Ädelt vildt: En familjehistoria - 06

Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de första.
-- Det står någon vid din skyddslings graf, sade han och vände sig om
mot sin hustru.
-- Ja, jag ser det.
Haqvin tittade igen. Han tyckte sig känna igen denna smärta, eleganta
gestalt.
-- Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det är ju Eric Gyldenlo, han,
som nyss ärft Lögenäs.
Farmor släppte Haqvins arm.
-- Kanske du vill gå och hälsa på honom, sade hon vänligt, så följer
Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer väl snart efter?
-- Ja, om ett ögonblick -- men kanske jag tar honom med till middagen;
det passar ju bra, efter Edelcronas komma.
Gunvor skiftade färg men gjorde ingen invändning.
-- Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla
barnfrökens graf, sade farmor, när hon och sondottern blefvo ensamma.
-- Det var nog en slump, svarade Gunvor kort.
-- Ja, naturligtvis. Han lär annars haft godt om galanta äfventyr.
Sådana män borde strängt taget förnekas umgänge i sällskapslifvet, men i
stället tränga de sig fram öfverallt som ogräs. Jag skulle önska, att
Gyldenlo läte bli att slå sig ned på Lögenäs.
-- Hvarför det, farmor? frågade Gunvor frånvarande.
-- Därför att -- att ogräs också lätt kommer in på grannens ägor, och
åtminstone Bragehall borde få ha frid nu. Det har gått tillräckligt
många stormar öfver det.
-- Hvad är du rädd för?
Farmor tvekade.
-- Hans inflytande öfver Haqvin, sade hon slutligen.
-- Öfver Haqvin? -- Gunvor log ringaktande och det låg en underlig köld
i tonfallet. -- Honom kan väl ingenting rubba ur hans flegmatiska ro,
tillade hon nästan hårdt.
-- Hm, efter fyra års äktenskap känner du ännu inte din man, Gunvor.
-- Å jo, farmor, jag känner honom.
De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax därefter kommo
Haqvin och Eric gående, hvilken presenterades för damerna, hvarpå han
berättade, att han lyckats öfvertala grefven att följa med till
Bragehall och träffa gamla bekanta.
-- Välkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade åt sig klänningen för
att herrarna skulle kunna stiga upp utan att råka i kollision med den.
Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vände sig i konverserande ton
både till farmor Eiden och henne med några yttranden om trakten.
Slutligen sade han hastigt, som om denna tanke hela tiden sysselsatt
honom:
-- Hvem är den Amelie, som ligger begrafven på byns kyrkogård; det är
ett ovanligt namn såhär på landsbygden, tillade han osäkert, som för att
rättfärdiga sin nyfikenhet.
Då Gunvor ej genast svarade, inföll Haqvin:
-- Å, det är en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfröken hos oss
en tid.
-- Jaså, således härifrån trakten?
-- Nej, från Stockholm. För första gången såg Gunvor på Eric Gyldenlo
med en klar, fast blick, full af förebråelser och stum undran. Hon hette
Amelie Sterner.
Eric blef gråblek, och det föreföll, som om glansen i hans mörka ögon
slocknat. Långsamt hämtade han sig, och till både farmors och Haqvins
förundran återupptog han ämnet. De hade varit så säkra på att han skulle
lägga ned det, ty det var ju tydligt, att han stått i något förhållande
till den unga flickan.
-- Grefvinnan får ursäkta, att jag fortsätter mina frågor, sade han
vemodigt, och den sorgsna blicken sökte Gunvor, men är det den Amelie
Sterner, jag fruktar det måste vara, höll jag henne en gång mycket kär
och hade nu hoppats få föra henne som min brud till Lögenäs ...
Grefve Haqvins torra skratt afbröt honom:
-- Nej, käre bror, det här blir för galet! Nog är man van vid dina
excesser, men att göra en sådan där liten mamsell till grefvinna det går
för långt.
Eric rynkade de täta, svarta ögonbrynen.
-- Det här är inte något skämt, sade han kallt, spara därför din
munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig än,
har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru.
-- Det löftet kommer för sent, sade Gunvor sakta.
-- För sent! -- Var det -- var det _min_ Amelies graf?
Gunvor nickade tyst.
Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehärskad. En sorg skall bäras, ej
ropas ut åt andra att taga vara på. Och för öfrigt, hvad var äkta hos
denne lycksökare? Hur många hade icke trott på honom och blifvit
bedragna? Gick inte Märta Edelcrona där och suckade för hans skull?
Några löften hade han visserligen inte gifvit henne, men han hade
kurtiserat henne och förvridit hufvudet på henne. Sådana där fullvuxna,
personifierade kärleksgudar voro som lömska fiender; de dolde sina
förgiftade pilar bland blommor.
Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak för
resten, utom det, att det var tur, att tösen dött, ty galne grefven
kunde nog annars varit i stånd att gifta sig med flickan. Nu vände han
samtalet in på hästar och jakt, de enda ämnen han behärskade. Eric
talade och svarade, men hela hans själ var i uppror af den underrättelse
han fått; han kände sig upprifven af saknad och längtan efter sitt sista
grusade drömslott.
När de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjöd Haqvin af
gammal vana farmor armen för att hjälpa henne uppför trappan.
Eric bugade sig för Gunvor. Hon lade sin hand på hans arm. En sekund
hejdade han henne.
-- Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack för att ni
höll af henne.
-- Hon var som en främmande fågel, sade Gunvor varmt, en fången svan,
tänkte jag ibland.
-- Ni visste, att hon -- att jag haft henne kär?
-- Ja -- och att hon aldrig kunde glömma er. Stackars, stackars Amelie!
Hvarför skulle ni komma för sent.
Hennes längtande, djupa blick strålade emot honom med ett outsägligt
vemod, och han såg, hur det ryckte kring de underligt trötta läpparna;
kanske var det mest sorg för henne som gått; kanske var det egen smärta
vid föreställningen om så mycken spilld lycka.
Han lutade sig ned och kysste hennes hand.
-- En lyckoriddare kommer aldrig ohjälpligt för sent, sade han med ett
egendomligt tonfall.
Gunvor drog undan handen och såg frågande på honom.
-- Hvad menar grefven?
-- Att jag redan mött ett nytt hopp att glädjas åt -- _er_ vänskap. Jag
ber inte om den; jag vinner den.
-- Amelie hade således rätt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att
vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppför trappan, en i dag
och en i morgon. Är det ett rikt eller -- ett mycket fattigt lif?
-- Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de
män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken
lätt drömmen om Österlandet.
Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta gestalten
föreföll imponerande hög i den långa, mörka klädesdräkten. Hennes blick
sökte inte honom, den tycktes spana mot fjärran mål och den låga,
distinkta rösten talade liksom förbi honom.
-- Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje
människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde
undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen, har
jag märkt, att _fördel_ af ett eller annat slag är allas sträfvan, och
-- hon hämtade djupt efter andan -- en man, en verklig man, som vågar
stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om kärlek och
vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag
skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än en
veklings -- rodocka.
Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och var
med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där Haqvin stod.
-- Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl
göra litet toalett.
Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gästen.
Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro på kärlekens
seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta Edelcrona, brydde
hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så mycket under sitt
äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra erotiska frågor. Hon var
rädd att då nödgas yppa något om sin egen tillvaro, om detta samlif utan
hållpunkt och förstående, som hon dag från dag släpade sig igenom, under
det hon dolde för alla den längtan, som tärde henne.
Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga flickan, hade
varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet sof under sitt
rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med
hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, där fingo de vara
ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt gråtit ut sina svikna
illusioner som hos Amelie.
Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något af den
härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af lifvets
främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas. Hennes saga
började och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig
kunde lära sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens dröm; hon
ville, att den skulle räcka hela lifsdagen lång.
När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes feberheta
hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric.
-- Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om bara _en_
hade makt öfver honom, hade hon sagt.
De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt upp i
hennes ansikte. Om _hon_ kunde bli den, som på det sättet helgade
Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att handla för andras
väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej
detta, ty hans handlingar hörde till dem, hvarom det heter att »långa år
få gälda, hvad stunden brutit». Men ingen har brutit så, att han mist
alla möjligheter, trodde hon.
Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon beslöt att
för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men när hon klädde
sig till middagen, öfverraskade hon sig med att önska, det Märta
Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver honom. Märta hade
blifvit en charmant världsdam, som för länge sedan upphört att se utåt
lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes
sträfvan var ett eko af de flesta societetsdamers.
Farmor Eiden kom in till Gunvor.
-- Har du tänkt på placeringen vid bordet? frågade hon.
-- Nej, farmor!
-- Det har jag. Du bör taga unga Edelcrona, jag gamle baronen, Haqvin
friherrinnan och grefve Gyldenlo Märta.
-- Ja, det kan väl inte ordnas annorlunda.
-- Detta blir också bäst.
Gunvor svarade icke; hon pröfvade en diamantnåls effekt mot håret och
stack den slutligen genom knuten.
-- Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frågade farmor
ånyo.
-- Nej, jag har inte hunnit.
-- Haqvin var där en lång stund.
-- Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren.
-- Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om din
man, och -- du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar.
-- När har jag försummat Hillevi, farmor?
-- Nej, du _har_ inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan
det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra plikter, döda
de oss under sin tyngd.
Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i ögonen med
sin fasta, målmedvetna blick.
Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het
röst:
-- Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan minnas
tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag också
har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt _att lefva mitt
eget lif_.
Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera
behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon hade
hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa lockarna
fingo falla fritt.
-- Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon
lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda målet.
Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor. Ditt barn
och din man är din värld.
En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde
kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna.
Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor och
Gunvor kommo in i salongen.
Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol. De
tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax värdinnan och
fru Eiden.
Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade henne och
gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden.
-- Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin
vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro barndomsvänner,
som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt att vi bli grannar.
-- Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i
hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand
får man leta efter.
-- Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo med
min hand, sådan den är.
-- Med tacksamhet.
Han förde den till sina läppar.
Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon hade
visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket
snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga
handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gång
plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det hädade Amelies
minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen.
Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle
vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och förtrolig mot den
återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla minnen» och Gunvor hörde,
hur än Märta, än Eric frågade: »Kommer du i håg det?»
Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde
det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den
stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne, som han
kallat sin »tankes sol».
Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den
lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än lifvet.


ÅTTONDE KAPITLET.
Jakttur.

Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn, under
det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek:
-- Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med, riktigt rysligt
hårdt.
Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna; men
snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan befriade
sig från sin sprattlande börda.
-- Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och kröp
upp i hans knä.
-- En saga! Jag kan bara en:
»Det var en gång en saga
så lång som en slaga,
så bred som en dörr,
har du hört den förr?»
-- Den är dum, förklarade Hillevi kritiskt, en annan!
-- Jag kan ingen.
-- Hvarför kan mamma så många och pappa ingen?
-- Därför att -- att -- ja, det vet jag inte. Nu får du leka med dina
dockor.
Han ringde på sköterskan, som genast åtlydde kallelsen, strax därpå kom
Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strök det ljusa håret ur
hennes panna och sade vänligt:
-- Vill du åka med mamma till byn, Hillevi?
-- Ja-a då.
-- Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggården, inföll Haqvin.
Jag vill inte, att Hillevi skall vara därinne i snusket och eländet.
-- Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick hon
ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet.
I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor.
-- Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon, hvarför
afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad åt de
gamla?
-- Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med.
-- Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda
mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig
trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet.
-- Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med allt
sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något kvar,
när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att Bragehall inte har
en liten grefve.
Han ville smeka henne, men hon drog sig undan.
-- Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om bokinköpen
till folkskolbarnens examen.
-- Det struntar jag i. -- Han gäspade ogeneradt. -- Det borde väl vara
lunchdags snart.
-- Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker på
egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris.
-- Det hörs, att du kommer från -- hä -- från de breda lagren, Gunvor,
du idisslar jämt om folket och folket.
-- Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte, hvart
du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar jag inte,
och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens makt.
-- Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det funnes väl
ingen hyggligare människa än jag under solen, om du inte alltid sloge
bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag kan det inte.
-- Din dressyr är möjligen inte den rätta. -- Men vi komma alldeles från
ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om prisfördelningen. Jag
hade tänkt mig sex penningpris, tre åt gossarna och tre åt flickorna.
-- Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och tjäna,
och då få de, hvad de behöfva.
-- Men det är frågan om en uppmuntran till barnen.
-- Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis. Låt bli
att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra. Det
vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag om tisdag
åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och
ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i köksdepartementet.
-- Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan
endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k. »värdiga»
afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats, fattas det två
saker: frisk luft och ordnade begrepp.
-- Gunvor -- farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande ut, den
gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka såg
märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin
drottninghållning. -- Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta af
ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om att
dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte ha
tagit det i arf, ty _hänsyn_ är en grundval för verklig bildning, likaså
själfbehärskning.
Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt:
-- Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor!
-- Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du,
Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad, att du
_vill_ såra någon.
Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon förgått
sig och gick långsamt fram till sin man:
-- Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men det fanns
ingen hjärtlighet i denna rörelse.
* * * * *
En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den
eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf sprungo
hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen.
Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tämligen
förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt annat än ett
barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en
människa, som förstod henne.
Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric
Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om den
döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin äkthet och
innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon ej kunna motstå
frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd henne. Hon kunde ej
längre stå så alldeles ensam och fattig midt i vårens rika lif. Det
måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft också åt henne.
-- Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och drog
henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som jag inte
känner.
Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af på
vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig
likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor hade hört deras glada
röster och muntra skratt ett ögonblick, innan de försvunno i
vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att tillbakatvinga den
omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det då
ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig få sin oro stillad,
sin längtan tillfredsställd?
Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en
härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i den
nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer öfver sig
och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna tindrade som glada
barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att Eric en sekund kände
sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i
denna hägnade lyckovärld att göra?
Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet tillbaka
och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin passade icke för de
elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett byte från dem, men det
lyste Eric att också njuta af den ädla sporten. Nu hade han plats för
ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och
det kylde ut honom; han längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande
mjuka armar, efter ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka.
Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin kom i
detsamma ut på trappan.
-- God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen!
-- Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ...
-- Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl
hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och -- toddybrickan.
-- En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll?
-- Ja, säkert.
-- Hvad säger unga grefvinnan om det?
-- Det frågar hon inte efter. Hon har sina _högre intressen_, som hin
måtte ta för resten.
Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått
det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto, farmor
handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt öfverraskad min
hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick bort, att hon på
förmiddagen sett honom samman med Märta Edelcrona, och den missräkning
detta vållat henne.
Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins
inviter att få honom med sig till den väntande toddyn.
-- Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det var
verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att agera
slottets ande, den grå mannen.
-- Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin, folket
blef alldeles vettskrämdt.
-- Verkligen! -- Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck. --
Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya
härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta och
försvinna.
-- Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade Gunvor.
-- Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det förseglade
rummet?
-- Nej, aldrig.
-- Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och vaggade
långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen.
-- Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin.
Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen.
-- Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt
kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen?
Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde skarpt
med alla sina skiftningar i den belysningen.
-- Nej, svarade Gunvor likgiltigt.
-- Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road. Hvad
skulle ni i det förseglade rummet att göra?
-- Det var Erics idé, sade Haqvin trögt.
-- Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man förflyttades långt
hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten. Får jag afslöja vår
glada lek, Haqvin?
-- Ja-a, nu är det ju så längesedan.
Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det tysta,
sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen
och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det burleska en förfinad
form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla bort ojämnheterna.
Det blef genom hans framställning till en lockande tafla, mystisk och
underlig, med något af Valpurgisnattens dämoniska kraft och något af
drömmens vekhet.
Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika
fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbröt
han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på skuldran med sin
köttiga hand.
-- Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med dinglande
hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du också; du hade
spelat bort en rund summa.
Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. --
Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och pålitlig
vakt, där bedrägeriet vill fram.
Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt:
-- Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag dömde mig
själf fågelfri för flere år.
-- Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif?
Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda som en
hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han
log och skakade på hufvudet.
-- Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller skall jag
säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen. För
hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt nästan
har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå den, får man
ej vara tillbakadragen.
-- Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor
lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och
strålande klart, just den rätta stämningen.
-- Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något
sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det
förflutnas skuggor.
-- Tror fru Eiden på spöken?
-- Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att hvila
i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra minnen
äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha en fristad,
ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli stängdt.
Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät blicken
glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där.
-- Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första kvällen
jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det rummet.
Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något ändå
bittrare än tunga minnen.
-- Hvad då?
Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle besvara
den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst sympati och
förståelse i Eric Gyldenlos blick.
Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät just
höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en
brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst sade hon:
-- Jag menar: gäckadt hopp.
Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: -- Har grefven lust att gå
ett slag i parken, innan det blir skumt?
-- Ja, med nöje.
-- Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand