Ädelt vildt: En familjehistoria - 12

och hvissla skarpt, som det var hans vana, när han upptäckt något fel på
kontoret, men han betvang sig af vördnad för grefvinnan.
Gunvor betraktade förvånad de många lösa bladen. Räkningar! Hvarför kom
han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till
granskning, lade så utan ett ord ned det igen och tog nästa, därpå ännu
ett och ett till.
Det rådde en nästan ljudlös tystnad i rummet; om någon lyssnat vid
dörren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en människa
därinne. Ändtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och
hon vek ytterligt långsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon låste
in hela bunten i sin skrifbordslåda.
-- Tack, herr En, för att ni kom till mig med detta, sade hon hjärtligt.
Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mötte ej den redlige
förvaltarens genomträngande blick, när hon osäkert yttrade detta. Vi
kommo öfverens om, att under vår frånvaro skulle äfven de privata
räkningarna skickas till gårdskontoret; det är mitt slarf, att jag glömt
säga till om det, förlåt mig!
-- Och om det kommer flera sådana här små räkningar, skall jag då
hädanefter skicka upp dem med herrskapets post?
-- Flera -- det -- det gör det väl knappt?
Förvaltaren såg på den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de
skarpa, gråa ögonen och sade lugnt:
-- Jo, det skulle jag tro.
Gunvor rodnade starkt. Under de månader hon varit gift med Eric hade hon
lärt sig undra och häpna öfver hans sätt att sköta pengar. Det var ett
barns själfsvåldigt oförståndiga lek med elden. En tanke på morgondagen
besvärade honom aldrig; han tycktes anse, att hans börs skulle vara tömd
på aftonen, och nu, när de blifvit gifta, besvärade det honom ej alls
att begagna sig af hennes förmögenhet, som hade det varit hans egen.
Det hade visserligen också Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att
låta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och därför stod hela hennes
kapital orördt. Det hade också funnits ett betydligt kreditiv på
öfverblifna räntor, men detta och en del af de för godsets räkning
insatta pengarna hade, som lättast tillgängliga, redan användts.
Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af
hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast öfvertygande och förebrådde
sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt
småsint grubbel. Att nämna något till Eric om dessa småskulder, hvilka
han under årens lopp strött omkring sig som ett träd sina vissnade blad,
tjänade nog ej mycket till. Troligen hade han för längesedan glömt dem.
Hon såg skyggt, en smula generadt på förvaltaren. Ättling af ett solidt
och aktadt handelshus, hade hon så långt hon kunde minnas tillbaka varit
van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affärer hette, och hur
gärna hon än ville, kunde hon ej taga Erics slöseri som en ren bagatell.
-- Om det kommer flera räkningar, sade hon, skall jag be, att herr En
lämnar dem till mig personligen och helst så, att -- att det ej blir för
mycket bekant på kontoret. Det är ju bara småsummor, och min man kunde
möjligen glömma likvidera dem, nu, när han får så mycket annat att tänka
på -- öfverinseendet på godset.
-- Så -- grefven önskar sätta sig in i de löpande göromålen?
Förvaltaren for med handen öfver det rakt uppstrukna, sträfva håret.
-- Ja -- det vill säga -- vi ha inte talat närmare om det, men det
faller ju af sig själft, att han nu blir husbonde på Bragehall. Han har
redan planerat för nya arbetarbostäder och anskaffandet af en
samlingslokal för folket, där han tänkt ordna samkväm om
lördagskvällarna.
Herr Ens ansikte ljusnade.
-- Det låter godt, sade han enkelt.
-- Ja, inte sant? Å, han är så god! Gunvors ansikte strålade. Ni skall
få se, herr En, att vi skola göra mycket för våra underhafvande. Grefven
tänkte också inrätta ett bibliotek och en eller annan språkkurs för de
vetgiriga och intelligenta. Han säger, att folket länge nog slafvat, nu
skola de ha sina rättigheter.
-- Det är alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera för
folket än för någon annan att få en massa rättigheter, innan det
begriper sina skyldigheter. Och arbeta få vi allt göra lite hvar. Det
tjänar ingenting till att alla bli lärda och fina, för då går det som i
den gamla fabeln jag läste som skolpojke. Grefvinnan känner den
troligen: »människokroppens lemmar». Hela organismen sade upp sin
tjänst. Det duger inte, hur hårdt det än kan låta.
-- Men det är inte heller meningen, käre herr En.
-- Ursäkta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel från Lögenäs på
grefve Gyldenlos tid. Och det kan väl tyckas, att jag är för frispråkig,
men bättre ett ord för tidigt än för sent.
Gunvor nickade.
-- Se, Bragehall har blifvit mig så kärt, återtog han, och jag vet inte,
hvad jag inte skulle vilja göra för grefvinnan och vår lilla fröken,
därför är jag kanske misstrogen, men ...
-- Vi ska' hoppas, att förvaltarn inte har något skäl till misstro, sade
Gunvor värdigt, och det är min önskan, att det hos folket inplantas
förtroende och tillgifvenhet för deras nye husbonde. Och -- som jag i
början nämnde -- får jag be herr En hädanefter vända sig till grefven i
allt, som gäller godsets angelägenheter.
-- Skall ske, lydde det korta, buttra svaret.
-- Förvaltaren får inte tro, att jag därför blifvit likgiltig för
Bragehall, sade Gunvor med ett afväpnande leende och räckte honom handen
till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och
jag vill så gärna se alla nöjda och tillfredsställda omkring mig.
-- Grefvinnan har redan gjort mycket för godset, sade förvaltaren
erkännsamt.
-- Tack för det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet,
att ni ej slösar med beröm.
-- Jag försöker vara rättvis, grefvinnan.
-- Ja, det är jag säker på. Tack för all hjälp -- och -- hon kämpade med
sin stolthet, men när hon såg för sig Erics oroliga ögon och bleka,
nervösa drag, segrade den hägnande ömheten, och hon tillade, ehuru med
sänkt hufvud -- var fortfarande vårt stöd. Vi behöfver så väl er styrka
och erfarenhet.
-- Jag skall göra min plikt, så godt jag kan.
-- Tack för det löftet!
Han gick, och Gunvor satt en stund orörlig kvar vid bordet. Hon var ej
ledsen, ej ens nedstämd; mest var det hennes egen småsinta futtighet,
som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju öfver nog att
lefva af, hvarför satt hon här och grämde sig öfver några tusen kronors
förlust, hon, som var så oändligt rik i alla afseenden? Och skulle hon
ej hellre taga vara på sin lycka, hvem visste, om den kunde få bli
långvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig
stark och sund. Än led han af ett, än af ett annat; det var oftast
endast skuggan af ett verkligt lidande, men för henne antog hvarje hans
illamående strax skräckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon
ej mera ägde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ångest, som hade
han sväfvat mellan lif och död, hade hon vakat öfver honom under en
lindrig förkylning.
Det fanns hvarken gräns eller mått för hennes tillbedjande kärlek; utom
sitt barn hade hon ju aldrig förut haft någon att älska så helt och
fullt som nu Eric; han förstod alla hennes veka stämningar och
återgäldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det,
trodde hon, att så kunde han säkert ej ha älskat någon kvinna förr, ej
ens Amelie. Han var för finkänslig att någonsin vidröra sitt
äfventyrliga förflutna, men det hade händt mer än en gång, att han sakta
låtit henne glida ur sin famn, just efter en stund då han lidelsefullast
betygat henne sin kärlek, och sagt: »Du, min Tankefrid, vi skulle
träffats förr, så kanske mycket varit annorlunda.»
Hon var rädd för att fråga närmare, trodde, att han syftade på hennes
föregående giftermål och svarade endast med några varmt tröstande ord,
men vid dylika tillfällen drog han henne ej ånyo till sig, utan gick
antingen rastlöst fram och åter eller lämnade henne hastigt.
Nu hörde hon hans steg i angränsande rum, strax derefter knackade han på
dörren.
-- Tar nådig grefvinnan emot?
Hon svarade genom att ställa sig på tröskeln med utbredda armar.
-- Du däjligaste af alla Skånes borgfruar! Han drog hennes händer upp
mot sin nacke och knäppte dem samman till ett mjukt spänne. Vet du hvad
jag tänkt på, Gunvor?
-- En ny, lysande idé igen, log hon, låt höra!
Han kysste henne.
-- Stör jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din
förvaltare.
-- Han har gått nu.
-- Men lämnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den
mäktige mannen att förkunna?
Gunvor tvekade. Skulle hon säga honom allt, varna honom och berätta, att
hans slöseri plågade henne? Hon tänkte ut de varligaste ord, men de
föreföllo dock sekunden därpå alldeles för hårda och sträfva.
Eric märkte, att hon afsiktligt dröjde med svaret och sade gladt:
-- Tro inte, att jag misstänker den hederlige En för olofliga afsikter;
han som jag kan ju ha något att tala vid sin härskarinna om, som inte är
för en tredje.
-- Din härskarinna? Hennes strålande blick mötte hans. Du käraste, nog
vet du, hvem som hädanefter har härskarnamnet här.
-- Å, Gunvor, han ryckte nästan otåligt på axlarna. Det var så länge
sedan jag hade Alexanderdrömmar. Nu skulle ansvar och envåldsmakt endast
tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar.
Han lade sina händer om hennes kinder och såg henne djupt in i ögonen.
-- Men, Eric, nog vill du väl ändå åtaga dig att vara husbonde här på
Bragehall; det har du lofvat.
-- Och en man står vid sitt ord, heter det visst någonstädes i de visa
skrifterna! Visst, älskling, skall och vill jag dela ditt arbete för
folkets bästa. Det var egentligen för att tala om den saken, jag kom
hit. Sätt dig här; han förde henne fram till skrifbordet och satte henne
i den skinnklädda stolen, på hvars ryggstöd han sedan hvilade armarna.
-- Vi ska' ha en musikfest för de underlydande, du. De skola se, att den
stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stämda emot, rymmer
dem lika väl som traktens honoratiores. Hvad säger du om den planen?
-- Jo, Eric, jag gillar den visst, men den låter nog inte realisera sig
nu under pågående skörd. Folket har så brådt på fälten, att vi inte
kunna påräkna någon hjälp vid arrangemangerna.
-- Å, de kunna få ledigt en dag, hvad gör det?
-- Det duger inte. Man kan inte ta dem från arbetet.
-- Hvarför det? Litet hö mer eller mindre här på godset!
Hon hörde hans varma, sonora stämma, kände hans händer glida öfver sitt
hår och hans andedräkt smeka sin kind. Hur kunde hon då predika
köpmansmoral? Det var henne omöjligt! Han ville draga henne ut i det
brusande lifvets stora festsal, där man aldrig under glädjens jubel
märkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarför kunde hon ej lämna
hvardagsbekymren åt de små gråa jordmänniskorna? Hon hade ju ingen
skyldighet att bärga förnuft åt kommande tider.
-- Du! Han lutade sig öfver henne. Vi skulle också ha tablåer. Jag har
tänkt ut flera stycken. Ser du, det är ett så oafvisligt behof hos mig
att ge människor det skönas helgkänsla. Du måste förstå detta; du kan
inte tycka, att det är nödvändigare med en lada full af hafre eller råg
än med ett rum, fylldt af feststämda sinnen. Tänk dig, kärfva
arbetshänder, som få hvila i knät, rödkantade ögon, som skola tåras af
njutning en enda gång, hårda ansikten, som skola vekna och bli mjuka,
allt efter som musik och konst sprida sin värmande eld genom salen.
Detta är lifvet, Gunvor.
Hon sträckte upp armarna mot honom.
-- Ja, älskade, detta är lifvet -- genom dig, sade hon entusiastiskt. Du
har mycket att lära mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom
en mur af karga plikter. Du är som en sollyst våg från världshafvet.
Tack, att du vill taga mig med på färden, tack, du vackra skiftande våg.
-- Är jag vågen, så är du den gröna stranden, där vågen får hvila, ty
efter storm och bränning är den ofta så trött, sade han vemodigt. Du
väna, gröna strand med dina fagra, hvita blommor, tack för hvarje stund
du ger svallvågen frid. Han kysste henne på håret. Efter en kort paus
tillade han glädtigt: Alltså fest, så Bragehalls murar eka af jublet.
Har du papper och penna här, så skrifva vi strax upp våra ärade gästers
namn. Hela orten skall med, du.
Hon log åt hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervös
brådska ut en låda.
-- Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var för sent, och
hon blef blek af ångest, då hon såg hela bunten af de nyss inlagda
räkningarna framför honom. Hur skulle han taga detta? Hon våndades vid
tanken på hans förödmjukade stolthet och tänkte sig, hur smärtsamt det
skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga
honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder,
när hon begärt det för att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara
den älskade detta. Liksom rädd att se hans ansikte i denna stund, slöt
hon ögonen, men öppnade dem strax åter förvånad. Hon hade hört hans
låga, melodiska skratt.
-- Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera
flikar af kungamanteln! Han viftade med räkningarna. Min stackars lilla
drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen söm.
Han lät dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent
pappersark. När han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen
mot det.
-- Forners och Edelcronas äro ju själfskrifna, Gunvor?
-- Ja.
-- Och gamle doktorn, du?
-- Ja.
-- Vördig prosten och prostinnan, säg? -- Men du hör ju inte på mig! Du
ser ut, som om en samumvind blåst genom rummet, hvad är det?
-- Å, ingenting -- ingenting alls, Eric.
Han släppte pennan, och sekunden därefter hade han tagit henne på sitt
knä, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin.
-- Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli så mörkt i mina
älskade, strålande stjärnor? Han kysste hennes ögon. Din misstämning är
min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan bränna bort din
glädje utan att också härja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som
plågade dig?
-- Nej, Eric, nej!
-- Du vet, jag vill inte tränga mig in, där det är regel för, men låt
mig åtminstone säga, att min kärlek vill värna dig för hvarje skugga.
-- O, Eric, Eric, du är så stor och god! Jag -- jag är så småsint, ser
så närsynt och förkrympt på mycket. Vidga min blick, du! Hon böjde sig
hastigt ned och kysste hans hand.
-- Jag förstår dig inte, min egen, i hvad fall är du småsint?
-- Fråga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte för allt i världen
tillstå, att det var hans lättvindiga, nonchalanta sätt att behandla de
många räkningarna, som ett ögonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon
själf, att hon borde blygas öfver sin ömkligt pedantiska uppfattning,
och hon tryckte sig ångestfullt intill honom.
* * * * *
Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de måste
passa på nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tålde ej vid den fuktiga
luften, den irriterade honom och inverkade på hans synorgan. Redan i
Brügge hade han ådragit sig en ögonsjukdom genom att såväl natt som dag
vandra i den lilla stadens töckenhöljda, uråldriga gränder, och han
besvärades nu ofta af recidiv.
Men under torra, klara aftnar var det hans fröjd att taga lutan med sig
till stranden och sitta där på en af de väldiga stenarna, som ännu
funnos kvar efter den forna hamnen.
Gunvor låg gärna i det mjuka gräset nedanför, och medan hon lät blicken
drömmande hvila på ett eller annat hvitt segel eller bara på hafvet
själft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han
lockade från lutans strängar och till hans sång, den härligaste, mest
inspirerade hon någonsin hört.
Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjöng dessa tusen och
ett kärleksord på alla världens språk; tonerna drogo ibland liksom ut på
vikingafärd i stormande längtan eller smögo veka och bedjande mot en
fjärran kust, där hon ej kunde nå dem.
Det var icke alltid njutning för henne att lyssna till sångarens
ofrivilliga bikt om alla kärlekens segrar i slott som koja. Det var, som
om han bläddrat i ett minnesalbum, när han sjöng och frammanade den ena
bilden efter den andra af älskande ansikten, mjukt famnande armar; det
var trånad och lek i hans toner, glödande kyssar och slitande farväl.
Hela sin själ gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor,
och hon kunde gripas af en vild, tärande svartsjuka mot det förflutna,
men ändå vågade hon ej bedja honom sluta. Han visste väl ej, att han
berättade om sitt lif, då skulle han kastat lutan långt bort, ty aldrig
hade han med ett ord antydt för henne om den eller den unga kvinnan,
hvilken stått honom nära. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer
eller sina härnadståg mot kvinnohjärtan, andra hade sagt henne det; han
teg.
Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla,
men hon längtade ändå hela tiden efter den, som efter något att trygga
sig till, och hennes hjärta slog hårdt af fruktan, att han skulle glömma
den, men än hade det ej händt; den gled in mellan de andra, som en länk
i en lång kedja:
»Holder du af mig,
holder jeg af dig
alle mine levedage.
Sommeren var kort,
græsset blegner bort,
kommer med vor leg tilbage.»
En gång, när han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trötta,
öppna ögon mot hafvet, vände Gunvor sig emot honom; hon låg, stödd på
armbågen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte.
-- Hvad ser du, Eric?
Han ryckte till. Det var tydligt, att han glömt, att han ej var ensam.
Han suckade.
-- Å, sade han tungt, jag ser mot det, som varit.
-- I saknad?
-- Nej -- och ja.
-- Hur skall jag tyda det?
Han kom ned till henne och sträckte ut sig i gräset; det föreföll, som
om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en för
tung börda.
Hon ryckte tyst upp strån och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna få
makt med gråten? Den kom alltid, när han på detta sätt gick ifrån henne.
Hon kunde ej kväfva en snyftning. Han blef genast uppmärksam.
-- Är du ledsen? frågade han och lyfte upp hennes sänkta hufvud.
-- Å, Eric, bry dig inte om det, det är så dåraktigt.
-- Å nej, du! Han lade hennes händer mot sin heta panna. Det är inte så
ofarligt som dårskap; det är det unga, kräfvande lifvets allvar i din
stämning. Tror du inte, att jag ofta förstår det? Och då ångrar jag, att
jag inte hade mod att förbli ensam. Ser du, det händer, att när man
alltför hårdhändt leker med lyckan under år och dagar, skrämmer man
slutligen bort den.
-- Eric, kan du inte känna dig lycklig nu?
-- Å jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast äger lumpor
att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig för att göra leken
lifslång?
Hon gnolade sakta:
»Holder du af mig,
holder jeg af dig
alle mine levedage.»
Jag kan inte älska på annat sätt, Eric. Du är mitt allt, hvad som än må
hända -- till och med om -- du inte längre skulle hålla af mig.
Han kysste hennes skälfvande läppar med en så innerlig ömhet, att hon
med ens kände sig trygg och stark. Det förflutna, detta hemlighetsfulla
skuggspel, som ibland drog honom till sig, skulle nog alldeles vika en
dag för hennes ljusa, lifsvarma kärlek. Hon behöfde inte frukta bleka
vålnader, så länge hans arm slöt sig omkring henne i kärlek, då var hela
världen hennes vasall, sade hon sig stolt.


FJORTONDE KAPITLET.
Barnet.

-- Bolla på gästgifvargården är här och vill nödvändigt tala vid
grefven, sade Mari förlägen.
Det var en förmiddag i början af september, första dagen rapphönsjakt
var tillåten, och Eric var ute tillsammans med några andra herrar.
Gunvor lekte med Hillevi, hjälpte den lilla att städa i dockskåpet och
såg förströdd upp på kammarjungfrun.
-- Sade du inte, att grefven var ute på jakt?
-- Jo, det gjorde jag, men -- då ville hon träffa grefvinnan. Får jag
inte lof att säga, att hon inte kan få det?
-- Nej, Mari, hvad skulle det tjäna till? Hvem är den där Bolla? Jag har
aldrig hört talas om henne.
-- Hon tjänade på gästgifvargården för ett par år sedan.
-- Är hon där inte längre?
-- Nej, hon har varit borta från socken se'n samma vår grefve Brage dog.
-- Hvad vill hon grefve Gyldenlo?
Mari såg ytterst generad ut, nöp i förklädet och teg. Gunvor betraktade
henne, och plötsligt steg en flammande mörk rodnad upp i hennes ansikte.
Hon lutade sig ned och tog upp en liten dockbyrå från golfvet för att
genom denna paus återvinna själfbehärskning.
-- Du får be henne -- Bolla -- vänta mig i mitt arbetsrum, sade hon med
ansträngning.
-- Skall grefvinnan ändå taga emot henne? frågade Mari. Å, gör inte det,
tillade hon bedjande.
Hillevi blef uppmärksam och slängde ifrån sig den docka, hon höll på att
kläda, därpå stack hon sin lilla hand i moderns och sade beslutsamt:
-- Om det är något farligt, blir det bäst, att jag går med mamma.
Gunvor smekte sitt barns lena kind.
-- Nej, min lilla flicka, du får stanna här. Karna får leka med dig nu.
Mamma kommer igen sedan.
När Gunvor kommit ut i korridoren, hejdade Mari henne och sade
förtrytsamt:
-- Den där Bolla är ett riktigt oförskämdt stycke. Snälla grefvinnan,
låt mig skicka bort henne.
-- Nej, Mari, du har hört hvad jag har sagt. Gå nu!
Mari tog ett par steg, så stannade hon på nytt.
-- Grefvinnan får förlåta, men ... men ...
-- Hvad är det?
-- Å, det är så, att -- att den där otäckan därnere inte är ensam.
-- Hvem har hon med sig då?
Mari stirrade i väggen; hennes vänliga ansikte var alldeles blodrödt af
harm och blygsel, och hon stammade oklart:
-- Hon har pågen med.
Gunvor stod som förlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och
det var, som om hon fått ett våldsamt, oväntadt slag. Hennes ansikte
blef alldeles färglöst och ögonen stela.
-- Herre Gud, grefvinnan, hur är det?
Mari skyndade fram, och Gunvor stödde sig tungt mot hennes arm. Hon
hämtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne
oemotståndligt mot den varelse, som en gång stått Eric så nära. Hon
ville se henne, henne och -- barnet.
-- Det var en öfvergående svindel, sade hon och tog sig för pannan. Det
ändrar ingenting i mitt beslut, men låt dem, den där kvinnan och -- och
gossen först få något att äta i köket. Om en kvart kunna de komma upp
till mig. Barnet med, kom ihåg det, Mari.
Hon gick direkt till sitt arbetsrum, där hon brukade taga emot de
underlydande. Medan hon satt där med hufvudet stödt mot handen,
grubblade hon öfver hvar och när hon första gången hört talas om Bolla,
den vackra flickan från gästgifvaregården. Jo, nu mindes hon, och det
gick vid denna hågkomst som en skarpt ristande smärta genom hvarje
fiber. Det var med den rödkindade, guldhåriga Bolla Eric dansat så
mycket den där midsommaraftonen för tre år sedan. Det var kanske henne
han nyss skilts ifrån, när han kom upp till Bragehall den kvällen och
fann det gamla slottet sofvande. Endast en glömde hvila, eder, plikter
och försiktighet för att kasta sig i hans famn, för att lyssna till de
kärleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten
förut hviskat i Bollas öron. Hon kunde skrikit till af förtviflan,
trodde nästan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kväfd
klagan, som trängde sig öfver hennes läppar. Det var, som om något
kraftigt växande plötsligt brutits inom henne. Det förtröstansfulla,
käcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och långsamt sjönk hufvudet
ned mot bordet; det var, som om det lindrade något att dölja sig så, att
själf slippa se sig omkring.
Det knackade på dörren, men Gunvor låg orörlig; det knackade igen.
Nu rätade Gunvor mödosamt upp sig, men hon förmådde ej genast göra
rösten lydig sin vilja. Den lät så isande kall och föraktlig, när hon
ropade det enda ordet: »Kom!» Det föreföll henne också, som om hon
bjudit olyckan till gäst; hon gaf den tillåtelse att sköfla hennes
drömda sällhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde någon stänga sin
dörr för den? Hon skuggade med handen för ögonen, ville ej se på den,
som nu fumlade med låset och steg innanför tröskeln.
Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds
skällande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Tätt
invid dörren stod Bolla, eländigt klädd, afmagrad och förfallen;
ansiktet var en enda härd af mörka, sjukliga skuggor och kring de tunna
läpparna låg ett fult, ondskefullt drag.
Gunvor såg ifrån henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt
hufvud vaggade oafbrutet fram och åter på en liten, utmärglad kropp. De
glanslösa ögonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade
ögonbryn och långa ögonhår. Munnens mjuka linjer, det glänsande, vågiga
håret, den raka näsan, allt detta var så påtagligt likt Eric, att Gunvor
vände sig bort, så uppskakad, att hon ej förmådde yttra ett ord. Det
enda, som afbröt tystnaden, var gossens underliga mummel.
Gunvor kände det alldeles outhärdligt. Hon skulle velat springa långt
bort. Det ville öfvermänskliga krafter till för att stanna, sade hon
sig; hon kunde det inte. Men när hon försökte resa sig, darrade hon så i
hela kroppen, att hon genast sjönk ned igen.
-- Nådig grefvinnan har varit så god och lofvat mig, att jag får tala
vid henne, började Bolla och neg djupt. Så då vet hon väl alltihop.
När intet svar följde, fortsatte Bolla modigare:
-- Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjälpa mig långt före
detta, för han visste, hur det var fatt me' mig, innan han for
utomlands, och han lofte också rundt. Men se löften ha tockna där fina
herrar godt om, det är bara så tunt me' hållen. Nu tyckte jag grefven
kunde hatt nytta af att se på de' eländiga, tossiga barnkräket -- Hon
log elakt. -- Då kanske han begripit sin plikt.
-- Hur gammal är gossen? afbröt Gunvor i en hård, otillgänglig ton.
-- Han blir tre år te vintern, men de' vore godt han allri hann dit. Jag
har hatten hos doktorn en gång, och han sa', att kräket inte va riktigt.
-- Hvad heter han?
-- Erik, förstås.
-- Och nu vill ni ha hjälp åt honom och er?
Bolla tittade förundrad på den stränga, bleka grefvinnan. Hon var som en
talande stenbild.
-- Ja, jag ville öfver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag
inte ta med mig.
Hon skakade barnets magra arm. Gossen började kvida, monotont och
ängsligt.
-- Sätt gossen i länstolen där; han kanske är trött.
Gunvors röst var befallande, och Bolla lydde.
-- Se, kom jag te Amerikat, kunde jag väl arbeta mig upp igen, återtog
hon sin svada, här blir man utsparkad, hvart en tar vägen, och det är
bara för den där vettvillingens skull! Så nog har grefven skyldighet att
hjälpa mig sta', allti', de ska' Gud veta.
-- Hur mycket begär ni?
Bolla sneglade på grefvinnan.
-- Ja, så rik, som han nu blitt, behöfver han väl inte knussla, sade hon
fräckt, och tusen riksdaler är då inte ett öre för mycke.
-- Jag skall ordna saken. Gå nu!
-- Och pojken då? frågade Bolla motsträfvigt.
-- Vill ni låta mig taga hand om honom?
Bolla såg ofantligt lättad ut.
-- Ja, herre jemine, så gärna!
-- Då stannar han här så länge.
Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att,
eftersom det hela gått för sig utan allt krångel just efter hennes
önskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt råd på köpet.
-- Folk, som ska' lägga sin näsa i allting, kommer allt att undra, sade
hon nästan förtroligt, så det är nog bäst grefvinnan låter mig ha'n,
tills jag far, se'n får väl de' arma kräket ackerderas bort.
Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram