterism och partisplittring synes det vara af
ytterlig vikt, att en sammanslutning af intelligenta män i hvarje
centrum,--där hvarken rang, rikedom, parti eller trosbekännelse
kunna utgöra hinder för medlemskap--uteslutande arbetade för sitt
lands fred och välfärd, med utsträckt blick äfven till alla länders
alla folk, ett broderskap, som ser det egna bästa i det gemensamma
bästa. Dessa män dela icke den vanliga politikerns trånga uppfattning,
som i kriget mot andra land ser en fördel för sitt eget och, fruktar
jag, ser ännu klarare sin egen popularitet. För handelsnationer,
sådana som Storbritannien och vår unga republik--hvilken nu börjar
dela världshandeln med moderlandet--finnes ingen grad af framgång i
någon del af världen, hvari de icke äga andel. Hela världen står i
skuld till de nationer, som i större mån fylla deras behof. Därför är
Britanniens och Amerikas största intresse: fred. Därför är det också
en klok politik att uppehålla fred, ett allvarligt politiskt missgrepp
att rubba den, enär vi icke kunna förstöra en annan nations välfärd
utan att skada vår egen. En skenbart tillfällig vinst af andras ofärd
är verkligen förlust till sist. Detta är kanske att se allt för långt
in i framtiden, men steg, som leda dit, böra tagas redan i våra
dagar. Första steget ligger i att lämna föreställningen, att handeln
följer flaggan; verkliga förhållandet är att handeln följer, dit
spåret till den bästa fördelen leder. Handeln respekterar inga
flaggor; det lojala Kanada köper sina »Union Jacks» i New
York. Kanadas handel på republiken är tre gånger så stor som på
England och större än med alla andra nationer tillsammans. Förgäfves
söker någon nation politiskt eller nominellt herravälde på främmande
område med afsikt att vinna fortfarande affärsförmåner under frihandel
och lika lagar för alla. Den försäkrar sig om och fasthåller endast
den marknad den kan bäst fylla. Att offra millioner i penningar och
tusentals människolif för att erhålla politiskt öfvervälde i ett nytt
landområde kan ibland vara nödvändigt i politiskt syfte, men aldrig i
handelsintressen. Vi skola ha kommit ett steg framåt, när det öppet
förkunnas att politisk eröfring icke är nödvändig för att eröfra ett
nytt landområdes handel. Denna sanning behöfver Amerika lära sig på
nytt, då hon försöker att få politisk makt öfver Filippinerna. De
britiska och amerikanska intressena äro skyddade, när samma lagar
gälla för alla nationer. Båda ländernas intressen rörande utländsk
handel ha blifvit desamma och borde leda till samma politik: Öppen
dörr och Fred--tillåtelse för alla nationer, alla folk att följa
egna utvecklingslagar i fullkomlig frihet. Vi ha nyligen haft många
bevis på sanningen af det gamla påståendet, att »blod är tjockare än
vatten», betydligt mycket tjockare, som jag tror, mellan medlemmarna
af vår egen ras. I den nu framträdande dragningen till hvarandra
mellan alla engelsktalande--och allt hvad detta innebär--se vi
gryningen till en ny känsla--raspatriotism; en känsla af stolthet
och hängifvenhet, som den ena halfvan af rasen ger åt »Union Jack» och
den andra å »Stars and Stripes»--den andra af de två flaggor, som
gemensamt svaja öfver alla engelsktalande, ty intet samfund, hvari
vårt tungomål talas, existerar utan att lyda under en af dessa
symboler. Silfverkanten på de mörka krigsmoln, hvilka tyvärr nu sväfva
öfver de båda grenarna af rasen, är att krigets utgång skall ännu
fastare sammanbinda de båda nationerna. Vi kunna säkert, jag tror
fullkomligt säkert, antaga att mellan de två nationerna, hvilka äro
ett folk, ingen skiljaktig mening någonsin kan uppstå, som icke kan
afgöras i vänskap, eller att någon regering i någotdera landet skulle
vara nog stark eller illasinnad att motsätta sig folkens önskan, att
deras tvistigheter icke må afgöras med svärdets bittra skiljedom. Den
dagen är förbi, då engelsktalande män skola uppmanas att döda
hvarandra på slagfältet. Solen kommer aldrig mer att lysa öfver ett
sådant skådespel. Vi ha hunnit förbi detta stadium och vändt om bladen
för alltid i denna fasaväckande historia.
Hur skall framtiden gestalta sig under inflytandet af denna nya makt
--raspatriotismen, som nu dagas för oss? Vår egen ras isynnerhet har
anlag för den sjukdom, som kallas laudhunger. Storbritanniens röda
flagga förkunnar sitt öfvervälde öfverallt i världen. Vi ha utsträckt
vårt område tre tusen mil från Atlantens stränder till Stilla hafvets,
från S:t Lawrence till Mexikogolfen och, ändå icke nöjda, fruktar jag,
att vi följa Englands farliga exempel och annektera utländskt område.
Sanningen är att vi alltför troget följt Skriftens ord, som säger oss,
att de saktmodiga skola besitta jorden; och hvilket, enligt vår
humorist, Mark Twain, förklarade alltsammans--vår ras är så
saktmodig. I alla händelser synas vi ha skyndat oss upptäcka, att det
sanna och enda säkra beviset på jordens rätta besittningstagare var--
att de talade engelska.
Denna utvidgningsepok måste snart gå öfver. Det är utvecklingens lag,
att hvarje land skall, om det kan, styra sig själft. Så gör Kanada;
Australien håller på att förvärfva sig själfständighet, och båda ha
sina egna tulltariffer till och med mot Englands produkter.
Sydamerikas sjutton republiker, som nyligen lydt under Spanien, äro
alla oberoende under egen styrelse. Det är endast under
utvecklingsperioder som aflägsna makter kunna styra och behärska ett
folk, men under denna tidpunkt kunna regeringens åtgärder vara af så
välsignelsebringande art, att äfven sedan det nya samhället själft
öfvertagit ledningen af sina angelägenheter, blir bandet mellan moder
och barn icke endast oslitet, utan starkare än någonsin förut. Kanada
och Australien lämna starka bevis härpå. Genom den visa, välvilliga,
fredliga och tillmötesgående politik, som följts, har inom riket
skapats en raspatriotism, som hvilar på moralisk styrka, den
mäktigaste af alla, som hvilar icke på lag, utan på kärlek.
Britanniens framgång i sin kolonialpolitik är en af de största
triumfer en nation någonsin vunnit, kanske den allra största. Endast
fredliga och icke krigiska medel kunde ha åstadkommit denna seger,
långt mera ärofull än en eröfring genom våldsmakt och långt
varaktigare, hvilket framtiden kommer att visa.
Storbritanniens flagga svajar öfver Kanada och Australien. Genom
folkets önskan äro de en del af det fast förenade hela, och nu är
frågan om denna rassammanslutning skall stanna inom britiska riket
eller slutligen utvecklas till ett förbundsråd för hela rasen, ledande
de internationella angelägenheterna, innefattande världsfreden och
låtande hvarje särskildt land sköta sig själft under egen regering,
antingen det önskar en krönt eller okrönt republik. Jag beskylles för
att en gång, och det var icke så längesedan, ha spått, att vår
engelsktalande ras skulle en dag åter vara förenad. Här är ett
lämpligt fält för vår Handelskammare att odla, ty det ligger i
riktningen: frid på jorden och människorna en god vilja. För det
närvarande kunna de åtminstone bruka sitt inflytande för att stärka
det vänliga förhållandet och närmandet mellan de två grenarna. Jag har
glömt att nämna ett af de bästa, kanske det allra bästa, resultatet af
vår tillfälliga tullpolitik. Det har tillfört oss många britiska
yrkesidkare för att uppsätta industriella företag och sålunda utveckla
våra tillgångar--Clark och Coats från Paisley, Dolan från Yorkshire,
Sanderson från Sheffield och sist, men ingalunda minst, en stor skatt
från Halifax. Hvem kunde begära att vi skulle öfvergifva vår tanke på
protektionism, om vi lyckades fånga sådana som Firth. Vi utlämna dem
icke mot en konungs lösen; vi behöfva så många vi kunna få af
Halifaxkvaliteten. Närhelst våra tariffer passa, må alla taga en
grundlig hämnd, komma hit öfver och glädja sig åt frihandeln i
Unionens fyrtiofem nationer. Republiken uppmanar dem att komma, alla
som en. Den har högsta tull på importerade ädelstenar och dyrbarheter,
men dessa ovärderliga skatter gå tullfria.
Det är icke endast för sin industriella skicklighet de skulle bli
värderade, utan som länkar, hvilka binda samman det gamla och det nya
landet, modern och barnet. Några af firmans yngre medlemmar bli
bofasta ibland oss, deras barn gifta sig med amerikanare, eller, om de
besöka det gamla hemmet, ingå de förbindelser där, och den riktige
engelsk-amerikanen är resultatet. Denne visar sig kanske vara den nye
mannen, hvilken äger båda rasernas förtjänster och styrka och
ingenderas fel och svaghet och som i alla händelser, det kunna vi vara
förvissade om, skall vara den främste lärjungen i raspatriotism och
arbeta för att det gemensamma medborgarskapets dag skall uppgå inom
vår ras vidtfamnande gränser.
_________________________________________________________________
"BUSINESS"
(Ur ett föredrag vid Cornell University, 11 Jan. 1896)
»Business» är ett omfattande ord och är i sin ursprungliga
betydelse uttrycket för hela skalan af människors sträfvanden.
Samma egenskaper, såsom skötsamhet, energi, koncentrering och
intelligens, vinna framgång i alla grenar af »business», från
medicin till manufakturvaror.
»Business» är ett omfattande ord och är i sin ursprungliga betydelse
uttrycket för hela skalan af människors sträfvanden. Prästens
»business» är att predika, läkarens att bota sjuka, skaldens att
skrifva vers, universitetsprofessorns att undervisa och de studerandes
»business» är, skulle man kunna tro, af den ofantliga uppmärksamhet
som ägnas däråt, att spela fotboll. Jag ämnar icke tala om »business»
i denna vidsträckta betydelse, utan företrädesvis följa definitionen i
»Century Dictionary»:
»Merkantila och yrkesmässiga företag af hvarjehanda slag;
sysselsättning, som fordrar kunskap i bokföring och finansiella
metoder; bedrifvande af handel samt penningtransaktioner af alla
slag».
Belysningen, som följer, är betecknande och definierar klart denna
uppfattning af »business». Den lyder på detta sätt:
»Det förekommer sällan, att personer med böjelse för studier förvärfva
något anseende för kunskap i business».
Men vi måste gå ännu ett steg längre för att mera tydligt förklara
hvad »business» är, så som jag ser saken. Är en aflönad
järnvägspresident eller bankdirektör eller en aflönad tjänsteman af
hvad slag som helst en »businessman»? Strängt taget, icke. För att en
person skall vara i »business» måste han vara åtminstone delägare i
det företag han leder och ägnar sitt intresse åt samt för sina
inkomster vara hufvudsakligen beroende af företagets framgång och icke
bara af sin aflöning. Denna synpunkt utesluter hela den aflönade
klassen. Inga af dessa äro nu »businessmen», men många af dem hafva
varit det och varit det med framgång. Den, som är en verklig
affärsman, kastar sig i och slungas omkring på affärslifvets vågor,
utan lifräddningsboj i skepnad af aflöning--han riskerar allt.
VAL AF LEFNADSBANA
Förmögenhet kan icke erhållas genom aflöning, hur hög denna än är, och