Arbetets Herravälde - 07

de sinas anspråkslösa och oberoende underhåll, så kan sättas i fråga
om ett sådant bruk af rikedom är rätt eller klokt. Jag ber er besinna
hvad resultatet, som regel, brukar vara af att millioner lämnas åt
unga män och kvinnor, söner och döttrar till millionären. Ni skall
finna att, som regel, det icke är till döttrarnas nytta; det visar sig
i de mäns karaktär och uppförande, som gifta sig med dem. Hvad sönerna
angår, så är deras ställning skildrad i det utdrag jag nyss läste upp
för er ur The Sun. Intet är sannare än det, att, som regel, den
»allsmäktige dollarn», då den i millioner testamenteras till söner och
döttrar, visar sig vara en »allsmäktig förbannelse». Det är icke sitt
barns bästa millionären tänker på, när han gör sitt testamente--det
är sin egen fåfänga. Det är icke kärlek till barnet, utan
själfberömmelse, som ligger till grund för detta fördärfbringande sätt
att disponera öfver rikedom. Ett försvar finns för detta sätt,
nämligen att rikedomen blir mycket hastigt skingrad och fördelad på
många.
Det finns ett annat bruk af rikedom, mindre vanligt än det första,
hvilket icke är så skadligt för allmänheten, men hvilket icke skulle
räknas testatorn till förtjänst. Millionärer skänka sina pengar till
offentliga institutioner, när de äro tvungna att släppa sitt tag om
dem. Det är ingen godhet och kan icke bli någon välsignelse att ge
bort hvad man icke kan undanhålla. Det är ingen gåfva, därför att det
icke gifves med glädje, utan aftvingadt vid dödens stränga kallelse.
Den olyckliga utgången af dessa testamenten, tvisterna, som ofta
åtfölja dem och det sätt, hvarpå rikedomen förslösas, tyckes utvisa,
att ödet icke ser dem med vänliga ögon. Vi hafva ständigt varnande
lärdomar för ögonen och måste se till, att det enda sättet att göra
något varaktigt godt genom bortskänkandet af stora summor är, att
millionären lika nitiskt och vaket under sin lifstid sörjer för sin
egendoms fördelning, som han gjort för dess förvärfvande.
Vi hafva i dag ett anmärkningsvärdt rättegångsfall, rörande fem eller
sex millioner dollars, som en framstående jurist testamenterat till
uppförandet af ett offentligt bibliotek i New York, en institution så
välbehöflig, att det öfverklagade testamentet är en stor olycka. Det
är åratal sedan han dog; testamentet är förklaradt ogiltigt på grund
af ett formfel, ehuru icke det ringaste tvifvel på donatorns mening
föreligger. Det är ett sorgligt bevis på huru dåraktigt människor
handla, som behålla sina millioner, för hvilka de icke ha någon
användning, tills de äro ur stånd att förfoga öfver dem, såsom de
önska. Peter Cooper, Pratt från Baltimore och Pratt från Brooklyn och
andra äro män, som ni borde taga till förebilder--de delade med sig
af sitt öfverflöd, medan de ännu lefde.
Det tredje bruket--det enda ädla bruket af öfverflödig rikedom--är
detta: Att den betraktas som ett heligt ansvar, att väl förvaltas af
sin ägare, i hvars händer den kommit, till mänsklighetens högsta väl.
Man lefver icke endast af bröd, och fem eller tio cents mera i inkomst
om dagen, utströdda öfver tusenden, skulle framkalla litet eller intet
godt. Men samlad i en stor fond och använd som Mr. Cooper använde den,
till upprättandet af Cooperinstitutet, blir den till välsignelse för
generationer. Den skall bilda förståndet, människans andliga del. Den
förser er med en stege, uppför hvilken den uppåtsträfvande fattige kan
klättra. Men det tjänar ingenting till, mina herrar, att försöka
hjälpa folk, som inte vill hjälpa sig själfva. Man kan inte knuffa
någon uppför en stege, som inte vill försöka att klättra litet själf.
Så snart ni slutar att skjuta på, faller han ned och gör sig illa.
Därför har jag ofta sagt och upprepar det än en gång, att den dag
kommer och vi se redan dess gryning, då den man, som vid sin död ägde
millioner att fritt förfoga öfver och icke gjorde det, kommer att dö
vanärad. Jag menar naturligtvis icke affärsmannen, som plötsligt
träffas af döden och som har sitt kapital i affären och icke kunnat
taga ut det; ty kapitalet är verktyget, hvarmed han åstadkommer sina
underverk och producerar mera rikedom. Jag talar om den mannen, som
vid sin död äger millioner i värdepapper, hvilka han behöll för
räntans skull, så att han kunde öka sin eländiga dollarhög. Genom att
under sitt lif förfoga öfver öfverskottet af stor rikedom, så att den
blir till en välsignelse för mänskligheten, kan affärsmannens
verksamhet med att samla förmögenhet upphöjas i rang med hvilken som
helst annan sysselsättning. På detta sätt kan han i rang till och med
mäta sig med läkaren, hvars yrke är ett af våra allra högsta, därför
att affärsmannen äfven, på visst sätt, blir en läkare, som försöker
icke att bota utan att förekomma mänsklighetens lidande. Till dem
ibland er, som äro tvungna eller som önska att beträda affärsbanan och
att samla rikedom, rekommenderar jag idéen. Den grafskrift, som hvarje
rik man skulle önska sig förtjäna, står att läsa på monumentet öfver
Pitt:
»Han lefde utan att göra väsen af sig,
Och han dog fattig.»
Sådan är den man, som framtiden kommer att hedra, under det att den,
som dör gammal efter att ha dragit sig ifrån affärer och har millioner
förvarade i sitt kassaskrin, hvarken blir begråten, hedrad eller
prisad.
Jag kan med rätta indela unga män i fyra klasser:
Först sådana, som måste arbeta för sitt uppehälle och som satt till
sitt mål förvärfvandet af en anspråkslös inkomst--en koja och ett
hjärta, d. v. s. en enkel, men pittoresk bostad på landet och en
kamrat, »som sprider solsken, hvarhelst hon går» och är hans lifs goda
ängel. Denna klass n:r 1 kunde hafva till sitt motto: »Fattigdom eller
rikedom gif mig icke», »Från fattigdomens besvärligheter och
rikedomens ansvar bevare oss Herren Gud.»
Klass n:r 2 omfattar alla dem ibland er, som ha beslutat att förvärfva
rikedom, hvilkas lifsmål är att tillhöra denna mycket omtalade och
mycket smädade klass--millionärerna--dessa, som börja arbeta för
det största goda åt det största antalet, men det största antalet är
alltid nummer ett. Mottot för denna klass är kort och träffande: »Fyll
din börs.»
Nu kommer den tredje klassen. Den gud de dyrka heter hvarken rikedom
eller lycka. De besjälas af »ädel ärelystnad», och sträfvan efter
ryktbarhet är deras lifs förhärskande lidelse. Detta är kanske icke så
lumpet som sträfvan efter materiell rikedom, men det vittnar om mera
fåfänga. Framför ryktets altare böja många tillbedjare knä. Den
största graden af fåfänga finner man hos personer, som uppträda
offentligt. Det är kändt att sångare och musici, skådespelare och till
och med målare--hela artistklassen--äro synnerligt behäftade med
personlig fåfänga. Detta har ofta väckt undran, men skälet ligger
troligen däri, att musikern och skådespelaren, ja äfven målaren kan
vara framstående i sin konst, utan att därför äga högre bildning eller
allmän begåfning. Några egenheter eller ett utprägladt karaktärsdrag
kan skaffa honom utmärkelse och rykte, så att hans kärlek till konsten
eller önskan att gagna med sin konst förkväfves af en småaktig,
själfvisk personlig fåfänga. Men vi finna denna benägenhet, ehuru i
mindre grad, i alla yrken och sysselsättningar, hos politikern,
juristen och, med förlof sagdt, ibland äfven hos prästen; mindre hos
läkaren, tror jag, antagligen därför att han i sitt yrke ständigt står
ansikte mot ansikte med lifvets sorg och allvar. Han ser, bättre än
någon annan, huru allt är fåfänglighet, förgänglighet. En god bild af
denna klass ger oss Shakespeare i Hotspur's tal:
»Vid Gud! det vore lätt att hoppa upp
och rycka ärans glans från bleklagd måne.
Ja, lätt att dyka ned i hafvets djup,
där intet sänklod bottnat än, och draga
en drunknad ära upp vid lockarna,
om endast den, som räddat henne, finge
all hennes härlighet, men utan en rival».
Lägg märke till, mina unga herrar, huru han icke frågar efter något
annat än sig själf och huru han som en fåfäng påfågel struttar öfver
scenen.
Det förekommer icke mig, som om kärlek till rikedom vore drifkraften
hos så många, som kärlek till ryktbarhet är; och detta böra vi vara
uppriktigt glada öfver, ty det visar att under utvecklingens
oemotståndliga lag rör sig släktet så småningom framåt och uppåt. Tag
hela skalan af den artistiska världen, som ger lifvet ljus och
skönhet, som förfinar och pryder, och helt säkert är att den store
kompositören, målaren, pianisten, lagkarlen, domaren, statsmannen,
alla dessa offentliga män bry sig mindre om millioner än om
ryktbarhet, hvar och en på sitt arbetsfält. Hvad frågade Washington,
Franklin, Lincoln eller Grant och Sherman efter rikedom? Intet! Eller
Harrison och Cleveland, två fattiga män, väl värda att träda i de
andras fotspår? Hvad fråga domarna vid vår Högsta domstol efter
rikedom? De stora prästerna, läkarna och lärarna, icke bry de sig om
att förvärfva rikedom. Den vinst de eftersträfva är ett godt anseende,
förvärfvadt i arbetet för andra, och detta är ett stort steg framför
millionärklassen, som strider sig in i ålderdomen och genom ålderdomen
till grafvens brädd, utan annan ärelystnad än att öka sin eländiga
penninghög.
Men så finns en fjärde klass, högre än de föregående, som icke
tillbeder hvarken vid rikedomens eller ryktbarhetens altare, utan vid
det ädlaste af alla altare, arbetets altare--arbete för
mänskligheten. Själfförsakelse är dess lösen. Medlemmar af denna inre
och högre krets söka icke offentligt gillande, utan nöja sig med sin
rättskänslas tysta medgifvande. De säga med Confucius: »Jag bryr mig
icke om att jag icke har någon hög värdighet, men jag bryr mig om att
göra mig förtjänt af en hög värdighet». Denna klass förmår fattigdomen
icke nedtrycka eller medgången upphöja. Den människa, som hör dit,
söker fylla sin dagliga plikt på ett sådant sätt, att hon kan högakta
sig själf och fruktar endast sitt samvetes ogillande. Jag har känt män
och kvinnor, som offentligheten icke mycket kände till, ty denna klass
söker icke offentligheten, men som i sitt lif visade sig ha nått detta
idealiska stadium. För denna klass skall jag ge er en passande
illustration ur en dikt af en skotsk skald, som alltför ung lämnade
lifvet:
»Jag vill gå fram bland män, ej klädd i hånets pansar,
men i mitt rena uppsåts blanka vapenskrud.
Mig vänta stora plikter och mig vänta sånger.
Och om med krona eller ej jag stupar,
det gör detsamma, blott Guds verk är gjordt.
Jag lärt att älska blixtens klara flamma,
ej åskans brak, som följer i dess spår,
som män'skor kalla rykte ».
Mina herrar, ni stå på tröskeln till lifvet, er bjudes det goda, det
bättre, det bästa, tre led i utvecklingen kunna de kallas--det
naturliga, det andliga och det himmelska. Det ena har till mål
världslig framgång--icke utan välsignelse för släktet i dess helhet,
emedan det af individen fordrar många värdefulla egenskaper:
nykterhet, flit och själfdisciplin. Det andra ledet kommer litet
högre: den eftersträfvade belöningen är af mera andlig art--icke
grof och materiell, utan osynlig, icke kropp, utan själ, människans
andliga del; och detta framkallar otaliga dygder, som skapa goda och
nyttiga människor.
Den tredje eller himmelska klassen står på en helt och hållet olika
grund, i det att själfviska hänsyn icke förekomma i de bästas utvalda
broderskap--arbete för andra är det första villkoret. Ingen fikar
efter rikedom eller ära, ty de hafva lärt och veta att dygden i och
för sig är deras enda stora belöning och att jämförelse därmed är
intet annat värdt att sträfva efter. Och sålunda få rikedomen och
äfven ryktbarheten lämna sin tron, och denna intages af det högsta
banér ni har att tjäna under--ert eget gillande, vunnet genom trogen
pliktuppfyllelse, utan fruktan för följderna och utan väntan på
belöning.
Det betyder icke mycket, åt hvilket arbetsområde edra böjelser eller
åsikter föra er, det enda, som är af vikt, är att ni dock föres åt
något område. Fyll då er plikt och litet till det där »litet till » är
af stor vikt. Vi äga en stor skalds intyg på, att den människa, som
gör det bästa hon kan, kan ibland göra ännu mer. Bevara er
själfaktning som er dyrbaraste ädelsten och den enda rätta vägen att
vinna andras aktning, och kom ihåg Emersons ord, att ingen annan än ni
själf kan hindra er framgång.
_________________________________________________________________
BUSEN "TRUST"
Vi måste alla ha våra leksaker, barnet sin skallra, den vuxne sin
sport, sällskapsmannen moderna och konstälskaren sin mästare; och
människosläktet, med sina oändliga skiljaktigheter, behöfver ofta byta
om leksaker. Inom affärsvärlden gäller samma regel. Vi ha haft vårt
tidehvarf af »konsolidationer» och »watered stocks». För icke så länge
sedan var allting »syndikat». Ordet har redan blifvit föråldradt, och
det nu modärna är »trust», hvilket nog i sin tur får lämna plats åt
ett nytt universalmedel, som efterträdes af ett ännu bättre och så
vidare i oändlighet. Den ekonomiska världens stora lagar, hvilka,
liksom alla lagar rörande samhället, äro med naturnödvändighet
framtvingade ur lifvet själft, kvarstå ensamt oförändrade genom alla
dessa växlingar. Närhelst konsolidationer eller »watered stocks»,
eller syndikat eller truster försöka att kringgå dessa, så har det
alltid visat sig, att efter sammanstötningen har intet varit kvar af
universalbotemedlen, under det att de stora lagarna fortfarande äro i
verksamhet med oemotståndlig konsekvens.
