Ädelt vildt: En familjehistoria - 02

  
  Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke
  på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio
  år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att
  begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt,
  och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en
  vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa
  mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft
  under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera».
  Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon
  skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan
  fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den
  stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också
  utan att vika.
  För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes
  intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans
  skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i
  världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom
  henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till
  sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta
  slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som
  aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu
  liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla
  trädet.
  Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som
  ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit
  starkare af den långa lagringen.
  Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå
  kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i
  skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där
  komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och
  slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir
  som en smekning, en dröm -- kanske en snyftning.
  -- Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? -- Hon förde
  upp den mot hans läppar. -- Den är lika hvit och fin som förr -- och
  ringen -- min ring har du kvar! -- Den med månstenen.
  -- Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att
  den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det?
  -- Ja.
  -- Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så
  många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall
  inte tala så mycket.
  -- Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst -- den ger mig lif.
  Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som
  skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste
  hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif.
  -- Stannar du nu hos mig, Margareta?
  -- Ja, Haqvin, så länge du vill.
  -- Också i natt?
  -- Ja, du käre.
  -- Å, hvad det är godt att veta.
  Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver
  de slappa dragen och tände en glimt i ögonen.
  Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen
  höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den
  fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare
  blick.
  -- Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med --
  tillvaron, Margareta?
  -- Ja, men han kan misstaga sig.
  -- Jag tror han gör det -- du är så stark, min ungdoms älskade, att du
  håller mig kvar hos dig.
  -- Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte.
  -- Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst?
  Den har rostat.
  -- För _mig_ är den välljud.
  Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt
  öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden
  älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst,
  som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast
  höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen
  underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen
  från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i
  hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät
  dimma suges upp af solen.
  Slutligen frågade han:
  -- Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig?
  -- Ja visst. I morgon får du se henne.
  -- I morgon -- du tror att, att jag finnes till då?
  -- Jag _vet_ det.
  -- Ja, kanske får jag än en dag till skänks.
  -- En och flera, hoppas jag.
  -- Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark
  och fast som du, Margareta?
  -- Nej, men god och glad. En solstråle är hon.
  -- Haqvin är så svag.
  -- Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst,
  att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på.
  -- Nej ... Bragehall har väntat -- så länge. Skall lyckan nu bli bofast
  här?
  -- Hvem vet?
  -- Du vågar sätta allt på ett kort?
  -- På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat
  på i ett halft sekel. Gunvors lycka -- din sonsons framtid -- Bragehalls
  ära -- ditt namns bestånd -- allt, allt är endast lösenord för bunden
  längtan, kufvad glöd. Förstår du mig?
  Han tryckte sakta hennes hand.
  -- Min härliga -- unga Margareta!
  Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen
  gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt.
  Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls,
  och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig
  i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att
  klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås
  af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej
  draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa
  matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i
  lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som
  allt annat.
  Någonting afbröt den hemska stillheten -- det ljöd först oregelbundet
  och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans
  tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade
  somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som
  han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn.
  Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var
  som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och
  kunde lefva.
  Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den
  främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han
  draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare.
  -- Grefven sofver, hviskade hon.
  Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta
  betjentfysionomi sken upp.
  -- Så godt!
  -- Ja -- godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda
  vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är
  midt i natten.
  -- Ja, hennes nåd.
  -- Jag är _fru_ Eiden. God natt, Johan.
  Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon
  mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men
  nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes
  ansikte, och hon glömde bort att torka af dem.
  Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin
  patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där.
  Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende.
  -- God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu?
  -- Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår
  liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga,
  att det fått en ny veke, he, he, he.
  Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess
  ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten.
  -- En ny veke! -- Ja, kanske det.
  -- Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall,
  fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under
  min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag
  finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än
  i går, ja, än på mycket länge.
  Fru Eiden nickade tankfullt.
  Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig.
  Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt
  öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster.
  Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med
  de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt
  ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende.
  Hon såg upp och räckte honom handen.
  -- Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson?
  -- Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan
  underdoktor som ni är jag inte.
  Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg.
  Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och
  knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga
  som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid,
  sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var
  hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och -- handla, ty
  handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara
  rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila --
  alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat
  sätt visa, att _så_ älskade hon; inte för stundens röda rosor och
  gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg
  vägen bakom henne.
  Gunvor kom in.
  -- Här är jag, farmor.
  -- Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven.
  -- Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke
  är guldlockig och blåögd, som hon var.
  -- Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora,
  gråa ögon.
  -- Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en
  haka -- ja, farmor, hur är det med hakan?
  -- Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl
  farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu!
  Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och
  elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess
  dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår.
  
  
   TREDJE KAPITLET.
   Lyckodrömmar.
  
  Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle
  rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den
  vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för
  första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss
  feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att
  ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk,
  men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade
  visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men
  sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och
  materia, och ingen visste, hur snart det brast.
  Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade
  intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina
  iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg.
  -- Din sonson är en ståtlig man, Haqvin -- ett vackert skal, som de
  flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han
  tar sig ut i sin engelska ridkostym -- och i sin jaktdräkt sedan? Den
  hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af
  de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte
  ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och
  det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du
  ädelt vildt!
  -- Skadskjuter, Margareta?
  -- Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess
  skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse.
  Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon
  skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården.
  Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt
  farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna
  skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske
  snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller
  ingen aning om dess allvar.
  -- Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är
  snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat
  undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr
  så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med --
  ädelt vildt, som du kallade det.
  Gamle grefven suckade tungt.
  Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i
  den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt
  intill hvilsoffan.
  -- Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de
  bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en
  lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert
  själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni.
  Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för
  bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem,
  som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för
  Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast
  hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats
  åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen,
  sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det
  spränger nog aldrig sin puppa.
  -- Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga
  impulser. Margareta! -- Gamle grefven reste sig upp på armbågen. --
  Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en
  stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens
  lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg
  galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig
  ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på
  restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och
  kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i
  taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo
  vi en lukullisk middag.
  -- Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt.
  -- Det vet jag inte -- våra borgenärer.
  -- Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är
  ute.
  -- Väl, säger du -- och så vill du själf ...
  -- Ja, Haqvin, jag _vill_ eller rättare ett halft århundrades kärlek
  vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag
  varit hela mitt lif -- nu vill jag drömma.
  -- Om lycka? ...
  -- Ja.
  -- För barnen?
  -- Å ja, för dem och för -- dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt
  Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit
  förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar
  tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand
  i min.
  -- Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort!
  -- Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa
  vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det
  tyngsta af allt.
  Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod,
  att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och
  hon kunde också skämta.
  Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver
  en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år,
  stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta
  trotjänare, log med.
   * * * * *
  Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt
  en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland
  bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus
  genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap.
  Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka
  våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i
  sin stämma.
  -- Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg
  sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste
  dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning
  utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta,
  helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade
  sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm.
  Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på,
  att provinsen är så rik.
  -- Ja, jag antar det.
  Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste
  ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla
  Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått
  vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var
  han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den
  gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så
  var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle
  hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att
  underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade
  han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och
  ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg
  vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt
  blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och
  att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett
  egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om
  han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt
  att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och
  ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt.
  Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras
  egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta
  fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson
  denna glädje sålt flere af familjejuvelerna.
  De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog
  Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet
  varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den
  tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig
  pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager
  öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka
  ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den
  mjuka myllan.
  -- Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett
  något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig
  af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll,
  och som -- man måste ropa på hjälp.
  -- Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här.
  -- Ensam?
  -- Ja, ofta nog.
  -- Hvad tänker grefven då på?
  -- Å ... på att just här kunde man finna sitt öde.
  Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå
  ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej
  själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då
  han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit
  det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och
  han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner
  under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras
  hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom
  han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd.
  Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett
  på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek!
  -- Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon.
  -- Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara
  trygg.
  -- För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de
  finnas bara i barnkammarsagor.
  -- Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är
  sant, ni jagar inte.
  -- Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina
  lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem!
  -- Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara
  grym?
  -- Grefven tycker ju om jakt?
  -- Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om
  mig; det skulle göra mig så ondt.
  -- Jag -- vi -- det är ju en så kort bekantskap.
  -- Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall
  hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på
  Bragehall; så, har jag också känt det ibland.
  Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft
  en sufflör där inne, men plötsligt tillade han:
  -- Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna
  -- tack vare er.
  Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig
  till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så
  viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt
  fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga.
  Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon
  hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få
  rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida
  kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts
  jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den
  vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade
  hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld.
  Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut
  ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef
  det honom själf för öfvermäktigt.
  Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska
  vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada
  barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från
  tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt
  upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om
  sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen
  nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd.
   * * * * *
  När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en
  oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller
  annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog
  slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke.
  Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning.
  Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in.
  -- Så fin, min flicka?
  -- Ja, farmor -- den passar mig, säg?
  -- Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju
  bara husets folk.
  -- Ja -- men ...
  Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade
  diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru
  Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot
  den gamlas svala hud.
  -- Kära barn, har han sagt något -- redan?
  -- Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just
  nu. Det är som en saga.
  -- Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn
  först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men
  Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke.
  -- Farmor lilla, låt mig drömma.
  -- Och hvad drömmer du om?
  -- Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor,
  hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga:
  »Nu längtar jag _så_!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig.
  De sista åren har jag också längtat -- tror du, man kan födas med
  sådant? -- Men nu är det så stilla inom mig. Det är som -- som det var
  julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen.
  -- Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en
  mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall
  akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en
  högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.
  Det knackade på dörren.
  Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett
  gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år,
  hade han sagt.
  Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och
  farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det
  skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom
  trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna
  uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett
  så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till,
  att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon -- och bäst så.
  Gongongen ljöd.
  Gunvor spratt till.
  -- Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten.
  -- Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ...
  Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där
  ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla.
  Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt
  fru Eidens hand till sina läppar.
  -- Tack för blommorna, sade Gunvor blygt.
  -- Ingenting att tacka mig för, det ...
  -- Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och
  fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon
  på Haqvin.
  -- Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla
  af rosor, som själf är den fagraste ros.
  Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med
  glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och
  mäktigt, hvilket fanns där inne.
  
  
   FJÄRDE KAPITLET.
   Också en sibylla.
  
  Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin
  sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka
  tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster,
  hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall
  i närmare tre veckor.
  Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu
  ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade
  med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man
  vädjade till honom.
  Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. _Han_ var inte kär
  alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna;
  _hon_ var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att
  den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men
  det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor
  fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne
  sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och
  bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande