Ädelt vildt: En familjehistoria - 05

Total number of words is 4651
Total number of unique words is 1628
30.7 of words are in the 2000 most common words
40.1 of words are in the 5000 most common words
45.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
* * * * *
Alldeles i närheten af deras bostad hade Gunvor strax vid sin ankomst
till hufvudstaden upptäckt ett ganska anspråkslöst, men hemtrefligt
konditori, och där brukade hon allt som oftast titta in för att få någon
förfriskning, innan hon gick på visiter. »Mamsellen» där hade blifvit en
af hennes favoriter. Hon hade helt öppet berättat, att hon förut en kort
tid stått i cigarrhandel, men omöjligt kunnat trifvas. Amelie Sterner
var ett par, tre år äldre än Gunvor. Hennes vackra, bleka ansikte
upplystes af ett par underbara ögon; den slanka gestalten var spädlemmad
som ett barns och smidigt mjuk med ett egendomligt varmt behag i hvarje
rörelse. Leendet kring den något trötta munnen med de fint skurna,
mattröda läpparna var oftast vemodigt men kunde ibland bli gladt och
ljust.
-- En kopp choklad och litet färska bakelser, snälla mamsell, bad Gunvor
vänligt. När det ej var flere kunder inne, och hon själf var meddelsam,
hörde det till Gunvors små, extra förströelser att prata med Amelie. --
Det är verkligen ett riktigt chokladväder i dag, och det är kallt, fast
man åker.
-- Tycker grefvinnan? Jag är norrländska och håller så mycket af snön,
men här kommer jag sällan ut och får njuta af den. Jag är så ensam --
nu. Det sista kom tvekande och djupt sorgset.
Gunvor betraktade henne intresserad. Hon var obetänksam, varmhjärtad och
impulsiv, unga grefvinnan. Ännu hade hon ej lärt sig att hålla måtta med
känslor och dölja intryck. Visserligen hade det redan förekommit
åtskilliga missräkningar och felslagna förhoppningar under hennes korta
Stockholmssejour, men det fordras ganska mycket, innan ett bortskämdt
lyckligt barn hinner uppfostras till en allvarlig, pröfvande kvinna. Nu
satt hon där i sin skiftande plyschdräkt med garnityr af äkta hermelin
och sin djärfva amazonhatt, monterad med en massa dyrbara, hvita plymer,
satt deltagande och ändå säker att kunna trösta. Så rik, som hon var,
fanns väl ingenting omöjligt. Hon lade med en käck åtbörd sin portmonnä
af krokodilskinn ifrån sig på bordet. Den liksom dansade ur hennes hand
af glädje att kanske få öppnas till ett godt ändamål.
-- Vill mamsell vara snäll och låta min kusk få något -- hvad han vill
ha -- då sitter jag tryggare, sade hon plötsligt.
Amelie styrde raskt om detta, och när hon kom in igen, fortsatte Gunvor
det påbörjade ämnet genom att fråga:
-- Har ni mist någon kär anhörig, eftersom ni säger, att ni är så ensam
_nu_?
-- Nej, jag har inga anhöriga, men -- jag hade en vän.
-- En -- en flickvän.
-- Nej.
-- Är han död?
-- Ja, för mig, fru grefvinna.
-- Å, han kommer nog igen -- hoppas ni inte det ibland?
-- Jo.
-- Ja, se, det visste jag. Tala om för mig, när han kommer; jag skall
gärna ställa till bröllop.
-- Å, grefvinnan misstar sig, det ... Amelie tystnade och blef blodröd.
Hvarför hade hon gifvit denna förnäma främling, en af _hans_ jämlikar,
sin hemlighet. Var det därför, att hon lockade så vänligt med sin klara,
mjuka stämma, och därför att Amelie eljest alltid måste pressa smärtan
fast inom sig, den gnagande ångesten öfver att _han_, som utgjort hennes
korta, otillåtna, men så härliga lyckodröm, rest utan ett ord till
farväl, och förgäfves hade hon väntat bud eller bref. Han hade väl
»lekt», som det glada uttrycket löd, med den lilla cigarrflickan,
»lekt»; den leken skulle visst ge henne döden.
Ett par kunder kommo in, och Amelie expedierade dem artigt. När de gått,
reste Gunvor sig och kom lifligt fram till disken. Hennes ögon strålade
af den oförvägna idé, hvilken plötsligt runnit upp i hennes hjärna.
-- Är ni ledig om söndag eftermiddag? frågade hon.
-- Ja, från fyra till sju.
-- Ni åker skidor, förstås.
-- Ja-a. -- Amelie kunde ej hindra att en glimt af skälfvande glädje
upplyste hennes ansikte, och ändå var det ju omöjligt, alldeles omöjligt
...
-- Då ska vi båda åka tillsammans en timme före min middag. Ni vet, hvar
jag bor. Möt mig där utanför strax efter fyra. Adjö så länge!
Unga grefvinnan skyndade ut; hon ville ej bli vare sig tackad eller
blygt motsagd.
Hon var alldeles oemotståndlig på sina visiter den dagen, en smittande,
värmande solstråle, glad och vacker och fraiche. Visserligen kom hon med
ett och annat infall, som ej passade i den högförnäma kretsen, men man
jollrade behändigt bort det. Hon var så ung än och så söt.
Haqvins grand-tante, friherrinnan Stjernevall, häpnade dock, när Gunvor
förtroendefullt berättade om sin förmiddagsvisit i konditoriet, och att
hon tänkte roa den stackars lilla instängda flickan, som var så ensam.
-- Det menar du inte, mitt barn. Det är så sött och rart tänkt af dig,
men inte kan du själf -- låt en af tjänstfolket.
-- Nej, tant, det är en fin, bildad flicka.
-- Hm! En sådan där liten människa kan vara så bra innanför sin disk,
men utanför den är hon luft för oss.
-- Inte för mig.
-- Jo, lilla Gunvor, det är hon. I stora världen får man vara dubbelt
försiktig med sitt rykte; det, som går an för småfolk, duger inte för
oss.
-- Stora världen borde väl framför allt vara storsint.
-- Mitt söta barn, du blir så echaufferad! Vi ska' tala om något annat.
Det här skall jag göra upp med din man. Hvad skall vår lilla, charmanta
Gunvor ha för klänning på Amaranten?
Men Gunvor hörde inte på den diplomatiska vändningen utan frågade
häftigt:
-- Skall tant göra upp det, som uteslutande rör _mig_, med min man?
-- Han är ditt stöd, min ängel! Gläder du dig åt Amaranten, lilla vän?
du får nog dansa med kronprinsen.
Gunvor kunde knappt styra sin harm; så försmädligt hade hon aldrig förr
blifvit behandlad. Farmor hade aldrig krupit och hycklat. Ärlighet,
sanning och högas som lågas lika människovärde hade hon lärt Gunvor.
-- Tant får ursäkta, men jag kan inte tala om ett och uteslutande tänka
på ett annat, sade hon med omedveten värdighet. Hvad är det för ondt i
att jag åker skidor med Amelie Sterner?
-- Den lilla konditorimamsellen, menar du? Det är opassande, mitt söta
barn.
-- Hvem kan stöta sig på det?
-- Hela societeten.
Gunvor teg, slutligen sade hon trotsigt:
-- Min farfars far kom invandrande från Savoyen och sålde gipsbilder,
vet societeten det?
-- Det anar jag inte, men däremot vet den, att Haqvins farfar var Karl
Augusts och sedermera Karl XIV:s Johans högra hand, det är allt, som
behöfs. Din släkt är kanske litet obskur, men du är nu höjd genom din
man. Brageätten är en af våra främsta. Det får du aldrig glömma, det är
en ära att tillhöra den.
-- Den äran får mina pengar tacka för, svarade Gunvor utom sig. Detta
grandtantens med pipig, högförnäm röst framförda yttrande var det
bittraste och hvassaste hon hört, och hon försvarade sig med barnsligt
hätskt öfvermod mot angreppet.
Friherrinnan Stjernevall däremot blef endast litet röd på den blåbleka
nästippen, men förlorade inte fattningen.
-- Min lilla vän, sade hon med lätt vibrerande röst, pengar är visst en
makt, när de åtföljas af fin takt, eljest förråda de sitt ursprung från
en eller annan disk, dit de lagts af smutsiga fingrar. Och det är ju
klart, att om den, som ej kan taga vara på sin personlighet och göra sig
värdig sin ställning, har man bara ett att säga: _en parveny_! Au
revoir, mitt söta barn. Vi träffas väl på excellensens middag om
torsdag.
Gunvor tog tigande afsked; hon skämdes öfver sin egen häftighet, men
kunde ej förmå sig att be om ursäkt, ty det var dock hon, som blifvit
mest förödmjukad.
Vid hemkomsten berättade hon genast alltsammans för Haqvin och väntade,
att han skulle ställa sig på hennes sida, men när han suttit tyst en
stund, utbrast han brutalt:
-- Hur fan kan du bära dig så hufvudlöst åt?
-- Din grandtant retade mig.
-- Ja, det blir en sak för sig, men med den där mamsellen. Är du så
enfaldig, att du inbillar dig, att jag skulle tillåta min hustru,
grefvinnan Brage, något så opassande?
-- Jag behöfver inte din tillåtelse. Jag kan åka skidor lika bra utan
den.
-- Nej, jag bestämmer öfver dina handlingar.
-- Du?
-- Ja, jag, _din man_!
Hans blåa, vattniga ögon simmade öfver i morskt själfmedvetande. Och
Gunvors mod sjönk inför denna blick. Hon satt tyst. Han hade tagit
makten ifrån henne genom att påminna henne om hennes själfvalda
omyndighet.
-- Jag kan inte såra den unga flickan med ett återbud, mumlade hon. Jag
hade så gärna velat göra henne litet glad. Nu blygs jag att gå in där
mer.
-- Du skickar naturligtvis betjänten.
-- Nej, nej, då får Beat-Sofi gå.
-- Som du vill, sade Haqvin likgiltigt. Hvad skall du roa dig med i
kväll, min lilla Fagerlin? jag har lofvat mig bort på spelparti, men
först få vi båda fara till grandtant.
-- Inte jag.
-- Du är tvungen. Man brukar inte vara ohöflig i societeten.
-- Men falsk och smickrande och hal ... Haqvin, kan du låta mig slippa
krusa för alla de där nåderna, som bara tåla mig för mina pengar? Ingen
bryr sig om mig för min egen skull! Snälle, rare Haqvin, låt mig få gå
och komma som jag vill och gif mig en stor penningsumma att röra mig
med, så att jag kan hjälpa de fattiga! De här bjudningarna, där man
sitter som en papegoja i bur och bara apar efter, äro så odrägliga. Jag
hade tänkt mig hufvudstadslifvet helt annorlunda.
-- Du har inte hunnit sätta dig in i det än, det är alltihop. Du kan väl
begripa, att jag inte kan ge dig pengar att kasta ut på gatan. Vi hjälpa
ju folket, när det är basarer och sådant. Du skall emellertid slippa gå
till grandtant, för du skulle bara trassla till det. Men glöm inte att
klarera saken med mamsellen.
Strax efter middagen fick Beat-Sofi gå med budet. Gunvor hade skrifvit
en liten vänlig biljett, att hennes man ej tillät henne åka skidor, då
han var rädd, att hon skulle förkyla sig.
Minnet af denna lilla händelse bleknade mycket fortare bort än Gunvor
föreställt sig. På den ena balen efter den andra blef hon aftonens
drottning, och hon insöp begärligt det fina smickret, trodde oskyldigt
på många komplimanger, skrattade godt åt andra och lät sig dag från dag
föras bort i hvirfveln af nöjen.
Men snart kom tröttheten igen, den var nu rent fysisk. Unga grefvinnan
började se något blek och ansträngd ut, och när hennes blick fästes på
mannen, kunde hennes ansikte få ett obevakadt uttryck af leda. De hade
nu vistats i hufvudstaden i öfver tre månader, och säsongens
festligheter började få en mattare prägel, blefvo färre allteftersom
kvällarna ljusnade och längdes.
Haqvins spelklubb, som företagsamma vänner arrangerat åt honom, lefde
däremot med friskt lif, och när han kom sent hem på natten, väckte han
vanligen Gunvor med sitt bullersamma inträde i sängkammaren. Men han var
alltid gemytlig och kunde skrattande försäkra henne, att nu hade han
haft »en förbaskad otur igen».
En dag bad Gunvor honom om ett par hundra kronor.
-- Hvad skall du ha dem till? Du har ju nyss fått till din toalett, sade
han myndigt.
-- Jag har lofvat en stackars sjuk, utarmad hustru att hjälpa henne med
hyran. Mannen har nyligen dött i lungsot. Hon och hennes fyra små ha
ingenting att lefva af.
-- Hvar får du tag i alla trashankar, Gunvor?
-- Jag söker upp dem. I början bad jag ju, att du skulle följa med till
de fattiga, men du ville inte.
-- Nej tack! Och lika litet vill jag, att du i barnsligt oförstånd
slösar bort stora summor.
-- Hur mycket förlorade du vid spelbordet i går afton? Jag tyckte, du
sade tre hundra kronor.
-- Det är min ensak, skulle jag tro.
-- Nej, sade hon hårdt, det är det inte. Du har mindre rätt än jag.
-- I hvilken lag står det?
-- Det vet jag inte, men det är så. Hon vände sig plötsligt bort och
tillade otydligt: Du tvingar mig så ofta att vara stygg och simpel, och
nu, om någonsin, ville jag endast vara god. Haqvin, gif mig pengarna för
-- barnets skull.
I detsamma knackade det diskret på dörren.
-- Kom in! ropade Haqvin.
Betjänten räckte bugande fram ett telegram på en liten silfverbricka,
hvarefter han ljudlöst drog sig tillbaka.
Haqvin slet upp det; där stod blott:
»Farfar dödssjuk -- kom genast.»
-- Jag får resa hem i kväll, sade Haqvin ganska lugnt och gaf Gunvor
telegrammet att läsa. Det blir nog för ansträngande för dig att göra dig
så hastigt i ordning, men håll dig beredd. Det blir kanske slut för den
gamle nu.
-- Är du mycket orolig, Haqvin?
-- Nej, man kunde ju inte vänta annat än att farfarsgubben skulle gå
bort.
-- Men du håller väl innerligt af honom?
-- Visst -- visst! ... Hör, Gunvor, om det skulle behöfvas, får du be
grandtant hjälpa dig med sorgsakerna, så att du får precis så bredt
crêpe på klänningen, som det skall vara. Jag telegraferar naturligtvis
genast vid framkomsten. Du får inte resa ensam ner. Om du blefve skrämd
eller något, kunde det inverka menligt på barnet. Ja, jag är ju också
rädd om dig, lilla Fagerlin. Stanna därför här, tills jag kan komma och
hämta dig.
-- Du talar, som om farfar redan vore död, inföll Gunvor uppskakad.
-- Jag ponerar endast, mitt söta barn. Det är nödvändigt.
Gunvor teg, men i denna stund kände hon vämjelse för den förtorkade,
känslofattige egoist, som skulle vara hennes allt. Hennes inre var ännu
så starkt och obrutet, så sjudande af opposition mot allt lågt och
smått. Hon förstod ej att jämka och finna sig tillrätta med halfhet utan
slungade sin ungdoms hänsynslösa bannstråle mot det, som väckte hennes
harm.
Det telegram Gunvor följande dag erhöll från Haqvin underrättade henne
om att gamle grefven var död, och i bref sade han henne senare, att
farmor och han kommit öfverens om, att det vore nyttigare för Gunvor att
stanna i hufvudstaden, till dess begrafning, bouppteckning o. d. var
öfver. Då skulle Haqvin hämta henne ned till Bragehall, där de i
stillhet finge tillbringa sorgåret.
Farmor skref samtidigt:
»Min lilla Gunvor!
Vore det inte för din skull, hade jag endast ett att bedja om: »Herre,
nu låter du din tjänarinna fara i frid! Men jag vet, att mitt arbete ej
är afslutadt, fastän dagen är liden. Du behöfver mig; dina bref säga mig
det ständigt, om också blott emellan raderna.
Om min saknad, ja, så underligt det kanske låter i dina öron, min
tröstlösa sorg, har jag ej många ord att säga. Han, som aldrig fick taga
min hand i sin för lifsfärden, gjorde det så tryggt i döden. Jag tyckte,
att jag följde honom ända in i det stora mörkret, där måste jag lämna
honom och gå ensam tillbaka. Det var bara en tankestig, men den gjorde
mig dödstrött. Kära Gunvor, måtte du aldrig få erfara, hvad det vill
säga att mista i lifvet och mista i döden. Gud bevare dig för de sorger,
som ingen tröst ha! Men skulle de komma, så låt ej världen se, att de
krossa dig. Världen förstår sig inte på klubbslag, den dödar med
småsten.
Ett får du lofva mig, Gunvor, nämn aldrig honom, som gått, ty du skulle
tala om honom som om en död; och i mitt minne måste han vara lefvande,
för att jag själf skall kunna lefva. Jag följer hans stoft till griften,
men inom mig bor hans själ som en klar låga. Det är din gamla farmors
helgonlampa, Gunvor. Den slocknar först, när jag själf får ro.
Kärlek är af många slag, men den, som härdats i smärta, är den starkaste
men också den mest kräfvande. Den har gifvit helt för att också kunna
taga helt.
Lef väl, mitt barn, och tänk med dina bästa tankar på honom, som i
öfvermorgon bäres bort från sitt älskade Bragehall.
Din tillgifna farmor
_Margareta Eiden_.»
Långt senare skulle Gunvor rätt förstå detta brefs betydelse. Nu fann
hon det endast underligt. Och när hon i början af maj kom till
Bragehall, där farmor tog emot henne alldeles som vanligt, tyckte hon,
att också detta var besynnerligt. Hon hade väntat sig farmor stapplande
och tärd, men hennes gestalt var rak och spänstig som förr och blicken
fast och klar, nästan fjärrskådande. Endast kring munnen hade uttrycket
förändrats. Läpparna skälfde ofta som af instängd gråt.
Af sorg märktes för öfrigt litet eller intet på Bragehall. Unga
grefvinnan blef bortskämd och fjäsad mer än någonsin. I farmors närvaro
blef Haqvin ånyo den exemplariske äkta mannen, som gjorde allt för sin
lilla hustru. Lifvet log mot Gunvor med idel solskensdagar, och hon
glömde vintermörkret, men hennes känslor för Haqvin kunde aldrig komma
högre än till passiv tillgifvenhet.
På hösten, när de gula löfven började sin ringdans i parken och
flyttfåglarna i stora skaror begåfvo sig mot söder, kom där ett nytt lif
i det gamla slottet. På de fina spetskuddarna hvilade en liten grefvinna
Brage, och öfver den sidenklädda vaggan böjde sig ett misslynt ansikte,
och grefve Haqvin mumlade: Du skulle ha varit en gosse!
Men han försonade sig dock tämligen snart med ödets gåfva. Flickan var i
alla fall en Brage; och han kunde ju också få en son. Hvarför skulle han
inte få det? Han mindes knappt, att han önskat sig något förgäfves.


SJUNDE KAPITLET.
Lyckoriddaren.

Det ringde och ringde från byns lilla kyrka: »Bing, bång! -- bing,
bång!» klungo tonerna upp mot den klara, blåhvita vårhimlen, där de små
skyarna drefvo fram och åter likt glidande, oroliga fåglar.
Solen lyste i flamrödt guld, bronserande kyrkogårdens knöliga pilar och
kom de kring klockstapeln glammande kajornas fjäderskrud att skimra i
metallglans, under det att gråsparfvarnas vadmalsrockar blefvo
oförändrade, endast föreföllo ännu tarfligare mot guldet öfver den
bruna, fuktiga sanden och öfver grafkullarnas svartmålade kors.
Eric Gyldenlo, som satt i gästgifvargårdens bästa rum och såg ut genom
fönstret, allt under det han lyssnade till klockklangen från den
mossbelupna stapeln, lät halft ofrivilligt minnena fira sin
uppståndelsefest, sin ljusa, vårliga påskhelg.
Han satt med det ädelt formade hufvudet stödt mot handen och blicken
riktad ut mot slättens grågula sädesstubb, öfver hvilken välbekanta
stora, hvita fåglar, svartvingade, men med lysande, röda näbbar och ben
långsamt sänkte sig i gungande rytm. Hans barndomsvårars älskade
drömfåglar! Skulle han då än en gång få se dem en påskdag med jäsande
väntansfull aprilstämning öfver all naturen.
Gästgifvarens lilla rappa jungfru, hvilkens bevågenhet han i går vunnit
med att försöka, om tioöringar kunde ligga kvar i groparna på hennes
kinder och sedan låta henne få dem, så många han hade, gläntade nu på
dörren. Hon visste nog, att Eric Gyldenlo var en fin herre men tänkte
just därför, att det kunde roa honom att se annat högt herrskap, och hon
ropade gladt på sitt breda landsmål:
-- Kom, kom, ska harren få se grefvens på Bragehall. Hun, onga
grefvinnan är nå'et af de' grannaste en kan se, og deras agedon sedan,
med vapen bå' etter og fram.
Eric Gyldenlo reste sig skrattande och gick mot dörren. När han kom till
flickan, tog han henne om lifvet och svängde henne hurtigt rundt:
-- Du är också grann, Bolla!
-- Skynda sej att se nu, uppmanade Bolla ifrigt, ty själf var hon
lifligt intresserad af ståten; dom ska te körkan. Ser harren onga
grefvinnan?
-- Ja, hon är vacker.
Med händerna i fickorna, barhufvad och nonchalant stod Eric på
gästgifvargårdens höga porttröskel, och bakom honom stack Bolla fram
sitt burriga hufvud för att beskåda herrskapsvagnen. Suffletten var
uppslagen, och Grefve Haqvin skulle ovillkorligen ha känt igen sin
vapenbroder, om han sett åt det hållet, men han stirrade slött rakt
fram.
Hvem var den gamla damen, som satt bredvid grefvinnan? frågade Eric, när
den vapenprydda landån, dragen af fyrspann, passerat.
-- Farmor Eiden.
-- Farmor? -- Hvems farmor?
-- Onga grefvinnans, vet 'en. Hun kallas alltid farmor Eiden af folket,
och det är nok hun, som regerar på slottet.
-- Såå, grefven då?
-- Ja, han fedar sig; han är så tjock, att han knappt kan gå. Han åker
jämt, og så söfver han.
-- Sofver han _mer_ än förr?
-- Ja, dom säjer; han söfver mytje mer än glytten, lilla grefvinnan,
menar jag.
-- Hur, hm, där finnas småttingar också.
-- Baraste en, dom kunde ha't en påg me' ve detta laget.
-- Han kanske kommer, Bolla, de ha väl inte varit gifta så länge?
-- Fem år te nästa februari.
-- Det vill säga nu något öfver fyra. Grefvinnan såg inte glad ut. Hvad
vet ryktet?
-- Ocket? Jaså, harren menar, hvad folket snackar! Inte ett fnyk. Farmor
Eiden håller alltihop innanom de tjocka murarna på slottet, de säjer
dom.
-- Och grefven sofver på saken?
-- Ja, og så spisar 'en som en varg.
-- Du är ändå rätt väl underrättad, min kära Bolla, sade grefven med ett
svagt leende och gick in igen. Naturligtvis skulle det gå därhän, att
Haqvin blef försoffad; han hade inga möjligheter åt annat håll. Men det
var synd om det lilla flickebarnet, som skulle hålla till godo med ett
dylikt köttstycke.
Ett cyniskt, fult drag gled plötsligt som en vanställande mask öfver
Eric Gyldenlos ansikte, när han fortsatte sin tankegång:
-- Nu kan jag då stundtals ge henne skadeersättning. Hon blir en
akvisition att fördrifva ledsnaden med. Godt, att det bara är en
försvarlig ridtur emellan Lögenäs och Bragehall.
Lögenäs var ett litet förfallet, uråldrigt gods, som Eric helt oväntat
fått ärfva, och han ämnade nu slå sig ned där och lefva på hvad »den
egna torfvan afkastade», som han skämtande sagt vännerna. Redan följande
dag skulle han installera sig och sitt bizarra bohag i de bristfälliga
rummen. Hans hundar och Nilla, den enda tjänsteanden inomhus, hade farit
i förväg.
Tanken på den väntade leken med unga grefvinnan förflyktigade snart; --
han hade lekt så ofta med kvinnor, att han kunde det nöjet utantill, men
dock kunde han aldrig upphöra.
I dag hade han emellertid sin vemodsljusa, goda stämning: den då han
ångrade och drömde och i tusen veka önskningar återkallade den tiden, då
han velat bli »man och människa».
Nere i trädgården på den smala rabatten mot söder, där hasselhäcken
skyddade för det skarpa luftdraget, och där jorden var uppluckradt fet
och frodig, böjde sig två friska, ranka, gula liljor ur sitt knippe af
svärdshvassa blad. De stodo där som två unga skönheter, omedvetna om sin
egen fägring, men med något oändligt jublande lyckligt öfver sitt väsens
fullhet. Sakta vaggade de fram och åter, som genomdallrades äfven de af
klockklangen. Eric, som ånyo tagit plats vid fönstret, tyckte att
påskliljornas fina mandeldoft trängde genom det grönskimrande glaset in
till honom.
Den brandgula blombägaren vidgade sig begärligt, medan den i alla porer
insöp solljuset, luften, de tusen dofterna från skog och mark, under det
den sexuddiga, matt krämfärgade stjärnan omkring sträckte sig
lättjefullt mot de olivgråa bladen.
Å, hvad han kände dem väl, dessa smidiga påskliljor! Som liten hade han
kallat dem »kungens bägare», och det var han, Eric Gyldenlo, som var
kung öfver hela den skånska slätten, öfver bokskogar, slott och
glimmande sjöar.
Och nu ...?
Klockklangen hade tystnat; byn låg i stilla sabbatsro. Eric kunde tänka
eller drömma, hvilket han behagade, utan att bli störd, och han valde
att drömma. Han hade tänkt så mycket därute i lifvet, där tankarna
sargas blodiga eller poleras släta mot hundrade kuggar.
Han drack förtrollad mandeldoft ur »kungens bägare», drack sig ung,
viljestark och modig igen och såg ut öfver slätten som den gången, när
afståndet bedrog, därför att luften var så genomskinligt klar.
När dimman föll ute i lifvet, hade han gått vilse och aldrig funnit
rätta vägen mera. Drömmens krönte kung miste sin krona.
Eric greps af en oemotståndlig längtan att äga påskliljorna, hålla dem i
sin hand och stryka öfver deras lena, skälfvande hud. Han tog sin hatt
och gick ut i trädgården.
-- Får jag köpa de här blommorna? frågade han gästgifvaren, som stod där
midt i solen, ståtlig att skåda, i röd ylleami, gul skinnväst samt en
bred talmikedja dinglande på magen.
-- Köpa blomster! -- Tag dom bara!
-- Tack och heder!
Han bröt dem varligt och stod sedan länge och betraktade dem, men de
hade ej längre något berusande Alexandervin i sina djupa bägare, endast
tomhet och vemod.
Med liljorna i handen gick han långsamt ut genom grinden de få
stenkasten upp till kyrkogården.
Hvarför? Erik Gyldenlo visste sällan skäl för sina impulser; de föddes
af stämningen. Möjligen kände han, att allt det brustna inom honom
lättare skulle söfvas till ro i dödens närhet, än där allt talade om lif
och uppståndelse som i trädgården.
Han gick mellan grafvar, de flesta vårdade, blomsterprydda, märkta af
saknad och kärlek, en och annan förfallen och glömd.
Framför en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en vacker,
nyligen ditlagd krans, stannade han tvärt.
På korsets gyllene bokstäfver lyste solen med ett helt strålknippe, och
Erik läste:

AMELIE.
Sof, oroliga hjärta, sof!
Glöm hvad världen har ljuft och ledt;
inga tankar din frid förstöre,
inga drömmar din hvila.
Det fanns ingen upplysning vare sig om födelse- eller dödsår eller om
hvem, som rest vården. Det tycktes vara meningen, att hon skulle få vara
en af de tysta slumrare världen fort glömmer. Men Eric Gyldenlo stirrade
oafvändt på korsets solomstrålade namn, och han lät sina påskliljor
falla ned på kullen, bara för det minnes skull, som detta namn väckte.
Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de få förälskelser, som trängt
djupare än till hans väsens ytterhud. Och han hade till och med ibland
känt bittra samvetsagg öfver att han rest utan farväl till henne, den
lidelsefulla, älskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar fanns hon nu?
Hade hon glömt honom? Han fick en plötslig ingifvelse. Hvarför icke! Det
vore just ett steg, som kunde anstå »galna grefven» att taga! Han skulle
söka upp henne, den lilla cigarrflickan med de trollska ögonen och den
mjuka, villiga munnen. Han skulle taga henne i sin famn och sjunga för
henne den sång, hon aldrig tröttnade att höra. Och han gnolade sakta,
utan hänsyn för att högmässan ännu pågick därinne i den lilla, fromt
hvita kyrkan.
Nå, ingen kunde höra de smekande ljuden, om inte någon vänlig luftvåg
förde dem med bud till lilla Amelie.
Erik log åt sin fantasilek. Hur hon skulle se på honom med stora,
skimrande ögon, när han efter så lång tid stod framför henne igen och
sade:
-- Nu, Amelie, skall jag infria löftet i kungsvisan, du skall bli min.
Hon skulle nog först svara, med den strålande blicken i hans och tätt
tryckt intill honom:
-- Din är jag redan.
Men hans ord skulle få färgen att stiga på hennes kinder och hennes veka
mun att le.
-- Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lögenäs.
Just nu brusade utgångspsalmen, men Eric märkte det icke; han sjöng
halfhögt:
»Jag är Erik, vackra drömmars kung:
smidd af månestrålar känns ej kronan tung.
Gråt ej, barnet mitt,
så blir riket ditt!
Kung Erik leker på luta.»
Det var den sången hon hållit så mycket af och han skulle sjunga in i
den nu som då hela sitt ensamma hjärtas längtan efter kärlek. Ack, att
hon bara icke glömt honom, att hon vore mäktig att än en gång lyda kung
Eriks smekande bön: »Låt oss älska blott i vårens ljusa natt». Han
förebrådde sig plötsligt med svidande ångest, att han gifvit henne
tillfälle att förgäta. Hon hade förstått honom som ingen annan, hon
hade, om ock endast kort, varit hans »tankes sol».
Vördnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta ögonblick bodde inom
honom, tog han af hatten och hviskade:
»Du Amelie, som sofver här, främling för mig, fast du bär hennes namn,
mana godt för min lycka.»
Han ämnade aflägsna sig från grafkullen, men då just nu folket strömmade
ut från kyrkan, föredrog han att ej korsa deras väg.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Ädelt vildt: En familjehistoria - 06
  • Parts
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 01
    Total number of words is 4626
    Total number of unique words is 1690
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    45.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 02
    Total number of words is 4856
    Total number of unique words is 1534
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 03
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1673
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 04
    Total number of words is 4684
    Total number of unique words is 1616
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 05
    Total number of words is 4651
    Total number of unique words is 1628
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 06
    Total number of words is 4735
    Total number of unique words is 1514
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 07
    Total number of words is 4930
    Total number of unique words is 1563
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 08
    Total number of words is 4792
    Total number of unique words is 1625
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 09
    Total number of words is 4943
    Total number of unique words is 1565
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 10
    Total number of words is 4762
    Total number of unique words is 1592
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 11
    Total number of words is 4680
    Total number of unique words is 1587
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 12
    Total number of words is 4825
    Total number of unique words is 1542
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    43.3 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 13
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1580
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 14
    Total number of words is 4492
    Total number of unique words is 1425
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    44.1 of words are in the 5000 most common words
    48.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.