Ädelt vildt: En familjehistoria - 11

Total number of words is 4680
Total number of unique words is 1587
32.1 of words are in the 2000 most common words
42.7 of words are in the 5000 most common words
47.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
rynkig och vid tinningarna framträdde ådernäten mörka och svällda. Det
var längesedan hon så detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon
ofrivilligt till inför detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg
upp i hennes ansikte, en skammens rodnad öfver att ens inför världen
vara Haqvin Brages hustru.
Hon tänkte sig, hur hans nu gråaktiga ansiktshud allt som middagen
framskred skulle bli hetsigt röd och fläckig; hur hans stora, darrande
hand oupphörligt skulle höja ett eller annat af de många vinglasen för
att få det fylldt, och han skulle bli högljudd och simpel. All den tunna
polityren skulle spårlöst strykas bort. Det hjälpte ej, att traktens
bästa familjer voro samlade här. Haqvin tog icke hänsyn till något, när
han en gång började dricka. Hon vände sig hastigt mot sin kavaljer och
frågade ångestfullt:
-- Hvad skall det tjäna till att ha så mycket vin, löjtnant Forner?
-- Min bästa grefvinna, det brukas så. Man vill se sina gäster muntra.
-- Förlåt mig, men det är ett förrädiskt medel. Hon lutade sig närmare
honom och hviskade ärligt, förtroendefullt: Förstår ni inte, att jag är
orolig för Haqvins skull? Hur skall det gå?
-- Det behöfver grefvinnan inte tänka på, svarade han hjärtligt. Det är
inte vid sådana här festliga lag de onda andarna drifva sitt spel.
Haqvin har naturligtvis respekt för damerna.
Gunvor tänkte göra en invändning, men hejdade den. Det var ju en
möjlighet, att löjtnant Forner hade rätt. Kanske visade han alla dessa
främlingar mera hänsyn än sin hustru. Sådant kallades visst takt och
lefnadsvett. Hennes uppmärksamhet på Haqvins beteende afleddes också
snart af de stormande längtansfulla tankar, som genomströmmade henne,
och ju högre sorlet och glädjen steg omkring dem, ju oafvisligare
trängde sig den skygga frågan upp mot hennes läppar. Hon tyckte, att ej
blott denna dag utan många, många följande skulle varit förspillda, om
hon nu försummade tillfället att försöka få veta något om Eric.
Hon anade ej själf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes
stämma fick, när hon slutligen brådskande -- ehuru hon trodde släpande
långsamt -- lät de instängda orden få luft och sade:
-- Har löjtnanten hört något från grefve Gyldenlo?
Löjtnant Forner var alltför mycket världsman att låtsas om hennes
sinnesrörelse, men han var också en god och förstående människa, och det
hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru
hade deltagit i skvallret. När det först bröt ut, voro de visserligen ej
hemma, men på hösten, när de återvände från badorten, gjorde de
ofördröjligen visit, på Bragehall, och icke ett enda förklenande ord
hade från dem kommit ut om Gunvor. Likväl visste Claës Forner mera om
Gunvors och Erics förhållande än någon annan, ty strax före sin afresa
hade Eric träffat honom i Malmö och där i ett utbrott af vild sorg
gifvit honom sitt förtroende. Han hade också bedt Claës arrangera
försäljningen af Lögenäs och fått hans borgen på ett större banklån.
Claës förstod, att Gunvors ej var död, och han erfor en varm och djup
naturs smärta öfver att människor på detta sätt måste afstå från lycka
och lugn endast för en halsstarrig viljas skull. Människor, hade han
sagt, men det var väl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte
offret, Eric fann alltid något, som kunde kallas njutning.
Han hade ej genast besvarat hennes fråga, ty någon bad i detsamma att få
dricka med honom; nu vände han sig dock artigt emot henne.
-- Grefvinnan frågade, om jag hört något från vår vidtsväfvande vän. Jo,
jag har bref ibland. Han är i Brügge för tillfället och studerar
Memlings konst. Han lär tänka stanna där öfver sommaren, skref han sist.
Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket.
-- Han ämnar sig inte till Sverige på hösten heller?
-- Jag vet inte. Ärligt taladt och med all diskretion för min gode vän,
så vet jag sannerligen inte, hur han i längden skall kunna fortsätta sin
sorglösa existens. Det kostar att föra ett dylikt fribytarlif.
Gunvor teg. Forner antog, att hon ville låta ämnet falla, och riktade
ett ord till den dam, som satt vid hans vänstra sida. I den korta paus,
som därvid inföll, ljöd plötsligt Gunvors stämma, beslöjad och innerlig,
tätt intill hans öra:
-- Löjtnant Forner, har ni aldrig märkt, att det finnes naturer, hvilkas
blotta närvaro är helg? Man begär inte af dem, att de skola arbeta och
slita ut sig som andra. Det är en sådan lycka att äga dem i lifvet, att
man ofrivilligt alltid går emot dem med tack och hängifvenhet.
Hennes mörka, underbara ögon strålade emot honom, och han frapperades af
den utveckling och fulländning hennes fägring fått. Försvunne blott det
tärda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en härlig
uppenbarelse.
-- Man skall kanske vara kvinna för att se så på människor, som ni där
antyder, svarade han och log fint. Vi män vilja i allmänhet se en
sträfsam, en målmedveten kamp.
-- Det har jag också drömt om en gång, medgaf hon sakta, men jag tänker
olika nu. Själfva tillvaron är ofta sträfsam nog, och det är så fattigt
att inte kunna afvinna den några njutningar, att inte äga
fribytarkynnet.
-- Det kan ibland vinnas till för högt pris, sade han allvarligt. Tro
inte, att jag dömer någon, men visst är, att både mina vänner och jag
många gånger gått för långt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k.
njutningar, hvilka sedan kasta mörka slagskuggor öfver ett helt lif --
en annans, menar jag.
Han siktade mot något särskildt, en sorglig historia, som han just i
dagarna fått höra om vackra Bolla på gästgifvargården, men detta kunde
han ej berätta för Gunvor. Hon finge väl tids nog veta det. Han ångrade
för öfrigt sina sista ord; de hade gjort henne så plågsamt blek, och han
sökte öfverskyla deras intryck genom att säga:
-- Gyldenlo är ju ett konstnärsbarn, så mot honom får man inte vara för
sträng. Han är älskvärd och vek, full af impulser. Det är så naturligt,
att han blifvit alla damers själfskrifne riddare.
-- Tycker ni! Mig förefaller det, som han måste förbli ensam -- liksom
på afstånd från -- från andra.
Han log igen.
-- Grefvinnan har en mycket hög tanke om honom!
-- Ja, det har jag.
-- Får jag det nöjet att framföra en hälsning från er, när jag nu
besvarar hans bref?
-- Ja, hälsa honom!
Forner såg deltagande på henne. Hur kunde tre ord rymma så mycken
hopplös sorg? Det var, som om hon i denna enkla hälsning gifvit en hel
sönderslitande bikt om sin försakelse. Han visste ej, hur han skulle
omtala detta för Eric Gyldenlo, men ett var säkert: Eric måste skrifva
till henne, ge henne något att lefva på. Att han, som fått hennes
kärlek, ej själf insett detta! Att han kunde låta henne kämpa ensam,
veta, att tystnaden bildade sig till skräckinjagande vålnader omkring
henne och ändå ej sända henne ett ord till tröst! Nej, sannerligen
världen hade råd att fostra många sådana lekarenaturer. Deras instrument
blefve för dyrbara, ty de spelade oförsynt på hjärtats finaste strängar.
Middagen var slut, och stolarna skötos bullrande från bordet. Herrarna
förde damerna in i salongen, där de lämnade dem åt sitt öde och gingo in
i biljardsalen för att dricka kaffe och röka.
Gunvor hade ej gifvit akt på Haqvin, efter det man rest sig från bordet,
men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Märta Edelcrona kunde
hon förstå, att ej allt stod rätt till. Det skulle bli dans, så snart
man hvilat sig efter dinern, och Gunvor önskade, att hon skulle kunna
förmå Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han
skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redlös. Hon
fasade för att nödgas fara hem med honom i ett dylikt tillstånd. Då var
han alldeles otillräknelig, och det fanns ingen gräns för hans råa
utbrott.
Det vore bäst att uppsöka honom, ty löjtnant Forner kunde ju ej ens på
hennes begäran öfvertala sin gäst att aflägsna sig. Det tjänade heller
ingenting till, att hon föregaf ett illamående. Det brydde Haqvin sig ej
om. Det gaf henne dock en utväg; hon kunde få resa ensam i förväg och
skicka ett nytt åkdon att hämta Haqvin.
Gunvor satt litet afskild från de andra, upptagen af sina tankar. Hon
kände sig trött, och hufvudet sjönk tungt tillbaka mot stolens mjuka
siden. Det var ej värdt, att hon försökte inverka på Haqvin, sade hon
sig matt. Bättre att spara sig den förödmjukelsen. När de andra började
dansa, skulle hon helt tyst försvinna. Den omgifvande glada stämningen
förmådde ändå ej rycka henne med sig ens för en minut. Hon kunde inte
skratta som de åt ett lustigt infall, inte prata nonsens endast för att
blanda sin röst med de andras. Det låg en hämmande sordin öfver hela
hennes väsen, och hon längtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder
sorgen till gäst, därför blef hon också glömd, hon, som ej kunde vara
glad som de andra, därför att lidandet riste hvarje fiber inom henne.
Å, om bara en hand mildt och förstående velat stryka öfver hennes; men
alla dessa hvita händer, glimmande af juvelringar, voro hårda och
okänsliga inför själskvalens bön om en lindrande smekning.
Det hade aldrig så tydligt som nu kommit för henne, hur brådtom
människorna hade att komma bort från det sorgliga och tunga, så brådtom,
att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller
var det så, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de
samhällets mer eller mindre tama husdjur ända tills en stor pröfning gaf
dem människo- och individualitetsprägel.
Sorlet var så lifligt omkring henne, rösterna så intresseradt upptagna
af att passa sin replik, att de knappt märkte henne, som stod utanför.
En och annan blick halkade nästan otåligt öfver till henne. Hvarför
kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de också hade sitt
att dragas med, men sådant låtsade man naturligtvis ej om ute i
sällskapslifvet.
En fru, som var nykommen på trakten, vände sig till friherrinnan
Edelcrona med en fråga om Gunvor.
-- Hon ser ut som en lång längtan och en bitter sorg, unga grefvinnan
Brage, sade hon. Är det ett barn, hon mist?
-- Nej, sin gamla farmor, och det tror jag närmast hon är glad öfver.
-- Å, det ser inte så ut.
-- Ja, hennes historia hör till dem, man helst tiger med, men så här i
förtroende kan jag ju nämna, att hon varit mycket intimt lierad med en
person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. _Hon_
generade sig inte att lämna både man och barn vind för våg. Ja, det
rysligaste var, att hon tog barnet med sig, när hon for till sin
inklination -- men detta blir naturligtvis oss emellan.
-- Ja, det är själfklart. Tänk, att hon är en _sådan_! Och mannen är
hygglig, säger friherrinnan?
-- Han hör, som bekant, till en af våra första familjer.
-- Ja, det är sant, men ...
-- Joo, _det_ betyder _mycket_! Man får verkligen ha aktning för ett så
gammalt namn, som höljts med ära genom sekler.
Den nyinflyttade såg närmast ut, som om hon uppfattat den Brageska äran
som ramlande takstolar, ty hon såg andäktigt uppåt, slutligen vågade hon
dock säga:
-- Men han själf?
-- Tja, han är oklanderlig. Ingen har haft något att säga om honom
förrän på allra sista tiden, då det påstås, att han roar sig litet för
mycket, men jag frågar: Hvems är felet?
Det kunde inte den andra nöjaktigt utreda, men hon nickade vist och
förstod, att grefvinnan Brage ej hörde till dem man borde närma sig. Det
var synd, ty hon hade känt sig så tilltalad af det älskliga, unga
ansiktet. Men -- man fick ju taga seden dit man kom.
En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten
improviserad bal utan alla anspråk, och man kunde därför slippa att
alltför noggrant bjuda upp af skyldighet.
Löjtnant Forner, som ännu ej kommit öfver smekmånadsvärmen, ville gärna
dansa första dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen,
frågade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor.
-- Jo, med nöje, försäkrade unge baronen.
Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej så, att han
var oredig, hörde de båda herrarnas samtal och inföll:
-- Jag dansar själf med min hustru.
-- Du, Haqvin, utbrast Forner förundrad. Jag trodde du upphört att
dansa.
-- Man kan börja igen. Jag känner mig upplagd i afton. Hon är förbaskadt
stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka läpparna och de
taljiga ögonen fingo ett vällustigt uttryck.
-- Ja, du har då inte fått ett troll för guld, sade Edelcrona
skrattande, men kom nu, go' herrar.
-- Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig,
min gubbe?
-- För att Edelcrona ska' få henne; nej tack, han får allt slicka sig om
mun. Han kan för resten akta sig, för kommer han för nära, så näpser jag
honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den förr. Och nu är stolts
Gunvor spak som ett lamm.
Claës Forner förstod, att Haqvin var i den sinnesstämning, då det
olämpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle då komma i sitt
bärsärkalynne och ställa till högst obehagliga scener. Det vore klokast
att låta honom hållas.
Han kom således med de andra herrarna in i salongen och gick med
tämligen säker hållning direkt fram till Gunvor, för hvilken han bugade
sig.
Hon mötte med rysande förakt det cyniska leendet kring hans mun och den
begärliga blicken. Hon blef alldeles kall, och händerna grepo
krampaktigt hårdt om stolens armstöd.
-- Hvad vill du? frågade hon, och hörde knappt själf sina ord, så sjöng
blodet för hennes öron och pulsarna bultade.
-- Hvad jag vill! Dansa med min nådiga grefvinna, förstås. Kom,
Fagerlin!
-- Nej tack, Haqvin, jag dansar inte.
-- Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist.
-- Jag dansar inte, upprepade hon lågt.
Då slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som
ett skrufstäd omkring henne. Hans ansikte var blårödt, alla ådror tjocka
af mörkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede.
-- Du skall lära dig lyda! hväste han och drog henne med sig ut i salen
där de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var så
gråblek, att det såg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon
bad med ett kväfdt förtvifladt tonfall:
-- Släpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har någon tanke i behåll, så
tvinga mig inte att dansa nu.
Men hennes motstånd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle
dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att
hålla sitt ord.
Han kastade henne hårdt intill sig och började valsen. De hade ej dansat
mer än ett halft hvarf, då ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken
att tvärt tystna.
Haqvin hade störtat baklänges till golfvet och dragit Gunvor med sig i
fallet. Endast med möda kunde hon lösgöra sig från hans förlamade armar
och resa sig. Han däremot låg orörlig, och alla försök att hjälpa honom
upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom då till
en soffa, och Forner lät genast hämta läkare.
Det skulle dock dröja minst en timme, innan denne kom.
Ur den allmänna förstämningen trängde sig lättande en ström af praktiska
råd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida fötterna med ättika,
lägga en senapsduk under nacken, låta honom lukta på starka kryddor,
etc. etc. i det oändliga.
Gunvor ensam förblef stum. Det var, som om hon plötsligt mist
talförmågan. Hon såg oafvändt på den liflösa massa, hvilken som en
dundyna svällde ut öfver soffan, på de stela händernas blåsvarta naglar
och på ansiktet, hvilket nu mist all färg och var ohyggligt att skåda
med sina stirrande, vidöppna ögon.
Hon stod där främst bland alla och vände ej ens en sekund bort blicken
från Haqvin. Hennes händer knäpptes i skälfvande ångest för det
ögonblick, då han skulle vakna. Ty han skulle väl vakna? Inte kunde
detta vara slutet på ett människolif? Då vore det än förfärligare än ett
uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes fötter, och
ändå stod hon orörlig kvar den ena minuten efter den andra, väntande på
att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hårda
draget kring munnen skulle slappas. Hon väntade på lifvet med en
underlig blandning af fruktan och önskan. Det skulle varit godt, tänkte
hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att få räcka henne
handen med en hälsning till lilla Hillevi. Barnet skulle göra
inslumrandet tryggare. Det gjorde henne plötsligt så ondt om honom, som
kanske gått bort -- hunnit utom räckhåll för all möjlighet till
försoning och förlåtelse. Om han ville aldrig så gärna säga ett godt
ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tänkt sin sista
tanke, intet ljust att minnas från den stund, hvilken kanhända varit
hans sista.
När doktorn ändtligen kom -- densamma som skött Haqvins farfar -- gjorde
han en ytterst noggrann undersökning och förklarade sedan, att grefven
dött ögonblickligen. Det var hjärtförlamning. Till löjtnant Forner sade
han i förtroende, att det var bäst, som skedde. Grefven skulle eljest
gjort både sig och de sina olyckliga. Han hade farit för illa med sin
hälsa på sista tiden.
-- Dåligt påbrå, ser löjtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn,
jag anade nog, att äpplet inte skulle falla långt ifrån trädet.
Löjtnanten har väl hört talas om farmodern. Sorgligt, sådant där, men
det blir väl bättre, när de gamla råttbona, fideikommissen, utrotas.
Forner inlät sig ej på några diskussioner, det var ej ett lämpligt
tillfälle, och hans tankar voro för öfrigt på annat håll. Sedan han
skakat doktorns hand till afsked och tackat honom för hans tjänstenit,
uppsökte han Gunvor, som vid undersökningen lämnat rummet. Hon satt
ensam i ett litet kabinett och vände liksom frånvarande hufvudet mot
honom.
-- Nå, sade hon långsamt.
-- Det är slut, sade han. Hjärtförlamning.
-- Ögonblicklig död?
-- Ja -- inga plågor.
-- Hvem vet det ...
Han trodde, det var fruntimmers vanliga räddhåga för skendöd och återtog
lugnande:
-- Doktorn gjorde en ytterst noggrann undersökning, och han anses
ovanligt skicklig, så jag är säker, att grefvinnan ej behöfver frukta
...
-- Jag tänkte inte på kroppen, afbröt hon, men jag hade velat -- å, så
gärna hade jag velat, att han fått tid att tänka en god, ljus tanke. Om
han bara fått hälsa till sitt barn.
-- Ni tänker inte på er själf!
-- Nej, Haqvin och jag hade länge gått skilda vägar. Hon såg ärligt på
honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det är som jag
inte skulle ha lof att sörja som andra. Det vore lindring att kunna
sakna dem som gått, men jag -- hon andades tungt -- jag kan endast tacka
döden.
Han böjde sig ned öfver hennes hand och kysste den utan att säga något.
Det han tänkte, kunde ej få bli ord. Han visste blott, att redan med
första post skulle Eric Gyldenlo få höra, att nu var hon fri. Om det
blefve till lycka för Gunvor att åter möta honom, underlät Forner att
grubbla öfver. Han sade sig utan alltför många skrupler, att sådant
kunde ingen förutse. Det var det enda han kunde göra för de två unga
människorna, och eftersom Haqvin ej förstört hennes förmögenhet, kunde
Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och sträng
förvaltare på gården, annars ginge det åt skogen.


TRETTONDE KAPITLET.
I hans famn.

Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla
flicka, och man hörde ingenting vidare af henne på ett helt år. Då gick
det som en elektrisk stöt genom hela societeten, när det tre söndagar å
rad lystes i Bragehalls kyrka för de två, som skvallret haft så mycket
att bestyra med, och tidningarna strax därpå bland giftermålsannonser
också meddelade denna:
ERIC GYLDENLO.
GUNVOR BRAGE.
Rom.
Meddelas endast på detta sätt.
Och det följde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men på
Bragehall skedde stora förändringar. Bland annat fingo de små,
blyinfattade rutorna skatta åt förgängelsen, och fönstren höggos upp, så
att sol och ljus fritt skulle kunna strömma in och fylla de höga rummen.
Det Brageska valspråket öfver porten skrapades bort, och i den
fördjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor,
föreställande Fortunas segertåg genom världen. Hennes char drogs af två
kärleksgudar, och på sidan syntes unga, glada människor hylla gudinnan
med blommor.
Det förseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets
pompösa, öfverdrifna stil, och grefve Haqvins våning möblerades
fullständigt om. Massor af böcker, konstverk, taflor och dyrbara
väfnader anlände nästan dagligen under juni månad, och det förfallna,
vanvårdade biblioteket restaurerades, bokskåp, liknande öppna tempel
uppburna af smärta pelare, prydde väggarna, och bekväma, låga stolar
inbjödo till hvila. Något alldeles nytt för Bragehall var den magnifika
musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och möblerad endast med långa
låga bänkar, dynor och kuddar. Golfvet täcktes af en matta i ljust
hafsblått, utan mönster eller oroande färgöfvergångar. En präktig flygel
stod midt i rummet; på ena kortväggen var en slags estrad ordnad och här
funnos åtskilliga instrument.
När väntades herrskapet hem, det var den stående frågan, och slutligen
lyckades man då få fatt på en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon
hade varit i Stockholm och hälsat på släktingar, men grefvinnan hade
varit så förinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, så nog
visste hon besked. Och nu hade hon fått order att resa hem till
Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma.
Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Märta ej
mindre. Hon, Märta, hade nu senast bevisat det genom att något tvärt
förlofva sig med en sextioårig öfverste. Bröllopet var redan utsatt till
den elfte oktober. Emellertid voro både mor och dotter ytterst
intresserade af händelserna på Bragehall, och friherrinnan reste själf
dit en förmiddag för att be »den lilla, rara mamsell Beat-Sofi» vara
välkommen igen.
Beat-Sofi, som alltid sträfvat »uppåt», var synnerligen smickrad öfver
artigheten och frågade i all ödmjukhet, om hon finge lof att bjuda på
litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte säga nej; hon
gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga
rum, där man satt så bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot
rutorna.
-- Nå, kära mamsell Beat-Sofi, det kom väl bra oväntadt med det här nya
giftermålet? började friherrinnan. Inom sig tänkte hon, att Gunvor
troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att säga.
-- Ja, det måste jag tillstå, men blir bara vår lilla gullängel lycklig,
så går det an. Hon har skickat mig deras porträtt, och han ser fasligt
rar ut, men det gjorde då den förre med, tillade Beat-Sofi med en suck
öfver alltings förgänglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och
det är väl där de funnit hvarandra, fortfor den hederliga själen att
prata. Konstigt för resten, för jag trodde den sta'n var så stor, att
man inte kunde hitta någonting där.
-- De hade kanske stämt möte, förmodade friherrinnan oskyldigt.
-- Våran Gunvor och en -- karl! Mamsell Beat-Sofi glömde i detta
ögonblick all skyldig vördnad. Nej, tack vackert! Hon va' där mol ensam
i flera månader, det vet jag. Och nog va' halfva tiden af sorgåret
gången, innan han våga' sig fram. Di förlofva' sig nyårsdagen, skref
hon. Ja, jag har brefvet, och friherrinnan kan visst få läsa det, för
jag tror inte att gullängeln, som jag alltid kallar henne, har något
emot den saken.
-- Å, nej, lilla Gunvor och min Märta ha varit mycket intima, inföll
friherrinnan, som tyckte, att brefvet skulle vara ett riktigt fynd och
knappt kunde styra sin nyfikenhet.
Så förevisade mamsell Beat-Sofi stolt sin skatt. Hon var icke litet stor
på att hon varit den första som fått veta hemligheten och kunnat bevara
den så väl. Nu behöfdes det ju inte längre.
-- Friherrinnan kanske undrar på det där, som står öfver, sade hon smått
förlägen, men jag brukade spå vår Gunvor ibland, när hon var ung flicka,
se'n har det aldrig händt.
Friherrinnan log huldt, tog brefvet och läste:
Rom d. 13 jan.
Min kära, gamla Sibylla!
Minns du din spådom om »den rätte». Nu har han kommit. På årets sista
kväll stod han helt plötsligt framför mig, och efter en lång, mörk tid
blef det plötsligt strålande ljust. Ser du, Beat-Sofi, jag visste
genast, att han var »den rätte».
Vi hade träffats förr en gång, men då måste våra vägar skiljas. Nu är
jag fri, och på nyårsdagen, till tecken att jag vill börja ett nytt
lyckligt år, lät jag honom sätta förlofningsringen på mitt finger. Så
blef jag Eric Gyldenlos fästmö. Du ensam, min trofasta, rara Beat-Sofi,
skall få veta det. I slutet af maj gifta vi oss, men ända till första
lysningsdagen skall vår lycka förbli en hemlighet. Jag kan knappt styra
pennan, så glad är jag; det är som all sorg och strid försvunnit ur
världen; den rymmer endast jublande fröjd. Jag går omkring här i min
lilla våning och sjunger min älskades namn in i hvarje föremål, och
sedan dofta blommorna det, böckerna hviska det. Du tycker nog, att jag
är mycket dåraktig, men önska mig ej annorlunda. För första gången i
mitt lif längtar jag inte efter något, drömmer inte om annat än nuets
härliga rikedom.
Här vidtogo några underrättelser om Hillevi och frågor om hur Beat-Sofi
hade det, hvarför friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det
hade icke tillfredsställt henne. Det var ingenting i det, som kunde
läggas ut och förvrängas. Alldeles vanligt tokprat om kärlek, sådant
svammel hade hon ej väntat sig.
* * * * *
Herr En, förvaltaren, såg numera aldrig glad ut, när posten kom, och han
slängde det ena tunna brefvet efter det andra ifrån sig på pulpeten. Tog
det inte snart slut med räkningar, månne? Det var inte nog, att
gårdskontoret skulle betala alla möjliga reparationer och s. k.
förbättringar. Det kom också krafbref från alla håll från grefvens
kreditorer. Och herr En visste ändå, att grefvinnan tagit direkt af
kapitalet för att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder.
Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt
hagelskurar störtade ned öfver Bragehall.
En hade haft tålamod i det längsta, men han beslöt att tala med
grefvinnan, så snart hon kom hem, ty på det här sättet kunde det
sannerligen inte fortfara.
Grefvens hade ej heller varit på sitt Bragehall många dagar, förrän herr
En lät anmäla sitt besök hos grefvinnan.
Gunvor tog mycket vänligt emot honom och bad honom taga plats.
-- Är det något särskildt förvaltaren vill? frågade hon. Gäller det
affärer, behöfver jag väl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu är
husbonde här, och att alla på godset ha att vända sig till honom. Men är
det däremot någon privat begäran, vill jag naturligtvis gärna ...
-- Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har
ingenting att be om för egen del, och det gäller inte precis godset
heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med någon annan
än grefvinnan om saken.
-- Är det något obehagligt förvaltaren har att meddela?
-- Ja, det är hvarken lätt eller roligt att komma fram med det.
-- Hvad är det då? Herr En ser riktigt bister ut.
-- Får jag lof att tala rent ut?
-- Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting störa hennes sinnesro.
Hon kände sig så trygg i sin stora lycka.
Herr En drog upp ur bröstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade
dem med en stubbig bugning framför sin matmor. Sedan ställde han sig på
något afstånd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, undersätsiga
gestalt aftecknade en grotesk skugga på mattans ljusa mönster. Det
kraftiga, runda hufvudet på den korta, fasta nacken såg ut som en
ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka händerna i kavajfickorna
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Ädelt vildt: En familjehistoria - 12
  • Parts
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 01
    Total number of words is 4626
    Total number of unique words is 1690
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    45.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 02
    Total number of words is 4856
    Total number of unique words is 1534
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 03
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1673
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 04
    Total number of words is 4684
    Total number of unique words is 1616
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 05
    Total number of words is 4651
    Total number of unique words is 1628
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 06
    Total number of words is 4735
    Total number of unique words is 1514
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 07
    Total number of words is 4930
    Total number of unique words is 1563
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 08
    Total number of words is 4792
    Total number of unique words is 1625
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 09
    Total number of words is 4943
    Total number of unique words is 1565
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 10
    Total number of words is 4762
    Total number of unique words is 1592
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 11
    Total number of words is 4680
    Total number of unique words is 1587
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 12
    Total number of words is 4825
    Total number of unique words is 1542
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    43.3 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 13
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1580
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 14
    Total number of words is 4492
    Total number of unique words is 1425
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    44.1 of words are in the 5000 most common words
    48.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.