Ädelt vildt: En familjehistoria - 04

hvar blomma, hvar buske jag känner ju där!
Nej, ut i det vida med brinnande ifver,
en underbar trånad, en trollkraft mig drifver.
Ty fattar jag stafven med längtande hand
att vandra, en främling, i aflägsna land,
och ömkar den arme, som dömdes af ödet
att dricka i stillhet det hembryggda mjödet.
Jag Rhenflodens vinrika stränder vill se;
mig Galliens drufva sin nektar skall ge,
och hon, som på Malagarankorna sitter,
och Port-drufvan, älskad af handlande britter.
Fritt andra må dväljas i hembygdens tjäll
från lefnadens morgon till lefnadens kväll,
fritt smeke de hustrun, som upphört att smila,
och vagge den gråtande ungen till hvila.
Iberiens mö, i en glimmande krans,
skall dansa för mig sin förföriska dans,
skall löna med sällhet min diktade smärta,
och svartsjukans dolkar ej träffa mitt hjärta»
* * * * *
-- En trosbekännelse, så god som någon, inföll löjtnant Forner, men nu
är midnattstimmen slagen, och Monaco väntar.
Det blef plötsligt tyst i de höga salarna, och de fyra kamraterna smögo
ljudlöst uppför trappan, nu mattbelagd, och in i nästet, där ljusen
tändes och dödskallarna fylldes af vinets purpurströmmar.
-- En skall spelas öfverbord och en skall drickas under bordet, lydde
Eric Gyldenlos råa kommando.
-- Akta dig, det kan bli du själf, som får böta för dina ord, sade baron
Edelcrona.
-- Än sen! Den som sig i leken ger, får leken tåla. Men Haqvin få vi se
upp med. Han är Daniel i lejonkulan.
Vid tretiden på morgonen bröt man ändtligen upp. Eric bars ned i släden;
en tung kropp, ett redlöst dinglande hufvud. Han hade också spelat med
otur hela tiden, men, som Forner uttryckte sig: »Där ingenting finnes
att taga, har kejsaren förlorat sin rätt».
Haqvin hängde upp den gammalmodiga, kvarterslånga nyckeln till dess
tusculum bland de andra nycklarna i förstugan och sköt för dörrens korta
bommar, hvilka liknade väldiga sigill. Troligen skulle han aldrig mera
komma dit upp, tänkte han. Den oreda gillebröderna lämnat efter sig
skulle nu ostörd få förmultna. Ingen skulle tänka vidare på det
förseglade rummet. Sin gråa kåpa brände han för all säkerhets skull upp.
De andra togo sina med, minnet af ungdomsdårskaperna var mycket lätt
utplånadt, tänkte han. Han skulle inte sakna de glada festerna. Nu finge
han annat att tänka på: sitt namns upprättande till glans och makt, och
dessutom ville han föra ett i allo behagligt lif efter sitt stånds
fordringar. Det föll honom aldrig in att så här i ensamheten säga »vi»,
när han grundlade sina framtidsplaner. Han hade aldrig föreställt sig
att Gunvor kunde ha egna åsikter eller ens önskningar. Så snäll och
hygglig som han visste sig vara, kunde hon väl i allt rätta sig efter
honom, husets herre. Och naturligtvis skulle hon skänka honom en son, ty
fastän fideikommissbrefvet innehöll den bestämmelsen, att godset också
»af nöd och tvång på spinnsidan öfvergå måtte», hoppades han, att detta
ej blefve fallet. Det var alltid dumt, när fruntimmer kommo till styret.
I sin outvecklade, naiva hjärna gjorde han upp Gunvors och sin framtid
som händelserna i en sedolärande barnbok. Han var van vid att allt utan
bråk och besvär gick honom väl i händer. Tjänstfolket hade alltid lydt
hans minsta vink, och farfadern var också tämligen eftergifven. Haqvin
blef för resten sällan obehagligt fordrande eller uppbragt; en
fettbildande flegma utmärkte hela hans personlighet, men de få gånger
han råkat ur jämvikt var han som en retad tjur.
* * * * *
Bröllopsdagen uppgick bländande klar, och omhvärfd af gyllene
solstrålsknippen åkte Gunvor till sitt blifvande hem. Snön låg som en
skir, gnistrande slöja öfver fälten, och rimfrosten hade spunnit fina
filigransprydnader mellan de knöliga pilarnas utsträckta grenar. I kapp
med några tröga och lata sparfvar flög en munter stare, alldeles säkert
den första och ett mycket för tidigt vårbud, som en vacker dag skulle
hittas ihjälfrusen vid skogsbrynet. Den lilla käcka staren var mycket
för sangvinisk och lifslysten; sådant dräper frosten.
Gunvors drömmande, djupa blick följde fåglarnas flykt, men hon tänkte
ingenting särskildt. Vingarnas lek i solskenet födde inga önskningar
inom henne, ty hon visste, att om några dagar skulle också hon få flyga
ut i en leende, bländande värld. I sina korta, ofta mycket tröttande och
fraserande bref hade Haqvin nästan alltid talat om Stockholmsresan strax
efter bröllopshögtidligheterna, och Gunvor gladde sig barnsligt åt alla
de lysande fester, hon skulle få vara med om. Haqvin brukade --
skämtsamt som hon trodde -- skrifva: »Min älskade unga grefvinna», och,
ehuru Gunvor ej synnerligen brydde sig om s. k. stora namn, tyckte hon
det lät bra. Framför allt njöt hon af att ej längre behöfva räknas till
de förläget rodnande och nigande små flickorna, som man skickade bort
från hvarje allvarligt samtal, hvarje verkligt intresse.
Under julhelgen hade hon märkt ett och annat hos Haqvin, som kommit
hennes känslor att kylas af, och mer än en gång hade hon skyggat
tillbaka för hans dumma högmod och tomma tankevärld. Men rädsla för
farmoderns stränga blick och energiskt hårda mun hade afhållit henne
från att säga något. Först när hon en dag till svar på ett långt, varmt
bref, fullt af frågor i olika ämnen, rikt på fantasier och drömmar,
erhållit ett absolut oförstående svar, först då gick hon till farmor.
Hon lade armarna om hennes hals och hviskade ängsligt:
-- Farmor, jag är rädd att jag misstagit mig på mig själf. Jag _kan_
visst inte hålla af Haqvin som jag trodde.
-- Griller, mitt barn! Moderna idéer! Hvar har du insupit dem? Du håller
tillräckligt af honom för att bli en god och bra liten hustru. Ingen
kräfver storverk af en sådan där liten fågelunge. Var du glad åt ditt
vackra bo.
-- Men ett samlif utan kärlek och förstående, farmor, det ...
-- Hvar har du fått så granna ord från? Förstående, det tror du man får
i lifvet? Nej, min flicka! Och kärlek! ... Har du sett altarljus tända i
hvardagslag? Så är det också med kärleken. De flesta få aldrig se den
annat än som ett halft nedbrunnet kronljus.
-- Då är visst mörkret bättre.
-- Du vet inte hvad du säger, Gunvor. Men däremot veta både du och jag,
att det om söndag lyses ut för dig och Haqvin, och att det vore en
komplett skandal att nu för idel barnsliga fantasifosters skull göra om
saken. Det vore också att döda gamle grefven.
-- _Han_ har lifvet bakom sig.
-- Jag känner inte igen dig, Gunvor. Därför att ett bref från din
fästman inte faller dig i smaken, blir du bitter och underlig. Akta dig
för att ha en så vacklande och lättstött karaktär, min flicka! Kom ihåg:
du har handlat af fritt val. Och om jag fruktat eller förutsett, att det
skulle bli till olycka för dig, kan du väl förstå, att jag förhindrat
det. Litar du inte längre på farmors omdöme, barn, när svek det dig?
Gunvor kunde ingenting svara; besegrad, öfverväldigad af rörelse, grät
hon sig trött i den gamlas famn, men det moln, som gått öfver hennes
lyckosol, ville ej helt låta skingra sig.
I dag, på bröllopsdagen, tänkte hon därför minst på brudgummen; det
föreföll henne, som om han nästan störande ingrep i stämmingen, och ändå
var han henne långt ifrån motbjudande. Hon skulle gärna lagt sin hand i
hans och gått med honom ut i världen -- en tid, flere år kanske, men nu
gällde det att bli hans för _hela_ lifvet; i lust och nöd skulle de
förbli ett. Hon ryste ofrivilligt och slöt ögonen, men öppnade dem igen,
ty nu gnisslade slädens medar mot slottsbrons järnkrampor.
Tätt framför Gunvor låg Bragehall, festsmyckadt, solbegjutet, med
vimplar och flaggor vajande från alla tornen och med portalen förvandlad
till en äreport af grönt och snödroppar. Godsets barn hade samlats för
att redan nu få se en skymt af bruden. De stodo där med stirrande ögon
och fingrarna i munnen.
Grefve Haqvin kom raskt nedför trappan och lyfte sin brud ur släden. Hon
kände, hur hans arm fast slöt sig omkring hennes lif. Det låg en
rättmätig, nästan brutal kraft i denna smekning, som hon ej förstod, men
ej heller vågade invända något emot. Han släppte henne också genast för
att erbjuda sin arm åt fru Eiden, hvilken med betjäntens och Karnas
hjälp ändtligen praktiserat sig ur de skyddande fällarna och
reskapporna.
-- Hur är det med farfar i dag, Haqvin? var hennes första fråga.
-- Jo, tack, han förefaller ovanligt kry.
-- Det är glädjen öfver er lycka, barn. Gud vare lof, att han fick
upplefva den! Så, Haqvin, lämna nu Gunvor och mig. Du får inte se din
brud förrän vid själfva vigseln. Enligt gammaldags sed skall jag leda
henne fram till altaret, och din farfar leder dig. Låt hälsa honom, att
han kan vänta mig, så snart jag hvilat litet. Au revoir, min gosse!
Haqvin bugade sig djupt. Sedan vände han sig mot Gunvor och ville kyssa
henne, men hon drog sig hastigt tillbaka och räckte honom blott vänligt
handen.
-- Hvad var detta för pryderi, Gunvor? frågade farmor skämtsamt men
bestämdt, så fort de kommo in på sina rum; hvarför undandrog du dig
Haqvins kyss? Du vet väl, att en man har rättighet att fordra sina
smekningar gengäldade af sin hustru.
-- Jag är inte hans hustru än.
Gunvor letade nervöst i resväskan efter något, men hon hade glömt hvad.
Farmor stod plötsligt rak och spänstig, med högburet hufvud framför
henne. Hon lade sin stora, fasta, hvita hand på hennes arm och sade
dämpadt:
-- Barn, gå aldrig utomkring något, som du _bör_ igenom. Se aldrig
skyggt åt sidan utan rakt mot målet. Om några timmar är du Haqvin Brages
hustru. Nu först, på din egen bröllopsdag, vill jag säga dig, hvad de
orden ha för klang i mina öron. De ljödo en gång som lifvets högsta
lycka för din gamla farmor, Gunvor. Haqvin Brages hustru! I femtio år --
en människoålder -- har jag burit sorg öfver mina jordade ljusa drömmar.
I femtio år har jag gått rak och stolt bland människor, varit hustru och
mor, utan att ens en dag uppge mina plikter, men hela tiden, år efter
år, ljöd det inom mig som begrafningsklockor: Aldrig -- aldrig Haqvin
Brages hustru. Nu ändtligen skola vi båda gamla gå mot altaret, men
endast i fars och mors ställe. Vi skola stanna ett par steg från
kullerstolarna och se på, hur våra barn förenas till den lycka vi aldrig
fått njuta, men när ni, du och Haqvin, lagt edra händer i hvarandras,
skall jag först förstå meningen med mitt långa, genomkämpade lif, och
jag skall vara glad, att jag haft styrka att aldrig gå utomkring.
-- Farmor! -- Gunvor såg ej upp. -- Efter hvad jag nu hört, förstår jag
så mycket -- men jag kan inte tacka dig för att du fört mig till
Bragehall. Inte var det _min_ framtidslycka du ifrigast åtrådde?
Fru Eidens hand gled ned från sondotterns arm.
-- Du tviflar på mycket nu för tiden, Gunvor, också på min kärlek. Men
lika godt, jag står ändå troget vid din sida. Det är inte tack jag
kräfver af dig, det är _mod_.
-- Till hvad?
-- Till _allt_.
-- Skall allvaret börja nu då?
-- Det beror på dig själf.
-- Jag vill bara ha glädje och -- frihet.
-- Frihet? Hvad menar du med det?
-- Jag vill skratta högt. Jag vill sjunga och dansa, göra godt på mitt
eget sätt -- ta hela världen i famn -- och värma den med min röda fröjd.
-- Inte så exalterad, Gunvor! Men visst skall du roa dig. Din man lär
inte neka sin lilla grefvinna något.
Gunvor kastade i barnsligt trots hufvudet tillbaka.
-- Han neka! Jag är ju rik.
-- Visserligen, men hädanefter är det din man, som disponerar dina
pengar.
-- Tills jag blir myndig då.
-- En gift kvinna blir aldrig myndig. Visste du inte det?
-- Nej, svarade Gunvor sakta, och hon blef mycket blek. Jag vet nog
ingenting annat än att jag skall giftas bort.
Fru Eiden erinrade sig plötsligt sin egen liknelse om ädelt vildt, och
hon vände sig om för att dölja sin rörelse. Stackars lilla hind! Inte
hade hon velat vara med om att inringa den, men det fanns intet val. Man
lefver icke ett helt lif i ångest och saknad, utan att slutligen taga
upprättelse, _om_ den bjudes.
* * * * *
Några timmar senare var hela det gamla slottet upplyst som ett strålande
fepalats, och ett ekande sorl af röster ljöd oafbrutet i de stora, djupa
salarna, i förstugor och korridorer. En sådan talrik skara lysande
gäster hade icke i mannaminne varit sedd på Bragehall.
Den omedelbart efter vigseln serverade bröllopsmiddagen var nyss
afslutad; den hade varit ett kulinariskt mästerverk, och man reste sig
skinande och belåten från bordet för att göra en kort paus, innan kronan
dansades af bruden.
Hela festvåningen var eklärerad; endast den korta vindeltrappan upp till
det förseglade rummet låg i mörker, då däremot den intill korridoren
gränsande riddarsalen var ett strålande ljushaf.
Ungdomen såg på det nybonade golfvet och längtade efter morgondagens
bal. De unga flickorna sörjde endast öfver ett: den förnämste och
outtröttligaste kavaljeren komme att saknas då, liksom nu på själfva
bröllopet: Eric Gyldenlo reste utrikes redan i afton.
-- Hvar har den galningen fått reskassa ifrån? undrade löjtnant Forner.
Han väckte mig helt enkelt i morse med de orden: Tack för den här tiden!
I dag går jag till skogs och ångrar, i kväll far jag ut i världen och
syndar. Hälsa Edelcrona. Så var han weg.
-- Ja, det är likt honom. Han lånar af Gud och hela världen utan att
likvidera. En gång, när jag var hos honom, byggde han ett korthus af
skuldsedlar och skrattade åt sitt påhitt, men när det rasade, lade han
hufvudet ned mot hela den eländiga bråten och grät hejdlöst.
-- I dag drifver han omkring i skogarna i sin askfärgade spökkåpa.
Löjlig idé!
-- Bäst kanske, att han blef borta från ståten. Ingen vet, hvad han tar
sig till. För att tala om något annat: Haqvin har haft en förbaskad tur.
-- Ja, hon är en riktig liten älfva.
-- Guld, purt guld, hela flickan, ovanligt reel vara.
-- Ja, i vinter kan det löna sig att ligga i Stockholm. Haqvin kan nog
vara af med några hundralappar emellanåt. Man får ju som ersättning ta
honom med på en och annan gask.
-- Klart -- och se ut som ett snöhvitt lamm inför unga grefvinnan!
-- Natürlich! Här ha vi för resten de nygifta. De tänka visst tråda
dansen.
En smekande, mjuk vals spelades upp. Det skulle bli aftonens enda dans
utom ringdansen omkring bruden. Musiken verkade elektriserande på nyss
dufna sinnen, och paren hvirflade som lätta, skiftande festbloss om
hvarandra på det glatta golfvet.
Utanför fönstren stod en kompakt folkmängd, hvilken rikligen trakterats
med öl och mat, och försökte uppfånga en skymt af de höga herrskapen. De
blyinfattade fasettrutorna dolde emellertid troget det mesta innanför
sina dunkla glas, men skenet från riddarsalens hundratals ljus kunde de
dock njuta af.
När valsen var slut, gingo Haqvin och Gunvor arm i arm ut på balkongen
för att visa sig för de underlydande. Ett skallande, fyrfaldigt hurra
hälsade dem, och dämpade utrop om hur vacker bruden var hördes.
Gunvor stod och såg på alla dessa, unga och gamla, små och stora, och
med ett innerligt hänfördt uttryck lutade hon sig mot Haqvin och
hviskade:
-- Å du, det är ändå härligt att kunna hjälpa och glädja så många. Ingen
skall förgäfves vända sig till oss, säg?
Han svarade, som han fann det både bekvämast och roligast, med en kyss
och ett:
-- Du är så söt!
Hon lät sitt hufvud hvila kvar mot hans skuldra ännu när de vände sig om
mot riddarsalen, ty hennes tankar voro kvar hos dem därnere, och hon
drömde storhetsdrömmar om den lycka hon skulle sprida omkring sig. Ingen
nöd och ingen sorg mera på Bragehall, alla vissa om att få tröst och
stöd hos Haqvin och henne. Å, hon var ändå lycklig, hon, som kunde ge så
mycket!
Plötsligt ryckte hon till och blef alldeles stel af förlamande fasa.
Hennes ögon stirrade vildt och ett halfkväfdt ångestrop trängde öfver
hennes skälfvande läppar.
Haqvin, som sett åt annat håll, vände sig nu och lutade sig ned mot
henne.
-- Hvad är det, Gunvor?
-- Låt oss gå -- gå härifrån, bad hon.
-- Har någonting skrämt dig, du ser ju alldeles förstörd ut.
-- Jag vill inte -- vill inte vara härinne.
-- Du såg väl aldrig ett spöke heller.
Haqvin skrattade litet forceradt. Han var inte själf fri från
vidskepelse.
I detsamma ljöd ett förfäradt skrik från någon bland folket, hvilket
nyss uteslutande och liksom fånget i en blick sett upp mot fönstren.
Haqvin gick ut på balkongen. Ett par af bröllopsgästerna följde honom,
däribland löjtnant Forner, som ropade ned:
-- Hvad är det, godt folk!
Det var nästan hemskt tyst nu därnere, men en röst svarade slutligen:
-- Hanna Per Svens säger, att hon tydligt såg den grå mannen, och han
varslar för olycka, han.
-- Skrock! Dansa ni och var glada igen. Er husbonde uppmanar er att inte
låta ölet surna i tunnorna. Först kan ni dock hurra än en gång. Ty vi
ska dansa kronan af bruden.
Han drog därefter raskt Haqvin med sig fram till Gunvor, som stod litet
afsides från de andra och liksom fascinerad stirrade ut mot korridoren
och vindeltrappans mörka sväng.
-- Grefvinnan skall inte vara ängslig för »spöket», förklarade han
öfvertygande. Såg ni honom där i korridoren, slottets olycksande, den
grå mannen?
-- Ja, fullt tydligt.
-- Det betviflar jag ingalunda, men tillfälligtvis vet jag, hvem han
var. Har inte grefvinnan hört talas om Erik Gyldenlo, den galne grefven?
Till ett karnevalsupptåg lät han göra sig en sådan där spökdräkt och har
just i dag promenerat till skogs i den. Han skulle ha rest söderut med
tåget i afton, men har naturligtvis försummat tiden. Nu roade det väl
honom att se litet af ståten och på samma gång ställa till ett spratt.
Det är den enkla verkligheten. Och nu tillåter kanske grefvinnan, att
jag sammankallar de unga damerna, hvilka äro ifriga att se, hvem som får
den åtrådda kronan.
Gunvor biföll med ett matt leende.
-- Erik Gyldenlo, om honom har du aldrig talat, sade hon till Haqvin.
-- Nej, han är just ingen värderik bekantskap.
Ringen slöts nu omkring bruden, som allvarlig och med ett frånvarande
uttryck lät sig svingas rundt.
Naturligtvis var det dumt, men hon kunde inte låta bli att tänka på
mamsell Beat-Sofis spådom om honom, som skulle komma midt under festens
jubel och sorgsen smyga sig bort igen, trots att han var den rätte. Eric
Gyldenlo! Hon upprepade namnet inom sig med ett underligt smekande
välbehag.


SJÄTTE KAPITLET.
Alla de rosor röda.

De lyckobringande risgrynen smattrade mot kupéfönstren, när grefve
Haqvin Brage och hans unga grefvinna andra dagen efter vigseln anträdde
sin färd till Stockholm. Hurraropen ljödo metallklart friska och starka
upp mot den klara, kyliga luften. Skratt och prat och hälsningar till
vänner och bekanta ville aldrig taga slut.
Märta Edelcrona, en liflig brunett, som Gunvor redan hunnit bli intim
med, då de voro jämnåriga, och Märta dessutom besjälades af samma
lifsglädje och samma filantropiska syften som Gunvor, stod närmast
vagnens fotsteg och talade lågt med unga grefvinnan.
-- Det är skada, att du inte bland dina uppvaktande kavaljerer får räkna
Eric Gyldenlo, sade hon plötsligt. De hade ofta talat om honom under
dessa dagar, och Gunvor kände till Märtas varma tycke för den
excentriske grefven.
Just när tåget ringde till afgång och hon måste värja sig för ännu en
salfva smattrande risgryn, lutade Gunvor sig ned mot Märta och hviskade
skälmskt:
-- Så snart han, den oemotståndlige, kommer hem, skall jag be Haqvin
bjuda honom till Bragehall; du blir samtidigt min gäst, Märta.
-- Det är långt dit -- ett år minst.
-- Hvad gör det, när man väntar på den rätte!
Gunvor visste ej själf af, att hennes röst fick en underström af vemod,
men ansiktet förblef dock allvarligt, ännu när tåget gled ut på linjen,
följdt af bröllopsgästernas dånande:
-- Lefve brudparet -- länge lefve det!
-- Kom, Gunvor! Om du står längre vid det öppna fönstret, förkyler du
dig, sade Haqvin och lade viktigt beskyddande armen om henne.
Han drog upp fönstret, och hon tog plats vid det. Han satte sig midt
emot och kväfde genom ett omsorgsfullt strykande af mustascherna en
gäspning.
-- Är du trött? frågade hon vänligt.
-- Å ja, de här dagarna med sitt ständiga festande ha varit tämligen
ansträngande. Får jag inte lägga kuddarna i ordning åt dig, så kan du
hvila litet, sofva en stund; det förkortar alltid tiden.
-- Jag är inte sömnig; det är så roligt att se ut.
-- Tycker du!
Än en gång strökos mustascherna med den fina, vårdade handen och
näsvingarna vidgades betänkligt.
-- Din stackare! -- Gunvor skrattade -- Sof du, annars falla visst
ögonen igen af sig själfva.
-- Tillåter du? frågade han lättad.
-- Ja visst, bara jag slipper.
De hade tagit enskild kupé för att slippa bli störda under den långa
resan.
Haqvin beredde sig därför på en grundlig hvila och gjorde det så bekvämt
som möjligt för sig på soffan midt emot Gunvor. I själfva verket tyckte
han ej, att han behöfde genera sig för henne nu, sedan hon blifvit hans
hustru, men litet fraser finge han väl dock hålla ut med tills vidare.
Farmor Eiden hade också energiskt bestämdt, att »barnet» ej alltför
brådstörtadt skulle invigas i äktenskapets mysterier. »Låt henne ha fred
under bröllopshögtidligheterna,» hade den gamla frun sagt helt rakt på
sak.
Det hade också på Bragehall funnits tillräckligt godt utrymme att inreda
ett sofrum i grefvinnans enskilda våning, och Haqvin hade bibehållit
sitt. I Stockholm var det en annan sak, där skulle de ha en mindre
våning. Då farmor stannade på Bragehall, hade mamsell Beat-Sofi fått
följa med unga grefvinnan. Karna var också med som kammarjungfru. Fru
Eiden ville inte lämna sin sondotter »vind för våg», som hon sade sig
med en underligt ringaktande blick på grefve Haqvins porträtt. Att hon
som en liten oerfaren, nöjeslysten och varmhjärtad flicka skulle på egen
hand göra bekantskap både med äktenskapet och societeten, ansåg hon sig
ej kunna förhindra. Det var lifvets gång. Men när barnet längtade efter
någon att tyst gråta ut hos eller trygga sig till, skulle hon ha de
gamla, tillgifna tjänarinnorna, som bara tröstade och smekte, men aldrig
förde ett förtroende vidare.
-- Jag får väl en godnattkyss, sade Haqvin, när han lagt sig.
Gunvor böjde sig ned och kysste honom lätt på pannan.
-- Inte mer än så, Fagerlin?
Det smeknamnet hade grefven läst sig till i sina romaner och beslutit
adoptera. När han nu kände hennes varma, mjuka kropp så nära sig, den
svaga violdoften från hennes kläder, tryckningen af hennes lilla, hvita
hand mot sin arm, kunde han ej låta bli att draga henne intill sig och
våldsamt, gång på gång kyssa hennes svala, lena mun och hennes kinder,
hvilka voro som friska rosenblad. Han låg där som en pascha och njöt af
sin lefvande egendom och märkte ej, hur hon blef pinsamt röd och
förlägen sökte draga sig ur hans famn. Halft sömndrucken hviskade han
ord i hennes öra, hvilka hon ej förstod, men som ändå ängslade henne.
När hans händer ej ville släppa henne och hans kyssar allt hetare stucko
i hennes hud, sade hon slutligen ångestfullt:
-- Snälle Haqvin, låt mig vara nu. Jag är inte alls van vid sådant här.
Jag -- jag är rädd.
Hon hade en instinktmässig känsla af att hennes ord läto dumma och
skämdes öfver dem, men hon kämpade lika fullt för att bli fri.
-- Inte är väl lilla Fagerlin rädd för sin egen man?
Det var något på en gång rusigt och klibbigt både i hans ord och blick,
och Gunvor vände häftigt bort ansiktet.
-- Se så! -- Han tog om hennes hufvud och vände det till sig igen, i det
hans händer lade sig som ram kring hennes mjuka kinder. -- Jag kysser
min hustru så mycket jag vill, förstår du. Du är inte van, det är klart!
Jag skall vänja dig! Men kära Gunvor, gråter du? -- Han släppte henne
tvärt och tillade vresigt: -- Jag trodde, att du var ett förståndigt
fruntimmer, som lämnat tårarna kvar i barnkammaren. Det borde din farmor
lärt dig.
Gunvor brusade upp.
-- Hon anade nog inte, att du skulle förgå dig mot mig.
-- Förgå? -- Han reste sig makligt på armbågen. Så skrattade han ett
kluckande skratt. -- Man har alltid sagt, att jag var dum, men du är
visst dummare, lilla söta Fagerlin. Och det skadar inte: hustrun skall
vara sin man underdånig. Nu skall du i alla fall inte vara ledsen, min
unga grefvinna, för nu skall du få sitta och titta ut bäst du vill. Jag
skall sofva.
Han nickade vänligt, en smula öfverlägset åt henne, men Gunvor satt stel
och oåtkomlig i soffhörnet, ett trotsigt, uppretadt barn, som hvälfde en
massa underliga, förvirrade planer om flykt och hämnd i sin sagofyllda
hjärna. Att skrifva till farmor och beklaga sig skulle hon aldrig
förmått -- inte ens som barn hade Gunvor skvallrat -- och dessutom var
det något, som sade henne, att farmor skulle varit alldeles oförstående.
Det var många nya, sällsamt frågande och forskande tankar, som strömmade
in på henne, medan hon satt här och stred sin första ensamma strid. Så
småningom blef hon lugnare, och när hon nu ånyo granskade Haqvins
uppförande, fick hon det till, att han visserligen varit »oförsvarligt
hårdhändt» men dock inte menat illa med henne. Det han sagt om hustruns
underdånighet sårade henne däremot fortfarande, men för detta hjälpte ej
flykt; hon skulle i stället visa honom, visa dem alla, att hon i alla
fall ej var ett så lättuktadt barn.
Haqvin sof lugnt, drog djupa, kraftiga andetag och höll munnen
halföppen. Då och då snarkade han till af välbehag. Ansiktet, isynnerhet
pannan, blef matt skinande under sömnen och det tunna, omsorgsfullt
kammade håret reste sig i två testar, en på hvardera sidan om den breda
benan. Hela hans aristokratiska elegans blef liksom utplånad i den
ställning han nu intog, och Gunvor, som ett par sekunder betraktat
honom, tyckte plötsligt, att han i denna intima situation blef en
främling för henne. Hon rodnade så, att det brände i kinderna, när hon
tänkte på deras gemensamma sängkammare uppe i Stockholm och på, att
denna tungt hvilande gestalt med det slappa ansiktsuttrycket var den,
som stod henne närmast i världen; det var om honom och henne, prästen
sagt: »Så äro ni då icke längre två, utan ett kött.» Hon ryste för de
sista orden på ett annat sätt nu efter scenen med sin man, än när hon
vid sin ridderlige brudgums sida böjt knä vid det blomstersmyckade
altaret, omgifvet af en festprydd skara gäster. Det hade varit så
vackert och stämningsfullt alltsammans; som på smekande rytmiska vågor
hade hon glidit fram genom ceremonien och hade nästan tyckt, att det var
som en barndomsaningens änglakör, när de hvitklädda skolbarnen sjöngo:
»O gud, välsigna dessa hjärtan,
helga dessa vänners band! ...»
Så hade psalmen tonat; Gunvor mindes den ord för ord:
»... vara _allt_ i lust och nöd,
vara _ett_ i lif och död.»
Också nu verkade den rogifvande på henne. Hon slöt ögonen och lutade
trött hufvudet mot den blekskära, pösande sidenkudden. Nöd! Ja, den
skulle aldrig komma till dem, och då borde det väl ej vara svårt att se
glädjen som daglig gäst. Hela hennes dag skulle ju utfyllas af angenäma
sysselsättningar, och på kvällen hade de stora världens nöjen. Stora
världen, det lät så mäktigt och vidtomfattande! Hvad hon skulle få lära
sig mycket godt och ädelt i dessa kretsar, där börd och bildning
parades! Och hvad glädjen där skulle vara fin och äkta; ingenting
smutsigt eller fult kunde väl rymmas i ett så stolt och fordrande
begrepp som -- _stora världen_.
-- Å, hvad det snöar, nu måtte det visst tänka bli vinter på fullt
allvar, fast vi redan hunnit till slutet af februari.
Unga grefvinnan Brage satte sig bekvämt tillrätta i den mjuka soffan,
som så lockande erbjöd sin sammetslena, röda schagg. --