Ädelt vildt: En familjehistoria - 07

på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en stund? frågade
hon med höjd röst.
Han såg upp.
-- Nu -- nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig.
Kommer du inte med, Eric?
-- Inte nu. Grefvinnan har varit så älskvärd att erbjuda mig sitt
sällskap i parken.
-- Jaså. -- Han tillade hviskande: -- Du, din spjufver, som aldrig kan
motstå kjoltyg.
-- Ring, Gunvor!
-- Hvad önskar farmor?
-- Min mantilj och hatt.
-- Skall farmor gå ut -- så sent?
-- Ja -- det är en skön kväll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en
stark arm att låna mig.
-- Både stark och villig, fru Eiden. Vore det frågan om att svänga den i
strid, skulle jag våga likna mig vid själfve S:t Göran.
-- Och mig -- vid draken då, ty prinsessans roll ger ni mig väl inte? --
Farmor Eiden log fint. -- Ädle riddare, bli hellre mitt stöd än min
fiende, så skall jag visa er, att jag inte är något ondt fabeldjur.
Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med
ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten henne, ty
kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och åtrå tusen
gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon fått vara fri.
Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit
upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf,
att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe».
Gunvor tvekade.
-- Farmor ville inte, sade hon skyggt.
-- Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du kan
ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma.
Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne.
-- Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och god. Om
andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat
den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona, men er makt är
stor, vill ni använda den?
-- Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert.
-- Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med och
låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg.
-- Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll
Haqvin groft. Ska' du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då
suckat i ny och nedan.
-- Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den mening
du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det är sent.
Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt och med
en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin.
-- Hvarför darrar ni så? Fryser ni?
-- Nej, men jag är rädd.
-- För hvad -- för »den grå mannen», kanske.
-- Nej -- men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den redan
slagit in.
-- Det kommer ni att berätta mig en gång.
-- Jag talar så sällan förtroligt vid någon.
-- Och längtar så ofta efter det -- inte sant?
-- Jo. -- Hon mindes, hur hon senast på förmiddagen i sina tankar sökt
honom för att få lägga sin hand i hans och be om hans vänskap. Hon
frågade häftigt och oförberedt, men ändå så lågt, att Haqvin, som hunnit
uppför vindeltrappan och nu sysslade med att läsa upp dörren, ej kunde
höra det.
-- Skulle ni kunna vara min vän -- ingenting annat?
Skymningen dolde hans leende öfver hennes barnslighet och hennes naiva
försök att värja sig för hvad hon kallade synd. Han tryckte sakta hennes
mjuka arm intill sig och svarade dämpadt:
-- Hvad jag kan vara för er, vet jag inte än. Ödets tärning slår aldrig
jämna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen håller.
-- Det är alltjämt er lära, sade hon sorgset.
-- Nej -- nej, jag har en annan, och den skall jag en gång sjunga för
er, när ni själf vill lyssna. -- Grefvinnan skall akta sig här, tillade
han med förändrad röst, det steget är förrädiskt.
Hon lät honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast helt
lätt vidrörde henne, kände hon dess smekande, ömma grepp, men hon var
icke lycklig öfver hans omsorger. Hon hade känt sig underligt besviken,
när han nästan undandrog sig den vänskap han vid deras första
sammanträffande var så villig att ge. Inom henne hade den storm börjat
brusa, som skakar ut i rymden tusen _hvarför_? likt vinddrifna blad.
De behöfde ej tända ljus i tornrummet. Månen lyste in med en skarp, klar
glans, som kom föremålen att synas liksom större och djärfvare i
konturerna.
Eric slog upp fönstren, så att den friska, svala vårluften fritt fick
strömma in. Haqvin tassade rundt på sina filttofflor, tittade på allt
och beskref omständligt för Gunvor, hur det gått till vid deras
dryckeslag. Han gjorde det så, att hon vämjdes och rysande vände sig
bort. Själf var han mycket road.
-- Ser du, ur de här dödskallarna drack man. Det var krus, som hette
duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, så det knakade i deras pannben.
Här är pinbänken! Där satte vi den, som ville draga sig nykter ifrån
kalaset, och titta på ljusstakarna! Gediget kyrksilfver -- ljusen
nedbrunna ända i pipan.
-- Har grefvinnan sett på utsikten, den är hänförande, afbröt Eric
honom. Jag står och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid
skogsranden, tätt vid Lögens strand.
Gunvor följde riktningen af hans hand.
-- Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lögenäs, sade hon, där måtte
vara bra vackert.
-- Ja, det är det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss på en
styfvare middag, Eric, så komma vi.
-- Med nöje. Bestäm en dag.
-- Jag vill hellre komma oväntad, sade Gunvor hastigt.
Eric såg på henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt: -- Det
har Haqvin omöjliggjort; hädanefter skall jag ständigt vänta besök från
Bragehall.
Han vände sig inåt rummet och betraktade tyst alla dessa underliga,
gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svåra att sammanfoga till
något helt, men rika på intresse också i sin stympade form.
-- Här ville jag gärna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina
bästa drömmar en trygg vrå här, medan jag själf famlade omkring ute i
lifvet.
-- Och så skulle grefven glömma bort drömmarnas vrå.
-- Nej, en vänlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle
stanna hos mig och lära mig nya sagor, nya drömmar. Jag kan inte alls
längre se det här rummet i samma dager som förr. Nu är här godt och
ljust och tryggt.
-- Jag trifs också häruppe. Man är så högt öfver människor, liksom i en
annan värld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte låta mig få behålla
nyckeln? Jag kunde få lust att gå hit upp ibland.
-- Jo bevars, men jag kostar inte på några förändringar, och jag tycker
här är åtskilligt skräpigt för att det skulle vara trefligt att sitta
och fantisera.
-- Du skall slippa några kostnader, sade Gunvor kort. Men nu gå vi ned,
eljest kan tjänstfolket undra.
Gunvor berättade ej för farmor, att hon fått hand om nyckeln till det
förseglade rummet. Hon visste, att hon skulle möta ogillande inkast.
Men det hände ofta, att hon om aftnarna smög sig dit upp. Då gick hon
vanligen direkt fram till fönstret, öppnade det och lät blicken glida
öfver slätten med dess buktande vägar fram till skogsranden, där en smal
insjö glittrade, och där en grå stenbyggnad syntes, närmast som ett
kummel mellan träden. Hon hörde då göken gala, än gladt, än tungsint,
men för henne blef alltid hans fattiga två toner till ett längtande eko,
en suck, hvilken hon ej gaf mål. Hennes tankar voro som vilsna fåglar;
de kunde ej hvila, förrän de funnit en plats, där stormen ej rasade och
där solen ej förbrände.
Hon uppmanade aldrig Haqvin att göra det omtalade besöket på Lögenäs.
Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit än i sällskap med sin man. Där
mindre än någonsin ville hon pinas under trycket af hans närvaro, sade
hon sig utan att våga eller vilja klargöra den egentliga orsaken.
En förmiddag, när hon och Hillevi voro ute och åkte, sade hon helt
hastigt till kusken:
-- Bengtsson kan köra Lögenäsvägen. Jag har aldrig varit åt det hållet.
Hon kände, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rädd, att barnet
skulle märka något, men Hillevi hade lyckligtvis sin uppmärksamhet
riktad på annat.
Skall jag köra upp på gården? frågade Bengtsson lugnt, när de kommo
närmare.
-- Nej.
-- Jo, mamma, jag är så törstig.
-- Du kan få vatten i en stuga.
-- Ja, men hos farbror Erik får jag saft och vatten och kakor, det
lofvade han i förgår.
Eric hade då varit på middag vid Bragehall och pratat rätt mycket med
flickan, som snart blef vunnen genom hans många historier. Nu klappade
hon bevekande Gunvors hand och bad:
-- Låt oss vara där bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be
farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. -- Hon hoppade högt från
sätet vid tanken på detta nöje.
-- Sitt stilla, Hillevi. Du får komma till Lögenäs en annan gång, när
pappa är med.
Hillevi började bittert gråta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann sitt
öde ytterst bedröfligt.
Bengtsson tyckte synd om den lilla och vågade säfligt yttra sig i saken:
-- Hästarna ä' nok varma och skulle ha godt af en rast, di me'.
Gunvor satt rak och stel. Hon tröstade icke sitt barn, och hon tycktes
ej höra kuskens inlägg. Hon stred med sin egen frestelse och besvarade
med »ja, ja!» den röst inom henne, som sade: »res förbi!» Men den andra
rösten, den sakta inställsamt hviskande, som ägde tusen lockande,
dragande ord, den svarade hon ej; hon endast lät den öfvertala och
visste, att _den_ skulle få makt öfver henne.
-- Gråt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nästan sträft, du
skall få din vilja fram. Men det är inte alls säkert, att farbror Eric
är hemma. Håll vid grinden här, Bengtsson. Vi gå upp genom parken.
De stego ur åkdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen. Hon
kände sig långt ifrån lugn, ehuru hon raskt vandrade framåt på den
breda, solbelysta vägen. Det var, som hon kommit in i en förtrollad
skog; den frodiga vårgrönskan täckte vänligt och i gifmildt öfverdåd
alla de döda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en enda brokig
matta af vårblommor, och bokarna spände sina höga hvalfbågar öfver
dungarnas småträd. Det skimrade ljust, bjärtgrönt längst inne bland
snåren, det var ormbunkar, som höjde sitt spetsmönster mot en bakgrund
af några urgamla ekar. Det var ett kvitter och pip och drillande i
luften af tusentals fåglar, ett surr af insekter och öfverallt flögo
hvita fjärilar fram i dansande, mjuka rörelser.
-- Hvarför går du på tå, Hillevi?
-- Jo, mamma, man får visst lof att gå mycket, mycket tyst här, för jag
tror, att älfkungen bor här; och jag är rädd att skrämma honom.
-- Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste hennes
röda, ifriga mun.
-- Mamma, mamma! -- den lilla tryckte hårdt moderns hand. -- Det
prasslade. Jag törs inte se; kommer älfkungen, mamma? -- Hon blundade
och gick ljudlöst, satte ned de små fötterna ytterst varsamt.
-- Det är ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp!
Gunvor skrattade åt barnets ängslan, men själf hade hon plötsligt
blifvit blek, och det kändes så underligt inom henne, när hon såg hans
smärta, eleganta gestalt närma sig, skyndsamt, med glad brådska i hvarje
rörelse. Hon stannade; det blef alldeles mörkt för hennes blick, så
häftigt strömmade blodet till hjärtat vid den okufliga, vilda längtan,
som fattade henne att få slå sina armar om hans hals och känna hans
hjärta slå mot sitt eget i den lidelsefulla, åtrående takt, hvilken de
senaste veckorna kommit henne att ligga vaken timme efter timme i
kvalfull ångest öfver att ej kunna komma öfver det stora undret: en
kärlek, som blir till allmakt.
Där kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga män emot henne,
och hon skulle ha förblifvit den konventionella grefvinnan Brage, men
endast en, Eric Gyldenlo, äfventyraren och fantasten, kunde hon ej
motstå.
-- Hvarför stannar mamma? frågade Hillevi otåligt.
-- Jag är trött, spring före, du!
Gunvor släppte barnets hand och satte sig på en af de murkna stubbar,
det fanns så godt om. Hon såg, hur Eric lyfte flickan högt upp, som om
hon varit ett lefvande »hurra!» och sedan lät henne sitta kvar på armen,
medan han skyndade vidare med säkra steg. Så går visst en man mot sitt
föresatta mål, tänkte Gunvor och lade handen öfver ögonen. Först när han
stod tätt framför henne, lät hon den falla.
Hans ansikte var gladt och öppet i detta ögonblick. Pannan lyste hvit
mot den eljest solbrynta hyn, och ögonen voro så klara och varma. Han
ställde ned Hillevi och sade muntert:
-- Här har ni er lilla gisslan igen. Jag behöll henne, tills jag var
viss om, att ej både hon och ni bara var en lyckodröm. Jag har väntat --
så länge, tycker jag.
-- Inte har jag lofvat att komma?
-- Med ord? Nej, det tror jag knappt. Därför säger jag inte heller mitt
välkommen med ord. Ni _känner_ det?
Hon svarade ingenting; färgen skiftade oroligt på hennes kinder, och hon
lät blicken glida bort från honom, när hon stelt sade:
-- Hillevi var så törstig, därför lät jag kusken hålla.
-- Vi äro visst törstiga alla tre, våren för sådant med sig, sade han
uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det är endast drycken, som bjudes
olika. Hillevi skall få, och jag hoppas, att ej heller ni, grefvinna,
skall försmå min gästfrihet.
-- Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric?
-- Skall bli, min lilla nåd. -- Han smekte barnets kinder. -- Törs du
springa rakt fram här, så kommer du till stora trappan, där tar Nilla
emot dig.
-- Hvem är Nilla då?
-- En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor.
-- Då törs jag springa.
Hillevi satte i väg, så att de korta, ljusa lockarna yrde omkring hennes
axlar.
-- Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trött ut. Maj är en
fordrande månad; den kommer med de härligaste löften, men den vill ha
tack och svar med vår kropps och själs bästa krafter, har ni märkt det?
-- Ja, på de senare åren.
-- Ni var ett barn, när ni gifte er, förstås. Det är ju betingelsen för
alla dylika partier.
-- Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn då, sade hon sakta,
i det hon tvekande lade sin hand på hans arm. Farmor valde för mig,
eller kanske valde jag själf -- så godt jag förstod. Och Haqvin gör mig
inte olycklig, men han tråkar ut mig. Jag blir så underligt gammal och
förvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig det varit vår på
Bragehall.
-- Varit, upprepade han långsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag ser den
hos er, i hela ert väsen som en hägring af era tankar och inre syner.
-- Ha vi båda rätt att tala så här vid hvarandra?
-- Ja, svarade han lugnt, samma rätt som solen har att värma gräset och
rymden att vara vidd för fåglarnas flykt.
-- Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ångestfullt, allting är så
lockande och trolskt. Det är, som om världen tvangs att stanna utanför
er park, grefve Gyldenlo, och -- ja, ärligt sagdt, jag är så rädd att
inte hitta ordentligt ut igen.
-- Det är jag också rädd för. Lögenäs har en gång i hednatiden varit
trollens egendom, och som grefvinnan vet, är flertalet af människors
barn mycket rädda för stortrollen, de, som regera enväldigt -- de
småtroll, som de kunna stoppa bakom skåpet, när det kommer främmande,
känna de sig hemmastadda med. Alltnog, »världen», som ni kallar den, har
skytt Lögenäs på grund af dess dåliga rykte, att ett gammalt troll bodde
kvar vid stranden här, och att det alltid tog något från hvarje
besökande, än bara ett lillfinger och än -- hjärtat helt och hållet. Det
låter grymt, men jag håller af trollfar ändå -- fuskar dessutom litet i
hans yrke. Vet ni t. ex. hvarför ni kom hit?
-- Det har jag ju sagt.
-- Visserligen. Men ni skulle kommit förr eller senare ändå, ty vid
Lögens strand sitter ett tusenårigt troll och lockar och lockar.
-- Trollåt borde ingen lyssna på.
-- Då skulle vi gå miste om de vackraste melodierna. Men här är nu mitt
slott, sju meter högt och femton meter långt, grått att åse och
skröpligt af ålder, men i dag en mäktig borg, ty jag bjuder glädjen till
fest därinne. -- Han sprang uppför den låga stentrappan och stod
höfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade.
Förstugan liknade en jakthall, där funnos vapen och jakttroféer i
oändlighet. Till vänster låg salen, ett långt, smalt rum, ett slags
galleri med illa medfarna gobelänger på väggarna. Därinne satt Hillevi
och lät Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De båda hade fort
blifvit goda vänner, och så snart Hillevi fick se modern, slog hon ut
med händerna och ropade:
-- Nej, mamma får inte ta mig! Jag vill inte gå än.
-- Har ni inte lust att bese biblioteket så länge? frågade Eric, vänd
till Gunvor. Vi kunna ju få in några förfriskningar dit. Hvad vill ni
ha? Min enda flaska riktigt ädelt rhenvin? Skall jag taga den?
-- Nej tack, jag vill ingenting ha. Göm för all del det ädla vinet. Här
komma väl flera gäster.
Han märkte genast den ironiska klangen i hennes röst, och i det han såg
henne djupt in i ögonen, sade han:
-- Ja visst -- bland andra Märta Edelcrona!
-- Hvarför nämner ni just henne?
-- För att besvara er tanke. Se så, var nu inte rädd för henne eller för
något annat! -- Han förde henne in i biblioteket, där han sköt fram en
läderbeklädd hvilstol åt henne. Hon satte sig, och han lutade sig öfver
henne, tog varsamt hennes båda händer emellan sina. -- Känner ni inte,
hur vi båda stänga världen ute från vår längtan och våra drömmar? Två
människor mötas! Hvarför? Det kan man alltid läsa i den enas blick, och
förmår den andra ge svar, då äro alla vidare frågor obehöfliga. -- De gå
redan bredvid hvarandra, de två, och ge och taga i förståelsens lycka.
-- Vi möttes, Gunvor; tror du, vi skiljas brådt?
Han låg på knä framför henne, hans mörka, glödande ögon veko ej från
hennes ansikte, och hans händer kramade hårdt om hennes. Hon kände det,
som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka brände på hans
läppar, men icke en sekund ens tänkte hon på att stöta bort honom, bara
gå själf, utan dom och utan klagan, men gå för att aldrig komma åter.
Då sprang han häftigt upp och gick fram till ett väldigt ekskåp, på
hvars ena gafvel en luta hängde. Han tog den, satte sig på en stol ett
stycke ifrån henne och lade instrumentet på knäet.
-- Jag tänkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du får inte
gå, inte tro, att du måste det.
-- Jo, jag måste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! -- Hon reste sig och gick
stilla mot dörren. -- Hillevi, mitt barn, väntar på mig.
-- Du käraste! -- Han slog an ett ackord. -- Låt dina ögon slippa se sig
trötta längre mot drömmens blåa land! Gif längtans sjuka fågel luft
under vingarna. -- Han kastade lutan ifrån sig, så att det kved i
strängarna och kom till henne. -- Gunvor, du tror, att plikten skall
kunna döda kärleken. Kärleken, som endast behöft en kort vår för att bli
till blomster inom dig! Skulle vi båda räkna med tid, vore vi främlingar
för hvarandra, men man älskar inte efter klockslag, utan efter hjärtats
hårda, kräfvande slag. Gå så fri, som du kom, älskade! Och kom -- kom
åter, när _det_ blir din första plikt.
Hon gömde ansiktet i händerna, och han hörde en förtviflad, hjälplös
snyftning. -- O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu är det, som om
jag mist både hem och härd. -- Hon höjde hastigt hufvudet och såg på
honom med en flammande blick:
-- Är det så ni stjäl er till kvinnors kärlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den
ofödda känslan ur deras inre och ger den namn. Kärlek och längtan efter
den famn, där all oro kunde domna, finnes det väl inom hvarje kvinna,
men är det rätt att rycka upp en planta för att se, om den växer? Är det
värdigt en ädling att locka sin väns hustru och att tvinga fram hennes
fördolda tankar? Jag har kämpat med de frestande rösterna inom mig,
kämpat till det yttersta, ty jag ville segra! Nu bryter ni er plötsligt
in genom förskansningen och ber mig se, hur svag och fattig jag är.
Hvarför, hvarför skulle jag älska er, som stört min dröm om fred?
Han stod på något afstånd ifrån henne utan att sänka blicken och utan
att blygas. Snarare föreföll det, som han mera lyssnat till hennes
vibrerande tonfall än till själfva orden, och som han sett i njutning på
hennes skiftande minspel. Han strök upp håret från pannan och tycktes
vakna till verkligheten, när hon slutat.
-- Ni har talat länge och mycket, sade han, tyvärr har jag just ingen
aktning kvar för ord. Det var väl grefvinnan Brage, som satte upp det
något omständliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga kvinnan, som
jag sett djupt in i ögonen, medan den höga nåden talat. Tack, Gunvor,
för blicken, som icke ljög, för munnens skälfvande spel, för rodnadens
varma lek! Visst har jag kommit som fredstörare, hur kunde det vara
annorlunda? Det rår hvarken du eller jag för, barnet mitt.
Hon ryckte till.
-- Det smekordet fick också Amelie?
-- Ja, ofta! Det är det vackraste och finaste vi män kunna säga till den
kvinna vi älska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med hjärteblod
från kärlekens offerfester.
-- Det är inte kärlek, detta att ge åt den första, bästa. _En_ och
ingen, ingen mer, skulle jag älska.
-- Har det aldrig händt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hållit
af dem och så -- lagt dem ifrån er, när ni plötsligt fick se en enda,
fagrare än alla de andra, och att ni sedan uteslutande tänkt på den sist
funna rosen. Föreställ er, att den undgått er, aldrig kommit inom
räckhåll, då hade ni ändå kunnat drömma om den, men säkert tagit vara på
de många för att i alla fall få rosendoft. Nu har jag ändtligen funnit
den enda rosen, Gunvor.
Han tog hennes hufvud mellan sina händer och kysste hennes panna och
ögonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet fick makt med
henne, hon orkade ej slita sig ifrån den hvila hans famn erbjöd. Och hon
förstod i denna stund, hur hela hennes varelse burit osynliga fjättrar,
hvilka nu brusto. Det var, som när den stackars, gråa puppan till sist
får brista och fjärilen flyger ut i solskenet. Hon höjde armarna och
andades djupt, så sänkte hon dem åter, lade dem på hans skuldror och
sade lågt, under det att stora tårar glimmade i hennes ögon:
-- Jag drömde om att göra dig god och stor, Eric, nu blir det väl ondt
af alltsammans. Jag älskar dig, älskar dig, men det är ju i synd och
mörker, utan rätt. Stackars oss, som inte kunde gå hvar sin väg.
Hon knäppte sina händer bakom hans nacke och tryckte sin heta kind mot
hans.
Det bultade på dörren.
-- Mamma, mamma, jag vill gå hem.
-- Hillevi!
Gunvor öppnade genast för barnet, men hon såg ej på sin lilla flicka.
-- Hvad gör ni?
Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla högt upp på armen och
sade: -- Vi se in i solen!
-- Får jag det med!
-- Du är för liten än.
-- Säg adjö nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du Bengtson
tänker, kanske att -- trollen tagit oss. -- Hon log halft vemodigt mot
Eric. Så tog hon Hillevi vid handen och gick ut, åtföljd af Eric. Genom
parken sprungo de i kapp alla tre, och när Bengtson fick se dem,
skrattade han i mjugg och mumlade:
-- Tockna lyckans guldfåglar kan nog flaxa stad; inget att grublisera
öfver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hårdt i't många gånger.


NIONDE KAPITLET.
Spöksynen.

-- Det är tid att gå till dansbanan, Haqvin. Vi måste vara där, när
folket hurrar för den nyresta majstången.
Gunvor talade forceradt lifligt och kom inte in i sin mans rum, utan
stod med handen på dörrlåset. Hon hade en enkel, hvit klänning med ett
bredt bälte om lifvet. Denna dräkt passade hennes slanka figur. Hon såg
ut som en ung flicka. Ögonen strålade i det fina, något bleka ansiktet,
och munnen log inåtvändt med ett mjukt, drömmande behag.
Haqvin satt rödmosig efter sin grogg och läste en uppsats om jaktmarkers
utbredning. Han såg upp.
-- Ja, det var så sant. Bevars, hvad unga grefvinnan gjort sig
midsommarsgrann. Hör du, Fagerlin, kom hit och kyss din herre och gemål.
-- Han sträckte ut handen mot henne.
-- Snälle Haqvin, skynda dig, sade hon otåligt utan att låtsas om hans
invit, hvilken dock uppjagade en mörk rodnad på hennes kinder.
-- Ja, de stå väl inte i sjön. Kom hit, Gunvor! Du är så njugg om
smekningar, så man kunde tro, att du sparade dem till någon annan. --
Han skrattade rått.
-- Jag går i förväg, efter du ej vill komma.
-- Du gör så fan heller. -- Han reste sig tungt, kom fram och lade armen
om hennes lif. -- En hustru ska' lyda, och jag måtte väl vara herre i
mitt hus.
-- Men inte öfver mig.
Hon ville draga sig undan, men då kramade han henne intill sig och
kysste med ett smackande ljud hennes hårdt slutna läppar. Hon slet sig
lös med ett sådant uttryck af vämjelse, att hans lugna blod började
koka.
-- Hvad attan är det här för upptåg? sade han brutalt. Hvad tar du dig
för drottninglater? Är jag din dräng kanske? Han ruskade hennes arm och
det gnistrade plötsligt till i de vanligen matta, ljusblåa ögonen.
-- Din grogg har visst varit för stark, sade hon föraktligt.
-- Håll inne med dina näsvisheter, skrek han utom sig, annars ger jag
dig, så du minnes det.
Hon stod stel och rak tätt framför honom. Hennes ansikte hade blifvit
alldeles hvitt, och den vanligen klara stämman var hes af sinnesrörelse,
när hon sade:
-- Upprepa aldrig den hotelsen, Haqvin. Jag är hvarken en häst eller en
hund, som tar stryk. Jag har låtit dig gå dina vägar; låt nu mig gå
mina, det är bästa sättet att få fred. Du vet, att dina smekningar plåga
mig. Det var länge sedan du var något annat för mig än mitt barns far.
Hon väntade ej på att hans flåsande tunga skulle kunna forma ord, utan
stängde raskt dörren. På gårdsplanen stannade hon och inväntade honom.
Hennes blick gled öfver det Brageska valspråket, inhugget öfver porten.
Ofta, ofta hade hon under de sista åren satt sig in i, att det också
måste bli hennes: »Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet!» Men nu,
denna vår, då hon ändtligen börjat sitt eget lif, då hon lärt att hoppas
och i tysthet drömma om befrielse från det äktenskap hon blindt gått in
i, nu tyckte hon, att det var ett dumt, hårdt tänkespråk, som icke hade
något att lära henne.
Haqvin kom nedför stentrappan. Ceremoniöst bjöd han Gunvor armen, då ett
par af tjänstfolket just passerade. Hon tog den tigande. I kväll ville
hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots allt, i helgstämning.
Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan. Haqvin hade bedt honom »öppna
balen» med Gunvor, då han ej själf kunde »trissa rundt» vidare. Under
dansen skulle hon få tillfälle att tala några ord vid honom, som hon ej
längre undflydde, utan sökte både med tankar och håg. Ingen mer än de
två älskande anade denna böjelse. Jo, en, men hon teg ännu. Farmor Eiden
ville ej förhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde
något, som stred emot hederns bud. Förbittring och sorg gnagde inom
farmor Eiden vid den föreställningen, att Gunvor gick de vägar man ej
kunde gå med rak rygg och öppen blick. Skulle Gunvor sätta en skamfläck
på det namn, hvilket hon själf i långa år aktat och ärat! Farmor skakade
sitt hvita hufvud, och de stora, lysande ögonen hade fått ett skärpt,
ängsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej förblifvit den lilla, lydiga
drifhusblomma farmor föreställt sig, det hade den gamla för länge sedan
insett, men tyckte dock, att hon kunnat försöka finna sig tillrätta med
Haqvin trots hans fel. Han var ju ej värre än många andra, och han
förstörde ingenting af hennes förmögenhet, förkofrade den ej heller, men
fru Eiden trodde, att man kunde lita på förvaltaren. Han höll af själfva
Bragehall lika mycket som herrskapet och stod på dess bästa.
Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute på slätten, men ej
längre från slottet, än att man öfver alléernas trädtoppar kunde se de
fyra tornen. Man kunde ej tänka sig en mera idyllisk plats än denna