Ädelt vildt: En familjehistoria - 09

Men farmor skakade på hufvudet. Hon ville ingenting ha.
-- Å-å, inte! Då ska' jag väl gå då, sade Nilla med en saknadens suck.
Farmor såg då upp, och Nilla förstod så väl, att fiskaren kunnat kalla
de ögonen fyrar; så klar och fast och vaksam hade hon aldrig sett en
blick förr.
-- Sköter grefven själf sin gård? frågade fru Eiden.
-- Sköter! Å, herre jemine, det sköts väl inget alls här. Folket går,
för dom inte får ut sina pengar. Kräken dör, för dom inte har någe
foder, och om utsädet och pantofflerna vill jag inte tala. En kunde
gråta, om de' hjälpte.
-- Hvad gör grefven då?
Nilla tittade förstulet på farmor. Hon hade hört, att den gamla, kloka
frun aldrig lade sig i andras angelägenheter, aldrig frågade; hvart
ville hon nu komma, månne? Var det i alla fall »någe» emellan honom och
grefvinnan Gunvor? De hade sett så besynnerliga ut den där förmiddagen,
när lilla flickan var med, och Nilla fått sällskapa med barnet, medan
hennes mor och grefven »låste sig inne» i biblioteket.
-- Hva' en gör, sade hon långsamt. Han roar sig väl på sitt vis, fast
jag tycker det är fasligt konstigt. Och pengar har han då inga att komma
me', inte så mycke' som så! -- Hon slog öfver den ena handens flatsida
med den andra för att bevisa deras tomhet. -- Men höga herrar lära kunna
lefva på skulder, har jag hört.
Farmor nickade.
-- Om han gifter sig rikt, sade hon ansträngdt, kan ju allt bli bättre.
-- Hennes blick släppte ej Nilla, under det hon talade; den kräfde svar,
långt mera oryggligt än orden.
-- Gifter sig, _han_! -- Nilla kunde inte hjälpa, att hon fnyste till
och att det kom en road glimt i hennes små, klippska ögon -- Lika väl
kunde solen gifta sig med alla stjärnor eller tuppen på en gång ta alla
hönorna till sig! Nej, då blefve det allt ett kackel utan all ända, om
han försökte någe tocket. Man kan, förstås, ha en käresta i hvar vrå,
och det går nok, så länge den ena inte vet om den andra, men si gifter
man sig, är det väl tvunget att sopa rent i huset, och finge nå'n se di
soporna, som då kom ut, är jag rädd hon vände om. Grefven är visst en
både fin och schangtil herre, och Gud bevare mig för att förtala
husbond', men gifta sig me'n, det kan ingen, då skulle det sannerligen
spöka i huset.
-- Kan Nilla skaffa mig ett glas friskt vatten? afbröt farmor så tvärt,
att Nilla hoppade till.
-- Ja, herre je då, hvad jag det kan.
Hon rusade ut och kom strax åter med det begärda.
Farmor drack och ställde sedan bort glaset.
-- Tack, Nilla! Jag vill gärna hvila nu en liten stund, medan jag väntar
på grefve Gyldenlo.
Nilla förstod, att hon måste draga sig tillbaka, det fanns ingen annan
råd. Ingen kunde befalla så, endast med sin hållning, som gamla frun på
Bragehall. Det sades, att unga grefvinnan fått denna afvisande höghet i
arf efter sin farmor, men att hon eljest var godare och mildare. Folket
hade hittat på sitt eget namn för henne. De kallade henne »Fru Gunvor».
Grefvinnor fanns det godt om i trakten; man kunde förväxla dem, men alla
voro öfverens om, att det endast fanns _en_ »fru Gunvor», och i
mannaminne hade det ej spridts så mycken glädje på Bragehall, som hon
åstadkommit blott på några år. Grefve Haqvin var högmodig och en smula
gnidig, när det gällde de underlydande, men fru Gunvor hade alltid ett
vänligt ord och en hjälpsam hand.
Det vardt ej mycken hvila af för farmor, trots att hon blef lämnad
alldeles ensam i det stora, tysta rummet, där väggarna voro klädda med
klumpiga bokskåp och reoler, och där endast ett egendomligt, gammaldags
väggurs knäppande afbröt stillheten. Den djupa, bekväma stolen gaf ingen
ro åt den gamla. Hon reste sig och gick fram till skrifbordet, hvilket
var öfversålladt med en massa onödiga ting. Oafslutade bref lågo kastade
åt sidan, öppet biktande för all världens nyfikenhet grefve Gyldenlos
vigilanser. Midt upp i alltsammans låg en dikt, nedrafsad på ett stycke
oskuret papper: »Till dig!» läste farmor. En klok rubrik, den hade intet
särskildt namn att söka till, kunde gå ur hand i hand som grefvens
kärlek. Hon lät blicken glida vidare nedåt raderna -- -- -- och när hon
hunnit sista strofen, lade hon hånfullt ned papperet; det fanns ord i
det sista poemet, som måste bränna sig in i ett älskande kvinnohjärta.
Troligen skulle han ej förgäfves behöfva vädja till henne och fråga:
Vill du stiga med mig i min bräckliga båt?
Vill du med, vill du med mig på villande stråt?
Säg, älskade, följas vi åt?
Där är ingen flagga hissad i topp,
och intet roder skall styra vårt lopp,
men seglet skall svälla af hopp.
Vill du med, så lägga vi strax från land.
Du käraste, vill du taga min hand
och stäfva mot okänd kust
med äfventyrslust?
Farmor kände en stark åtrå att rifva papperet i fina flagor för att
åtminstone få döda något af denna älskogslek, som hon föraktade. Skulle
Gunvor verkligen få dessa dumma verser och tro, att de voro tankar?
Kanske skulle han sända dem i en bukett rosor! Blommorna voro ärliga; de
vissnade -- -- -- men orden, de smekande, hviskande orden på det hvita
papperet, de stodo där och vaktade på veka stämningar för att då bringa
oro i blodet.
Fagra ord! Kärleksord! Farmor visste, hvad de voro; henne bedrogo de ej
med sin vackra mask. Hon läste dem från afvigsidan och där hade de
skogsråets hålighet. Många af lifvets grymmaste dödsdomar hade afkunnats
med ljugande, varma fraser. Och säkert hade Eric Gyldenlo bjudit mer än
en med sig i sin »bräckliga båt» och sedan kastat den lättrogna öfver
bord. Det var ju en slags heder i detta att ingenting lofva annat än för
stunden, att erkänna, att han hvarken hade flagga eller roder, men en
godtköpsheder var det. Den man, som ej ville ett mål, kunde aldrig vara
värd en kvinnas kärlek. Man kunde i ungdomsåren drömma aldrig så mycket
om hafvets oändliga vidder, så sökte man dock förr eller senare hamn.
Hundarna skällde gladt välkomnande ute på gårdsplanen.
-- Så, nu kom han! -- Fru Eiden fattade med båda händerna hårdt om
bordsskifvan; hela gestalten fick en prägel af att hon nu spände bågen
till det yttersta, och hon darrade af ångest för att strängen skulle
brista.
Det dröjde litet, innan Eric kom in, men då var han den oklanderligt
elegante världsmannen, och med spänstiga steg gick han emot sin gäst.
Djupt bugande kysste han hennes hand.
-- Hvad förskaffar mig äran af själfva farmor Eidens besök? frågade han
artigt. Det är väl ingen sjuk på Bragehall, tillade han hastigt, i det
han kastade en snabb, orolig blick på den gamla fruns bleka, strama
ansikte.
Hon skakade på hufvudet och strök med en rörelse, hon ofta begagnade,
öfver sina hvita lockar.
-- Vill ni inte vara god och taga plats, fru Eiden. Här finnes inte en
enda vrå i mitt fattiga torp, som passar för er, det vet jag nog, men
Nilla har haft förstånd att be er stiga in i det hyggligaste rummet, och
därmed ha både hon och jag fredat våra samveten.
Farmor svarade ingenting. Hon satte sig endast ånyo tillrätta i
karmstolen.
Eric ställde sig en sekund vid skrifbordet. Hans blick föll ofrivilligt
först på brefven och sedan på poemet. De förra lät han ligga, trots han
förstod, att farmor Eiden också låtit dem undergå granskning, men dikten
skrynklade han till en hård boll och kastade den sedan i papperskorgen.
Någon hade sett på den med onda ögon, då hade det smugit sorg in i den.
Bort därför! Sådana smittämnen fick ej hans visa föra vidare.
-- Vill ni inte komma och sätta er, grefve Gyldenlo?
-- Jo, fru Eiden, nu är jag till er tjänst. -- Han vred om skrifstolen
och satte sig så, att hon kunde se hans ansikte i klar belysning. Hon
lät också dessa fina, genom generationer utmejslade drag vederfaras
rättvisa. Det fanns ingenting fult eller disharmoniskt i dessa linjer,
men ändå motsade de hvarandra. Ögonen drömde svårmodigt under en
allvarlig tänkarpanna, hakans form var vek och munnen än vankelmodig, än
spotsk och än åter god och varmt leende. Håret hade denna mörka, mjuka
glans, hvilken lockar hvita kvinnohänder att glida öfver det från pannan
mot nacken. Farmor såg äfven på hans gestalt, smidigt mager med breda,
viljestarka skuldror, och hon frågade sig, hvad ödet menade, när det
exponerade en dylik människa och kallade den till att endast bli en hand
full stoft redan i lifvet, ett odugligt embryo.
-- Grefve Gyldenlo, sade hon dämpadt, jag går rakt på saken. Ni har för
öfrigt nog redan förstått, att mitt besök här föranledes af ert
förhållande till min sondotter, _er väns_ hustru.
-- Haqvin torde knappt kunna kallas min vän i djupare mening, och den
man, som ej själf tar vara på sina intressen, får finna sig i att --
inkräktare -- om ni så vill -- göra det.
-- Anser ni det hederligt att smyga sig till en ung kvinnas kärlek och
stjäla fred och lycka från hennes hem?
-- Har lyckan någonsin gästat Bragehall annat än på en kort visit?
-- Ja, den lycka de flesta få nöjas med. Och tror ni, att Gunvor blir
lyckligare, om hon sviker sina själfåtagna plikter? Hvad kan ni bjuda
henne?
-- Bjuda henne! upprepade han och det flammade till i de eljest något
skygga ögonen. Hvarför skall den ena människan bjuda den andra något,
när de känna, att de måste gå samma väg? Jag har ingenting att vinna
henne med, fru Eiden. Jag kunde säga er, att jag har min kärlek, men det
skulle ni skratta åt och jag själf -- skulle kanske gråta öfver att
räcka fram en så fattig gåfva.
-- Ja, från er är den fattig, afbröt farmor, ni har slitit ut den.
Han log öfverlägset.
-- Nej, fru Eiden, den slites aldrig ut. Det är den helgdräkt människan
fått att kläda på sig, när söckendagarna bli för många. Men jag kallar
den en fattig gåfva, därför att den begär att bli återgäldad. Han lade
armen på bordet och stödde hufvudet emot den. Utan hätskhet eller
häftighet återtog han: Ni talade några stora ord om kränkt heder och
stulen fred, fru Eiden. Jag kände så väl igen den frasen. Den är ju ofta
den lösen, hvarmed striden om känslans rätt öppnas. Men jag kan tyvärr
inte åstadkomma någon förolämpad stolthet eller ädel harm; jag är till
och med oförmögen att inse, hvilka betingelser Haqvin har att uppträda
som min motståndare. Kan ni visa mig dem?
-- Han är hennes man, hennes barns far.
-- Ja, det torde vara onekligt, liksom att prästen förklarat dem vara
_ett_, men, fru Eiden, se nu på dem, som de två individer de äro. Ha de
någonsin hört samman? Har Hillevi någonsin känt, att hennes far var
annat än en snäll, litet trög lekkamrat, och slutligen Haqvin själf! Är
det kärlekens lycka _han_ bjuder sin unga hustru? Nej, Bragehall var ett
väldigt maskstunget och ihåligt träd, redan innan jag kom. Att jag
hittade fågel Fenix därinne i mörkret och skyndade mig att föra den ut i
ljuset, är det detta ni förebrår mig?
-- Lek inte med allvaret, grefve Gyldenlo! Jag förebrår er _allt_, ty ni
vet, att ni inte hör till de män, som kunna ge en kvinna hem och härd.
Invänd inte, att Gunvor är rik och kan betala alla edra skulder, det är
inte _det_, jag menar. Ni står ju själf utan hållpunkt, och först och
främst måste en kvinna kunna trygga sig till den hon älskar, om kärleken
skall ha bestånd. Kan ni ge trygghet?
-- Inte till den grad som Haqvin Brage, svarade han ironiskt, men
tillade strax därpå i en nästan sorglös ton: Trygghet finnes inte i
världen; själfva klippan rämnar. Det är inte heller trygghet Gunvor
söker hos mig, det är förståelse för det sjudande unga och varma, som
fyller hennes håg. Det är lifvets brusande lust och lek hon vill ha; det
är sin stormande längtan hon vill känna stillad i min famn. Ser ni, fru
Eiden, sådana kvinnor som Gunvor kunna ge tusen kalla kyssar och tro,
att detta var allt, hvad de förmådde, men möta de så den ende, som kan
lära dem, att en kyss gömmer hela lifvets fullhet, då gå de till döden,
om det gäller, för den, som gaf dem kärlekens djupaste hemlighet.
-- Ni är säker, alldeles för säker på Gunvors otrohet, grefve Gyldenlo.
-- Nej, på hennes trohet.
-- Jag kallar det _otrohet_, ty jag ser det ej i falsk belysning, och
jag har kommit hit för att be er se det -- ej med mina ögon -- men så
som det är. Aldrig kan någon lycka byggas på en så skef grundval, som
den ni uppställer. Ni störtar Bragehalls bestånd, utarmar en så godt som
värnlös man, stöter ut ett litet barn i världen och ger Gunvor till godt
pris för onda tungor. Betänk allt detta, grefve Gyldenlo! Drag er
tillbaka, gör oss inte alla olyckliga för en -- en nycks skull. Döm inte
Bragehall och Haqvin Brage till säker undergång!
Hon bad med darrande röst, och ögonen stodo fulla af tårar. Eric såg,
hur kallsvetten i stora droppar rann nedför den fårade pannan, och hur
händerna skälfvande knötos, för att ej deras nervösa rörelser skulle
märkas alltför tydligt. Hon satt där så hopkrumpen, så nedbruten och
förtviflad, att han endast kände ett: hon var en kvinna, som bad, och
han måste trösta.
Sekunden därefter låg han på knä framför farmor Eiden och gömde sitt
upprörda ansikte i hennes knä. Plötsligt såg han upp, hvarje muskel var
i strid inom honom, och hjärtat slog vildt.
-- Jag älskar Gunvor, sade han sakta, tonlöst, så vackert och rent har
jag inte älskat, sedan jag var barn och kysste blommorna.
Farmor öppnade sina händer. Hon lade den ena på hans hufvud och böjde
det ned igen.
-- Bröt ni också blommorna.
-- Nej, inte då.
Farmors hand smekte hans hår. Hon visste det knappt själf; handen gled
och gled öfver de mjuka vågorna, det var, som hon stillat en storm.
-- Har ni aldrig drömt om att utföra en stor och god handling? frågade
hon. Bara _en_ enda, som kunde bli som en mjuk hufvudkudde för er en
gång, när ni var trött och behöfde hvila.
-- Jo, jag har drömt ... och vaknat igen, men aldrig blef _den_ drömmen
verklighet.
-- Öfvervinn er själf. Tag inte Haqvin Brages hustru! Hon skulle gå i
döden för sin kärleks skull tror ni. Månne den ej också kunde lära henne
att lefva? Det är ofta svårare. Grefve Gyldenlo, jag kom hit i hat och
bitterhet, men ni har afväpnat mig -- hvarigenom? Jag vet det inte, bara
att jag nu kan be er som en ödmjuk, gammal kvinna ber det unga och
starka, hon ej rår med att lyfta, gå ur vägen. Ni är i denna stund
triumfator och kan krossa mycket under er triumfvagn, men jag ser nu,
att ni är sådan, att ni skall höra som ett verop från hvarje spillra.
Därför kan jag be: stanna! hejda den krossande färden, innan det är för
sent.
-- Och Gunvor?
Farmor ryckte till. Det stack inom henne af ett samvetsagg, hon ej kunde
döfva. Var det verkligen så, att hon ånyo måste offra den unga för det,
som gått, för den kärlek, hvilken aldrig slöt, som var starkare än graf
och död och förgängelse.
-- Gunvor, sade hon osäkert, hon har sitt barn.
-- Är det nog?
-- Det är mycket.
-- Men om kärleken är hennes _allt_?
-- En otillåten känsla måste kufvas. Å, ni inser det ju själf! -- Hennes
tonfall blef ånyo skärande af kvalfull smärta. -- Gunvor har mark under
fötterna, hvarför skulle hon gå ut på gungfly? Om marken än är hård, så
är den dock fast. Säg mig, tror ni på er egen styrka? Är ni inte rädd
för att vackla? Och hvad skall då bli Gunvors öde? Kom ihåg, Haqvin
Brage sviker henne aldrig.
Eric såg nästan förvånad på farmor, när hon så stolt uttalade dessa ord,
och ett egendomligt leende lade sig om hans mun. Haqvin Brage, en
halfidiot! Hvem frågade efter hans gunst? Minst af alla hans härliga
Gunvor. Men ändå, farmor hade rätt, Eric ängslades för de lifslångt
bindande banden, för den solidt tilltrampade grund, samhället fordrade.
Han hade aldrig pinat in sig i några former, tålde ej tvångströja och
hade inte tänkt på, att med Gunvors ägande kom ansvar och skyldigheter
öfver honom som en all glädje och frihet begrafvande glaciär. Han fick
ett slags fruktan för denna hotande jordbäfning, som människofördomar
behagade ställa till för att underminera äkta, ursprunglig lycka, och
han frågade plötsligt: -- Hvad begär ni af mig, fru Eiden?
-- Ett afskedsbref till Gunvor och att ni reser härifrån.
-- I landsflykt? Ja, men hvart?
-- Välj själf.
Reslusten grep honom och tände eld i hans blod. Han såg för sig alla de
länder, hans fantasi så ofta genomfarit, söderns varma, rika länder med
strålande solglans och njutningar utan tal. Ack, han var ju född med
konstnärskynnets nomadlängtan, och dess glöd kunde intet dämpa och ändå
-- hvad menade hon, den gamla, kloka frun med sitt »välj själf!» Visste
hon ej, att fattigdomen var en black om foten? Han kunde draga ut i skog
och mark milsvidt bort, men inte öfver hafvet.
Han skrattade kort.
-- Ja, valet, fru Eiden, sörjer min tomma plånbok för. Den säger: »Gå
du! Man kan vara biltog också i eget land!»
Han hade sprungit upp och stod nu och ordnade papperen på skrifbordet
med febril onödig brådska.
Farmor reste sig också. Hon kom fram till honom:
-- Om ni ville tillåta mig, sade hon lågt, några tusen kronor; det är ju
en småsak ...
Han sträckte afvärjande ut handen, och hon såg, hur han blef flammande
röd; det låg blygsel öfver att hon kunnat göra ett sådant erbjudande i
hans tonfall, när han svarade:
-- Jag tar inte mutor för min kärlek. Ni borde inte trott mig vara så
lågsinnad, fru Eiden!
-- Förlåt mig! Jag är af köpmanssläkt, och ser detta från en annan
synpunkt än ni. -- Efter en paus tillade hon: -- Men brefvet, det
skrifver ni ju redan i afton. Ni kan med lugnt samvete säga er, att det
sker för Gunvors bästa.
-- Jag skall skrifva det, och i morgon far jag. Jag säljer Lögenäs åt
den förstbjudande. Trollet komma de ändå inte åt, tillade han med ett
svagt leende, det sitter vid Lögens strand och undrar öfver de små
människorna, som det undrat nu i sekler. Det trollet är stort och
mäktigt, därför att det är ensamt, kanske också jag kan gå och bli
stortroll nu.
Farmor hörde det halft vemodiga, halft hånfulla i hans klangfulla
stämma, men hon hade intet svar; hennes tankar vandrade redan bort ifrån
honom, och hon drog en djup suck; det var, som hon befriats från en tung
börda.
-- Jag litar på ert löfte, grefve Gyldenlo, sade hon allvarligt. Lycka
till och tack för hvad ni gjort i dag! Farväl, kanske ses vi inte mera.
Nu har jag rätt att få ro. Mitt dagsarbete är afslutadt. Gunvor stannar
på Bragehall.
-- Är fru Eiden viss om det?
-- Ja, ni var den ende, som kunde förmå henne att glömma sina plikter --
och nu går ni.
-- Ja, fru Eiden.
Hon lämnade rummet med långsamma steg, men hållningen var rakare än
nyss. Hon var väl lika trött, men det hvilade ett tryggt lugn öfver hela
hennes väsen.
Eric hjälpte henne upp i vagnen. Hon nickade vänligt åt honom till
afsked.
När de kommit ut på landsvägen, ropade farmor Eiden uppåt kuskbocken:
-- Kör vägen förbi kyrkvaktarn, Bengtsson. Gå in där och få nyckeln till
grafkoret; jag vill gå dit ned.
Det hände ej så sällan, att gamla fru Eiden besökte det Brageska
grafkoret, och hon ville då alltid vara ensam. Bengtsson satt därför
lugnt på en bänk utanför kyrkogårdsmuren och pratade med kyrkvaktarn,
medan han väntade på att få bestiga kuskbocken igen.
Farmor hade satt nyckeln i det gnisslande låset och gått de få nötta,
slippriga trappstegen ned i dunklet. En unken, fuktig källarluft slog
emot henne, men hon märkte det ej. Hela hennes uppmärksamhet var riktad
på den silfverbeslagna ekkista, hvilken gömde den sist aflidne grefve
Haqvin Brages stoft. Här stodo dubbla rader af små och stora kistor och
på alla plåtar lästes långa titlar och detsamma stolta namnet Brage.
Farmor såg sig ej omkring, rakt fram till den älskade gick hon, och
hennes gamla, darrande knän sjönko mödosamt ned mot det hårda, gropiga
golfvet. Det hvita hufvudet lutade hon mot kistans lock, som hade det
varit en mjuk kudde, och hennes skälfvande läppar rörde sig sakta till
afbrutna meningar.
-- Nu, Haqvin -- kan jag inte mera -- låt mig hvila ut hos dig, hela
mitt långa, tunga lif har -- jag lefvat för dig. -- Jag har aldrig --
brutit det löfte -- jag gaf mig själf -- _allt_ för den jag älskar --
intet offer fick vara för stort -- ingen väg för oländig. -- Mina fötter
ha i dag tagit -- de tyngsta stegen -- Haqvin! Du käre -- om jag gjort
orätt, om ... Minnes du -- hvad jag sade om -- ädelt vildt -- ibland
tycker jag, att det varit hetsjakt -- Gunvor, min -- egen lilla Gunvor,
var bytet.
Hon våndades som i fysiska plågor och lade handen mot hjärtat. Å, Haqvin
-- om jag misstager mig! -- Då får jag aldrig -- aldrig frid --
vedergällningens lag är öfver oss alla -- men du älskade, älskade --
rösten svek henne plötsligt, det blef mörkt för hennes ögon och händerna
famlade efter stöd; efter en stund mumlade hon ohörbart: det måste så
vara, du kräfde det -- du -- och -- kärleken.
Hon slog i detsamma hufvudet hårdt mot kistan och föll framåt. Så låg
hon orörlig.
När Bengtsson väntat en timme, blef han orolig. Kyrkvaktaren och han
kommo öfverens om, att farmor Eiden kunde förkyla sig därnere i fukten.
De måste försöka få henne upp. Bengtsson gick till dörren och gnisslade
försiktigt med den för att varsko den gamla. Men det hjälpte inte. Han
gick då ned. Kunde hon ha somnat? Tätt invid trappan stannade han och
ropade strax därpå:
-- Hansson, Hansson, kom!
-- Hvad är det? -- Kyrkvaktaren kom stöflande.
-- Gamla frun har visst svimmat, sade Bengtsson ängsligt. Hjälp mig att
bära upp henne, så få vi försöka gnida hennes tinningar.
De buro varligt upp den stela kroppen och lade den i vagnen, men deras
ansträngningar att återkalla farmor Eiden till lif voro förgäfves. Hon
sof, den gamla, sof utan lifvets feberdrömmar. Det var den stora, stilla
sömnen, som ändtligen kommit till henne. Farmor hade gjort sin sista
färd, och det var blott det döda stoftet, som återfördes till Bragehall,
följdt af mångas blickar.
I byn såg man på hvarandra och sade halfhögt: »Hur skall det nu bli på
slottet? Hvem skall hålla det hela tillsammans? Farmor Eiden var alltid
på sin post.»


ELFTE KAPITLET.
Alla trådar brista.

Ett bref till grefvinnan! -- Kammarjungfrun hade vågat sig in i
grefvinnans rum utan att knacka, ty hon förstod, att hennes matmor ändå
inte skulle hört henne i den sinnesstämning, hvari hon nu befann sig.
Hon hade ett besynnerligt, förstenadt lugn öfver sig. Man kunde inte ens
veta, om farmoderns död gripit henne, ty fast hon i timtal stått lutad
öfver liket, hade ingen sett henne gråta. Det var Haqvin, som nu
ändtligen förmått henne att försöka hvila. Det var rätt sent på kvällen,
och han själf såg så sömnig ut, som om han inte kunde hålla upp ögonen.
Gunvor stod vid fönstret, på samma plats, där hon stått en gång förr i
dag, när farmor åkte bort. Hon vände sig ej om, när den unga
tjänstflickan kom in, sträckte endast mekaniskt ut handen efter brefvet.
Hvem skref till henne här på trakten? Posten kom aldrig denna tid.
-- Det var ett bud från Lögenäs här med det, sade kammarjungfrun. Ehuru
hon ej blef tillfrågad, tyckte hon sig böra säga det.
-- Från Lögenäs! -- Gunvors stela uttryck försvann och hvarje linje i
det fina, bleka ansiktet tycktes skälfva af fruktan. -- Skulle det vara
svar? frågade hon.
-- Nej, grefvinnan, det hörde jag särskildt efter.
-- Jaså -- intet svar! -- Hon suckade så tungt och förtvifladt, att
lilla Mari blef helt ängslig till mods. Men hon visste ju nog, att
olyckan nu skulle komma öfver Bragehall, det var flere, som sett de fyra
hufvudlösa barnen dansa på Korskullen, just som månen gått upp vid
senaste nytändningen, och nog visste man, hvad det betydde. Stackars
unga grefvinnan! Hon hade inte för roliga dagar. Mari hade hört, hur
grefven lefde ibland, när han fått ett glas för mycket, och hon tänkte
med en rysning, att det väl inte kunde vara stort värre att råka ut för
en arg, het tjur.
-- Om -- om det i alla fall skall vara svar, kan jag nog springa
genvägen genom skogen till Lögenäs med det, sade hon, och hennes runda,
ljusa ansikte sken af tjänstaktighet.
-- Tack, lilla Mari! -- Gunvor nickade vänligt. -- Jag skall ringa på
dig då.
Mari neg och gick. Det var väl, tänkte hon, att inte Korskullen låg åt
det hållet, för hur mycket hon höll af sin matmor, aldrig i lifvet
skulle hon vågat gå förbi den, sedan månen gått upp.
Gunvor behöfde inte tända ljus för att läsa sitt bref. Sommaraftonens
klara dager var tillräcklig. Hon kände också väl dessa underligt
kantiga, osäkra bokstäfver, hvilka hållningslöst fyllde papperet. De
kunde ej hänföras till någon stil, utan talade sitt eget individuella,
starkt expressiva språk. Än slängde de sig trött ned i några bisarra
krokar, än reste de sig stolt, och än böjde de sig mjukt. Hvarje ord
hade lif och färg. Hon hade lärt sig hålla af dem i all sin
oregelbundenhet, när de kommit till henne i små, smeksamma biljetter,
bringande bud eller hälsning från Eric. Denna gång bildade de ett helt
bref. Hon sjönk ner på en stol, utmattad, rädd att möta ödet. Det
hjälpte ej, att hon intalade sig mod, sade sig, att han kanske endast
velat sända henne några tröstande ord öfver den förlust, som han
möjligen redan visste drabbat henne. Nej, nej, då hade han kommit själf
-- _det var en annans röst_, som skulle tala till henne från denna
skrifvelse. Å, den rösten, den var så stark och viljemodig, att ej ens
döden förstummade den! Farmor hade varit vid Lögenäs i dag. Farmor hade
velat skilja Eric och henne, och aldrig än hade farmors vilja lidit
nederlag. Den ropade till hennes sondotter ännu i denna stund: »Böj dig
under det oundvikliga, barn. Fac et nihil spera.» Hon bröt förseglingen,
men hennes blick skymdes plötsligt af tårar. I denna stund tänkte hon ej
på Eric. Hon sörjde öfver att ej _kunna_ sörja, öfver att farmor ej
gifvit henne den lyckan ens att äga ett mildt och ljust minne. Hur
innerligt, feberaktigt hade hon ej bedt denna ändlöst långa eftermiddag,
bedt, att hon skulle få begråta farmor i ömhet och saknad, att något
skulle inträffa, som förmådde smälta ned den bitterhet, hon hyste mot
den döda. Att vilja älska och tvingas att hysa agg, gafs det väl något
grymmare? Tårarna stelnade i hennes ögonvrår; hennes hvita ansikte
förvreds i konvulsivisk smärta. Hon vecklade upp brefvet och läste:
»Gunvor!
Det myllrar i världen af ord, som borde varit outsagda; sådana ord ha
väl också fallit emellan dig och mig, och ändå -- ångra dem kan jag ej.
De ha gjort mig så lycklig. Att de hädanefter skola få tiga inom mig i
längtan och saknad, är det största offer jag kan ge, ty tusen gånger
hellre läte jag dem storma ut, starka och lidelsefulla som de äro;
drömmens vilda fåglar.
Mitt löfte är emellertid gifvet. Jag har lofvat tystnad och mer än det;
jag har också lofvat att säga dig farväl för lång tid -- troligen var
det menadt _för alltid_.
En, som är klok och stark och som vetat att leda min vilja, har i dag
sagt mig, att det vore bäst för dig, om jag afstod från ditt ägande.
Bäst för dig! Det ljöd så underligt i mina öron, som ännu gömde ekot af
dina kärleksord, de varma, längtande, de, som om och omigen smekte hela
mitt väsen, när du lät mig sluta dig i min famn. Du älskade! Den rösten,
som talade om klokskap och glömska, var så olik din, som natten är olik
dagen, men är det inte så, att natten föder skepticismen inom oss,
misstrons och tviflets onda andar? Och -- Gunvor! -- min hjärna gaf den
hårda stämman rätt: Det är bäst för dig att icke draga ut på de mörka
ödesdjupen med en sådan som mig. Mitt hjärta tänkte annorlunda, men
hjärtats tankar äro rosendoft och morgondagg, intet att räkna med ute i
lifvet.
Och därför farväl! Jag reser bort; hvart kosan bär, vet jag ej, blott
att Lögenäs blir öde, och att det måste dröja länge, innan jag återser
Bragehall -- och dig.
Det finnes ju många vägar för ensamma stigmän; jag hittar väl också en,
det bekymrar mig föga. Tänk ej heller du på den, som gick med ångest och
bäfvan! Låt hågkomsten lysa som dalande sol öfver sommardagens lek, och
döm ej, hvarken mig, som icke har bättre afskedsord, eller den, som var