Ädelt vildt: En familjehistoria - 08

lilla skogsfläck, där bokarna stodo i dubbla pelarrader, bildande liksom
kulisser åt alla håll. Därinne i dunklet lyste fjolårets matta af vissna
boklöf med en metallaktig, varm glans. Längre ut på ängen reste sig de
höga prästkragsstånden och blåklockorna ringde på smala stänglar.
Vid dansbanan var redan fullt af folk, när Gunvor och Haqvin anlände.
Ungdomen Edelcrona, löjtnant Forner med sin fru och Eric Gyldenlo kommo
genast emot dem. För herrskapet var en bänk placerad strax bredvid
spelmännen, hvilka stodo på en predikstolsliknande upphöjning. Nu restes
majstången under allmänt jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina
underlydande och utbragte med kraftig röst ett: »Lefve sommaren!» Fiol
och kornett stämde upp en fanfar och föllo sedan omedelbart in i en
polskmelodi. De unga togo i ring och slängdansen gick med svindlande
fart. Föll en omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag,
inte sprängde man kedjan för så litet. Bondpojkarnas nyblankade
mösskärmar stodo rätt upp, luggarna föllo snedt ned i pannan; de röda
halsdukssnibbarna fladdrade. Tösernas hufvudkläden gledo af, det ljusa
håret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pöste ut som ballonger.
Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade »tjo!» Det
hjälpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmännen drogo upp
storrosiga näsdukar att torka de svettiga ansiktena med.
Så snart dansen var ändad, skockade sig karlarna kring ölfaten och
stannade där, tills det spelades upp igen, då gingo de en efter en raskt
fram i klungan af flickor, sträckte ut armen och drogo tösen med sig,
oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande promenadtakt gingo
de in på banan. Sedan de sett, att »han, grefven på Lögenäs, dratt sta'
me' onga grefvinnan», stampade de i ett slag, satte ut vänstra armen
raklång och klämde den andra som ett skrufstäd kring sin dams midja.
Eric förde snart Gunvor tillbaka till hennes plats för att hämta sig en
ny dam. Han var så helt inne i folkglädjen, att han ej kunde stanna och
öda bort tiden med konversation. Han hade upptäckt Bolla från
gästgifvargården och med henne måste han nödvändigt ha en sväng. Han var
vid ett öfverdådigt humör, skämtade med de generade och smickrade
töserna, hvilka fnissade och tittade på hvarandra, drack karlarna till
och tog slutligen både fiol och stråke från spelmannen för att själf
traktera den.
-- Hvad han är vacker och elegant, trots alla sina galna streck,
hviskade Märta Edelcrona till Gunvor. Han är genialisk i all sin
burleska munterhet, tycker du inte?
-- Å, sade Gunvor kort, jag vet inte, om det är särskildt genialiskt att
kurtisera bondflickorna.
-- Söta du, hvad gör det! Så här på landet! Det brukas ju allmänt i
societeten, att herrarna -- hur skall jag kalla det? -- se sig litet
omkring. Det är ju alldeles utanför vår krets.
-- Tror du, att de unga bondflickorna känna på annat sätt än vi? Tror du
inte, att deras hjärta är lika varmt och lika öppet, och därtill förstå
de inte, att smickret bara är tomma fraser.
Märta skrattade öfverlägset.
-- Älskling, så allvarligt du tar det! Jag tänker alltid: Låt herrarna
rasa ut, så bli de så mycket spakare sedan som äkta män. Och vet du, om
en bondtös, den där lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig något, vore
det verkligen löjligt, det får du medge, ma chère.
-- Nej, hon är söt och oskyldig, hvarför skulle hon inte tro, att han
menade allvar med henne?
-- En grefve, söta vän!
-- Har kärleken börd?
-- Men, lilla Gunvor, det _vet_ du väl. Nu kommer för resten grefven
hit. Våra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har
också fått nog. Det skall bli roligt att få språka litet förtroligt med
Eric.
-- Du håller af honom än?
Gunvor såg oafvändt på de dansande, när hon tyst och med osäker röst
framställde sin fråga.
-- Platsen ägnar sig inte riktigt för förtroenden, ma belle, men du har
väl hört ordspråket: »Gammal kärlek rostar aldrig.» Jag tror, det passar
in på oss.
-- Nu gå vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna äro belåtna på
frispektaklet, och jag längtar efter supé. Eric, få vi dig med?
-- Mig? Nej tack, bror, jag håller allt ut till ljusan dager. Hör, en
sådan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att pröfva den med mig?
-- Då ska' vi vänta, knotade Haqvin.
-- Nej, jag följer naturligtvis din hustru, om jag får lof! Kom nu, det
är en alldeles härlig takt!
Gunvor lät sig föras bort i dansen, och när han lyfte henne högt upp, så
att deras ansikten nästan snuddade vid hvarandra, logo de båda i stulen,
hemlig lycka. Hon tänkte på framtiden, då hon ärligt och utan skuld
finge möta hans blick, då han skulle äga rätt att höja henne öfver
mängden och ropa: »Min! Min egen!» i stället för att, som nu, skyggt
hviska det. Redan i afton ville hon säga honom det. Hon blygdes öfver
hvarje lönnlig smekning, hvarje ömt ord. Och hon kunde aldrig få
trygghet i hans famn, förrän hon löst sig från de band hon hatade nu,
när hon visste, hvad kärlek var.
När de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram öfver ängen.
-- Vet du, Gunvor, att alla blommor och träd i natt kunna tala. De få
röst att tolka sina önskningar, och de svara de frågande människobarnen
såsom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall fråga om, vännelill, när
jag går därute på de sommarljusa stigarna?
Han smekte sakta den hand, hon lagt på hans arm.
-- Du skall ju dansa hela natten.
-- Hvad nu? Det gör dig väl inte ledsen?
-- Nej -- och ja. Kan du dansa bort allvaret?
-- Hvilket allvar?
-- Vår framtid. Inte kan det fortsätta så här.
-- Nej, naturligtvis inte. Men hvarför skulle jag just förmörka årets
ljusaste, gladaste kväll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort
sorgerna. Hi och hej, du käraste! Tordes jag, skulle jag genast svänga
dig rundt.
-- Eric, ibland kommer du så långt bort, att jag knappt kan se dig.
-- Är jag borta nu då?
-- Ja, i en glädje, som inte jag kan dela. Det är ju så splittradt och
skuldmedvetet inom mig. Och du -- du kan skratta åt alltsammans.
-- Ja, Gunvor, i kväll _måste_ jag vara glad. Det hör midsommaraftonen
och -- natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn, kunde du ej bli en
af skogens talande örter i natt? Då skulle jag lyssna endast till din
stämma. Kom, älskade; låt oss drömma i junis ljusa natt, du och jag!
Hon drog sin arm ur hans.
-- Nej, Eric, jag lämnar inte mitt hem nattetid.
-- Stolta borgfru! Hvi vredgens I? -- Han log. -- Så, Gunvor, fortfor
han allvarligare, var inte så nedstämd. En annan gång -- i morgon eller
öfvermorgon skall jag tala förnuft. I kväll har jag släppt Barabam lös,
och inte det sötaste helgon i världen kan omvända honom. Godnatt, min
drömfrid, sof godt, men kom ihåg, att därute i skogen går jag och talar
med blommor och träd.
-- Eric! -- Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han hörde det
ej. Raskt hade han vändt och gick nu smågnolande tillbaka mot dansbanan.
Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna inne, utan
gick ned i trädgården, smög sig tyst genom slottet och stannade sedan på
terrassen, därifrån utsikten var fri och vid. Det var nästan ljust, och
i öster tändes det första morgonblosset, det spred långsamt sin röda
glans öfver himmelen, först som en smal strimma, men så småningom allt
bredare.
Ett svagt, sömndrucket fågelkvitter störde stillheten då och då. Gunvor
knäppte ihop händerna bakom nacken. Hon stod orörlig, som hon i andlös
spänning väntade någon. Bortifrån slätten, där landsvägen drog fram,
hördes ett par afbrutna dansmelodier, helt svagt och händöende. Gunvor
lyssnade ofrivilligt, och hon föreställde sig, hur de nu vandrade hemåt,
alla de unga paren, där väl hvar och en funnit sin.
Det knastrade i sanden af steg, lätta, sorglösa steg. Ett par händer
lades öfver Gunvors ögon. Hon skulle känt igen dessa smala, vårdade
händer bland tusen.
-- Eric!
Hon låg i hans famn; hon vände sitt ansikte upp emot honom, som blomman
mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade stämningen skiftat inom
honom; han kom från skogens djupa allvar, och dessa helgd dröjde än i
hans sinne.
-- Jag längtade efter dig -- så outsägligt, sade hon. Jag har längtat
hela mitt lif, men nu först har min längtan mål. Tack, tack, för att du
ej dröjde borta längre, men gå nu -- gå! Tänk om någon ser oss.
-- Då ta de dig för hvita frun och mig för hennes mörke riddare. Och en
spöksyn ur lifvet äro vi väl! -- Han sköt henne varligt ifrån sig och
suckade tungt. -- Det skall vara gods och guld, små tankar om andra och
stora om sig själf för att man skall passa bland människorna. Gunvor!
Gunvor! Om jag kunde taga dig på mina armar i denna natt och bära dig
bort till ett eller annat sagoland.
-- Framtiden skall bli en vacker saga!
Han smekte vemodigt hennes kind.
-- Skogens blomster sade mig inte det.
En blek solstråle, den första, smög darrande öfver sandgången.
-- Å, Eric, redan dag! Farväl, vännen min! -- Hon räckte honom
brådskande handen.
Han kysste den och gick.
Detta möte var som en vacker hägring, tänkte hon, skärt och fint, och
ändå så innerligt, starkt bindande. Långsamt gick hon tillbaka mot
slottet. När hon passerade gamla fru Eidens dörr, märkte hon, att den
stod på glänt. Förundrad stannade hon och såg sig om. Nu stod farmor på
tröskeln.
-- Gunvor, sade hon sakta. Rösten lät spröd och bruten.
-- Ja, farmor!
Ett kväfdt, skärande skri ljöd från den gamlas läppar.
-- Hvad är det, farmor?
-- Det var således du. _Du!_ Ack, jag trodde, jag hoppades, att det
skulle varit en synvilla, en spöksyn.
-- Kära farmor!
-- Nej, säg ingenting nu. I morgon få vi talas vid. -- Farmor stängde
dörren utan ett vänligt afskedsord, utan en nick. Det vackra,
silfverlockiga hufvudet hade förblifvit stelt.
Men när farmor blef ensam, satte hon sig tungt ned på en stol; benen
ville ej längre bära henne. Tårarna föllo stora och bittra nedför hennes
kinder; hon grät icke häftigt; det var, som om hvarje tår frampressats
af namnlöst kval. Aldrig under hela sin långa lefnad hade Margareta
Eiden haft en tyngre sorg, ty det var blygd och skam i den. I lidandets
och saknadens svåra år hade hon alltid kunnat hålla sitt hufvud högt. Nu
sänkte hon det så djupt, att det föll ned mot bröstet. Så satt hon ännu
på morgonen, när Karna kom med kaffebrickan.
-- Frun, är frun sjuk? Å, Herre Gud, så eländig frun ser ut, sade den
gamla trotjänarinnan och satte brickan ifrån sig. Hon var van att finna
sin matmor i sängen vid denna tiden, och nu var hon ute i salongen.
-- Karna, tag ut kaffet igen, jag vill ingenting ha.
-- Men frun, då!
-- Du hörde! Sedan skall du kläda mig!
-- Ja, frun!
Toaletten försiggick under oafbruten tystnad. När farmor var färdig,
satte hon sig på sin vanliga plats vid fönstret, men ingen enda gång såg
hon ut öfver terrassen.
-- Är grefvinnan uppstigen? frågade hon, just som Karna skulle aflägsna
sig.
-- Jag vet inte det, frun.
-- Hör efter då och bed henne komma hit genast.
-- Ja, frun.
Karna gick undrande och ångestfull.
Månne gamla frun hade sett spöken? Hon visste sannerligen inte, hvad hon
skulle tro. Så konstig och tvär hade hennes matmor aldrig varit förr.
* * * * *
Gunvor infann sig ofördröjligen hos farmodern, eljest brukade
familjemedlemmarna ej träffas förrän vid lunchen klockan ett. Haqvin sof
alltid till tolf, utom på jaktdagar, men Gunvor steg tidigt upp och
använde gärna morgontimmarna till långa ridturer. På senaste tiden hade
Eric och hon ridit mycket samman, och äfven i dag hade hon gjort sig
beredd på ett möte därinne i den tysta, nylöfvade bokskogen, där nu
naturen smyckat sig till midsommarfest.
Gunvor hade redan riddräkten på. Den svarta silkessammeten smög sig
mjukt och graciöst efter de unga, smidiga formerna. På hufvudet hade hon
en svart, gustaviansk barett med en lång, fritt vajande plym. Hon var så
vacker, där hon stod, att farmor nästan bländades, ty det var ej dragens
skönhet, som frapperade den gamla, utan det strålande, lifsmedvetna
uttrycket i de mörka ögonen, de halföppna läpparnas smeksamma böjning,
hvarje kroppslinjes rytmiska behag. Så hade hon ej sett sin sondotter
förr; det var inte längre ett lydigt redskap för hennes fasta vilja hon
såg, det var en ung kvinna, inspirerad af den stora makt, som trampar
allt under fötterna utan att märka det och går sin väg fram med ett
jublande lyckolöje, blott den vunnit det enda, den begär. Denna stora
makt hade en gång sköflat Margareta Eidens lif, och ändå hade hon
välsignat den. Så skulle också Gunvor göra, också hon hörde till de
kvinnor, som ge sig i kärlekens våld med hela sin själ tänd af dess
flammor. Farmor Eiden skakades af en frossbrytning, och den hand hon
räckte Gunvor var iskall.
-- Är farmor sjuk?
-- Nej. Du vet, att jag vill tala vid dig! Sätt dig!
-- Tack, jag står hellre.
-- Som du vill. Har du stängt dörren ordentligt?
-- Ja, ingen hör oss.
Farmors fasta, hvita händer med de höga, blåa ådernäten lågo hopknäppta
på bordsskifvan. Hennes energiska, bleka ansikte var stramt af spänning,
och rösten ljöd så tung och ansträngd, när hon sade:
-- Hvem träffade du i natt på terrassen?
-- Min älskade, Eric Gyldenlo.
Gunvor höll sitt hufvud högt. Hon hade väntat denna fråga och för sig
själf besvarat den gång på gång under de flydda morgontimmarna. Allt
det, som tegat och endast sakta kvidit inom henne under de år hon gått
ensam på Bragehall, skulle nu få luft; hon kände ingen miskund; det
stingande agg, hon trott vara sin egen naturs orimliga längtan, hade nu
fått namn. Hon förstod, att hon blott varit ett verktyg för andras
syften. Ingen hade sett på henne som människa; de frågade ej efter hvad
de förkväfde inom henne.
Farmor såg, hur känslorna arbetade upp sig till stormning hos sondottern
och hon värjde sig ej mot öfverfallet med ett enda varnande ord. Det var
bättre att låta det onda brusa ut först. Sedan skulle farmor försöka
tala. Nu frågade hon endast:
-- Hvad har du vidare att tillägga, Gunvor?
-- Å, det är så oändligt mycket. Det är dagars, veckors, månaders och
års tärande förtviflan öfver att _detta_ var lifvet. Jag har tusen
obesvarade _hvarför_, som borrat sig in i mig som hvassa nålar. Nu skall
jag rycka dem ur såren och kasta dem tillbaka på dem, som nödgat mig att
lida och bära bördor, hvilkas mening jag ej förstod. -- Nu -- nu har jag
ändtligen mod att göra mig fri! -- Hon drog ett djupt andetag. -- Det
har begåtts ett brott mot hela min varelse, ett långsamt fortlöpande,
systematiskt brott, farmor. Eller kan det kallas med ett mildare namn,
när man fastkedjar ett oerfaret, outveckladt barn vid en man, som är så
försoffad både till kropp och själ, så -- så förfäad, att samlifvet med
honom blir en hädelse mot kärleken, ett upprörande våld mot hvarje
känsla, hvarje tanke? Du har tystat mina tvifvel och min sargande oro
med att säga, att jag valde själf. Farmor, hur kunde du nedlåta dig till
en dylik oförrätt mot ett barn? Du visste, att jag var vek och
varmhjärtad, lätt att fånga som en frusen fågel är det, och du lät en
stor, grof hand hänsynslöst krama mig, endast därför, att det passade
dina syften, att jag inte flög längre. Det var din förlorade lycka jag
skulle gälda med hela mitt lif. Det var för att din älskades
lefnadsafton skulle bli ljus, som jag måste in i mörkret. Det var för
att han och du skulle få lägga era händer tryggt i hvarandras, som jag
sattes till dörrvakt. Farmor, inser du inte, att du begått en skriande
orättvisa mot mig? -- Hon gjorde en kort paus, de flämtande andetagen
förrådde hennes lidelsefulla upphetsning. Ansiktet var upprördt, färgen
kom och gick oafbrutet, och hon tycktes ur stånd att behärska sin vilda
smärta.
Farmor däremot satt alldeles orörlig. Hon tycktes vänta, att Gunvor
skulle fortsätta sina anklagelser, och när den starka, trotsiga, unga
rösten ånyo dämpadt klang ut i rummet, nickade hon långsamt, som om det
just varit detta sista hon afvaktat:
-- Nu, farmor, står jag här inför dig, älskande som du själf en gång,
hänsynslöst kräfvande rätt för mig och min kärlek --
-- Jag gick aldrig smygvägar, afbröt farmor.
Gunvor log stolt.
-- Det gör inte heller jag hädanefter. Öppet inför hela världen skall
jag bekänna, att jag älskar Eric Gyldenlo.
-- Jag svek aldrig mina plikter mot man och barn. Jag _bar_, tills ödet
befriade mig. Aldrig har jag fegt kastat en börda, brutit ett löfte.
Farmors ögon hade fått en underbar glans, och hon såg på Gunvor med en
fast, djup blick. -- Du anklagar mig, dömer öfver mitt handlingssätt,
barn, men blundar för ditt eget. Tror du, att man blir fri från egen
skuld, därför att man gömmer den bakom andras? Kom ihåg, att min kärlek
till Haqvin Brage aldrig var småsint och sudlad af hemliga möten, stulna
kyssar, bedrägeri mot gifna eder. Den bodde inom mig som en helig eld,
men icke en enda brand föll ut ur den härden för att tända vådeld i mitt
hem.
-- Men du offrade i stället ett människolif åt lågorna; _det_ kunde du.
Hvad gjorde det, om ett stackars barn brann upp? Mig offrade du, farmor.
-- Jag såg skeft den gången. Jag trodde, du kunde bli så lycklig som de
flesta.
-- Som de flesta! -- Var det nog?
-- Jag trodde det.
-- Men jag vet, att det _inte_ är nog. Lyckan är inte för de många, den
är för dem, som våga älska så som du och jag, farmor. Och nu går jag ut
i solskenet för att möta honom, jag har kär. Och i morgon eller
öfvermorgon skola de undrande, lystna, små människorna på de
tilltrampade stigarna veta, att Gunvor Eiden själf bryter väg för sig
och sin älskade.
-- Du tänker inte på ditt barn?
-- Mitt barn! Jo, farmor, henne släpper jag inte ifrån mig.
-- Du ämnar väl skilja dig från Haqvin?
-- Ja.
-- Då ger lagen honom rätt till barnet.
-- Honom! En slö, tom existens, skulle lagen döma mitt barn i en _sådan_
fars händer? Nej, det tror jag inte på.
-- Gunvor! -- Farmor reste sig. Hennes hållning var bruten och
stapplande och tonfallet nästan ödmjukt. Det var som en förklädnad
glidit af henne; hon stod darrande, upprörd framför sondottern. --
Gunvor, jag ber dig, återvänd till dina plikter! Svik inte hederns bud
-- öfvergif inte Haqvin Brage! -- Detta namn gick som ett skärande
ångestrop öfver den gamlas läppar. Hon tänkte ej på den, som nu bar det,
endast på honom, hvilkens minne hon höll heligt. För honom bad hon med
hela sin starka själ återspeglad i den kvalfulla blicken. Den kärlek,
som famnade ännu öfver dödens gräns, trodde sig en sekund kunna vinna
öfver lifvets sjudande, nyväckta lidelse. -- Tro mig, Gunvor, du blir
inte lycklig genom att slita alla band, genom att gå till -- _din
älskare_.
-- Farmor, håna inte det ordet. Smutsa det inte med en stygg tanke; det
är det vackraste begreppet inom mig, och aldrig skall jag missbruka det
så, som världen menar. Men en dag skall jag bli Eric Gyldenlos brud.
-- Det är ditt fasta beslut?
-- Ja.
Farmor Eiden rätade upp sig, hon lade sina händer på sondotterns skuldra
och sade med tonvikt:
-- Godt! Gå då du din väg! Jag går min, och den leder som vanligt _rakt_
mot målet. Redan i morgon skall jag besöka Eric Gyldenlo. Jag skall tala
vid honom, som jag talat vid dig; jag skall väcka och varna. Och kanske
är han så mycket verklig ädling, att han inser sin skuld och blyges
öfver att ha lockat sin väns hustru.
Gunvor tog ett steg tillbaka. Just desamma orden hade hon ju själf
yttrat för icke längesedan, och nu? Hon sänkte plötsligt hufvudet. Där
var den igen, det förflutnas spöksyn, de alltid rastlöst irrande
skuggorna af tankar och strider.
Farmor fortsatte:
-- _Om_ han afstår, vill du då fylla dina plikter och stanna i det hem,
som en gång för alla är ditt?
-- Han afstår _inte_, farmor. Hör du inte, han älskar mig.
Hennes röst jublade detta segervisst, och ännu sedan hon lämnat rummet,
dröjde ekot af dessa ord kvar; de ljödo med en underlig klang i den
gamlas öron: -- Han älskar mig! -- Det var så den stora makten talade:
utan fruktan eller tvifvel.


TIONDE KAPITLET.
Farmors sista färd.

Det var numera högst sällan, farmor Eiden for ut och åkte, endast någon
gång till kyrkan; men visiter gjorde hon aldrig. Hon hade så föga
intresse af fruntimmers småprat, att hon ej blifvit intim med någon af
traktens damer.
Dagen efter midsommardagen fick emellertid Bengtsson tillsägelse att
spänna för. Fru Eiden skulle åka ut. Redan klockan elfva på morgonen
skulle vagnen vara framkörd.
-- Jag tror till och med farmor har blifvit smittad af den allmänna
förtjusningen för galne grefven, sade Haqvin sedan vid lunchen till
Gunvor, kan du annars begripa, hvad gumman skulle vid Lögenäs att göra?
Gunvor undvek att svara och sysselsatte sig i stället med lilla Hillevi.
Hon hade stått vid fönstret i sitt arbetsrum och sett, när farmor steg
upp i åkdonet, och en sekund fingo tvifvel och farhåga makt med henne.
