Ädelt vildt: En familjehistoria - 02

Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke
på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio
år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att
begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt,
och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en
vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa
mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft
under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera».
Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon
skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan
fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den
stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också
utan att vika.
För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes
intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans
skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i
världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom
henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till
sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta
slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som
aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu
liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla
trädet.
Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som
ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit
starkare af den långa lagringen.
Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå
kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i
skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där
komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och
slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir
som en smekning, en dröm -- kanske en snyftning.
-- Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? -- Hon förde
upp den mot hans läppar. -- Den är lika hvit och fin som förr -- och
ringen -- min ring har du kvar! -- Den med månstenen.
-- Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att
den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det?
-- Ja.
-- Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så
många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall
inte tala så mycket.
-- Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst -- den ger mig lif.
Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som
skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste
hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif.
-- Stannar du nu hos mig, Margareta?
-- Ja, Haqvin, så länge du vill.
-- Också i natt?
-- Ja, du käre.
-- Å, hvad det är godt att veta.
Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver
de slappa dragen och tände en glimt i ögonen.
Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen
höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den
fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare
blick.
-- Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med --
tillvaron, Margareta?
-- Ja, men han kan misstaga sig.
-- Jag tror han gör det -- du är så stark, min ungdoms älskade, att du
håller mig kvar hos dig.
-- Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte.
-- Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst?
Den har rostat.
-- För _mig_ är den välljud.
Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt
öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden
älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst,
som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast
höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen
underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen
från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i
hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät
dimma suges upp af solen.
Slutligen frågade han:
-- Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig?
-- Ja visst. I morgon får du se henne.
-- I morgon -- du tror att, att jag finnes till då?
-- Jag _vet_ det.
-- Ja, kanske får jag än en dag till skänks.
-- En och flera, hoppas jag.
-- Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark
och fast som du, Margareta?
-- Nej, men god och glad. En solstråle är hon.
-- Haqvin är så svag.
-- Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst,
att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på.
-- Nej ... Bragehall har väntat -- så länge. Skall lyckan nu bli bofast
här?
-- Hvem vet?
-- Du vågar sätta allt på ett kort?
-- På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat
på i ett halft sekel. Gunvors lycka -- din sonsons framtid -- Bragehalls
ära -- ditt namns bestånd -- allt, allt är endast lösenord för bunden
längtan, kufvad glöd. Förstår du mig?
Han tryckte sakta hennes hand.
-- Min härliga -- unga Margareta!
Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen
gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt.
Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls,
och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig
i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att
klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås
af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej
draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa
matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i
lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som
allt annat.
Någonting afbröt den hemska stillheten -- det ljöd först oregelbundet
och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans
tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade
somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som
han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn.
Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var
som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och
kunde lefva.
Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den
främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han
draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare.
-- Grefven sofver, hviskade hon.
Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta
betjentfysionomi sken upp.
-- Så godt!
-- Ja -- godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda
vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är
midt i natten.
-- Ja, hennes nåd.
-- Jag är _fru_ Eiden. God natt, Johan.
Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon
mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men
nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes
ansikte, och hon glömde bort att torka af dem.
Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin
patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där.
Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende.
-- God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu?
-- Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår
liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga,
att det fått en ny veke, he, he, he.
Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess
ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten.
-- En ny veke! -- Ja, kanske det.
-- Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall,
fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under
min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag
finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än
i går, ja, än på mycket länge.
Fru Eiden nickade tankfullt.
Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig.
Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt
öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster.
Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med
de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt
ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende.
Hon såg upp och räckte honom handen.
-- Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson?
-- Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan
underdoktor som ni är jag inte.
Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg.
Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och
knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga
som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid,
sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var
hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och -- handla, ty
handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara
rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila --
alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat
sätt visa, att _så_ älskade hon; inte för stundens röda rosor och
gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg
vägen bakom henne.
Gunvor kom in.
-- Här är jag, farmor.
-- Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven.
-- Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke
är guldlockig och blåögd, som hon var.
-- Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora,
gråa ögon.
-- Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en
haka -- ja, farmor, hur är det med hakan?
-- Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl
farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu!
Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och
elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess
dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår.


TREDJE KAPITLET.
Lyckodrömmar.

Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle
rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den
vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för
första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss
feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att
ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk,
men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade
visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men
sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och
materia, och ingen visste, hur snart det brast.
Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade
intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina
iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg.
-- Din sonson är en ståtlig man, Haqvin -- ett vackert skal, som de
flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han
tar sig ut i sin engelska ridkostym -- och i sin jaktdräkt sedan? Den
hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af
de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte
ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och
det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du
ädelt vildt!
-- Skadskjuter, Margareta?
-- Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess
skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse.
Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon
skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården.
Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt
farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna
skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske
snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller
ingen aning om dess allvar.
-- Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är
snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat
undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr
så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med --
ädelt vildt, som du kallade det.
Gamle grefven suckade tungt.
Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i
den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt
intill hvilsoffan.
-- Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de
bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en
lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert
själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni.
Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för
bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem,
som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för
Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast
hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats
åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen,
sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det
spränger nog aldrig sin puppa.
-- Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga
impulser. Margareta! -- Gamle grefven reste sig upp på armbågen. --
Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en
stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens
lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg
galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig
ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på
restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och
kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i
taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo
vi en lukullisk middag.
-- Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt.
-- Det vet jag inte -- våra borgenärer.
-- Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är
ute.
-- Väl, säger du -- och så vill du själf ...
-- Ja, Haqvin, jag _vill_ eller rättare ett halft århundrades kärlek
vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag
varit hela mitt lif -- nu vill jag drömma.
-- Om lycka? ...
-- Ja.
-- För barnen?
-- Å ja, för dem och för -- dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt
Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit
förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar
tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand
i min.
-- Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort!
-- Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa
vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det
tyngsta af allt.
Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod,
att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och
hon kunde också skämta.
Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver
en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år,
stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta
trotjänare, log med.
* * * * *
Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt
en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland
bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus
genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap.
Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka
våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i
sin stämma.
-- Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg
sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste
dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning
utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta,
helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade
sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm.
Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på,
att provinsen är så rik.
-- Ja, jag antar det.
Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste
ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla
Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått
vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var
han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den
gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så
var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle
hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att
underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade
han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och
ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg
vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt
blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och
att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett
egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om
han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt
att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och
ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt.
Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras
egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta
fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson
denna glädje sålt flere af familjejuvelerna.
De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog
Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet
varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den
tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig
pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager
öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka
ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den
mjuka myllan.
-- Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett
något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig
af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll,
och som -- man måste ropa på hjälp.
-- Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här.
-- Ensam?
-- Ja, ofta nog.
-- Hvad tänker grefven då på?
-- Å ... på att just här kunde man finna sitt öde.
Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå
ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej
själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då
han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit
det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och
han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner
under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras
hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom
han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd.
Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett
på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek!
-- Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon.
-- Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara
trygg.
-- För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de
finnas bara i barnkammarsagor.
-- Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är
sant, ni jagar inte.
-- Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina
lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem!
-- Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara
grym?
-- Grefven tycker ju om jakt?
-- Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om
mig; det skulle göra mig så ondt.
-- Jag -- vi -- det är ju en så kort bekantskap.
-- Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall
hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på
Bragehall; så, har jag också känt det ibland.
Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft
en sufflör där inne, men plötsligt tillade han:
-- Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna
-- tack vare er.
Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig
till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så
viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt
fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga.
Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon
hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få
rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida
kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts
jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den
vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade
hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld.
Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut
ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef
det honom själf för öfvermäktigt.
Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska
vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada
barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från
tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt
upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om
sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen
nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd.
* * * * *
När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en
oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller
annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog
slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke.
Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning.
Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in.
-- Så fin, min flicka?
-- Ja, farmor -- den passar mig, säg?
-- Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju
bara husets folk.
-- Ja -- men ...
Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade
diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru
Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot
den gamlas svala hud.
-- Kära barn, har han sagt något -- redan?
-- Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just
nu. Det är som en saga.
-- Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn
först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men
Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke.
-- Farmor lilla, låt mig drömma.
-- Och hvad drömmer du om?
-- Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor,
hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga:
»Nu längtar jag _så_!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig.
De sista åren har jag också längtat -- tror du, man kan födas med
sådant? -- Men nu är det så stilla inom mig. Det är som -- som det var
julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen.
-- Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en
mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall
akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en
högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.
Det knackade på dörren.
Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett
gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år,
hade han sagt.
Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och
farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det
skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom
trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna
uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett
så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till,
att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon -- och bäst så.
Gongongen ljöd.
Gunvor spratt till.
-- Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten.
-- Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ...
Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där
ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla.
Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt
fru Eidens hand till sina läppar.
-- Tack för blommorna, sade Gunvor blygt.
-- Ingenting att tacka mig för, det ...
-- Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och
fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon
på Haqvin.
-- Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla
af rosor, som själf är den fagraste ros.
Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med
glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och
mäktigt, hvilket fanns där inne.


FJÄRDE KAPITLET.
Också en sibylla.

Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin
sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka
tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster,
hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall
i närmare tre veckor.
Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu
ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade
med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man
vädjade till honom.
Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. _Han_ var inte kär
alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna;
_hon_ var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att
den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men
det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor
fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne
sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och
bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande