Ädelt vildt: En familjehistoria - 10

kraftigare än vi båda. Tack för hvarje lyckostund du skänkte! En gång
skall kanske också du kalla dessa timmar stulna och ömka dig öfver din
svaghet. För mig förbli de än som minne glädjens purprade rosor, och
sargade också taggarna än värre, aldrig skall jag ångra hvart lysande
rosenfång jag tagit i famn. Lef väl! Fred önskar dig den fredlöse
_Eric Gyldenlo_.»
Gunvor hade, allt ifrån det ställe i brefvet, där han talat om sin
förestående resa, endast behärskats af en tanke: det fick ej ske. Han
skulle ej få tro, att hon var vek och svag och lät sig brytas af en
annans vilja. Hon lade brådskande ihop det hvita arket; det hade ej
gjort henne så ondt; det var ju inte _han_, som talat, han hade endast
fört pennan.
Men hon skulle svara honom med sina egna ord, och de skulle hejda hans
flykt; de skulle som glödande kyssar utplåna sorgen i hans sinne, binda
honom som mjuka armar.
Hon tog pennan och satte dess spets mot papperet, men kastade den igen
och sprang upp. Själf ville hon gå till honom, luta sitt heta, trötta
hufvud mot hans bröst, höra honom hviska: »barnet mitt!» med denna
stämma, hvilken var som en rik melodi, och hon ville blicka djupt in i
hans ögon och fråga: »Kan du öfverge mig? Kan du gå, när jag ber dig
stanna!»
Tornuret slog tio dofva slag -- och skymningen smög snabbt sina
skuggarmar kring föremålen i rummet. Öfvergången från dag till dunkel
var alltid hastig här på slätten. Gunvor lyssnade dock endast förströdd
till de tungt ljudande klockslagen. I tankar och håg var hon redan hos
honom, som måste vänta henne. Hon ordnade nervöst sin toalett, tände
ljusen framför spegeln, granskade en sekund sitt ansikte och log
ofrivilligt. _Det_ uttrycket var nog för att säga honom, att han måste
stanna. Han skulle sluta henne hårdt intill sig och förstå, att endast
där, i hans famn, var hennes lycka.
Det knackade sakta på dörren.
-- Hvem är det?
-- Jag, mamma! snyftade en liten förgråten röst.
-- Men, Hillevi då! -- Gunvor öppnade förskräckt. Barnet stod där och
skakade i sin långa nattdräkt, under hvilken de bara fötterna stucko
fram. -- Hvad vill det här säga; hvarför ligger du inte stilla?
-- Karna trodde, att jag somnat, och det hade jag, men så vaknade jag
och drömde, att farmor kom in, och hon var inte lefvande, och jag blef
så rädd, för hon pekade på mig och sa': »Lyd!» Och jag var ensam.
Den lilla grät hejdlöst. Gunvor måste taga henne i sitt knä och trösta
henne. De små händerna voro feberheta och hufvudet brände, under det att
den ena frossbrytningen efter den andra skakade den mjuka barnkroppen.
-- Min lilla flicka, farmor ligger så stilla där nere i paviljongen; hon
kan inte komma till dig.
Hillevis snyftningar aftogo och blefvo långa, trötta suckar.
-- Karna sa', mumlade hon, att farmor nog går igen, och jag törs inte
vara ensam.
-- Det behöfver du inte heller. Karna tänkte komma strax, det förstår du
väl.
-- Jag vill inte alls ligga där. Jag vill bara vara hos mamma, annars
törs jag inte somna.
Gunvor tryckte det uppskrämda barnet intill sig och kysste det. Hon
gjorde det häftigt, som för att värja sig mot en mäktig frestelse, ty
aldrig hade hon varit närmare än nu att kasta modersplikten öfverbord,
lämna den lilla åt lejda händer och gå till honom, som hon älskade.
Hennes armar slöto sig nästan krampaktigt om den lilla dottern, och hon
bar henne tyst in i sin sängkammare, där hon lade henne i sin egen säng,
hvarefter hon ringde på Karna.
Denna kom rusande. Hon hade tusen ursäkter för sin försumlighet.
Grefvinnan måste väl känna henne och veta, att hon var att lita på, men
det var så, att hon ...
Gunvor afbröt ovanligt kort och skarpt alla förklaringar. Hon hade
endast velat säga, att Hillevi skulle stanna hos henne i natt.
Flickan, som suttit upprätt och med stora, ängsliga ögon följt samtalet,
lade sig strax belåtet ned på kudden, och tio minuter senare sof hon med
sin lilla hand inkrupen i moderns.
Gunvor lösgjorde sig varsamt och gick fram till fönstret. Nu var det
alldeles mörkt, buskar och träd skymtade endast som dunkla konturer.
Himlen var tätt öfverdragen af hotande ovädersmoln, och de första
regndropparna började smattra mot rutorna. Det var för sent att sända
bud till Lögenäs, för sent! Och själf kunde hon ej gå; barnet hade
omedvetet spärrat hennes väg. Utan att ana det, hade Hillevi gått
farmors ärenden och lydt den gamla, hvilken kommit till henne i drömmen.
Var det möjligt, att farmor ej ens nu hörde till de trygga slumrarna,
att hennes okufliga energi nådde öfver gränsen? Å, nej, nej! Gunvor
lutade hufvudet mot fönsterposten. Farmor Eiden hvilade nog godt, men
ödet slog ständigt sina ojämna tärningskast för människors barn.
Hon satt länge orörlig, förnimmande sin lilla dotters djupa andetag utan
att lyssna till dem, oaflåtligt grubblande öfver ett, _ett enda_. Hur
skulle hon hinna kalla Eric Gyldenlo tillbaka? Det fanns ingen
tvehågsenhet, inga tvifvel inom henne om rätten till denna kärlek. Hon
gick emot den som mot vägens mål, och måste där också bli uppskof, fram
skulle hon, förr eller senare. Hans afskedsbref hade icke stött henne
tillbaka, mellan raderna läste hon glödande försäkringar om hans
hängifvenhet, och hon trodde med ljus tillförsikt, att hon fått korsa
hans led endast därför att hennes kärlek skulle värna och stärka det
veka hos honom, hennes tro bli hans stöd, hennes hopp också hans. Med
orubblig, jublande visshet såg hon mot deras gemensamma framtid, och hon
ryggade endast sekundlångt som för ett lätt afvärjdt hinder tillbaka för
Haqvins plumpa utfall, när hon talade om skilsmässa.
Bara hon hann Eric, innan han reste! Detta var den enda punkt, där
ångesten kunde nå henne, och hon smög sig på tå bort till sängen för att
öfvertyga sig om att Hillevi sof godt, ty då -- då ... Hon hade
visserligen nyss sagt sig, att vägen nu var stängd för henne, att hon ej
kunde vandra till Lögenäs midt i natten, men hvad hindrade henne
egentligen?
Inte den cyklonartade stormen, som plötsligt börjat rasa och böjde
gårdsplanens höga träd till sviktande bågar; inte det strömmande regnet,
hvilket slog rosenbladen till marken och fäste dem som ett
applikationsmönster på den våta sanden; inte mörkrets vida kappa, grå
och ogenomtränglig som förintelsen, nej, nej, intet af detta kunde
betvinga hennes brusande längtan. Hon lutade sig öfver Hillevi; den
lilla kastade sig i sömnen och mumlade otydligt. Plötsligt skrek hon
gällt: »Farmor!» och strax därpå kved den späda rösten: »Törs inte --
mamma, mamma, jag törs inte vara ensam!»
Gunvor lade sin arm om henne och vyssjade sakta, till dess den lilla
blef trygg igen, men inom henne själf tumlade oron som vilda hästar och
febern brann i hennes blod. Hvad fängslade henne här denna underliga
natt, då döden gästade Bragehall, var det blott ett litet gråtande,
skrämdt barn, eller var det en hemsk, outgrundlig makt, hvilkens gåta
lifvet aldrig löser?
Hon reste sig ånyo och började rastlöst gå af och an i rummet; så gick
hon ända till daggryningen, då satte hon sig vid skrifbordet, doppade
pennan och skref med skälfvande hand, iskall af trötthet och matt af att
ha vridits och sträckts i längtans marter:
»Min älskade!
Har du vakat denna natt, måste du känt, hur nära jag varit dig; hur
hvarje min tanke flätats in i din och hvarje hjärtats döfvande slag
flugit mot dig i längtan.
Att jag inte kom, att jag inte i verkligheten lindade mina armar om din
hals och hviskade till dig, hvad jag under de gångna timmarna tusen
gånger upprepat för mig själf: »Du är mitt lif, min enda lycka!» Att jag
inte kom för att säga dig det, är hemliga makters verk.
Du talade om den stora och kloka, som ville skilja oss åt, kanske har
hon vakat i natt i tro att fängelseluft och fångdräkt var »bäst för
mig», men du käraste, om du också flydde till världens ända, skulle mina
tankar och min håg följa dig.
Men jag skall ej behöfva söka dig. När du läst detta, skall du stanna
och hjälpa mig öfver det bittra och svåra. Vår kärlek har varit en glad
lek; nu har den blifvit till allvar, och det har gifvit den ett högre
värde och ett större ansvar. Du vet, Eric, att jag skall kräfva min
frihet till hvarje pris; och sedan ... sedan sker det som är »bäst för
mig», ty är inte kärleken en kvinnas verkligaste lif?
Hvad jag längtar efter dig, dina ögon, din stämma, efter det varma och
veka, det dystra och sjuka! Du kom till mig, när mörkret låg tungt öfver
mitt sinne, och gaf det ljus och hopp. Minnes du, hvad du sade, när vi
stodo i det förseglade rummet: »Här skulle jag vilja ge mina bästa
drömmar en trygg vrå!» De orden har jag aldrig glömt. Innan jag såg dig,
var mitt hjärta också ett försegladt rum, du öppnade den stängda dörren
och trädde dit in med drömmar och lyckoaningar. Skall du låta dem
förmultna, därför att man velat sluta om dem med reglar och lås?
När du läser detta, vet du troligen redan, att farmor Eiden är borta,
att hon fördes hem död -- sedan hon vunnit seger öfver dig. Det kännes
så kallt och hårdt inom mig, när jag tänker på, hur hon hänsynslöst
trampade allt under fötterna, blott för att nå sitt föresatta mål. Jag
kan ej hålla af den, som förödmjukat och plågat mig, men jag lider af
att ej ha några tårar åt henne; goda milda tårar ville jag så gärna,
gärna gråta i saknad och sorg, men jag _kan_ inte. Det är fruktansvärdt
grymt, Eric, när den ena människan dödar den andras känslor. Ett
uppenbart mord vore bättre.
Å, att jag skall skrifva detta om min egen, en gång i blind dyrkan
älskade gamla farmor! Det är, som vredes en knif obarmhärtigt rundt i
mitt hjärta -- sargadt är det, blödande och olyckligt, men inte
förlåtande. Eric, vännen min, i din famn skall jag bli vek och god. Res
ej från
_Din Gunvor_.»
Hon läste ej igenom brefvet, innan hon lade in det och skref
utanskriften. Så såg hon på klockan. Endast sex, då måste hon vänta en
stund. Mari kunde ej sändas än, det skulle väcka för mycken undran.
Hon gick till fönstret och öppnade det. Luften kändes behagligt
uppfriskad efter nattens rasande oväder. Himlen var nu blå med ett och
annat litet glidande, hvitt strömoln. På alla träd och buskar hängde
stora vattendroppar, de glittrade och blänkte i det klara solskenet som
myriader ädla stenar.
Vid sjutiden ringde Gunvor på Mari, som genast infann sig. Morgonen
efter ett dödsfall är det ju alltid oro och rörelse i sorgehuset, och
flickan undrade därför ej öfver den tidiga kallelsen.
-- Det skulle vara svar på brefvet från Lögenäs, sade Gunvor lugnt, kan
du genast gå öfver med detta, Mari? Du skall helst lämna det till
grefven egenhändigt.
-- Ja, grefvinnan!
Mari neg, tog det svagt violdoftande brefvet och gick. När hon efter ett
par timmar kom tillbaka, lade hon det ånyo framför sin matmor.
-- Grefven hade rest redan i natt, sade hon.
-- Hvart?
Nilla visste inte hans adress.
-- Du frågade inte, när han skulle komma hem?
-- Jo, grefvinnan, det gjorde jag. Nilla visste ingenting, bara att han
sagt, att baron Edelcrona skulle taga hand om hans hundar, och att ...
att ...
-- Nå, Mari?
-- Att det skulle bli auktion vid Lögenäs en af de närmaste dagarna.
-- Då kommer han aldrig igen!
Gunvor hade icke velat, att hennes kammarjungfru hört dessa ord, hvilka
som en sönderslitande jämmer banade sig väg öfver hennes läppar, men hon
kunde ej tillbakatvinga dem. Häftigt slog hon händerna för ansiktet och
brast i en skrämmande gråt.
Mari förstod alltsammans. Hon var varmhjärtad och finkänslig, och det
gjorde henne så innerligt ondt om den rara, unga grefvinnan. Nilla hade
gifvit henne ett fynd, som hon efter grefvens resa gjort i papperskogen.
Det hade legat där tillskrynkladt som en tuss bland annat skräp, och
Nilla skulle visst inte brytt sig om det, ifall hon ej kommit att läsa
de två orden: »Till dig!» Det väckte hennes intresse, och hon hade
stafvat sig igenom poemet. Hon hade undrat hit och hit, hvem denna »dig»
kunde vara. Inte Bolla på gästgifvargården, för det hade visserligen
varit »väl» mellan grefven och henne en tid, men att han skref verser
till henne, trodde inte Nilla.
Och inte kunde det heller vara till den fina fröken Märta Edelcrona. Hon
var nog tokig i grefven, men Nilla ville svära på, att husbond bara
nojsat litet med henne, ungefär som med en söt knähund.
Nej, Nilla hade sina misstankar starkt riktade på annat håll. Fru Eidens
besök hade varit så mystiskt, och när så Mari kom farande i häng och
fläng på morgonen, tyckte hon, att saken var tydlig. Hon meddelade sig
med Mari.
-- Hvad säger hon till det här, Mari?
-- Ingenting, men eftersom Nilla ändå inte bryr sig om verserna, kunde
jag väl få dem.
Nilla klippte med ögonen.
-- Hvad ska' hon me' dom till?
Mari blef förvirrad.
-- Jag ska' -- jag ska' visa dom för Bengt-Peter. Han tycker så mycke'
om tocket.
-- Hm, hm! Det kan hon väl få. För det är väl ingen ann', som skulle ha
ett godt öga te dom?
Mari rodnade och teg.
Men Nilla lade belåten in just hvad hon ville i tystnaden och tänkte,
att »så'nt där fint folk inte va' stort för mer än andra». Hon skulle
visst inte »blamera dom», hon skulle bara tala om det för Anna Per Ers,
när hon drack kaffe hos henne på eftermiddagen. Si, det var allt så godt
som en själfskrifven tretår det, annars vankades där bara två koppar.
Mari anade ingenting om detta. Hon vandrade hemåt med det illa
tilltygade poemet i fickan, och nu erinrade hon sig det. Helt stilla
drog hon upp det och lät det falla i Gunvors knä, hvarpå hon ljudlöst
smög sig ut.
* * * * *
Anna Per Ers hade emellertid i sin ordning en god vän och denna två
eller tre, och sedan man upphört att tala om gamla fru Eidens underliga
slut och ståtliga begrafning, återstod dock som ett lefvande intresse i
den enformiga hvardagstiden historien om, att fru Gunvor och galne
grefven skrefvo kärleksbref till hvarandra.
Ryktet växte; från de grå, murkna kojorna gick det vidare, höjde sig med
ogräsets frodighet till herrgårdarnas stolta corps de logis, och där
blef det uttydt på ett ännu mera raffineradt och skymfande sätt. Det
belades med kvarstad för att i hemlighet spridas allt flitigare, och
snart visste hela trakten, att Eric Gyldenlo varit Gunvor Brages
älskare, att hon bedragit sin man, försummat plikterna mot sitt barn.
Hon stenades utan miskund af dem, som kallat sig hennes vänner, och man
sade med fräck indignation, att detta var tacken för att man låtit »en
uppkomling» tränga sig in i ens krets. Ingen enda var dock frimodig nog
att komma till Gunvor själf med detta förtal. Det smög omkring henne som
en fuktig dimma, men ingen gestalt trädde fram ur töcknet.
Märta Edelcrona var utom sig af förbittring. Hon ansåg, att Gunvor
kränkt hennes rätt, och det fanns ej ord nog skarpa för henne, när hon
talade om denna »uselhet».
Det var också hon, som förde skvallret till Haqvin. Ingen kunde varit
skickligare att uppreta och såra honom. Hon stack med ord till ord i
hans ömtåligaste känsla: hans högmod, och hon gjorde det så elegant, att
hon själf stod oantastlig.
Som ett rasande djur, med ridpiskan ännu i handen efter ridten, kom han
in till Gunvor. Han hade träffat Märta, som ridit med honom ända till
Bragehalls parkgrindar och där lämnat honom med en nästan hjärtlig
hälsning till »stackars lilla Gunvor!»
Han hade icke knackat. Nu slängde han igen dörren efter sig, så att det
rungade.
-- Hvar är du? röt han.
Gunvor kom från sin sängkammare. Hon hade gjort toalett till middagen
och hade en svart spetsklänning. Armar och hals skimrade bländande hvita
mot det genombrutna tyget. Den blick, som mötte Haqvin, uttryckte mest
förvåning. Sådan hade hon aldrig sett honom! Han var kopparblå i
ansiktet, de runda ögonen tycktes sitta på skaft, halsmusklerna voro
onaturligt svällda, och ur munnen kom ett flåsande ljud.
-- Hvad är det? Hvad vill du? frågade hon.
-- Ställa dig till ansvar för din pliktförgätenhet, ditt skamliga
besudlande af mitt namn.
Hon märkte, hur vreden kokade inom honom, och att han knappt kunde styra
sig, och hon insåg, att han måtte blifvit djupt kränkt, efter han talade
i så hög ton.
-- Vill du ej försöka lugna dig, Haqvin. Det är dina beskyllningar, som
äro skamliga, och jag ämnar inte tåla dem.
Rak och orädd stod hon framför honom? Hennes ögon undveko ej hans
ursinniga blick. Ett fint, ömkande leende flög öfver de mjuka läpparna.
-- Slinka!
Ordet föll ej hastigare än snärten af ridpiskan, hvilken med ett
hvinande slag skar luften och träffade hennes högra arm.
Hon blef gråblek och slöt hårdt munnen om det skrik, hvilket smärtan
ville aftvinga henne. Utan ett ord gick hon fram till klocksträngen; med
handen om den, stannade hon.
-- Gå, gå genast, sade hon, eller jag tillkallar tjänstfolket!
Haqvin hade ej märkt hennes afsikt; nu stod han med ens som lamslagen.
List förstod han sig ej på, brutalt våld var hans enda vapen. Vreden
liksom stockade sig och stelnade inom honom; den kunde ej finna flera
uttryck; han kände endast en vild lust att slå och slå, sak samma hvem
eller hvad det träffade. Han ville krossa, förstöra, bryta sönder, på
annat sätt kunde han ej återvinna sitt lugn. I skummande förbittring
grep han tag i en stol och slungade den mot golfvet.
Gunvor släppte klocksträngen; hon blygdes för att visa tjänstfolket
detta vanvettiga utbrott, och underligt nog erfor hon icke själf någon
fruktan. I detta ögonblick splittrade han en statyett och strax därpå
hördes det skrällande ljudet af en krossad lampkupa. Skulle hon försöka
tala vid honom?
-- Haqvin!
-- Tig! Han gick med knutna händer emot henne, i denna dag skall jag
köra ut dig ur mitt hus.
Hon rätade upp sig.
-- Jag går frivilligt. Nu har du brukat våld, och ingenting i världen
skall förmå mig att stanna efter detta. Du har begagnat de råaste ord;
du har förspillt hvarje skymt af min aktning, och hvarken hot eller
böner förmå något öfver mig.
Hans drag slappades plötsligt. Det låg något krypande och fegt i hans
blick, när den nu höjdes mot henne. Skulle hon gå? Nej, det fick ej ske,
då miste han ju med ens allt sitt goda; den tanken kylde mer än allt
annat af hans blod. Och för resten -- han unnade henne inte åt någon;
hon var hans och skulle förbli det. Hvad hade han sagt, som hon behöfde
taga så hårdt? Han hade möjligen förgått sig, men fruntimmer och barn
straffades bäst med kroppsaga, och hon kunde väl tåla, hvad många inom
hans släkt endast funnit sig väl af. En hustru skulle vara ödmjuk och
underdånig, och gjorde hon snedsprång, finge hon också sota för dem. Det
kunde inte hjälpas.
-- Är det sant, att Eric Gyldenlo är din älskare? frågade han morskt.
Nu skulle hon väl böja sig.
Gunvor såg honom fast och djupt in i ögonen.
-- Nej, det är inte sant, sade hon, men jag älskar honom, och jag hoppas
bli hans hustru en dag. Detta hade jag tänkt säga dig snart, ville
blott, att någon tid efter farmors död skulle förflyta i lugn, då jag
visste, att du aldrig godvilligt skulle gå in på en skilsmässa.
-- Nej, det ger jag aldrig mitt samtycke till, afbröt han.
-- Nu måste du. Du har själf genom dina förolämpningar drifvit det
därhän.
-- Hvem kan tvinga mig?
-- Lagen.
-- Hå, hå, då skulle du skaffat vittnen till det här.
Gunvor skiftade färg, men sade stolt:
-- Du ämnar väl inte förneka dina handlingar?
-- Jo, visst fan tänker jag det.
Hon lade händerna mot tinningarna. Det gick rundt i hennes hufvud. Fanns
det då hvarken lag eller rätt för henne; var hon i denne mans våld lika
obönhörligt som en fånge i sin vaktares? Men hon ville ej låta sig
underkufvas. Han skulle ej ens en minut tro, att han ägde makten.
-- Haqvin, sade hon, hvarför vill du fortfarande kedja oss samman? Ha vi
ej båda lidit nog i detta olycksaliga äktenskap? Gif vika utan strid, ty
jag måste ha min frihet. Om intet annat hjälper, så lämnar jag som en
rymling ditt hus.
-- Och hvar skall du taga medel ifrån?
Hon studsade öfver detta grofva hån. Detta vågade han slunga ut mot
henne, som fört millioner till honom.
-- Jag skall veta att skaffa mig, svarade hon kort.
-- Och jag skall veta att hindra dig.
-- Det kan du inte.
-- Vi få väl se!
-- Haqvin, var barmhärtig! Förstår du, jag begär ingenting annat af dig
än min frihet! Min förmögenhet må du behålla. Jag skall nöja mig med en
bråkdel, allt det andra är ditt, allt, hör du!
Hon sträckte upp armarna emot honom, förtviflad, anropande honom som om
sitt lif, och visst gällde det hennes lif -- mera än det: hennes
människorätt.
Han besinnade sig. Detta vore kanske ingen dum lösning! Så bråkig som
hon blifvit på sista tiden, vore det kanske lika bra att vara henne
kvitt. Han sade långsamt, med sin vanliga flegma:
-- Och om jag skulle gå in på detta, så lofvar du att inte krångla mer,
inte ställa till något spektakel för flickans skull ...
-- För Hillevis skull?
-- Ja; hon stannar naturligtvis hos mig.
-- Mitt barn! Tror du, att någon makt på jorden kan förmå mig att afstå
från mitt barn?
-- Det rör mig inte. Hon stannar här.
-- Haqvin, du kan inte vara så grym!
-- Jo, det kan jag. Hon hör Bragehall till. Henne släpper jag inte. Och
skall lagen afgöra emellan oss, så får _jag_ henne och inte _du_! En
hustru, som förlöper man och hus!
Gunvor stönade sakta; hon kände det, som hjärtat rycktes ur hennes bröst
vid tanken på att hon skulle afstå ifrån Hillevi. Det kunde hon icke.
All styrka öfvergaf henne; vapnen föllo ur hennes händer, hon hade intet
mer att våga eller vilja. Barnet var den enda segrande. Ett litet,
oskyldigt barn afgjorde tre människors öde.
Hon såg ej på Haqvin, och hennes stämma hade mist all klang, när hon
sade:
-- Utan mitt barn kan jag inte resa, hellre då en lifslång olycka, och
det är det enda du skall ge mig. Nu har jag bara ett mål: att skydda min
dotter, så att ej också hon en gång drabbas af mitt sorgliga öde.


TOLFTE KAPITLET.
Befrielse.

Det var underligt, hvilket intresse allt från Bragehall med ens fått,
sedan ordet skandal blifvit förknippadt med det gamla slottets historia.
Särskildt mönstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras
grefvinnor lefvat, men när man nu drog fram deras minne i ljuset, sken
det hvitt som en helgonlegend. Det _måste_ vara så, för att dagens
händelser skulle förefalla ännu mer syndigt svarta.
Auktionen på Lögenäs och gårdens försäljning till underpris, men mot
kontant betalning, satte också myror i hufvudet på folk. Tänkte
verkligen Eric Gyldenlo på fullt allvar draga sina färde? Då gick det
väl bref eller bud mellan de älskande? Det fanns alltid möjligheter för
att få veta sådant, och Bragehalls postväska var -- figurligt taladt --
alltid fylld af onda ögon på sin färd fram och åter. Men de onda ögonen
spanade förgäfves. Icke ens Märta Edelcronas genomträngande blick,
hvilken gnistrade af hämndlysten svartsjuka, kunde upptäcka en hemlig
korrespondens, och det korsförhör hon anställde med Nilla beträffande
grefvens vistelseort och planer, tjänade heller ingenting till. Nilla
var alltför ledsen att ej ha några upplysningar åt nådig fröken, men
grefven hade tegat och packat och rest och inte låtit höra af sig sedan.
Så småningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen
vind rör till vågsvall. Och en del började till och med taga parti för
Gunvor, som gick där så blek och allvarlig lik en liten tynande
klostersyster i sin svarta dräkt. Sedan sin allra första ungdomstid hade
hon egentligen aldrig varit förtrolig med någon, aldrig känt sig
hemmastadd i denna atmosfär af uppblåst högmod och ytlig, pretentiös
bildning, och nu drog hon sig mer än någonsin tillbaka, inte skyggt och
ödmjukt, utan med en suveräns förnäma otillgänglighet.
Haqvin, som efter farmor Eidens död tillät alla sina sämre egenskaper
att få fritt spelrum, förde ett så utsväfvande lif, att han nästan ingen
enda afton gick redig till sängs. Kusken och betjänten brukade merendels
få släpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, när han på natten kom
hem från någon orgie. Och när den lallande röstens eko ljöd genom
korridorerna, vaknade flera af trotjänarna och lyssnade förfärade. Detta
rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras
husbonde hade detta olycksaliga rusbegär i arf efter sin egen farmor,
som pantsatte och försålde allting för att kunna uppköpa spritvaror. De
mindes, att hon ej hållit sig för god att gå ned i drängstugan och tigga
sig till brännvin, när hon ej kom åt det på annat sätt. Och nu skulle
det väl gå lika illa med grefve Haqvin, när inte fru Eiden längre satt
vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt öfver honom, ledt honom,
som om han varit ett barn.
Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer än man
ringaktade honom för hans simpla nöjen. Naturligtvis var det hans
hustrus fel! Hon var icke sådan hon borde, gick där stel och kall, ingen
man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han sökte sällskap utom
hemmet i kretsar, där en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man,
men det hade varit Gunvors skyldighet att med ömhet och böner hålla
honom tillbaka.
Gunvor log trotsigt och stolt åt dessa anspelningar. De visste ej, hvad
hon hade att kämpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara
hemligheten, skulle de aldrig få veta hennes lidanden. Det förödmjukade
henne att nödgas anförtro sig ens åt tjänarna, men när Haqvin, som nu
ofta hände, druckit för mycket, blef han alldeles vild och ställde till
scener, som skrämde hela huset.
Gunvor hade aldrig föreställt sig, att denna tröga, godmodiga människa
kunde bli sådan; hon förstod ej, att det gräsliga arf, han som ett
slumrande frö hittills burit inom sig, nu, när han var fullt obevakad
och lämnad åt sig själf, utvecklats till en härjande passion.
Rysande sköt hon regeln för sin dörr, när hon midt i nattens tystnad
väcktes af skränande sång eller ojämna, släpande steg. Det hade händt,
att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta
ansträngning kunnat värja sig för hans öfverfall. Hon tyckte, att hösten
och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ändlöst lång, och om
nätterna låg hon sömnlös, rufvande öfver sin tröstlösa tillvaro. Från
Eric hade hon ej haft någon underrättelse, det var som han velat utplåna
sig ur hennes minne, tänkte hon sorgset, och kanske var detta bäst;
hennes bojor kunde ingen lossa. När våren ändtligen kom, blef den henne
endast en ny plåga. Den medförde tusen minnen från hennes korta
lyckotid. Hon kunde ej se på de knoppande träden, de uppspirande
blommorna, utan att hennes ögon fylldes med bittra tårar. Den glada,
unga naturen blef för henne en graf. Hon betraktade den endast med
oändlig saknad och vemod.
I maj gaf löjtnant Forner med fru middag för sina grannar och vänner.
Haqvin och Gunvor voro också bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest
helst undandrog sig allt umgänge, då hon ej kunde vara säker att icke
behöfva blygas för sin man, hade ej kunnat motstå denna invitation.
Claës Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vänner, kanske kunde
hon här få veta något om den älskade.
Värden själf förde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep
Gunvor, när hon lät sin blick glida öfver de många vinglasen vid hvarje
kuvert. De stodo där som en väntande fiendestyrka, tyckte hon, och den
gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gäckande
irrsken. Från glasen såg hon öfver mot Haqvin, som på de sista månaderna
pöst ut till en nästan oformlig massa; hans kinder hängde slappa, och
under de matta ögonen lågo stora, gulaktiga fettpåsar. Han hade åldrats;
af det ljusa håret funnos endast några tunna strån kvar, pannan var