Det lönar mödan att ta reda på trusternas utseende och form och se
efter hvilka förhållanden, som framkalla dem. Deras genesis är följ
ande: Efterfrågan på en viss artikel är större än tillgången. Priserna
äro höga och vinsten lockande. Hvarje tillverkare af denna artikel
börjar genast att utvidga sina fabriker och öka deras
produktionsförmåga. Till råga härpå väcker den ovanligt stora profiten
såväl direktörernas uppmärksamhet som andras, hvilka äro mer eller
mindre intresserade af fabriken. Dessa berätta för främmande om den
stora framgången. Nya bolag bildas, nya fabriker uppföras, och inom
kort har efterfrågan på artikeln blifvit tillfredsställd, och priserna
stiga icke mera. Snart blir tillgången större än efterfrågan, det
finns ett par ton eller alnar mera i marknaden än som behöfs, och
priserna falla. De fortfara att falla, tills artikeln säljes för hvad
tillverkningen kostat, tills mindre fördelaktigt belägna eller sämre
ordnade fabriker och äfven tills de bäst skötta och välförsedda
fabriker icke längre äro i stånd att tillverka artikeln till det pris,
hvarför den säljes. Politisk ekonomi säger att här slutar
svårigheten. Varor kunna icke produceras för mindre än
kostnaden. Detta var sant, när Adam Smith skref, men det är icke sant
i dag. När en artikel tillverkades af en anspråkslös handtverkare,
som, troligen i sitt hem, använde två eller tre gesäller och en eller
två lärgossar, var det en lätt sak för honom att begränsa eller till
och med stoppa hela tillverkningen. Som denna nu sker, i jättestora
etablissemang, med ett rörelsekapital af fem à tio millioner dollars
och med tusentals arbetare, kostar det fabrikanten mycket mindre att
göra en förlust pr ton eller aln än att stoppa tillverkningen. Att
stanna fabriken skulle vara ödesdigert. Villkoret för billigt fabrikat
är att fabriken är i full gång. Tjugo slags utgifter äro »fixerade
omkostnader», af hvilka flera skulle ökas genom
arbetsinställelse. Därför tillverkas artikeln i månader, ja, i åratal,
icke endast utan profit eller utan kapitalränta, utan till förfång för
det i affären insatta kapitalet. Fabrikanterna ha i det ena årets
bokslut efter det andra sett huru kapitalet reducerats. Men de veta
att om fortsättandet af tillverkningen än är dyrbart, så skulle ett
afbrott vara ruin. Deras konkurrenter äro i samma fördömelse. De se
många års besparingar och kapitalet, som de kanske lyckats få låna,
bli mindre och mindre, utan hopp om förändring i förhållandena. Det är
i en sålunda förberedd jordmån, som något, hvilket lofvar räddning,
gladt välkomnas. Fabrikanterna äro i samma ställning som patienter,
hvilka, sedan de under åratal förgäfves sökt hjälp hos riktiga läkare,
lätt blifva offer för förste bäste kvacksalfvare. Bolag--syndikat--
trust--de äro villiga att försöka hvad som helst. Ett möte utlyses,
och med faran för ögonen besluta de sig att handla gemensamt och bilda
en »trust ». Hvarje fabrik värdeberäknas för en viss summa. Tjänstemän
utses och genom dessa skall hela tillverkningen af artikeln i fråga
tillhandahållas allmänheten till lönande priser.
Sådan är trustens genesis i fabriksvaror. Inom kommunikationsväsendet
är ställningen, ehuru praktiskt taget densamma, dock olika i några
detaljer. Många små järnvägslinjer äro byggda under olika privilegier.
Ett affärsgeni ser att de åtta eller tio olika organisationerna, med
lika många skiljaktiga meningar om förvaltning, utrustning etc., äro
lika onödiga som de tvåhundrafemtio småkungarna i Tyskland, och--som
en ny Bismarck--sopar han ut dem ur tillvaron, skapar en stor direkt
linje, fördubblar aktiekapitalet, betalar räntan med inbesparingarna
genom sammanslagningen, och allt är till högsta belåtenhet, såsom
fallet är med New York centralbanan. Eller en bana bygges och skötes
så klokt som Pennsylvaniajärnvägen och lyckas att utveckla statens
resurser så väl, att på en linje af trehundrafemtio mil mellan
Pittsburg och Filadelfia tages in i ren behållning tretton millioner
dollars årligen. Tolf millioner däraf införas i deras böcker. En eller
två millioner extra användas för att bygga en af världens bästa
järnbanor på en väg, som ursprungligen var ämnad till en hästspårväg.
