Ädelt vildt: En familjehistoria - 01

ÄDELT VILDT
AF
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER


ÄDELT VILDT

EN FAMILJEHISTORIA
AF
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907


FÖRSTA KAPITLET.
Det gamla slottet.

-- Farmor, jag är ändå litet rädd!
-- För hvad, mitt barn?
-- För det gamla slottet och ... och för ...
-- Nåå?
-- För den gamle, sjuke grefven. Tänk, om han dör, medan vi äro där!
-- Tyst. Å, tyst, min flicka.
-- Hans sonson är ju också hos honom?
-- Ja.
-- Hvarför vill farmor företaga en så lång och besvärlig resa nu på
hösten, och hvarför skall jag följa med? Vi hade ju inrättat det så
trefligt i staden, och så efter jul får jag fara till Italien, det kan
jag förstå meningen med, för det är härligt, men det här är ingen mening
alls.
-- Ett aderton års barn skall inte förstå, endast lyda. Och när jag vid
mina fyllda sjuttio reser ut på landsbygden i oktoberfukten, är det
mening med det. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, det vet du. Han
har önskat se mig -- och _dig_ före sin troligen snart förestående död.
-- Hvarför mig?
-- Ja, det har jag tvekat, om jag borde säga dig, men du är uppfostrad
med aktning för äldres vilja, och ditt hjärta är godt och varmt och
rent, därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du
skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din
människokärlek, kunde göra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo
uppblomstra genom sin unga härskarinna. Nu vet du, att det ligger i
förfall och att ödslig tomhet länge rådt i de stora salarna. Det kan bli
ett af vårt lands ståtligaste fideikommiss, om det kommer i dina händer.
Tycker du inte det är en stolt tanke?
-- Jo -- men farmor, jag känner inte unge grefven, och han inte mig.
-- Ni ska' lära känna hvarandra.
-- Och hålla af hvarandra, farmor?
-- Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas de bästa äktenskap, barn.
Kärleken, den stora kärleken, tåla så få vid att erfara. Det är som att
sitta för nära en flammande brasa: man får svedd hud och ärr för hela
lifvet.
Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor.
Farmors stränga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna,
och den djupa, glödande blicken, skrämde henne nu som så ofta förr. Och
dock trodde hon blindt på denna sin barndoms vårdarinna och stöd; allt
hvad den sedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upp till,
vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat
öfver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud taget
hade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje, och trots sin
imponerande stränghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru
Eiden aldrig nekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru de måste
försiggå under kontroll.
Eiden & C:o var den halländska kuststadens äldsta handelsfirma. Den
första Eiden hade invandrat från Savoyen för etthundrafemtio år sedan,
då med ett bräde, hängande i ett snöre på bröstet, och på denna disk små
tarfliga gipsfigurer. Men före sin död var han en ansedd köpman, en af
»stadens äldste», och hans son, Gunvors farfar, blef utan svårighet satt
på tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom.
Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktär efter sin
svenska mor, kallades allmänt »guldkonungen», både på grund af sitt
utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung
engelska, hvilkens mörka ögon aldrig lärde sig se på det främmande
landet som på ett hem, och hvilkens skälfvande veka mun endast mödosamt
uttalade »det malmklingande språket». Hon dog vid Gunvors födelse, och
det var farmor, som lät barnet få ett äkta nordiskt namn. När
»guldkonungen» sörjt sin unga maka som en förtviflad i tre år, hände det
högst ovanliga, men som läkarna den gången faktiskt konstaterade, att
hans hjärta brast af sorg.
Gunvor stod ensam i världen med sina millioner och sitt glada, sorglösa
barnasinne, ty intet af moderns tunga håg och trötta melankoli hade den
lilla ärft. Hon älskade glädjen nästan som den tagit gestalt och blifvit
hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger,
hvilken hon ej själf förstod, men som, sedan hon växt upp, blifvit allt
starkare och häftigare, en längtan utan namn och utan bo, som längtans
vildfågel med de breda vingarna ofta är det.
Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina ögon. Skickliga
lärarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska
nummerhästar, alla gående i regementets takt efter den musik, som
konservativa institut angifvit för dem.
Jämnårigt sällskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick
bjuda små flickor ur de »bästa» familjerna till sig, och de små
flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker.
Då gaf hon dem gärna det deras blick lyste ifrigast emot, bara för att
få se dem riktigt glada.
Gossar hade hon endast träffat undantagsvis och förstod sig ej på dem.
Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen föras ut i societeten, och det
farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef för henne, där hon satt i
kupéhörnet, vaggad af tågets ilande fart, till en vacker dröm. Han
skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vän. Han skulle ha
en ädlings höfviska later, drömde hon, och en ädlings stolta, friborna
sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lät så lugnt och
tryggt. Stormande kärlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo
oväckta inom henne; hon var ett barn i lång klänning och med rosor i
händerna. Men hon skulle ej akta på, om hon lät sina rosor falla på
allfarväg, ty hon trodde världen full af dejliga blomster.
-- Ropa på Karna, Gunvor; hon far börja plocka ned reseffekterna, vi äro
strax framme, sade farmor med sin låga, distinkta röst, hvilken dock
under hela resan haft en underlig, nervös darrning, som om hon vore
orolig för något. Farmors ögon sågo också ut som de gråtit utan tårar.
Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig förr hört talas om denne grefve
Haqvin, hvilken dock föreföll att vara farmor så kär. Att han varit
änkling i många år och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det
visste hon, och att dessa sista ättlingar af den urgamla släkten voro
mycket fattiga, trots sitt mäktiga Bragehall.
Hon reste sig och ropade på Karna, hvilken, trogen och pålitlig som en
gårdvar, höll sig till reds.
-- Vi äro framme strax, Karna.
-- Jaså, ändtligen.
Den station, där de stego ur, hade ännu ej fått något eget stationshus;
en ödegård gjorde tjänst så länge. Den lilla byggningen låg där som en
mörk punkt midt ute på den vida slätten, och när höststormarna tjutande
vräkte fram likt rasande vågor, hotade de att kullstörta detta
bräckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anfölls, hade det
hållit stånd i ett par decennier och skulle nog stå där i ytterligare
två. Det, som är fallfärdigt, har ofta en segare motståndskraft än det
starka och unga; det är som själfva förstörelsen skydde det.
Inspektoren stod där grå och luggsliten i den duskiga höstskymningen.
Den röda signalflaggan höll han ängsligt mot armen som rädd för att den
skulle rebelliskt fladdra ut, men däremot lät han en blå snusnäsduk vaja
ur fickan på kavajen som en symbol för lifvet på landet.
En ung man skyndade fram emot damerna.
-- Fru och fröken Eiden, förmodade han och vinkade åt betjänten att
komma närmare.
-- Ja, sade farmor, det är grefve Brage, antar jag?
Grefven bugade sig.
Vacker kunde han nästan kallas. Dragen voro regelbundna, förädlade och
utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, något
vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag för fetma och en
viss flegma, som en tillvaro utan arbete och mål gärna alstra.
Gunvor såg likväl ej annat, än att den unge grefven mycket väl kunnat
rida emot henne som en båld riddare med vajande fjäderbuske och öppet
visir. Hon fann honom värd ljusa drömmar och kröp in i täckvagnen
bredvid farmor med en känsla af, att nu for hon till lyckoslottet, där
dansen skulle gå alla hennes lefnadsdagar.
Grefve Haqvin satte sig på baksätet. Han höll sina knän så försiktigt
som möjligt för att ej stöta ihop med sina moitiéer och han talade lågt
och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men också några ord om de
dåliga vägarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn blött upp alldeles
oerhördt. Det var så vattenhaltigt innehåll som möjligt i hans fraser,
men hans organ var vårdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hållning
sympatisk.
Vagnen rullade tämligen raskt framåt, och hvar gång Gunvor såg ut, mötte
henne samma utsikt: vägen öfver slätten -- som ett okynnigt slingrande
sotstreck öfver en gulbrun, plan yta -- pilar, risiga och nakna,
stenvallar och här och hvar en grå koja, alltid med några par trätofflor
utanför på dörrstenen.
En och annan frodig bondgård såg hon också sticka upp som en fet
champinjon i en myr, men tilltalande föreföll henne ej detta landskap,
sådant det nu tedde sig i dis och halfmörker. Hon var glad, när Haqvin
sade:
-- Ja, nu ha vi inte långt igen.
Farmor såg också ut, som om hon gärna hört de orden, ja, nästan som om
de varit de enda, hvilka ej gått förbi henne. Visserligen hade hon både
svarat och talat förut, men tankarna tycktes dock gått sina egna vägar,
hvart visste ej Gunvor. Hon bara tänkte, att hon aldrig förrän i afton
sett det där lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne så ung,
och det märktes bättre än någonsin, hur vacker hon måtte ha varit.
Vagnen saktade, och steg för steg trampade hästarna sig fram öfver
träbron, den forna vindbryggan, hvilken nu låg öfver förtorkade
vallgrafvar.
-- Från motsatta sidan ser man hafvet, det är bara tio minuters väg dit,
sade Haqvin.
Hafvet så nära. Å! Gunvor andades ut, som njöt hon redan af vågornas
friska sälta, och hon hoppade lätt ur vagnen, som nu stannade framför
den låga, hvälfda porten.
Medan grefven hjälpte farmor ned, stod Gunvor stilla och såg vid skenet
af en väldig hornlykta upp mot Brageättens vapen, hvilket var inhugget i
slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen,
hvilken bågformigt omgaf vapnet, och när farmor redan var inne i
förstugan, stod hon ännu kvar och stirrade på dessa stelt huggna
bokstäfver.
Haqvin hade stannat bredvid henne.
-- Fröken ser på vårt tänkespråk, frågade han artigt.
-- Ja. _Fac et nihil spera_, hvad betyder det?
-- Fac et nihil spera: _Handla och hoppas intet_, betyder det.
-- Hu! Hon ryste till.
-- Ja, det är inte lefnadslustigt precis, svarade han i lätt ton och
skrattade litet.
Det skrattet tyckte hon inte om. Det kom så omotiveradt som en pingla i
en allvarlig klockklang. Hon gick uppför den låga, breda stentrappan,
skyndade efter farmor och Karna, som under en jungfrus ledning togo
vägen längs det gamla slottets vindlande gångar upp till gästvåningen.
Bragehalls corps-de-logis låg där som en ofantlig askgrå stentärning
midt i en sekelgammal park, nu förvildad och sofvande, en enda oredig
massa af förvridna grenar, knotiga stammar och täta buskage.
På stentaflan i nedre förstugan kunde den intresserade forskaren läsa
slottets historia, den, som ej de tjocka murarna förtego eller i
hviskande legenders eko buro från tid till tid, som vinden för det torra
bladet utan rast eller hvila.
Det var svårtydd, gammaldags skrift, stentaflan hade inristad, men trots
att århundraden förflutit, sedan den huggits dit, kunde ännu orden ses.
Där stod:
»Hjälp Gud alt som mæchtigste. Anno 1544 ær denne Gaard, som nu heder
Bragehall, udi Jesu Navn opbygget af Erlig og Welbyrdig Mand Otte Brage
till Gillö, daa Kongl. May:tts Befallningsmand paa Drottningborg Slått
med sin Kjære Frue, Erlig og Welbyrdig Frue Ebba Mandel. Den alt som
mæchtigste gode Gud skie lof og ære for en lyksalig begyndelse og
framgång att altingest maa skie og komme Hans allerheligste Navn till
lof og ære, og deres lifs arfvinge til lycke, gafn og gode här timelig
og vore kærre foräldre, at de siden maa bo udi himmelrig til evig tid
1648 Amen.»
Så vidt berättade det gamla slottet själft med historiska, tunga ord,
men i hvarje vrå af de stora, alltför många salarna smögo häfdens
skuggor som bleka vålnader. Och de talade till den, som förstod sagans
tysta bikt. Än var det festklang och älskogslek i stämman, än hån och
bitterhet. De gamla, mörkt och stereotypt målade familjeporträtten af
hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och
tvungos att tråda sirlig dans med ädla damer i styfva fiskbenskorsetter
och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget hår.
Man kan ej gå i ett sådant gammalt slott utan att höra det tissla och
tassla af det förgångnas röster, utan att om och om igen lyssna till
länge sedan förtonade steg. En dylik familjeborg är som ett instrument,
hvilket gömmer alla de melodier man en gång spelat på det.
En gammal jungfru med grått, benadt hår under en hvit linongsmössa
serverade damerna te på deras rum. Fru Eiden hade önskat det så, ty
själf ville hon, så fort hon gjort toalett, gå till den sjuke grefven
och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty
farmor trodde, att hennes lilla sondotter kände sig rädd här i de höga
rummen med de många mystiskt stängda dörrarna, de stora skåpen, de djupa
stolarna och de dunkla speglarna.
Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken på allt
detta nya. Hon tyckte nästan, att hon kommit in i ett ofantligt
dockskåp, där det skulle bli lustigt att flytta om och leka.
Hon såg sig omkring i salongen och fann den alltför glest möblerad, men
detta var ju endast gästvåningen, och den begagnades troligen sällan.
Pendylen på den öppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden
stanna här. Det fanns ingen anledning, att den skulle gå, när allt annat
liksom dött, förstenats.
-- Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det är ett ohyggligt
valspråk Bragesläkten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet.
Jag läste det öfver porten och jag kan inte glömma det.
-- Det skall du inte heller. Det låter hårdt, men är nyttigt -- en gång
i lifvet. Du är bara för ung att förstå det än, svarade farmor lugnt.
Hon stod nu färdig att gå till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon
sin sondotter på pannan. Så nickade hon långsamt.
-- Farmor, jag ville så gärna ...
-- Hvad, barn?
-- Säga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men ändå lycklig.
Hur kan man se ut så: lycka utan glädje?
-- Fråga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin väntar;
han har väntat mig i tre dagar -- ja, kanske mycket, mycket längre, och
nu först går jag till honom. Det kom ett sällsamt drömmande och vekt
tonfall i farmors röst, men hon ändrade det hastigt, när hon tillade:
Karna, jag vill inte veta af, att här berättas några dumma spökhistorier
for min sondotter.
Karna öppnade nigande dörren för sin härskarinna och sade fogligt:
-- Nej, gud bevare mig för det, frun.
Gunvor kröp upp i soffan och låg där lydigt och stilla, med hufvudet
halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en
tanke på spöken. Efter en stund sof hon godt, trött af resan, men sömnen
blef ej lång, kanske högst en timme, så satte hon sig upp.
Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade
brunnit ned, och endast den orörliga, hvitgråa askhögen syntes där inne
i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro några ljus tända,
men de skönjdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, när deras sken
föll öfver de tre hvita stängda dörrarna, öfver det ljusa parkettgolfvet
eller öfver möbelns siden.
Bordet med de väldiga lejonfötterna stod i mörker, och lejonhufvudet,
hvilket bar bordsskifvan på sin hjässa, grinade hemskt med
elfenbenständer, som gulnat och spräckts.
Hvad här var tyst! Gunvor upprepade de orden halfhögt, men ljudet af
hennes klara, unga stämma skrämde henne; den föreföll henne otillåten.
Hon reste sig. En af de där dörrarna måste hon öppna, eljest skulle hon
känna sig ängsligt instängd. Hon gick mot den till höger, där var
farmoderns och hennes sängkammare, och där stod Karna och packade upp.
-- Hvart går den här dörren midt emot, Karna?
-- Det vet jag inte, lilla mamsell.
-- Jag törs väl försöka öppna den?
-- Ja, det kan väl inte vara farligt.
-- Usch, den är stängd!
I detsamma kom den lilla trotjänarinnan i den hvita linongsmössan in.
Hon bar varma lakan och örngott på armen.
-- Hvart leder den här dörren? frågade Gunvor ifrigt.
-- Till riddarsalen. Det vill säga, det är en lönngång först, som
skiljer praktrummen från de här, och i den gången är det en trappa upp
till det förseglade rummet.
-- Hysch, sade Karna. Inga sådana där historier!
Men Gunvor kunde ej släppa det intressanta ämnet.
-- Finnes här ett försegladt rum?
-- Ja det gör det, men det skulle jag kanske inte talat om.
-- Jo. Å, låt mig se det.
-- Nej, kära hjärtandes, då kunde den gråe mannen ...
Hon tystnade tvärt, ty Karna nöp henne eftertryckligt i armen.
-- Den gråe mannen, hvem är det?
Gunvors stora, klara ögon lyste af begär att få veta mera.
-- Å, det är bara en sägen.
-- Att han finnes däruppe -- ett spöke! Gunvors röst blef halft
föraktlig.
-- Ja -- det -- är ju bara skrock.
-- Visst.
Gunvor frågade ingenting mera. Karna såg ju alldeles hjärtskrämd ut, men
hon såg alltjämt mot den hvita dörren, hvilkens blanka mässingslås
liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt
spelrum. Inte trodde hon på spöken, snarare då på en liten vänlig tomte
eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade där uppe i sin lugna vrå
öfver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det
fanns ett »försegladt» rum; det lät så onödigt hemlighetsfullt och
vemodigt. Där glädjen dansade fram, öppnades alla dörrar på vid gafvel,
och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville -- hvad
hon ville själf, frågade hon sig knappt -- ja, då skulle hon släppa in
fröjden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log åt tanken på,
hur dammet skulle hvirfla upp ur alla hörn, damm, som lägrat sig på
blanka ytor och trängt in i ornamentens snirklar under årtionden.


ANDRA KAPITLET.
Konung Död och drottning Lif.

I gamle grefvens salong möttes fru Eiden och läkaren. Doktor Bengtsson
bugade sig så djupt, hans lilla trinda mage tillät, för den ståtliga
damen.
-- Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur står det till?
-- Illa, det vill säga, grefven har nog inte långt igen. Det är ingen
sjukdom direkt, endast aftyning. Han är som ett utbrändt ljus.
-- Utbrändt -- med veken nere i pipan, menar ni?
Hm, hm, ja, så ungefär.
-- Har doktorn sett, att, just som man tänker: nu blir det mörkt, kan
helt plötsligt en liten klar, blå låga visa sig?
-- Ja -- ja.
-- Det är _lifvet_, min bäste doktor. Ni kommer ju igen i morgon?
-- Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjälp då är obehöflig.
Doktorn såg på den underliga, gamla damen med det vackra, stränga
ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning åt själfva döden
att vända om? Då skulle hon kommit förr. Han bockade sig än en gång så
vördnadsfullt som för ett krönt hufvud.
-- Är grefven ensam nu?
-- Ja, för ögonblicket, han ville det. Han väntade ert besök och var så
rädd, att han ej skulle kunna se klart.
-- Äro -- hans ögon brustna?
Frågan ljöd så ångestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma långt
bortifrån i en klagan öfver något förspilldt. Doktorn var glad att kunna
svara:
-- Nej, fru Eiden, inte än, men grefvens syn är ytterligt försvagad.
-- Det finnes ingenting man kan göra för honom?
-- Nej -- ingenting. Han har visserligen stärkande droppar, men inga
medikamenter i världen hjälpa för det, som är slut.
-- Har han plågor?
-- Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ...
-- Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Välkommen igen i morgon.
-- Jag tackar.
Doktorn drog en lättnadens suck, när han väl satt i åkdonet; sådana där
gamla gods som Bragehall hade alltid något obehagligt mystiskt öfver
sig. För dem betydde det föga, att tiden gick framåt, och att man nu i
adertonhundratalets senare hälft tänkte väsentligt olika än man gjort
vid seklets början. De behöllo sina traditioner och sina dunkla öden.
Man kunde aldrig tänka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela
vira och dricka toddy i en af de där stora salarna; det var alltid, som
tassade ett förgånget omkring och tog bort munterheten. Det hörde unga
och gamla dårar till att bo där; och gamle grefven var väl en art dåre;
i alla fall sedan många år tillbaka en enstöring. Pengar att lefva efter
sitt stånd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant
slut på godsets inkomster.
Hvarför hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, påstod
folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans föregångare måst
dagtinga litet med sitt samvete, när han skref nådig grefvinnans
dödsattest, ty hade han varit fullt ärlig, hade han berättat, skulle han
som dödsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte.
Herre, du min skapare, tänkte doktorn, hvad det är rasande mycket bättre
att ha en hederlig bonde till far; då blir man kanske en Bengtsson i
alla sina dagar, och det är möjligt, att ens pojke också blir en
grofhuggare, men det är timmer, som håller, ingenting ruttet vid roten,
som så ofta i de gamla, förnäma släkterna. Nu skulle han, Pelle
Bengtsson, hem till mor och få en sup och en smörgås och en god portion
gröt. Han slog upp rockkragen, och fick på det sättet en försmak af
hemvärmen.
Efter en stund voro dock hans tankar ånyo på Bragehall. Underliga öden
de haft där uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var
naturligtvis också en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle
heta så. Han var en väldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde
en katt för när, om han bara fick ligga i fred på sin turkiska divan,
röka »Star of Cuba» och läsa Paul de Kock, hvilken dock på honom aldrig
utöfvat någon annan retande inverkan, än att han bäst det var somnade
och lät boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara långt
efter. Han tog henne från närmaste granngods, där hon och sex högförnäma
systrar sutto och väntade på friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig
varit något att stå efter att bli grefvinna Brage, men den unga fröken
förstod att inrätta sitt lif på behagligaste sätt. Sedan hon skänkt sin
man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera åt _honom_, men eljest
talades det mycket om hennes »gifmildhet» mot de höga herrarna.
Så en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, föll hans far
af hästen och bröt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen
tog sig det egentligen så nära; det var mest, som om en möbel flyttats
ur slottet.
Grefvinnan hade ej ens tid att vänta sorgeåret ut, förrän hon reste till
Ryssland, och därifrån spordes snart, att hon gift sig med en moskovit,
en guldtunna. I Sverige lät hon ej vidare höra af sig, och för barnet
tycktes hon mist allt intresse. Nu var också hon död, hade doktorn hört
sägas. Hon hade med en tändsticka kommit för nära tyllgardinerna för
budoarfönstret, och, när på hennes rop tjänarna störtade in, stod hennes
nyss påtagna maskeraddräkt, »dagslända», i ljus låga. Efter svåra plågor
afled hon af brännsåren.
Doktor Bengtsson lät hakan borra sig djupt ned i pälskragen. Hur var det
gamle grefven stönat i dag, när han utmattad sjunkit tillbaka mot
kuddarna? »Mitt namn, mitt stolta namn får inte dö ut! Det _måste_
lefva!»
Puh, och det skulle den där svampen Haqvin råda bot för! Doktorn
klatschade förargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung
flicka in i det eländet. Inte att det felades Haqvin något, men han var
som en torr gren både på hufvudets och hjärtats vägnar, och därtill svag
till karaktären, såsom både farmor och mor. Det var visst något med det
namnet! Det enda det kunde göra var att med heder laga sig i grafven.
* * * * *
Farmor Eiden stannade en sekund på tröskeln till sjukrummet. Det var som
om en mask plötsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama
uttrycket flydde för ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation.
Ögonen strålade ej, men de blickade varma och djupa in i något osynligt,
och en fuktig imma lade sig öfver dem. Tårar? Nej, nej, men minnen,
längesedan skrinlagda hågkomster. Här stod hon på tröskeln, hon och den
mäktige konung Död; hvem skulle först hinna taga platsen hos den sjuke,
hvem skulle han tydligast känna?
Fru Eiden böjde sakta hufvudet som i bön. Sedan sköt hon varsamt upp
dörren och gick snedt öfver det stora, dunkla rummet fram till sängen.
-- Haqvin!
-- Margareta -- ändtligen!
Två kraftlösa händer försökte sträcka sig mot hennes; ett dödstrött
hufvud höjdes nästan oskönjbart från kudden, där det hvilade, fult och
ovårdadt, med tofvigt hår och skägg som ram kring ett gult, infallet
ansikte, hvari ögonen flämtade oroligt och matt.
Sådan var hennes ungdoms älskade, när hon efter femtio års skilsmässa
återsåg honom; detta var då den man, som Margareta Eiden skänkt sina
bästa drömmar, sitt ljusaste hopp.
Åren äro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det också för den, som
skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets högtidsstunder, och öfver en
kvinnas enda, stora kärlek förmår ej ens ett halft sekel bygga en
varaktig fördämning.
Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjuguårig,
när hon snyftande sjönk på knä vid bädden och lät hans darrande händer
stryka öfver hennes kinder, hans skrofliga stämma hviska smekande namn.
Han hade aldrig älskat någon annan än henne; hon visste det, men
fideikommissbrefvets lydelse skilde dem åt. Ett gammalt, gulnadt
pergament var mera värdt än två unga, fullblodiga människors lycka. Där
på det styfva papperet hade hon själf läst, att ägaren till Bragehall
finge endast föra en högättad brud till sina fäders borg, eller, lydde
den hånfulla, nyktra slutsatsen: »en flicka, som med tunnor guld kan
Bragehalls trappor belägga».
Margareta var fattig, och, om de också kunnat kringgå detta underliga,
flerhundraåriga dokument, kunde de ej kringgå verkligheten; dess kraf
äro alltid obönhörliga, och de skildes åt, gingo hvar sin väg, men
visste dock, att en gång skulle de komma ut ur ödets labyrint och då
trofast som förr se hvarandra i ögonen. Nu hade den stunden kommit, men
nu stod döden på vakt och skymde med det okändas skuggor.
De hade skrifvit till hvarandra under de sista åren, långa sirliga bref
med gammaldags uttryckssätt, och i alla dessa epistlar hade det alltid
stått något om »barnen». De hade skrifvit föga eller intet om sin egen
förlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda åt de unga.
De talade om dem som om två minnesstenar på hvilka de ville rista in,
hvad deras hjärtan en gång önskat, och de hade ingendera tänkt sig annat
än att de två stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument
öfver död längtan.
När grefve Haqvin kände, att krafterna plötsligt allvarligt aftogo, hade
han sändt bud på Margareta; förut hade han ej velat, att hon skulle se
honom -- omständigheterna hade gjort honom till en vårdslösad existens,
och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, värjde han sig
för att, slapp och utlefvad, ställa sig inför sin ungdoms sagobrud.