Tänk, om Eric ansåg, att han handlade som en man af ära genom att
öfverge henne! Hvad skulle hon då göra? Finna sig i sitt öde? Resignera?
Nej, nej! Till hvarje pris skulle hon kämpa för sin frihet. Hon kunde
inte göra sig blind igen, när hon en gång blifvit seende.
Farmor såg upp mot hennes fönster, och hon drog sig skyggt tillbaka.
Nicka ett vänligt afsked förmådde hon ej. Hela hennes sinne var i
uppror, och hon tyckte ibland, att den vördnad, beundran och innerliga
tillgifvenhet hon hyst för farmodern försvunnit. Gömd bakom den skira
gardinen, såg hon tydligt den gamlas bleka, utvakade ansikte. De
föreföllo med ens så härjade och vissna dessa fina drag, som de hvita
lockarna omramade, och gestalten sjönk trött ihop på vagnens sidendynor.
-- Farmor, mumlade Gunvor, om du bara inte gjort detta. Om jag fått
hålla af dig som förr. Om jag kunde ropa dig tillbaka och gråta ut hos
dig! -- Hon lutade snyftande hufvudet mot fönsterposten.
I detsamma hörde hon Bengtsson klatscha med piskan och hästarna frusta
gladt. För sent att återkalla henne, för sent; farmor var redan på väg.
Det var första gången så långt Gunvor kunde minnas tillbaka, som hon ej
sagt godmorgon åt den gamla frun och kysst hennes hand. Hade farmor
tänkt på det, när hon såg upp mot sondotterns fönster? Gunvor log
bittert. Å nej, hon hade väl tänkt: »Ser du, trotsiga barn, att jag far
till Lögenäs; att jag har mod att krossa det, _du_ kallar lycka, för
hvad _jag_ kallar rätt.»
Gunvors drag hårdnade i harm och vrede mot den, som ville kufva henne.
Hon lät det icke ske.
* * * * *
Fru Eiden hade suttit med slutna ögon hela vägen, först när vagnen
svängde in genom Lögenäs' murkna parkgrindar, såg hon stort upp. Hvad
allting här var förfallet och vanvårdadt! Hon kunde ingenstädes se spår
af en ledande och ordnande hand. Gräset växte vildt och frodigt; ingen
tycktes ha tänkt på att slå det. Träden sågo öfvermogna ut, och murgröna
och humle klängde oförsynt kring de skrofliga stammarna. Här och hvar
släpade en gren öfver vägen och hotade att skrämma hästarna, och mer än
en gång fick farmor böja sig undan för det täta kvistverket på någon
jättebok eller alm.
Gårdsplanen var okrattad och dess gräsmatta kring den utsinade fontänen
brunbränd af solen. En af Eric Gyldenlos hundar låg lättjefullt
utsträckt på stentrappan utanför byggningen. Han reste sömnigt på sig,
när vagnen körde upp på gården, och skällde pliktskyldigast.
Men för resten föreföll Lögenäs utdödt. Fru Eiden väntade, att
åtminstone en jungfru skulle visa sig. Draget i hennes ansikte blef allt
föraktligare, medan hon satt så. Hurudan var den husbonde, som lät allt
förfaras och vårdslösas, och som ej ens lärt tjänstfolket vanlig
disciplin? En lätting och dagdrifvare var han, en Don Quixote, en
vandrande riddare utan hemortsrätt.
-- Bengtsson får gå och höra, om någon är hemma, sade hon slutligen.
Bengtsson makade sig säfligt ned från kuskbocken. De hästar han i dag
körde kunde han tryggt lämna, men det föreföll honom för galet, att
ingen kom och tog emot ordentligt. Han gick inåt köket till. Nog för att
porten stod oläst, men han ansåg det bäst att söka upp Nilla å hennes
eget område.
Farmor fick vänta dryga fem minuter, innan Bengtsson kom tillbaka med
sin eröfring. Nilla kunde omöjligt visa sig för gamla fru Eiden, sådan
hon såg ut. Det var också bra förargligt, att den stränga farmor på
Bragehall skulle komma just i dag, då allting var så upp- och nedvändt
inomhus.
Hon hade inte hunnit göra någonting i ordning sedan i går, då grefven
sent på kvällen, ifrån middagen hos baron Edelcronas, kommit hemdragande
med tre, fyra herrar. De hade spelat och druckit och sjungit och left
som ryssar ända till vid tretiden på morgonen, då hade de seglat öfver
Lögen till gästgifvargården för att fortsätta där, sedan hade inte Nilla
sett skymten af grefven, och nu var klockan tolf. Han var ju alltid
oberäknelig och inte lätt att förstå sig på, men nu en tid hade han
varit värre än någonsin, brukade gå ute i skogen hela nätterna eller
sitta därnere vid sjöstranden och spela på sin luta -- »för trollet»,
sade han. Liksom en kristen människa kunde sätta tro till tocket
spektakel.
Nilla hade fått så många myror i hufvudet, sedan hon kom till Lögenäs,
att hon inte visste sig någon lefvande råd, och medan hon nu i en fart
snodde på sig kjol, tröja och förkläde, beslöt hon att tala ut med
farmor Eiden. Det fanns visst ingen så klok som hon på många mils
afstånd. Någon nere vid fiskläget hade sagt en gång om farmors ögon: »De
äro som fyrar, ser man in i dem, klarar man alla grund och kommer på
rätt stråt.»
Nilla stod ändtligen vid vagnen och neg för den gamla frun.
-- Är grefven hemma, ljöd den stilla, men underligt hårda frågan emot
henne.
-- Nej, fru Eiden.
Nilla neg igen.
-- Väntas han snart?
-- Hå, det är aldrig nå'n, som vet när han kommer.
-- Men han är inte bortrest?
-- Nej, för allan del; han va' hemma till klockan tre i natt, då följde
han herrarna på väg.
-- Efter jag kommit hit, skall jag försöka vänta en stund.
Farmor lät Nilla hjälpa sig ur vagnen.
-- Fru Eiden är väl så god och stiger in? -- Nilla brydde sin hjärna
förtvifladt med funderingar på, i hvilket af de tre sällskapsrummen det
kunde vara någorlunda snyggt. Salen visste hon var värre ruskig än vid
flyttstök. Spelkorten kvar på bordet, stolarna omkullslagna, skärfvor af
vinglas, och grefvens luta med en brusten sträng, hvilken stack upp som
en bruten lem. Usch, usch, usch, och som de hvirflat upp dammet ur
vråarna sedan! Det låg ofta hela veckan igenom tjockt och grått på alla
föremål; Nilla var inte alls efterhängsen emot det i vanliga fall, men
till midsommar hade hon, förstås, schasat undan det med en skurning och
kunde aldrig tänka sig, att det så fort skulle vara framme igen.
Förmaket var hon inte stort säkrare på än salen. Där var ena benet af
soffan, marmorskifvan på divansbordet spräckt, spegeln som en skärgård
med flugfläckar till öar, och öfverdraget på fåtöljerna i rämnor.
Grefven bara skrattade, om hon sade åt honom om saken, när han var vid
godt humör. Misslyckades hon att yttra något, när han var ur stämning,
kunde han ryta till: »Kasta eländet i Lögen, så behöfver du inte ha
bekymmer för det se'n; tror du inte trollet kan svälja litet uselt
bohag, hårdsmältare saker har det tuggat.»
Hon finge nog bjuda fru Eiden in i biblioteket. Den gamla såg så trött
ut, att hon visst kunde behöfva komma till ro litet i en af de stora
skinnstolarna. Nilla var själf ingen ungdom och visste, hur det kändes,
när krafterna aftogo.
Alltjämt nigande, placerade hon farmor på bästa sätt och frågade, om hon
inte finge koka litet kaffe. Det skulle, enligt hennes förmenande,
blifvit en så ypperlig inledning till ett förtroligt meddelande.