Vi kalla icke våra järnvägssammanslagningar för »truster», ehuru de
faktiskt äro sådana, enär deras syftemål är att höja och underhålla
fraktsatserna i vissa distrikt. De äro »föreningar» eller »system»,
hvilka afse monopolisering i dessa distrikt.
Under senaste presidentfälttåget ingick det i det ena partiets
intresse att sammanbinda truster med tullfrågan. Men truster äro icke
inskränkta till ett särskildt land eller på något sätt beroende af
lagbestämmelser. Den största trusten för närvarande är koppartrusten,
som är fransk och har sitt hufvudkvarter i Paris. Salttrusten är
engelsk med hufvudkvarter i London. Ståltrådstrusten är tysk. Den enda
rälstrusten som funnits var internationell och omfattade Europas alla
rälsfabriker. Truster, vare sig inom kommunikationsväsendet eller i
fabriksvaror, äro uttryck af mänsklig svaghet, och denna svaghet är
lika utsträckt som släktet själft.
Det finns en mycket stor sammanslutning, ordnad på samma sätt som en
trust, hvilken är så enastående i sitt upphof och sin historia, att
den förtjänar sitt särskilda omnämnande. Jag menar
Standardoljebolaget. Ett så gynnsamt tillfälle att behärska en vara
har kanske aldrig förekommit, som när det gällde petroleum. Ganska
tidigt insågo ett par af de skickligaste affärsmän, som världen
någonsin sett, betydelsen af upptäckten och vågade stora summor på
inköp af platser, som kunde anses vara gifvande. Petroleumaffärens
framgång var enastående och likaså dessa personers. Allt hvad de
förtjänade och så stort kapital de kunde uppbringa insattes utan
tvekan i företaget, och de blefvo snart de enda ägarna af jordområdet,
som innehöll denna stora rikedomskälla. Standard-oljebolaget skulle
längesedan ha gått om inte, ifall det icke på det hela taget blifvit
skött i enlighet med de lagar, som gälla för affärer. Det medgifves i
allmänhet att oljeprisen nu ställa sig så låga för konsumenterna--
lägre påstå somliga--att detta icke varit möjligt, om affären icke
varit koncentrerad under samma förvaltning och ledning och skött på
det sätt, som förvärfvat Standard-oljedirektörerna så stort anseende.
De intaga en liknande ställning som Colemans i Pennsylvania, hvilka
äga de förnämsta malmgrufvorna i Östern. De äga malmförrådet i
Cornwall, liksom Standard- oljebolaget äger oljeförrådet. Men bolaget
är ständigt på upptäckt efter nya fyndorter, och dess framgång beror i
främsta rummet på grundläggarnas sällsynta affärsskicklighet och
förvaltningsförmåga. Hotande hinder läggas stundom i deras väg, och
det ser ut som om bolaget skulle förlora sitt monopol och gå samma väg
som alla stora bolag. Och det kan sättas i fråga, om det kan
fortlefva, när de nuvarande hufvudmännen draga sig tillbaka. Kanske
jag borde säga, när den nuvarande mannen drar sig tillbaka, ty
beundransvärd organisation förutsätter ett snille i spetsen, en
öfverbefälhafvare, med enastående dugligt underbefäl, förstås, men
dock i spetsen en Grant. Till dem, som åberopa Standard-oljebolaget
som ett bevis på att truster eller sammanslagningar kunna äga varaktig
framgång, säger jag: Vänta och se. Jag talar sa öppet om detta bolag,
därför att jag icke har reda på dess styrelse, inkomster eller
tillvägagångssätt. Jag ser det utifrån, endast som den, hvilken
studerar politisk ekonomi, och som sådan har jag på detsamma tillämpat
de principer, som jag vet skola råda, hur våldsamt motståndet än är.
Vi ha visat huru truster och bolag uppstå i deras olika gestalter.
Frågan är nu: Hota de på allvar nationens intresse? Äro de en källa
till oro? Eller skola de visa sig, såsom andra liknande företeelser
vara ett försvinnande drag af osäkerhet och öfvergångstillstånd. Låt
oss, för att besvara denna fråga, följa den trust, som vi låtsades
bilda, i salt eller socker, spik, läder eller koppar--det är
detsamma. Sockerraffinadörerna, till exempel, ha bildat en trust efter
att under åratals ogynnsamma konjunkturer ha täflat med hvarandra, och
allt socker, som tillverkas i landet, säljes genom en och samma kanal
till förhöjda priser. Förtjänsterna börja stiga. Utdelning lämnas, och
de, som förut sågo sin egendom försvinna inför sina ögon, bli nu
lyckliga. Utdelningen på den delen af sitt kapital, som en person
insatt i sockeraffären, är långt större än det kapital han har
innestående i flera andra affärer. Priset på socker är sådant, att om
han satte in sitt kapital i en ny fabrik, skulle han förtjäna
enormt. Han har kanske förbundit sig att icke utvidga sin affär eller
ingå i en ny, men hans anhöriga och bekanta upptäcka snart den nya
utsikten till vinst. Han kan råda dem att understödja utvidgningen af
en liten fabrik, som naturligtvis måste ingå i trusten. Äfven om han
icke ger sina vänner denna vink, så är kapitalet alltid på utkik,
synnerligast när ryktet förmäler att en ny trust bildats, såsom i
fallet om socker, och strax springa nya fabriker ur jorden som genom
ett trollslag. Ju framgångsrikare trusten är, dess säkrare skjuta
dessa sidoskott fram. Hvarje seger medför ett nederlag. Hvarje
fabrik, som trusten köper, skapar en annan och så fortgår det ad
infinitum, tills hela bubblan brister. Sockerraffinadörerna ha försökt
att få mera af kapitalet i ett särskildt fall, än kapitalet afkastar i
allmänhet. De ha försökt att få en del af kapitaloceanen att stiga
högre än den omgifvande vattenytan, men vattnet har stigit öfver
fördämningarna, och kapitalet, liksom vattnet, har åter funnit sin
jämna yta. Det är sant att för att återvinna denna jämnvikt erfordras
en kortare eller längre period, hvarunder artikeln i fråga kan säljas
till konsumenten i mindre kvantiteter och till högre pris än
förut. Men för detta blir konsumenten rikligen ersatt under de
följande åren, under hvilka striden mellan de konkurrerande fabrikerna
blir häftigare än någonsin och räcker, tills den stora lagen om att
den bäst utrustade står kvar gör sig gällande. De fabriker och
direktörer, som kunna åstadkomma den största fördelen, utestänga de
mindre dugliga. Ett klokt förvaltadt kapital lämnar rättmätig
vinst. Småningom blir kapitalet genom stegrad efterfrågan i stånd att
erhålla större vinst. Detta i sin tur drager nytt kapital till
fabrikerna, och vi äro åter midt inne i den gamla striden, och
konsumenten skördar vinsten.
Sådan är lagen, sådan har lagen varit, och sådan lofvar lagen att bli
i framtiden; ty ännu har ingen plan uppfunnits, som i längden hindrat
dess verkningar. Fri konkurrens, och alla bolag eller truster, som
försöka att afprässa konsumenten mer än tillbörlig förtjänst på
kapital och omkostnader, uppgöra planen till sitt eget nederlag. Vi
hafva många bevis på att denna stora lag icke slumrar och icke låter
sig undertryckas. För någon tid sedan bildade, som jag redan omtalat,
stålrälsfabrikanterna i Europa en trust och höjde priset på räls så
orimligt högt, att amerikanska fabrikanter voro i stånd att för
första, kanske äfven för sista gången, exportera stålräls till Kanada.
Men missförstånd och oenighet, oskiljaktiga från försök till
sammanslutning mellan konkurrenter, bröto snart trusten. Med
stridslystna känslor lagda till den förra affärskonkurrensen förnyades
kampen, och stålrälsindustrien i Europa har aldrig sedan repat sig.
Det befanns att stegringen i pris hade galvaniserat till lif
affärsföretag, som aldrig skulle ha drömt om att fabricera räls. Och
så dog denna trust sin naturliga död.
Under det stora tryck, som flera år rådde i detta land inom
stålrälsfabrikationen, höllos många orofyllda möten, på samma sätt som
beskrifvits i trustens uppkomst, och det beslöts att göra ett försök
att inskränka produktionen. Lyckligtvis kom snart reaktionen.
Efterfrågan på räls började åter, innan planen sattes i
verkställighet, minskning af produktionen försöktes aldrig, och
stålrälsindustrien räddades sålunda från ett stort misstag.
Vi ha nyligen sett detta lands blyindustri förstöras och dess ägare
ruinerade. För några veckor sedan voro tidningarna fulla med
redogörelser för sammanslutningen mellan boskapsuppfödare i St. Louis,
som beslutat att störta slakteri- och exportbolagen i Chicago och
Kansas City.
Ingen affär i detta land var under flera år mindre lönande än
spiktillverkningen. För att afhjälpa detta bildade icke fabrikanterna
någon trust för att sälja varan, utan i stället minskade de
produktionen. En viss procent af deras maskiner hölls overksam. Denna
procent ökades från tid till tid och endast så mycket tillverkades,
som för ett visst pris kunde tagas i marknaden. Resultatet var att det
snart fanns flera maskiner i Amerika för tillverkning af spik än
efterfrågan på spik behöfver på många år, och denna förening mellan
spikfabrikanter gick samma väg som alla truster och lämnade affären i
svårare trångmål, än den var förut.
Sockertrusten har redan en anmärkningsvärd konkurrent i hälarna.
Koppartrusten är i fara. Alla stå beredda att anfalla en »trust» eller
»sammanslagning», om den visar sig vara värd attacken; med andra ord,
om den lyckas att höja sin vinst öfver den naturliga jämna ytan i hela
landet, kan den vänta konkurrens från alla håll och måste slutligen
duka under. Det är onödigt att ägna mycken uppmärksamhet åt de talrika
trusterna i mindre artiklar, som uppstå den ena veckan och försvinna
den andra, därför att de äro underkastade den stora lagen. Tidningarna
berätta att truster existera eller ha existerat i tapeter, skosnören,
timmer, kol, tegel, tågverk, glas, skolböcker, försäkringar och
järnvaror och tjugo andra artiklar. Men det lämpligaste epitaphium
öfver dessa flyktiga varelser är:
»Här jag genast skall fly min väg,
hvarför kom jag då hit, o säg?»
Vi kunna utropa med Macbeth då han såg vålnaderna af Banquos
efterkommande glida förbi: Hvad, skall tåget räcka tills domsbasunen
skallar? Men som det var med Banquos procession, så är det äfven med
trusterna, att det är tröstande att veta, att när en kommer,
försvinner en annan. De komma och gå som skuggor.
Så står det till med truster på yrkesområdet. Låt oss nu undersöka
järnvägarna, hvilkas »pullor», »kombinationer» och »differenser»
skrämma så många. Alla dessa skiftande former äro uttryck för
kapitalets försök att skydda sig för den ekonomiska faran, som ligger
i fri konkurrens. I många fall hafva järnvägsaktier blifvit »watered».
Beräknad efter det insatta kapitalet har utdelningen vid
järnvägsföretag varit ovanlig och mycket högre än den afkastning
kapital brukar lämna på andra håll. Alla järnvägarna i Västern ha
kostat litet eller intet, inkomsten af de utsläppta obligationerna har
räckt till för byggandet af dem. I dag se vi ledarna af
järnvägsaffärerna nödsakade att erhålla inkomst af mera kapital, än