Ädelt vildt: En familjehistoria - 03

fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prästfrun, som just
skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i
julklappsmönstren alla sina drömmar och dessutom vara trygg för att
farmor vakade öfver hennes framtid.
Fru Eiden kunde inte själf lämna Bragehall, inte knappa af på den sena
lycka hon ernått efter femtio års försakelse. Hennes själ, som ännu var
ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft
utslocknadt sinne, måste ändtligen taga ut sin rätt i minuter och
timmar, såsom hon åtrått att få göra det i månader och år. För öfrigt
var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lämnade ej ett arbete
halfgjordt, och först när sondottern blifvit härskarinna på Bragehall,
kunde hon möjligen unna sig någon ro.
Alltså fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade gråtit, som
det barn hon var, öfver att nödgas lämna sitt drömslott med torn och
tinnar, men farmor tröstade henne lätt med utsikten, att, när hon vid
jultiden återvände, var det som grefve Haqvins fästmö.
-- Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor.
-- Han _skall_ tala, barn, men först med _mig_. Arbeta nu flitigt på
dina vackra julgåfvor och låt ingen af dem du möjligen kommer i beröring
med ana något om den förestående förlofningen, inte ens mamsell
Beat-Sofi. Hör du det, Gunvor!
-- Jag skall försöka, farmor.
-- Du skall _vilja_ det, Gunvor; det är med vår vilja vi behärska både
oss själfva och -- vårt öde. Än så länge kan du lägga din vilja i mina
händer och handla efter mina råd, ty du är ett litet godt barn, men när
jag går bort en dag, skall du minnas mina ord och härda dig i dem. Gud
bevare dig för att bli ett rö, min flicka. En kvinna får förefalla som
en vidja, men hon skall vara en stålfjäder, spänstig och stark.
Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken ännu ej märkts af ett
enda grubblets tecken, och hon såg med sin klara, fasta blick in i de
mörka flickögonen, hvilkas djup hon likväl ej kunde loda. Det hade hon
heller aldrig förmått med svärdotterns; det där längtande, undrande
uttrycket i dem var som en saga på ett språk hon ej kände.
Gunvor reste, följd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked
ridderligt kysste hennes hand och hviskade:
-- Välkommen åter!
Det sista hon såg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen på
slätten i sitt gråa töcken, var hans mekaniskt viftande hvita näsduk. I
rytmisk takt gled den upp och ned -- upp och ned, och slutligen vände
Gunvor sig bort, trött att blicka mot denna monotona lilla signalflagga,
glad att tåget ilade ut på spåret mot trakter, där luften var mindre
tung och tät.
Glad! Ja, det föreföll henne själf otroligt, men hon var verkligen
riktigt trallande glad, ännu när hon kom in i den hemtrefliga våningen i
staden, där mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husförestyre, tog emot henne
med en bullrande, hjärtlig välkomsthälsning, med brasor i alla rum, ljus
tända i kronor och lampor, en lukullisk supé och friska blommor på
bordet.
De första dagarna gick Gunvor omkring och njöt af att vara den enda
bestämmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en
liten bjudning för sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon
hade ingen förtrogen ibland de ytterst väluppfostrade unga damer farmor
Eiden valt till hennes umgänge, och råkade hon släppa ut något af sina
hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de på henne med
förfäradt uppspärrade rundetornsögon, som om de plötsligt fått en
främmande fågel in i sitt lag, en, som de inte läst det minsta om i sin
zoologi.
Bäst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte för att hon var så
synnerligen förstående, men det kunde man ej begära; hon var lustig och
ärlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och så hade hon
en alldeles särskild dragningskraft, som Gunvor först nu, under farmors
bortovaro, kommit underfund med: hon kunde spå. Beat-Sofis mor hade
varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spår
af detta folks särtycke hos den gamla trotjänarinnan, måtte hon dock
fått litet af dess trolldomsblod i ådrorna, ty hon kunde, som sagdt,
fuska ej så illa i sibylleyrket.
När nu stormen obarmhärtigt ref upp snön från Hamngatans stenläggning
och kastade den i våta klumpar mot de höga fönstren, och när
vintermörkret blef till becksvärta inne i de tysta rummen, skyndade
Gunvor gärna genom hela filen af gemak, följd af de många klockornas
knäpp från tröskel till tröskel, och hamnade slutligen i mamsell
Beat-Sofis kammare, där hon kröp så långt upp i soffhörnet hon kunde
komma, som skulle det skyddat henne för storm och vintermörker.
Här var alltid varmt och godt och vänligt. Från köket hördes ett muntert
skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett
torr-roligt infall af gårdskarlen, belönadt med pigornas högljudda
skrattsalfvor.
Dörren till vänster förde genom en lång gång in till handkammaren. Där
var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Där hade hon ställt upp och
tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor
till baken, lagt upp smör och småbröd, där var hon suverän, och det var
endast Gunvor, som oantastadt vågade sig in på detta område. Jo, fru
Eiden, förstås, henne trotsade ingen.
Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med pärlfärgade
möbler, ordentligt linjerande väggarna, ljusa tapeter med omöjliga
kornblåa ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad björkbyrå
med virkad stjärnduk på och belamrad med vaser, byster,
eau-de-cologneflaskor och skrin.
Det var här Gunvor trifdes så väl i den hårdt stoppade soffan med sitt
rödrandiga öfverdrag. På bordet framför henne stod vanligen något namnam
att knapra på i skymningen. Sedan, när lampan tändes, skulle mamsell
Beat-Sofi spå. Den gamla var en mycket villig sibylla, ty hon var
ytterst nyfiken på hvad hennes Gunvor upplefvat där borta på det
präktiga Bragehall. Karna och hon hade haft långa konferenser, och att
»det var något i görningen», det voro de öfvertygade om. Karna hade
dessutom till mamsell Beat-Sofis uppbyggelse späckat sin berättelse med
de spökhistorier hon i riklig mängd fått höra af tjänstfolket, och det
var ej utan, att de satte fart i de där dropparna zigenarblod mamsell
Beat-Sofis mamma låtit sin dotter ärfva; oroliga, heta, fantasifödande
blodsdroppar, som aldrig ville riktigt låta späda ut sig.
Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor
Eiden skulle sagt om dessa små seanser; de tänkte inte längre än att det
var ett oskyldigt nöje.
Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drömmande ögonen följde med
ett egendomligt intresse brasans flammande eld.
-- Hvad tänker min lilla flicka på? undrade Beat-Sofi.
-- På lifvet.
-- Det var fasligt djupsinnigt. Jag tänker på min kaffepanna, jag, om
det skall vara för bittida att sätta på den än.
Gunvor satt tyst en stund, men plötsligt lystes det älskliga ansiktet
upp af en ny tanke. Hon såg med tindrande ögon på Beat-Sofi och frågade
en smula skyggt:
-- Har inte Beat-Sofi haft någon sådan där ungdomssaga? Å, bestämdt!
Tala om!
Hon smekte öfvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smög sin
smala, mjuka hand mellan hushållerskans sträfva, förkylda fingrar.
-- En ungdomssaga -- jo, kors; det fanns väl en tid, då jag tänkte på
tocket. »Litet ska en väl ha med, sa' den, som tugga' åt katten.» Men
det var ute på herrgården, det, där jag var husmamsell, innan jag kom
hit. Men sådant får väl Gunvor vara med om mycket finare och bättre; det
här var bara inspektorerna.
Gunvor såg häpen ut.
-- Tyckte du om -- om _allihop_.
Mamsell Beat-Sofi log belåtet.
-- Den ene först och den andre se'n, förstås. När de kommo till gården
och ingen kände, ställde de sig väl med mig, för jag lagade god mat åt
dem, och -- och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosättningen. Jag
sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, kom den
förste och ville flytta; han hade fått plats i hemtrakten. Jag grät en
vers, och så var den sorgen öfver. -- -- Den andre for, därför att han
fått ett eget arrende.
-- Var det slut sedan? frågade Gunvor besviken.
-- Nej, det var allt en till. Då hade jag just vant mig af med att
drömma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna
sattes ordentligt in i blåa boken, och vi -- hm, hm -- _han_ och jag
traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till -- men
se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli
inspektorska, utan en annan. Mor min sa': Du skulle åtminstone ha ett
kristet namn, din tattarunge, så folk begriper, att du inte vill stryka
landsvägarna omkring utan kan sätta fötterna stadigt under eget bord.
Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag fått pröfva på ekluten.
-- Var det alltsammans?
-- Ja-a. Det har fallit mycket snö sedan dess -- och nu är jag glad för
att jag ändå haft inspektorerna.
-- Glad?
-- Ja, ser hon, grynet mitt, lifvet utan kärlek är som kaffe utan
klarskinn. Man kan nog stå ut me't, men uschelt är det. Men si, min
flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn, det ligger i korten det.
Ja, nu tänder jag lampan, så lägga vi ödets stjärna.
Ett par minuter senare sutto de båda lutade öfver korten.
-- Det kan se ut något det, pratade Beat-Sofi; hjärter åt alla håll, en
ljus väg -- en -- två -- fyra -- åtta. Ser Gunvor ett sådant roligt
bjudningsbref! Å, kors, så granna kort har jag aldrig sett! Och Gunvors
egen kung tänker på henne! Det skulle väl aldrig vara grefve Haqvin
heller?
Gunvor rodnade och teg.
-- För henne själf -- för vännen -- för huset, räknade Beat-Sofi snabbt
och säkert.
-- Och, hvad som skall ske. Låt mig höra det först, Beat-Sofi!
-- Nej, i ordning med frågorna! Ser hon, min lilla, där ha vi
förlofningsringen. Den kommer långväga ifrån; titta själf, tre sexor!
Gunvor stirrade på de betydelsefulla korten och frågade sedan så tyst,
att det knappt hördes:
-- Synes det, om han håller af mig -- riktigt?
-- Han skulle väl skämmas annars! En sådan guds ängel som vår Gunvor --
och så rik se'n.
Ja, rik var hon; det hade också farmor sagt, och af köpmanssläkt, som
hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli älskad,
därför att man ägde millioner, föreföll henne underligt. Var då hon
själf ingenting? Hon mindes plötsligt ett uttryck en af hennes fars
vänner haft en gång, när han skänkt henne en stor docka:
-- Det här är en dyr leksak; när du får höra, att den kostat femtio
kronor, tycker nog lilla nåden om den och låter bli att kasta den i
skräpvrån.
Gunvor fick tårar i ögonen. Var hon själf en sådan »dyr leksak», som man
lät bli att kasta i skräpvrån?
Ibland, när mamsell Beat-Sofi var vid sitt rätta sibyllelynne, spådde
hon Gunvor i handen, och då figurerade alla de mystiska spökhistorierna,
som Karna berättat henne.
-- Mamsell Gunvor möter sin käraste en aftonstund, sade hon en gång
högtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta dörrar -- från ett
försegladt rum.
-- Nej, nej, afbröt Gunvor otåligt, dit går ingen.
Men sibyllan lät inte störa sig; hon hade kommit i farten, och hennes
hvardagliga fysionomi var förvandlad till något nästan vildt,
zigenaraktigt.
-- Han kommer sorgsen -- gråklädd, som om han ville osedd smyga sig från
en fest. Jag ser många, många tända ljus -- och en -- som tror sig vara
den rätte, håller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger
som ett mörkt töcken öfver hans väg -- olyckor och bråddöd, ser det ut
som. Men den, som kommer så ensam, han får ett långt lif, och älskad
blir han, men -- får jag se, Gunvor! Å, vår lilla guds ängel öfverlefver
dem båda två.
Gunvor var lifligt intresserad af dessa spådomsseanser, men de gåfvo
henne åtskilligt att fundera på, och under det att profetissan ett par
timmar senare lade sig och somnade tvärt, satt Gunvor med hufvudet stödt
i händerna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville
smyga sig bort från festen? Han måste ju veta, att han var den ende för
henne. Farmor hade ju bestämt det så ... och hon ville det själf. Då
skulle hon bli härskarinna, få makt och myndighet, i stället för att som
nu vara en liten flicka. Hon drömde om, att Haqvin skulle komma och
hämta henne. Han skulle höfviskt böja knä, som riddarna i Melins romaner
brukade, och säga några låga ord, klingande som stilla musik, om hur
högt han älskade henne -- och så -- så skulle han väl kyssa henne ... På
handen? Nej, det gjorde de fattiga. -- På kinden? ... Det gjorde farmor.
På pannan? Å, det hade gamle grefven gjort. Gunvor gömde ansiktet helt i
händerna. Han skulle kyssa henne på munnen, länge, länge! Hon blef
alldeles het vid den tanken, och hon längtade plötsligt feberaktigt
efter bud eller bref från Bragehall; helst ett lefvande, längtande bud,
en att famna och älska och trygga sig till. _Han_ skulle komma. Hon
öfverraskade sig ofta med att ej direkt vänta Haqvin; det var inte
alltid honom hon såg böja knä på riddarsed. Det var den gråe mannen. Han
hade en hätta, som fullständigt dolde hufvudet. Aldrig såg hon hans
anletsdrag. Hon log åt sin dåraktiga synvilla och försökte frammana
grefve Haqvins blonda, blåögda typ.
Mamsell Beat-Sofi spådde henne nu hvarje kväll, att »ett viktigt bref»
snart skulle komma, men om besök hade ödets stjärna aldrig något att
förtälja.
En dag kom också tillika med farmors bref ännu ett annat från Bragehall.
Liksom för att samla mod öppnade Gunvor först farmors epistel och läste
vant den stora, klara pikturen.
»Min kära, lilla flicka!
När du läser detta, har du väl redan tagit kännedom om Haqvins bref, och
jag blir således den första, som får önska dig lycka och en lång framtid
vid din blifvande makes sida. Om åtta dagar -- julaftonen -- hoppas jag
få omfamna dig här på Bragehall som en liten glad och förhoppningsfull
fästmö. Farfar -- som du händanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla
gamle grefven -- längtar mycket att se er, barn, förenade. Hans krafter
äro ej stora. Döden unnade honom blott en kort frist. Vi ha därför redan
utsatt Haqvins och ditt bröllop till den första februari. Strax efter
helgen resa du och jag hem till staden för att iordningsställa
brudutstyrseln. Bröllopet måste dock för gamle grefvens skull hållas på
Bragehall. Det blir också ståtligast. Du får nu resa hit med vår goda
mamsell Beat-Sofi, som ej får lämna dig ensam. Karna skall naturligtvis
också med. Tag rikligt med pälsverk på dig, mitt barn, så att du inte
förkyler dig.
Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan fått mitt ord på, att du
vill bli hans hustru. Skrif därför endast ett par rader till honom in i
ditt bref till mig. Förlofningskort och ringar äro redan beställda. De
praktiska bestyren sköter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget
stå vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt på
lifvets röda rosor. Än har du din sant tillgifna farmor
_Margareta Eiden_.»
Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket.
Jaså, nu hade farmor förlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle
endast träda den gyllene ringen på fingret. Det var alldeles som när
farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knäppt ett dyrbart
smycke om hennes hals och sagt:
-- Så, nu är du färdig! Adjö, mitt barn, roa dig bra!
Gunvor suckade, och hennes hjärta slog ängslande, hårda slag, när hon nu
slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett på
utanskriften. Haqvins stil föreföll mycket oöfvad och gossaktig, med
långa, skälfvande staplar och svaga, halft utplånade prickar och streck.
Brefvet lydde:
»Goda fröken Gunvor! (Det var andra gången Gunvor fått denna spritt nya
titel för borgardöttrar).
Ehuru er högt ärade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill
lyckliggöra mig med ägandet af sitt rika, varma hjärta, är det dock med
fruktan och oro jag djärfves framträda med min ödmjuka bön att få bli
eder ett trofast stöd och en huld make. Inga ord förmå uttrycka de
känslor, som bestorma mitt bröst vid hoppet att vinna en så fager och
älsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lägger jag i edra händer, dyra
fröken Gunvor, och ber eder skänka mig det hulda svar jag innerligt
åtrår.
Eder vördnadsfullt tillgifne
_Haqvin Brage_.»
Än en gång läste Gunvor de få raderna. Hon skakade häftigt, nästan
förtvifladt på hufvudet. Det var inte denna förskriftsmässiga, siratligt
affattade förklaring hon längtat efter och drömt om under de långa
aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det,
hvilket i väntan glödde inom henne. Hon frös vid detta fadda ordsvammel,
hjärtefrös, och ändå försökte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon
hade ju själf valt. Farmor hade visserligen uttalat en önskan, men valet
hade väl legat i hennes egna händer.
Å, då måste han vara riddaren -- _måste, måste_!
Hon brast i en klagande, vilsen gråt, utan att veta hvarför. Farmor hade
ju skrifvit, att hon fortfarande skulle få dansa trygg på lifvets röda
rosor, inte behöfde hon då vara ledsen. Hon torkade bort tårarna, men
hvarje gång hon ånyo läste igenom grefve Haqvins bref, kommo de igen.
Slutligen slog stämningen om; hennes friska, glada sinne hade ingen
fristad för sorgen, och ju mer hon såg på friarbrefvets skälfvande
staplar, ju lustigare tyckte hon de blefvo. Hon skrattade till sist. Man
kunde väl vara en båld riddare, fast man skref -- uselt. Man kunde väl
älska så där -- så där _varmt_, som hon drömt om, fast det ingenting tog
sig ut på papperet.
Hon fick en idé, en barnsligt uppsluppen idé! Hon skulle bjuda till att
svara i samma högtrafvande stil, och sedan, när de blifvit gifta, hon
och Haqvin, skulle de få förfärligt roligt åt dessa dråpliga
skrifvelser, ty -- Haqvin kunde väl skämta? Hon hade icke sett det, men
trodde det så visst. Och hon skref, med ögonen lysande af skälmaktighet:
»Herr grefve!
Med blyg glädje har jag mottagit edert smickrande anbud, hvilket jag ej
tvekar att besvara med mitt fulla hjärtas ja-ord. Er vördade farfar och
min farmor ha ju redan länge önskat vår förening och därmed åsyftat
bådas vår lycka. Tillåt mig försäkra er, herr grefve, att min högsta
sträfvan hädanefter skall vara att bibehålla eder för mig så dyrbara
kärlek.
Eder
_Gunvor Eiden_.»
Hon såg på sitt opus, där hvartenda ord mötte henne som ett
karnevalsupptåg, och det stack till af smärta inom henne. Så skulle det
dock inte ha varit! Det var inte ärligt, detta. Kände han inte det,
månne?
Också den aftonen spådde mamsell Beat-Sofi henne, men hur hon än lade
»ödets stjärna» och »brudsängen», kom aldrig Gunvors kung med. Han var
alltid ur vägen.
Mamsell Beat-Sofi försökte prata bort detta faktum med att berätta om
alla de lysande fester Gunvor skulle komma på och alla de vackra
julklappar, som lågo till henne.
Då afbröt Gunvor plötsligt:
-- Hvar är min egen kung, Beat-Sofi?
-- Å, han kommer nog. Se här ha vi hans tankar.
-- De gå ju dit -- till rutertian: till pengar.
-- Ja, kors bevars, en får väl tänka på tocket med.
-- _Först_, kanske?
-- Men, barn, då, hvad hon ser allvarlig ut! Jag ska' minsann leta upp
kungkrabaten, ska' hon få se, gullängeln.
-- Nej, Beat-Sofi, det behöfs inte. Han har kommit. Jag är förlofvad med
grefve Haqvin nu, men ingen får veta det än.
-- Å, hvad säger Gunvor! Blifvande grefvinna! Ja se, en så'n fin herre
ville kanske inte göra sig så gemen och ligga i mina stackars kort, nu,
när han hittat vägen till lilla nådens egen hjärtekammare, det var nog
knuten, förmodade mamsell Beat-Sofi slugt, under det hon hjärtligt
omfamnade Gunvor, som stilla och nästan frånvarande besvarade
smekningen.


FEMTE KAPITLET.
Dansen går.

Ända sedan strax efter julhelgen hade det fejats i alla vinklar och vrår
på det förut så tysta och fridlysta Bragehall. Spindelväfvarna
förpassades ur sina trygga vrår, och grått, ålderstiget damm sopades ut
i stora moln.
Porträtten i galleriet restaurerades till en del för att ge ökad glans
åt slottet, och ett ungdomsporträtt af Ebba Brahe, hvilket genom
släktskap råkat i Brageättens händer, hängdes främst på »spinnsidan».
Den ståtliga fru Ebba hade här en klänning af gyllenduk, broderad med
våd af guldblommor och äkta pärlor. I ramen hade en senare tid låtit
rita en vers, som en hofpoet tillägnat fröken Ebba:
En himmel målade
Gud under himlen;
Ögonen af kristall,
Kinderna af morgonrodnad,
Läpparna af rosor,
Munnen af behag.
Grefve Haqvin hade tänkt sig, att han skulle alludera just på denna
strof för sin unga bruds räkning, när han förde henne in i galleriet.
För öfrigt fann han dessa förberedelser ganska mödosamma; det ständiga
bultandet, filandet och skurandet störde både hans morgonsömn och hans
middagshvila, och ej heller kunde han få ägna sig åt de små backanalier
hans farfar icke hade en aning om; ehuru de ofta bedrefvos just inom det
gamla slottets hedervärda murar, där handtverkare och tjänstfolk från
tidigt på morgonen till sent på kvällen förekommo, upptagna af ett eller
annat i trappuppgångar och förstugor, tordes inte vapenbröderna visa sig
alltför ofta.
En af dem, den s. k. galne grefven, hade hittat på ett präktigt
tjufpojksstreck för att få ha dessa orgier i fred för upptäckt.
-- Vi skola allesammans agera den gråe mannen i det förseglade rummet,
hade han föreslagit.
Ett briljant påhitt! De tre andra unga ädlingarna applåderade, och, fast
Haqvins hjärna var för blöt att kunna taga några initiativ, gick han
villigt in på att låta sig roas, som han visste det brukades i dessa
kretsar. Fyra fotsida, askgråa kåpor hade anskaffats, och »spökena»
smögo gravitetiskt ett efter ett, just som det stora, malmrika tornuret
slagit tolf, upp till det förseglade rummet. Den tunga nyckeln hade
gnisslat svagt ogillande i det rostiga låset, men efter en kort
ansträngning lät den sig vridas om, och dörren gick upp.
Hurra! De tassade in, tände blindlyktor och sågo sig omkring. Galne
grefven, Eric Gyldenlo, i spetsen. Detta var något för honom! Hade här
kanske förut funnits en dylik vildhjärna, fantasifull, på en gång cynisk
och hård, vek och varmhjärtad, som han var!
En, som slagit sin ungdoms tempel, där allt godt och rent och högt
bodde, i spillror. En fattig sate hade han blifvit, Eric Gyldenlo, från
att uppfostras som en furste i rikedomens land. Far och mor hade gjort
slut på alltsammans och fallit ifrån i behaglig tid. De hade varit
lifskonstnärer och gjort hvarje dag till en lång fest. Vid deras död
stod Eric plötsligt inför en grå, nykter hvardag. Kunskaper hade han,
men de voro lika oordnade och vildvuxna som ängens blomster. Hur vek han
än var, hade han dock pröfvat en dust med ödet, ty han ville bli »man
och människa», som han uttryckt sig, men ingen hade användning för hans
krafter annat än i societeten. Ingen trodde på att hans fina, smala
händer kunde fatta med fast grepp om något af lifvets nyttiga verktyg.
Han kunde och visste så mycket, men dugde till så litet. Den misstro han
mötte öfverallt frostbrände hans ömtåliga sinne, och allt det vackra och
stora han tänkt och drömt blef till tomma ax.
I den högsta societeten, där så få sågo till kärnan, blef han däremot
allmänt omtyckt och firad; där hörde han hemma, tyckte man, och ingen
stängde sina dörrar för honom. Herrarna skrattade åt galne grefvens
vilda äfventyr, och damerna ryste -- beundrande, men Eric själf kunde
gripas af bottenlös leda och äckel vid detta lif, hvilket han kände
ruinerade honom till kropp och själ, men som han saknade kraft att
motstå. Malströmmen hade dragit honom in i sin sjudande hvirfvel och
gjort honom till ett flarn, han, som skulle blifvit en Alexander.
Uppe i det förseglade rummet hade Eric Gyldenlo gjort ett fynd. Några
präktiga dödskallar. En till anskaffades, och alla fyra gjordes till
dryckeshorn på massiv silfverfot. Rummet döptes ofördröjligen till
Monaco, spelbord uppflyttades, allt nattetid. Högryggade stolar med nött
gyllenläder funnos, likaså en hvilbänk med drakhufvuden, snidade i
ebenholts, till underrede. Några tortyrredskap, en skampall och ett
halsjärn blefvo dekoration, och öfver denna underliga inredning lyste
ett dussintal matta, gult glimmande vaxljus från kronan i taket, en
relik från den forna klosterkyrkan.
Det spelades djärft och pokulerades flitigt häruppe, under det
vinterkölden fäste sitt brokiga ismönster på de blyinfattade rutorna,
och månen försilfrade slätten med bländande glans. Många hedersskulder
gjordes här, som sedan skulle betalas med ett rikt parti, och delar af
gamla, ärevördiga fädernegods pantsattes hänsynslöst för ett förloradt
spel baccarat.
Den gamle i våningen inunder trodde sin sonson tryggt insomnad,
tjänstfolket vågade sig aldrig hit upp efter mörkrets inbrott, om de ej
tvungos, men det glunkades dock om, att mer än en sett »den gråe mannen»
i morgongryningen lämna slottet eller märkt, hur han strax efter
tolfslaget på natten smugit sig upp till det förseglade rummet. Hade
den, som varseblifvit »spöket», djärfts dröja litet, skulle han fått se
ännu ett par mystiska gestalter, men så mycket mod hade ingen på
Bragehall, där alla uppammats i vidskepelse.
Haqvins tre vapenbröder hade ridderligt kommit öfverens om, att, när
grefve Brage blifvit gift, skulle de lämna honom i fred. Han var så
hygglig och tam, att han lätt kunde passas in i familjelifvet. Men de
skulle afsluta ungkarlsförlustelserna med en hejsjudundrande svensexa
uppe i sitt Monaco. Det kunde så mycket lättare låta sig göra, som fru
Eiden och den unga bruden först skulle infinna sig själfva bröllopsdagen
på morgonen.
-- Vi skola lämna Haqvin ifrån oss i någorlunda antagligt skick, lofvade
Eric Gyldenlo skrattande. Vår moderne Tannhäuser må sedan petrificeras
inne i Venusberget.
Att Haqvin tog afsked af ungkarlsdagarna med en liten fest fann gamle
grefven helt naturligt, och ingen behöfde smyga sig förklädd in i
slottet. De tre stallbröderna kommo uppåkande i en bekväm rack, förspänd
med två magnifika hästar. Eric och baron Edelcrona voro gäster på
Ekholmen hos öfverste Forners son, löjtnanten. Det gick muntert till
redan vid supén, där ungherrarna läto glasen klingande falla till
golfvet, när de efter skålen för framfarna dagar kastade dem öfver
hufvudet.
Ingen mer än Eric Gyldenlo brydde sig sedan om att taga vidare notis om
dessa glittrande skärfvor, men han stod ett ögonblick och betraktade dem
vemodigt. Var det ej sitt eget lif han här såg passera revy? Först hade
det bjudits honom skummande champagne i festens bräddade kristallglas,
och nu -- var det endast obrukbara, falskt blänkande glasbitar kvar.
Han kastade hufvudet tillbaka, och det flög ett bittert, hårdt drag
öfver hans mörkhyade vackra ansikte. Det finge gå som det kunde och
ville. Han skulle dock bli trogen sitt valspråk: »Lefve lifvet!»
Och med ett cyniskt, skrattretande infall sällade han sig till de andra,
som nu drucko ur massiva silfverbägare, krönta med Bragevapnet. Han
räckte fram en tom bägare för att få den fylld och höjde den sedan med
en öfvermodig gest, hvarefter han började citera en af Stagnelius'
visor. Det var en underlig, lidelsefull glöd i hans röst, denna stämma
med de tusen tonfallen, som dårat och lockat så många, och de tre, som
nyss larmat omkring honom, lyssnade nu tysta till de lösryckta strofer,
han slungade ut för att bedraga sig själf och andra på hvad han begärde
af ödet:
»Hur skön går ej solen ur böljorna opp!
Hur skimrar ej guldet på klippornas topp!
Hur mysa ej kring mig, hvart ögat jag vänder,
elysiska parker, förtrollade länder.
Jag kan icke trifvas i dälderna här: