Ädelt vildt: En familjehistoria - 13

Total number of words is 4774
Total number of unique words is 1580
30.2 of words are in the 2000 most common words
41.4 of words are in the 5000 most common words
46.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
till länstolen, där barnet satt och lallade med sin entoniga, låga röst
och med sitt skrämda, frånvarande uttryck i ögonen.
-- Gå, sade hon till Bolla, gå genast! Vill ni, innan ni far, ta farväl
af er lille gosse, skall jag underrätta er om, hvar han är. Adjö!
Bolla tog i låset, men vände sig om igen. Det hade kommit ett mildare
drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad:
-- Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hållit å'n; men
nu har jag allti' fått skäms för'n, så grefveson han ä'. De' rår väl
inte pågen för, men de' kan inte hjälpas, att han får lida för'et.
Grefvinnan blir nog snäll emot stackar'n.
Det kom något vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var så mycket,
som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej längre kunde behärska
sig; med ett utbrott af vild, omåttlig sorg lade hon sig på knä framför
barnet och grät högt.
Bolla gick tyst ur rummet. När hon kom ned i köket, sade hon endast
kort:
-- Nu har jag sett en Guds ängel.
* * * * *
Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med
sinnet mättadt af de rikaste naturstämningar. Han tyckte, att värld och
människor och skogen först och främst voro en underbart härlig saga, och
han längtade efter att taga Gunvor i sin famn och säga henne alla de
ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af små glada klockor.
Han hade tänkt på henne med all denna beskyddande, smekande ömhet, som
var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka öfver att känna
sig så sund och kraftig. Kanske var hans hälsa ej så angripen, som han
ibland föreställde sig. Det vore ju möjligt, att hans nerver endast
behöfde stålsättas, och att han kunde stärka dem med ett ordnadt, lugnt
lif. Han hade aldrig förut känt ett hems behag, aldrig haft någon trygg
och vänlig stamort, nu skulle han säkert lefva upp igen, få friskt blod
och friska tankar.
Hvad han önskade det, hur den lyckan hägrade för honom att känna
musklerna hårda, senorna spänstiga, och det var ej blott för sin egen
skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var också för henne, hans
varma lilla Gunvor. Henne, som han älskade med det bästa inom sig, och
öfver hvars väg hans kärlek ville så gyllene solsken.
-- Hvar är grefvinnan? frågade han Mari, som han mötte i vestibulen.
-- Hon är i sina rum.
-- Redan! Klockan är ju bara tio.
-- Ja, grefvinnan var visst trött.
-- Har det händt något ledsamt, Mari?
-- Ne-ej.
-- Du drar på det, hvad är det?
-- Snälla grefven, det -- det kan jag inte tala om.
Eric gjorde en knapphändig toalett och skyndade till Gunvor. Hans friska
stämning var som bortblåst; en nervös oro jagade hvarje hans rörelse och
skälfde i hans röst när han ifrigt bad:
-- Öppna, min älskade!
Det hördes ej ett ljud där inifrån.
-- Gunvor, du käraste, gör mig inte förtviflad, låt mig komma in!
Dörren öppnades. Gunvor stod framför honom; den släpande
morgonklänningen föll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon
hade tagit ned håret; i en tjock fläta låg det nedåt ryggen. Det syntes
på det upprörda ansiktet, att hon gråtit mycket. Han ville draga henne
intill sig, men hon sköt honom sakta tillbaka.
-- God afton, Eric -- och god natt. Vi få talas vid i morgon.
Han studsade. Och det var, som om all glöd plötsligt slocknat inom
honom.
-- Hvad menar du? frågade han tonlöst. Jag har längtat efter dig hela
dagen, saknat dig, drömt om den härliga stund, då du skulle hvila i mina
armar, du, min egen älskade hustru!
Hans blick sökte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motstå, men nu
erinrade hans ögon henne endast om en annans, en stackars liten idiot.
Hon ryste.
-- Det är bäst du går nu, sade hon; i morgon ...
-- Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte säger mig, hvad det är
som plågar dig. Hvarför vill du uppskjuta det?
-- För din skull.
All den innerlighet hon hyste och alltid skulle hysa för honom, beginge
han också de gröfsta brott, bröt fram i dessa ord. Hon visste, att hon
hade oändligt mycket att anklaga honom för, att han svikit deras kärlek,
just när han själf ärligt och fritt sagt henne, hvad hon var för honom,
och hon hade hela dagen kämpat mot sin stolthet, men hur hon än velat
döma och afvisa, alltid hade förlåtelsen och hängifvenheten ropat högre
inom henne. När han nu stod framför henne, undrande, sorgsen, men med
hela sitt väsen åtrående hennes kärlek, betygande sin, blef striden än
hårdare inom henne. Hur skulle hon kunna låta honom gå? Hon älskade
honom så att allt annat blef dödt omkring henne. Han var lifvet själft,
det hon drömt om och längtat efter i långa år: det felande, ångrande,
fattiga, rika -- härliga lifvet.
-- För min skull, Gunvor? upprepade han hennes ord. Nej, älskade, vill
du göra något för mig, skall du låta mig taga dig så varligt och stilla
i min famn, som man vyssar ett litet sjukt barn; du skall låta mig kyssa
dina stackars förgråtna ögon och smeka dina kinder röda. Här är jag,
Gunvor, kan du neka?
Han stod plötsligt långt inne i rummet, och i nästa minut hade hon
lindat sina armar hårdt om hans hals och tryckt sin kind mot hans.
-- Eric, Eric, hvad jag älskar dig!
Hennes lidelsefulla, feberaktiga ömhet oroade honom. Han ville sätta
henne på sitt knä, men hon afvärjde det. En sekund stod hon stilla, med
sitt hufvud mot hans skuldra. Så tog hon sakta hans hand och förde honom
in i sin sängkammare, fram till en liten, improviserad bädd, där lille
Erik låg och sof med det stora hufvudet tungt nedpressadt i den mjuka,
spetsprydda kudden.
Han stirrade länge oafvändt på gossen; en askfärgad skiftning drog
snabbt öfver hans bleka hy, och med ett tröstlöst stönande satte han
händerna för ansiktet.
-- Mitt barn, mumlade han brutet. Min lille gosse!
Gunvors bitterhet, hennes egna själskval försvunno, förintades vid
åsynen af Erics gripande smärta. Hon kunde ej förklara, hvarför han nu,
efter att förut fullständigt ha glömt barnets existens, tycktes
förkrossad af samvetsförebråelser; hon gjorde inga vidare frågor; att om
möjligt göra slaget lättare för honom blef hennes enda sträfvan. Men han
hörde henne inte. Oafvändt såg han på detta lilla väsen, som nu i sömnen
tydligare än någonsin liknade honom drag för drag, men det var ett
själlöst uttryck, ett fånigt leende öfver gossens ansikte, som
bekräftade, hvad Bolla för länge sedan i ett bref sagt Eric; barnet var
idiot. Han hade hittills tänkt så föga på detta barn, det hade aldrig
kommit en enda sträng i hans själ att vibrera. Förhållandet med Bolla
var ju endast en lättsinnig lek, och Eric Gyldenlo hade aldrig hört till
dem, som beräkna följderna af sina handlingar. En vacker flicka och en
vacker blomma vid vägen var för honom detsamma. Men nu, när det lilla
vildskottet funnit väg till Gunvor, led han så som aldrig förr; det gafs
icke en känsla inom honom, som ej råkade i uppror, och som herre öfver
dem alla satt hånet och pekade på hans ljusa drömmar, dem, som dagen
gifvit. Nu voro de spillror, det fanns ingenting helt inom honom. Han
tyckte han kunnat trampa på sig själf som på vägens grus.
Gunvor lade sin arm på hans skuldra, och med en röst, som genomträngdes
i hvarje tonfall af hennes kärlek, sade hon:
-- Jag tog honom till mig, därför att han var _din_ son.
Han såg på henne. Det var det djupaste deltagande och den mest dyrkande
tillbedjan i denna blick.
-- Gunvor -- han föll på knä och lade hennes händer öfver sina ögon --
om du anade, hur ångerns tårar bränna. Jag ber dig inte förlåta. Säg
blott, om du vill, att jag skall gå för alltid.
-- Du käre, skulle du gå? Då först blefve det sorg utan tröst i mitt
lif.
-- Men om du en dag inser, att jag hade rätt när jag sade: »Jag är dig
inte värdig!»?
-- Aldrig skall jag inse det. Och för hvarje gång något af det förflutna
vill skilja oss åt, lofvar jag att ärligt säga dig det. Eric, du är mig
så kär, det låter så fattigt i ord, men det är min största rikedom.
Han reste sig och drog henne intill sig.
-- Gunvor, barn, hvad skall jag ge dig, när det ej kan bli fullödig
lycka? Du är det skäraste och vackraste lifvet fört till mig, och aldrig
har jag bättre än i afton förstått, att mitt största nidingsdåd kanske
var det att uppsöka dig igen.
-- Om du inte sökt mig, hade jag kommit till dig. Älskade, det var
kanske min längtan, som dref dig till Rom. Ibland drömmer jag det, och
det gör mig så lycklig.
Han kysste hennes panna.
-- Du hvitaste lilla blomma med alla dina hvita tankar, sade han ömt.
De sutto till långt in på natten hand i hand och talade samman. Så
skonsamt, som hade hon varit rädd för hvarje störande ord, berättade
Gunvor om Bollas besök, och de kommo öfverens att skicka lille Erik till
en berömd utländsk vårdanstalt, där det kunde finnas möjlighet för hans
tillfrisknande.
-- Men vi skola inte skicka honom ifrån oss, som den, man aldrig vill se
mera, sade Gunvor, det menar du väl inte, Eric?
-- Vill du verkligen bry dig om barnet, Tankefrid?
-- Ja, visst vill jag det!
Hennes röst darrade lindrigt, men hon ville vara modig för hans skull.
Aldrig skulle hon glömma den dödssjuka blicken hon nyss mött ur hans
ögon, och hon tillade, upprördt, men innerligt:
-- Tänk, om han en dag blefve alldeles frisk, du! Vi skola hälsa på
honom en gång om året. Stackars liten, hvem vet, hur han känner det!
Eric tryckte hårdt hennes hand.
-- Om det funnes många sådana kvinnor som du, skulle eländet i världen
minskas, sade han tacksamt.
-- Gif hvarje kvinna rätt till en stor kärlek, och hon skall bli god,
sade Gunvor allvarligt. Den människa, som får och kan älska helt, går
mot sin bästa utveckling.
Det blef så stilla i det månljusfyllda rummet efter dessa ord. De ljödo
som en adventets heliga klockklang i bådas sinnen, och aldrig hade de
varit hvarandra närmare än nu i förstående och tillgifvenhet.


FEMTONDE KAPITLET.
I nöjenas hvirfvel.

Strax på nyåret foro Gyldenlos till Stockholm för att deltaga i
säsongens festligheter. Hillevi lämnades kvar på Bragehall i mamsell
Beat-Sofis och en lärarinnas vård.
Märta Edelcrona, numera öfverstinnan Elgclou, gjorde visit i Stockholm
hos Gunvor en af de första dagarna. Hon var mera pikant vacker än
någonsin och tycktes glömt bort all hätskhet. Tvärtom var hon mycket
hjärtlig och gjorde Gunvor tusen förslag om hur de tillsammans skulle
roa sig. Hon var bekant med alla i societeten, och hon erbjöd sig att
presentera Gunvor i flera familjer.
-- Det tycker jag är min rättighet, sade hon. Jag är ju en af dina
äldsta vänner.
-- Men vi kommo mycket långt ifrån hvarandra en tid, anmärkte Gunvor
reserveradt.
Hon hade nu så länge varit ifrån societetens parfymdoftande, ytliga
elegans, att hon kände sig främmande för alla de hala fraserna. Märtas
öfversvallande vänlighet hyste hon ej heller mycket förtroende till, och
hon såg helst, att hon ej kom för flitigt i beröring med sin forna
väninna.
Märtas klingande skratt besvarade käckt hennes stela yttrande.
-- Ma très chère, du gör mig väl aldrig den äran att fortfarande vara
litet svartsjuk på mig? sade hon, och hennes bruna ögon glittrade
skälmaktigt. Det skall du inte göra dig besvär med. Jag var visserligen
mycket svag för Eric en tid, men nu tycker jag -- pardon! -- att han
åldrats betänkligt, och så är han inte så glad som förr. Han passar inte
alls längre för en liten skymningsflirt. Du har uppfostrat honom för vår
Herres allra klaraste dagsljus, söta Gunvor.
-- Tycker du, att Eric ser klen ut? frågade Gunvor oroligt.
-- Å nej, inte för att ha studerat lifvet så grundligt som han gjort.
Det afsätter ju alltid sin stämpel. Han ser ut, som om han hade mesta
lust på ett väl dukadt bord och sedan en bekväm stol. Fruntimren tyckes
han inte sentera längre. Jag skall visst ha honom till kavaljer på
middagen hos Mårds i morgon. Du får bestämdt hjälpa mig fundera ut något
samtalsämne.
-- Nej, så omöjlig har han inte blifvit, sade Gunvor med ett tvunget
skratt.
Hon tyckte, att det fanns en stickande udd i Märtas vänliga ord, och det
plägade henne mera än ärlig fiendskap skulle gjort.
Vid middagen berättade hon för Eric om Märtas visit.
-- Jaså, hon har varit här? sade han. Jag träffade henne ute som
hastigast. Hon ser charmant bra ut.
-- Ja -- å, Eric -- hon räckte honom handen öfver bordet -- _nu_ är jag
rädd för det förflutna.
-- Personifieradt af den vackra öfverstinnan? -- Han log muntert och
skakade pojkaktigt hennes hand. -- Ja, hon är farlig, du!
-- Du får inte skämta bort detta, Eric! Jag _är_ rädd. Ser du, jag kan
aldrig ens på lek gå ifrån dig till en annan. Min natur är inte sådan.
Men du, du har ju lekt hela ditt lif.
-- Ja, oförsynt! Det var väl, att det i de flesta fall alltid fanns
någon hygglig karl, som åtog sig att lappa ihop det lilla flickhjärta,
jag i lekens yra rispat.
-- Eric!
Han höjde öfvermodigt sitt fyllda vinglas.
-- Din skål, min skål, alla vackra flickors skål!
Gunvor lät sitt glas stå orördt och lutade sig tyst tillbaka mot stolens
ryggstöd. Han följde intresserad hennes lifliga minspel, så kastade han
serveten och kom fram till henne.
-- Hvarför ser du spöken?
Han lade sina händer ömt om hennes hufvud och böjde det bakåt, så att
han kunde blicka henne djupt in i ögonen.
-- Därför att jag tror på dem -- ibland, sade hon.
-- Utan skäl.
-- Hvem vet?
-- Nå ja, jag lofvar ingen storartad botgöring i säck och aska, dygd och
Herrans förmaning. Tar nöjet mig till sin bror och vän en stund, vill
jag ha lof att glömma lagen och profeterna och njuta utan ansvar. Låter
det som en hädelse i min allra käraste lilla väns öron?
-- Får du då aldrig nog af njutningar, Eric?
Han skrattade och satte sig på sin plats igen.
-- Minns du, hur det står i visan, Gunvor? Han gnolade:
»Säg, blir ni då ej fullärd en gång?
Säg, vill ni tyda ut fåglars sång?» --
»Bah, detta för mig en småsak är;
jag konsten att lefva lär.»
När Eric var vid detta lynne, visste Gunvor, att hon slutligen måste ge
sig, slå in i hans stämning och taga allt lika lekande och lätt. De
rasade därför snart som två barn och brydde sig ej ens om att taga
hänsyn till hvad jungfrun, som passade upp vid bordet, tänkte om så
tokigt herrskap.
Eric hade en egendomlig uthållighet, så länge ett nöje varade, men han
brukade skämtande förklara, att det var godt ingen såg på trasan, när
den nästa morgon lades i byken. Och på förmiddagarna var han i allmänhet
så trött och nedstämd, att han helst höll sig på sina rum.
Det var en oafbrutet glidande ström af fester de kommit in i. Eric
tycktes finna detta alldeles i sin ordning och ville ej höra talas om
att de någonsin skulle skicka återbud för att i stället hvila. Voro de
ej bortbjudna, köpte han biljetter till någon teater eller konsert och
arrangerade sedan en liten lukullisk konstnärssupé för några få utvalda.
Vid dylika fester kunde han slösa bort stora summor på en
dekorationssak, en blomsteruppsats eller någon fin öfverraskning, som
kunde höja stämningen. Bland unga konstnärer trifdes han bäst; där kunde
hans sprudlande öfverdåd eller veka drömmeri få just den rätta
omgifningen, och han var aldrig hellre wohlthäter än vid dessa animerade
tillställningar.
Gunvor däremot kände sig knappt mera hemmastadd i denna societet än i
den högförnäma, dit hon eljest hörde. Konstnärsjargongen plågade henne,
och de kvinnliga artisternas fria manér föreföllo henne affekteradt
själfständiga. Den mest feterade var en ung finska, Saima Iilainen, och
henne hade Eric presenterat för flera inflytelserika personer.
Hon hade en liten, mycket anspråkslös ateljé uppe i Södra bergen.
Kamraterna kallade den »Fågelboet» och styrde gärna kosan dit upp för
att prata bort några timmar. Skrymmande möbler besvärades man ej af;
några braskuddar, en bänk i fornnordisk stil och ett bord voro det
hufvudsakligaste. Eric trifdes här förträffligt, och en dag berättade
han Gunvor, att han var trött på alla nöjen. De voro idiotiska. Nu hade
han lust att arbeta.
-- Hvad skall du då taga dig till? frågade hon leende.
-- Jag skall lära mig måla.
-- Nu, när vi redan äro i mars, och i början af maj skola vi väl resa
hem till Bragehall.
-- Ja, antagligen, men det hindrar inte. Jag kan sannerligen inte motstå
Saima Iilainens konst. Den är mästerlig.
-- Och hon själf är så tilldragande, anmärkte Gunvor torrt.
-- Ja, vore hon ful och disgraciös, kunde hon inte måla, som hon gör,
försäkrade han trovärdigt, och att jag skulle se åt henne då kan du väl
inte begära.
-- Nej, du är skönhetssjuk, men, Eric, har du tänkt på hur det skall
bli, när vi bli gamla, när du inte har någonting att se på hos mig?
-- Då får jag väl blunda och kyssa minnet.
-- Du har blifvit så glad och sorglös här i hufvudstaden. Jag känner
knappt igen dig. Är det konstnärsluften, som har en sådan makt?
-- Jag vet inte -- och sorglös är jag väl knappt, sade han med plötsligt
vemod; skall jag vara fullt ärlig, så är det, som glädjen ständigt
flydde mig, och jag vill hålla den fast. Hur skulle jag, de tusende
äfventyrens farande sven, kunna sitta och surna i kakelugnsvrån?
Gunvor smekte hans starkt gråsprängda hår.
-- Du hade en tid så brinnande lust att göra dig nyttig, sade hon
stilla. Minns du alla dina planer?
-- Ja då, jag minns dem från alla de framfarna åren. Det kunde bli ett
präktigt bål af allt detta drömmens virke. Tankefrid, du käraste, slunga
mig ej just nu rakt i flammorna af mitt förspillda lif! Låt mig tro, att
jag ännu har en fotsbredd verklighet att trampa!
Han lade hufvudet i hennes knä och lät henne söfva hans tankar med
smekningar.
* * * * *
I april skulle det bli stor konstnärsfest på Grand Hôtel, och Eric hade
varit mycket ifrig att få veta, hvilken dräkt Gunvor skulle ha, men hon
försäkrade muntert, att det skulle roa henne att mystifiera honom.
-- Men om jag gör dig min kur då? sade han, ty, ser du, på dylika fester
är ordet fritt.
-- Om du väljer mig bland hundra, så beseglar du själfmant ditt öde,
sade hon skrattande.
-- Men skall inte hela aftonen bli en missräkning för dig, om jag inte
finner dig?
-- Jo, troligen, men jag får löpa risken.
Hon hade bestämt sig för en sagokostym, prinsessan Svanhvit, och när
maskeradaftonen kom och hon stod iförd sin hvita guldbroderade dräkt med
den skira slöjan öfver det utslagna, mörka håret, log hon af glädje
öfver den fagra bild spegeln återgaf. Hon kunde visserligen ej kokettera
och jonglera med lockande ord, som flertalet af de andra; hon skulle
aldrig lära sig, att skämtet var som fradgan på en dryck -- ett intet,
som dock fyllde i nöjets bägare, men glad kunde hon vara, och hon skulle
helt säkert ej bli glömd af honom, fröjdens furste. Hon visste, att
Märta Elgclou och Saima Iilainen skulle komma på festen, och utan att
hon strängt taget var svartsjuk på någondera, tyckte hon dock, att det
var ett slags oroande obehag, att de denna kväll skulle ha
karnevalsupptågens rätt att draga Eric till sig.
Märtas kostym hade hon under tysthetslöfte fått se. Det var en praktfull
drottningen af Sabadräkt, som passade ypperligt till Märtas sydländska,
yppiga skönhet. Hon tog sig magnifik ut i den djupt urringade
sammetsroben med färg som af eldigt vin. På de nakna armarna slingrade
sig guldormar med gnistrande rubinögon, och upp mot halsen kröp en liten
djärf smaragdödla.
Hon och Gunvor skulle åka tillsammans, och Märta pratade lifligt under
färden. När de sedan i toalettrummet ordnade sina kostymer och påtogo
masken, sade hon skrattande:
-- Du ser ut som oskulden, Gunvor, en illustration direkt hämtad från
barnkammarsagorna. Det är nästan förmätet af ett världens barn att våga
nalkas din svanehamm.
Gunvor svarade ingenting; hon sökte bland de många damerna efter Saima,
men troligen var den unga konstnärinnan ej kommen än. Att hennes egen
apparition väckt allmän beundran, märkte hon, liksom att Märtas ståtliga
gestalt ådrog sig många afundsamma blickar. Skulle det bli de två, som
täflade om priset som festens drottning? Hon längtade att få se Eric,
möta hans blick strålande emot sig med detta ljusa skimmer den alltid
fick, när han såg och hörde något vackert.
Hon upptäckte honom ej genast, när de kommo in i den långa filen af
sällskapsrum, där damernas utsökta, färgstarka dräkter liksom fyllde
hvarje vrå med orientaliska visioner. Herrarna däremot voro endast
undantagsvis kostymerade. Dominos och röda frackar aflöste hvarandra och
gåfvo en dunkel bakgrund åt det lysande, kaleidoskopiskt rörliga vimlet.
-- Där har du din man, hviskade Märta plötsligt, där, vid pelaren; han
står alldeles ensam, det ser ut, som om han sökte någon; förmodligen
dig, ma chère!
Det trodde Gunvor knappt; hvarken henne eller någon annan särskildt,
snarare då den glädje han talat om, att han i det längsta ville
fasthålla, men som flydde honom. Hon hade så gärna velat gå fram och
hviska ett smekande ord i hans öra, men då skulle han troligen, trots
den förställda rösten, mask och förklädnad, känna igen henne; det var
för tidigt.
Hon lät sig ryckas med af det omgifvande stimmet, pratade och skämtade
med sina tillfälliga kavaljerer och hade redan till första dansen en hel
svärm af beundrare omkring sig. Eric hade också flyktigt närmat sig
henne, men dragit sig tillbaka igen.
Hon såg honom först senare på kvällen, då han uppsluppet kurtiserade
Märta, som tycktes ha mycket roligt åt denna frivola hyllning. När
Gunvor passerade, hörde hon honom fråga:
-- Hvem är den lilla prinsessan Svanhvit? Hon har väl ej förirrat sig
från ers majestäts hof? Där förekommer nog knappt så höghalsad dygd.
Märtas skratt klingade obehagligt utmanande i Gunvors öron, men hon
uppfångade ej hennes svar. En herre bugade sig i detsamma och anhöll om
en dans.
Gunvor lät ej bjuda upp sig till supéen; hon var redan trött på detta
sorl, detta oförsynta tummande på känslor, snuddande vid den yttersta
gränsen af det passande. Hon undvek att möta sina kavaljerers glänsande,
lystna blickar och tänkte just draga sig undan till toalettrummet för
att hvila och andas ut i tystnaden, då hon från en af salens konstgjorda
grottor hörde ett egendomligt, vemodigt klingande spel. Det var en
melodi hon aldrig hört förr; den klagade och susade som höstvinden genom
furuskog, den drog som suckar öfver djupa vatten och dog slutligen hän i
ett dämpadt ackord. Endast ett instrument kunde frambringa dessa
sällsamma toner; det måste vara en kantele, det finska folkinstrumentet.
Gunvor hade blott hört det en gång för länge sedan, men aldrig kunnat
glömma intrycket däraf. Också nu stannade hon utanför grottan, betagen
af dessa mjuka, vaggande ackord, längtande, att musiken skulle börja
igen. Hon stod lutad mot en pelare, hvilken var omgifven af en hel
grandunge. Här kunde hon få vara ostörd. Ingen skulle tänka på att någon
krupit in i denna vrå, hvilken egentligen bildade ett slags
fonddekoration af dunkelgrönt, som skulle framhäfva de lysande
kostymerna ännu bättre. Gunvor tog af den hettande masken. Å, det var
skönt! Hon ordnade en sittplats åt sig på en stubbe, och därifrån kunde
hon som bakom kulisser se in i grottan. De fleste hade begifvit sig in i
matsalen. Här var tomt och ganska svalt.
De två därinne hade också demaskerat sig. Saima Iilainens finska
bondflicksdräkt hade ingenting dekorativt. Färgerna rödt, svart och
hvitt föreföllo dunkla där inne i grönskan, och hon var inte alls
vacker, där hon satt, med sitt oregelbundna, mörkhyade ansikte belyst af
de kulörta lyktornas kombinerade sken. Nej, hon var -- inte alls --
vacker! Gunvor lät denna öfvertygelse än en gång glida som en tråd genom
tankarna, men den ville ej löpa så lätt längre, ty det fanns dock något
obeskrifligt tilldragande, en mjuk charme och en liffull, fängslande
intelligens hos den finska flickan. Hon hade lagt sin kantele ifrån sig
på bänken och lutade sig litet framåt, under det hon talade med Eric
Gyldenlo.
Han höll båda de små bruna, magra händerna i sina, och hans ansikte
uttryckte hela den impulsiva tjusning han erfor af Saimas sällskap.
Gunvor kunde ej höra, hvad de sade, men hon stannade dock kvar.
Omedvetet satt hon väl på vakt, fast hon visste, att det skulle verka
löjligt, om hon här ingrep. Eric hade ju sagt, att hon ej finge räkna
något i afton annat än som ett karnevalsupptåg. Bäst vore det, om hon
satte masken på och trängde sig in i deras ensamhet med en munter fras
på läpparna. Hon borde vara den lilla sagoprinsessan, som gled in med i
äfventyret, det vore en god idé ... Men den lilla hvita sidenmasken gled
ur hennes knä, och hon stirrade in i grottan, som om hon sett en
spöksyn. Eric hade dragit den lilla finskan tätt intill sig, just med
den smekande rörelse, Gunvor så väl kände; han kysste Saimas fuktiga
röda mun länge, så, som han också kysst henne, sin hustru, när hans blod
var varmt af längtan och hans själ sjuk efter deltagande ömhet.
Å, detta ... detta, var det ett karnevalsupptåg? Ett af lifvets många
förfärliga karnevalsupptåg, då man måste le ett förtvifladt
harlekinsleende åt sitt eget grundliga allvar? Hon ville ej längre se
dit in, men blicken fascinerades dock af scenen inne i grottan, af de
två, som i denna stund voro föremål för hennes starkaste känslor, ty
aldrig hade hon så hatat någon, som hon nu hatade Saima. Och för Eric
erfor hon nu och alltid samma osläckliga ömhet, samma oroliga fruktan
att, trots allt, ej kunna rädda honom undan njutningarnas och
lidelsernas mareld. Det hade icke varit hennes mening, och ändå slet hon
sig ur de snärjande granarna, ref sönder sig på en hvass ståltråd, fick
slöjan lösryckt af en gren och stod så plötsligt med blossande ansikte
och lågande ögon framför Saima Iilainen, som ännu höll sin ena hand i
Erics.
-- Grefvinnan Gyldenlo!
Den lilla finskan hälsade obesväradt och graciöst.
-- Gunvor! -- Eric reste sig. -- Utan mask?
-- Som du själf.
-- Ja, det blir outhärdligt varmt med masken på, inföll Saima med sin
låga, mörka altstämma, en kanteleton också den.
-- Jag kan inte konversera, sade Gunvor nästan brutalt. Jag har sett
allt, som nyss tilldragit sig här inne, och jag betraktar hvart ord från
er, fröken Iilainen, som en oförtjänt skymf.
-- Gunvor! sade Eric varnande.
Saima tog lugnt kantelespelet för att lämna plats på bänken åt
grefvinnan, så stod hon afvaktande.
-- Hvem är ni, fröken Iilainen, fortfor Gunvor utom sig, som mottar en
gift mans ömhetsbetygelser?
-- Hvem jag är? -- Saima knäppte sakta på instrumentet. -- En finsk
bondflicka, ers höghet. Jag kommer från Finlands skogar, där friheten
susar från granegällen, och där också vildfåglarna ha rätt att flyga.
-- Det är slut på maskeraden nu, sade Gunvor kort. Jag fordrar ett
allvarligt svar.
-- När blef prinsessan Svanhvit förvandlad till furie? frågade Eric.
Kära Gunvor, du gör dig löjlig med din vrede.
-- Jag begär aktning för mig och det namn jag bär, Eric. Och du har nu
själf valet. En af oss två skall ögonblickligen gå. Jag delar inte min
kärlek med någon, inte ens för en stund, och, som du väl kallar det, på
lek. Välj! Jag tvingar mig inte kvar, men ber du mig gå nu -- så vänder
jag aldrig åter.
-- Du tar detta för tragiskt, vännen min!
-- Välj!
-- Det behöfs inte, inföll Saima snabbt. Jag går själfmant.
Hon var för klok att ej inse, att hon här skulle bli den förlorande.
Eric räckte henne handen.
-- Förlåt, om jag låtit en ljus stämning och er kantele föra mig för
långt, sade han hjärtligt. Vi konstnärsnaturer äro och förbli
vildfåglar.
Hon nickade förstående. På Gunvors förolämpande ord svarade hon ej,
gjorde endast en lätt böjning på hufvudet för henne och gick, smidig och
rank.
-- Gunvor, hur kunde du ...?
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Ädelt vildt: En familjehistoria - 14
  • Parts
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 01
    Total number of words is 4626
    Total number of unique words is 1690
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    45.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 02
    Total number of words is 4856
    Total number of unique words is 1534
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    44.4 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 03
    Total number of words is 4623
    Total number of unique words is 1673
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 04
    Total number of words is 4684
    Total number of unique words is 1616
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 05
    Total number of words is 4651
    Total number of unique words is 1628
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 06
    Total number of words is 4735
    Total number of unique words is 1514
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 07
    Total number of words is 4930
    Total number of unique words is 1563
    33.8 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 08
    Total number of words is 4792
    Total number of unique words is 1625
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 09
    Total number of words is 4943
    Total number of unique words is 1565
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 10
    Total number of words is 4762
    Total number of unique words is 1592
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 11
    Total number of words is 4680
    Total number of unique words is 1587
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    42.7 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 12
    Total number of words is 4825
    Total number of unique words is 1542
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    43.3 of words are in the 5000 most common words
    47.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 13
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1580
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Ädelt vildt: En familjehistoria - 14
    Total number of words is 4492
    Total number of unique words is 1425
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    44.1 of words are in the 5000 most common words
    48.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.