Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 11

I frid, i ostörd frid, de ädla rökverk brinne!
Som tändas på hans grift, som helgas åt hans minne.
Olyckelig är den, som till hans grafvård går,
Och gjuter ingen suck och faller ingen tår:
Förbannad vare du! som fräck och grym försmäder
Den tro, den ömma tro som tröstat dina fäder,
Som trösta skall ännu få mången dygdens vän,
Och när hans öga sluts, upplåta himmelen.
Ve! dig olycklige, i lifvets sista timma,
Om hoppets stjerna dör uti förtviflans dimma,
Och endast hämdens blixt med fasa lyser opp
En dyster framtids rymd, en lastfull lefnads lopp!
Församlens Christne här, att åt hans minne gärda
De offer och det lof, hans dygder voro värda!
Att låta hämdens moln, i tårar smälta bort,
Att trösta lifvets dag så vansklig och så kort
Med denna höga tro: att molnens bäddar gömma
En mild och rättvis Gud, som ingen dygd skall glömma,
En stor och vis Monark, som verldens spira för,
En vän som aldrig svek, en far som aldrig dör:
Men glömmen icke bort, att han som dog för eder
Han dog för eder dygd, han dog för edra seder;
Hans lefnad är ett mål, och minnet af hans död,
Det är ert hjertas tröst, det är er svaghets stöd;
Men ej en veklig bädd, der glömsk af himlens lagar
Och glömsk af jordens väl, man njuter sina dagar,
Man slumrar bort sin tid i maklighet och ro,
Och glömmer dygdens bud, förtjust uti sin tro.
Odödelige man, som lifvar detta Tempel,
Var ej ditt stora mål, att genom ditt exempel
Vägleda menniskan till denna högre pligt:
Att trygg vid himlens fall, och trygg vid jordens svigt
Mot evighetens mål ett renadt hjerta höja
Och blott för verldens Gud sitt knä till dyrkan böja!"
Så ädel är dess röst, så heligt är dess kall:
Blott sanningens triumph, och gamla villors fall,
Blott denna Helgedom, som tröstar lifvets stunder
Från sanden flyttad opp på klippans fasta grunder,
Blott, mensklighetens rätt i lagarnas försvar
Och folket, ömma barn, Regenten -- lycklig far:
Se der, hvad hon har gjort, se der, hvad hon skall göra,
Se der, på hvilket sätt hon verlden skall förstöra!
Det var ej hennes kall att tända detta folk,
Som upprest bål på bål, som slipat dolk på dolk,
Som djerfts mot sin Regent en blodig bila hvässa,
Ryckt spirart ur hans hand, ryckt kronan från hans hjessa,
Släckt hämdens grymma bloss uti hans makas blod,
Och störtat _Ludvigs_ Thron och _Henriks_ ärestod.
Nej icke var det hon, det var en afgrunds anda,
Som visste granna namn med låga illgrep blanda,
Som for från stad till stad med blosset i sin hand,
Och tände innan kort en allmän härjnings brand.
Lik denna grymma eld, som i en skogspark rasar,
För hvilken djuren fly, och menskligheten fasar:
Nyss skymtade en blixt, och genast den försvann,
Men ekens stolta lopp af honom tändes an:
Än några ögnablick! och tusen flammar brinna,
Och tusen skatter der i rök och dam försvinna.
Än några ögnablick och parken antänd är;
Och der en himmel log, en afgrund brinner der.
Och nu med raseri den grymma eldens lågor
Sig störta på hvaran likt Oceanens vågor,
Och nu af granars brak, och nu af ekars fall
Ge höga bergen der! ett ödsligt återskall:
Och nu med blixtens fart på nordanstormens vingar
En här af tända bloss långt öfver elfven svingar,
Och det, som icke trött af fartens mödor dör,
Åt andra trakters folk en gruslig varning för.
Så brinner icke hon, om ner från himlen sändes:
Af solens rena ljus dess sköna fackla tändes,
Som detta ljusa klot, hon gläder våra dar;
Men också liksom det, hon sina skiften har.
Hon har sitt Zenith der, till hvilket hon skall stiga
Och sina tjocka moln, mot dem hon måste kriga;
Hon har också en stund, då hennes fackla släcks,
En stund, då dubbelt skön hon opp ur böljan väcks.
Ja, äfven Sverige skall likt andra folkslag gå
I odling steg för steg och ändtlig spetsen nå.
Så höres ödets dom kring jordens rymder skalla:
Känn menniska din lott att stiga eller falla.
Den väg, som till ditt mål igenom öknen bär,
Med tistlar är beströdd, af branter farlig är:
Du hinner till en höjd och under bördan stupar,
Och straxt med vådlig fart i dälden dig fördjupar,
Du ser med tårfull blick din öfvergifna högd,
Och straxt en annan brant tätt vid din fot är röjd.
Det fins ett annat land, der glädjens källa flyter,
Och släta blomslerfält i stillhet genombryter:
Der vandra de i ro och le åt lifvets gråt,
Åt fordna plågors tyngd, åt nöjets toma ståt.
Hvart förde mig min sång? Är någon som förlåter,
En annan tår i dag än den, som glädjen gråter?
Jag ville fly en röst som länge mig förföljt;
Men fåfängt tanken sig från verldens buller döljt;
Förgäfves! -- äfven än hon ljuder i mitt öra,
Och hotar att mitt lugn, och dagens fröjd förstöra.
Hvad båtar, ljuder hon, oss snillets gudamakt,
Som släpar i sitt fjät blott yppighet och prakt?
Hvad båtar, ljuder hon, att ljusets fackla glöder,
Och lyser opp den verld, hon härjar och föröder?
Hvad! -- håll förmätna röst! du redan länge nog
Den vises nit försmädt, den svages själ bedrog.
Af en och annan ört, hvars knopp förgiftet gömmer
Du hård och orättvis till Solens värde dömmer:
Och mins ej lundens prakt, ej tusen åkerfält
Som pryda jordens krets, och göra lifvet sällt.
Hur svår den sanning är att yppigheten föder
Så mången farlig last, så mången dygd föröder!
Ja, huru mången ros fördrar blott däldens skygd,
Och dör, i dagen ställd? -- så växer mången dygd.
Men tål ej cedern ljus? mon ekarne ej trifvas
På kullens höga spets och opp mot stjernan drifvas?
Hur mången vacker dygd som förr ej varit känd,
Har verlden icke sett af ljusets stråle tänd?
Skall ej ett upplyst folk sin sedolära rena,
Och dygdernas behag med sanningens förena?
Hvad! skall det för sin fot se denna djupa graf,
Som yppigheten prydt, och icke vika af,
Och ej med glädje gå den vise Kung i fjätet,
Som blott med redbar dygd vet pryda Majestätet.
Ja, denna tid har flytt, då hela menskligheten
Med häpet öga såg den skridande kometen,
Och trodde att den prakt, som i hans fotspår brann,
Af himlen var bestämd att tända jorden an.
Den vise från sitt torn med tjusning honom skådar,
Och vet, att denna glans ej någon storm bebådar,
Och vet, att äfven den, som hvarje stjerna där!
Ett mattadt återsken från himla thronen är.
O! frukten icke då, att denna glans, som följer
Med ljusets majestät, de grymma viggar döljer,
Som krossa denna verld, der dygden spiran för,
Och tolkar från sin thron, hur menskan handla bör:
Hon är, som sanningen, af samme Gud en gnista,
Som förr befalla skall, att himlens fästen brista,
Att stjernan störtar sig och krossas i sitt fall,
Än sanning ifrån dygd hans finger skilja skall.
O! skuggor af de män, som hedrat Svenska jorden,
Om någon gång er dygd af oss är bortglömd vorden,
Om någon gång J sett från eder sälla verld
Vår granna fattigdom, vår vanskeliga flärd,
Sett edra barnabarn, förgätne utaf eder
Mot yppighet och prakt bortbyta enkla seder,
Bortbyta redbar dygd mot tusen prydda fel,
Och stora gerningar mot sköna skådespel:
Förlåten oss ändå, och tröttnen ej att ömma
För dessa bygders väl, som eder aska gömma,
Som se med tårfull blick i dag mot himmelen,
Och minnas eder dygd och återkalla den:
O! tröttnen, tröttnen ej, att för vår sällhet vaka,
Och bedjen verldens Gud, att sända oss tillbaka
Med ljusets ädla skatt också den sanna dygd,
Som fordom bofast var i Manhems trogna bygd!


MENNISKANS BESTÄMMELSE.

"Jag ser en varelse för högre öden buren,
Till sinlighetens frö beslägtad med naturen;
Till hoppets föremål, till tankens rena ljus
Odödlighetens säd i dödlighens grus."
_Leopold_.
Fins då ett högre mål mitt slägte föresatt,
Än lifvets korrta dag och grafvens långa natt?
Den sjukling, som ej mer i dödens skymning känner
Ett enda anletsdrag af lifvets fordna vänner;
Af denna ömma hälft, som vid hans dödsbädd står
Och torkar pannans svett och lindrar hjertats sår;
Ach! hinner han ännu den högd, der stjernan blinkar,
Der, med odödlig glans, fullkomligheten vinkar? --
Hvad är jag? -- Hvartill född? Är det blott slumpens hand,
Som bildat mig af stoft på vansklighetens strand?
Att några ögonblick bland lifvets skuggor samla
Och lyckans glitterguld och ärans bläddror samla,
Och tärd af sorgens gift i mina halfva dar
Åt stoftet återge hvad stoftets gåfva var?
-- Den gnista utaf Gud, som evigt skulle nära
I djupet af mitt bröst odödlighetens ära,
I dödens timma släcks, som stjernan störtar ner
Och slocknar i sitt fall och -- tändes aldrig mer?
Hvad har min tunga sagt? Hvad har min penna skrifvit.
Nej, skyddom dygdens hopp, som jordens vällust blifvit.
Forbannom denna tro, i lastens kulor närd;
Mer härjande och grym, än _Alexanders_ svärd;
Ty segrar hon en dag, då bäfven, J Nationer!
Då darren, Konungar, på edra höga Throner!
Och svepen deras glans i sorgens mörka drägt!
De hvila på ett strå, de falla för en flägt. --
Ja, är du endast född för lifvets korta lycka,
Hvi dröjer du, Tyran! att härja och förtrycka?
Du, som i maktens slott bland tusen nöjens val
Ej fann ett skönare, än dina bröders qval.
Låt bilan sprida sken, låt hämndens bålverk brinna,
Och räkna hvarje tår, från ögat vågar rinna,
Bränn fattigdomens skörd, bränn torstighetens tjell,
Och känn att du är stor, och känn att du är säll!
Hvi dröjer du, Barbar! att plundra dina likar?
Qväf domarn i ditt bröst, som skonsamhet predikar:
Ryck från en fattig mor det späda barnets bröd;
Ryck från en sjuklig far dess ålders enda stöd;
Och le åt dessa rop, som öfver jorden skalla,
Och ifrån stjernans rymd förgäfves viggen kalla!
Och när du icke mer förtjuses utaf brott,
Då afhör detta bud: o, menniska! gör godt! --
-- Ja, ädle brottslingar! hvi dröjen J att skörda
Det ax, som vinkar er, som dignar för sin börda?
Den ros, som ler ännu med tjusande behag,
Hvi bryten J den ej? -- Hon lefver blott i dag.
Hvem prisar edra namn, hvad gläder er i grafven,
För det på dygdens väg J burit tiggarstafven?
Och hören J de rop i hennes fängsel mer,
Som stanna på dess mull för att förbanna er?
-- Af ödets fala hand räcks sorgen eller lyckan,
Räcks spiran åt en Kung och åt en usling kryckan.
Så står en präktig ek, gömd i en ödemark,
Då granen ofta yfs i en högtidlig park.
Men brottllig vare den, som kan, och icke njuter,
Och som för dygdens dröm ett verkligt godt förskjuter,
Den största styrkan fick, har ock den största rätt,
Och den, som njuter bäst, de bästa tänkesätt. --
-- Se där ett sammandrag af jordens sedolära!
Om man beröfvar den odödlighetens ära,
Hon blir en härjad stad, hvars fallna murars grus
En dyster skönhet får af midnattsmånens ljus.
-- Hvart skall mitt hjerta fly ur denna djupa öken,
Så mörk af sorgens natt, så hemsk af tviflets spöken?
Jag vet att den är värd en afgrund i sitt bröst,
Att lefva utan hopp och dö förutan tröst,
Förbannad på sin mull af Gud och sina likar,
Som för en flyktig verld en evig natt predikar;
Jag vet att denna tro på en odödlig själ
Är pelarn för var dygd och för vårt sanna väl.
Men hvilken tröstar mig i dessa mörka stunder,
Då tanken fråga djerfs: Hvar äro pelarns grunder?
O! restes dessa opp af statsklokhetens hand
På skålens hälleberg och ej på lättrons sand?
Är lasten ej en dröm, är dygden ej förgäfves?
Hvem svarar mig derpå förrån min suck förqväfves?
Jag ser kring jordens rymd så långt ett öga når,
Af mödans spänning trött och skumt af sorgens tår,
Hur plågan trakt från trakt, lik ljungeldsmolnet ilar,
Och döden i dess spår med evigt nya pilar; --
Jag läser öfverallt den svåra sanningen:
Af jord du kommen är, till jord du blir igen.
Jag ser den ädles mod, jag ser den vises styrka,
Så sällan af oss ägd, så lätt och ljuf att yrka,
Vid ljudet af den röst; din lefnadsdag har flytt,
Ifrån en rotad ek uti en säf förbytt. --
Hvar finnes något skäl, som tviflets öfverröstar?
Hvar finnes någon vän, hvars ädelmod mig tröstar,
Då bördan är för tung, då skuldran är för svag,
Då jag begråter ömt min egen födslodag? --
Han finnes, denna vän, så ofta öfvergifven,
Så ofta af oss hädd, och likväl trogen blifven:
Han fins i detta rum, der ifrån grafvens chor,
Ett evigt genljud hörs: den dygdige är stor.
Der öppnar han sin famn och sträcker sina händer,
Och tager mot den gärd, den sena ångren sänder;
Der med en engels blick och med en engels röst
Han ger åt villan ljus och ger åt sorgen tröst.
Ja, ädla Religion, om ingen du förskjuter,
Som hvälfver sorgens blick och ångrens suckar gjuter,
Om ingen tröstlös bror ifrån ditt altar går
Med oaftorkad gråt, med oförbundna sår;
Om i en ynglings bröst du känslans nyck förlåter:
O! lifva vänligt der den ädla anda åter,
Af hvilken han var rörd, då uti fordna dar,
Han till ditt altare de första offer bar!
Han himlen öppnad såg och dess förtjusning kände,
Han såg vid dagens sken, som dina strålar tände,
Att jorden har en Far, att verlden har en Gud,
Att menniskan är stor igenom dygdens bud. --
-- På hafvets dystra rymd, der vreda böljor brusa,
Der viggarne i skyn i röda vågor rusa,
Den trötte seglaren med fasa länge såg
Sin död i hvarje blixt, sin graf i hvarje våg,
Och bidar blott den stund, då hafvets vreda bölja
Uti en evig natt hans varelse skall dölja,
När molnet häftigt flyr och solen dubbelt glad
Förgyller tornets spets uti hans födslostad.
Hans tunga har ej ord att tolka hvad han känner
Då han på stranden möts af maka, barn och vänner,
Och då han kysser ömt sin dyra fosterjord.
Dock -- ögat tårar har, då tungan ej har ord. --
-- Som han, ur faran frälst, som han, ur grafven vaknad,
Jag njuter dubbelt glad hvad jag har mist med saknad;
Jag finner dubbelt tjust vid altaret igen
Ett länge saknadt stöd, en länge saknad vän.
Med hoppets unga fröjd, med glädjens mogna tjusning
Jag natten flykta ser för morgonrodnans ljusning;
Jag ser en yngre verld sig öppna för min syn,
Som mellan flydda moln den azurklädda skyn.
Jag ser en samling der af tusende millioner
Från jordens lägsta tjell, från jordens högsta throner,
Förbidande sin dom för lifvets korta tid --
En evighet af qval, en evighet af frid.
Hur brinner ögat ej, hur ömt mitt hjerta röres,
När menskovännens dom ifrån Försonarn höres:
"För nödens tryckte son du öppnade din hand;
Du gaf hans hunger bröd, och släckte törstens brand,
Du sökte dig en väg till fängelser och kojor,
Och helade hans sår och krossade hans bojor,
Du lånte honom hus i vintrens mörka natt,
Vid midnattslampans sken, du vid hans döddsbädd satt;
Och när han lade ner den tårbestänkta stafven
Beredde du hans ben en stilla ro i grafven;
Allt hvad du honom gjort, det gjorde du ock mig:
Min Fader känner det och skall belöna dig."
Ja, ädla Religion! din ande kan allena
Från lifvets svarta moln vår trånga synkrets rena,
Förbyta fasans natt i glädjens sommardag
Och chaos till en verld af tusende behag.
Utaf din anda stärkt och af din stråle väpnad,
Jag väntar sorgens stund och dödens utan häpnad,
Och ser i hoppets glas, som räckes af din hand,
En vink af Skaparen från evighetens strand.
Du torkar af min tår, du lugnar sorgens stunder,
Du bygger hjertats tro på hällebergets grunder,
Du visar mig en verld långt öfver molnets rymd,
Af känslans öga sedd, för tankans öga skymd.
Du visar oss en Gud, hvars skapelser vi äre,
Hvars egen höga bild vi i vårt hjerta bäre,
Hvars rena helighet är målet för vår dygd,
Hvars Allmakt är vår kraft, hvars godhet är vårt skygd.
Du ger den svage kraft och den betryckte tröstar,
Du stillar tviflets rop och hämndens öfverröstar,
Du ger åt döden sjelf ett leende behag,
Förgängelsen blir vinst, och grafvens natt blir dag.
Fördragen talar du, de plågor eder trycka!
De föda edert lugn, de alstra eder lycka.
De skänka er en Gud, hvars öga aldrig sluts,
Som räknar hvarje tår, i lifvets sorger gjuts.
Välsignen detta qval, för hvilket hjertat blödde:
Det var ett fruktsamt regn, som edra dygder födde.
Den boja dygden bär, gör henne dubbelt skön;
Han lefver, Hämnarn der, som sparar hennes lön.
Han lefver, denne Gud, som den förtryckte hamnar,
Som ingen enda dygd i evig glömska lemnar,
Som i en annan verld uti välsignadt mått
Skall gälda hvad hon led, för det hon gjorde godt:
Skall dygdens ädla lag med sällheten försona
Och byta törnets krans i palmens sköna krona,
Skall draga lasten fram i allmänt skådadt ljus
Ur mörkrets svarta natt, ur glömskans tjocka grus.
Han stundar, denna dag, som blottar Skaparns under
Och visar styrelsen af lifvets korta stunder,
Hvars ändamål är doldt för eder svaga syn,
Och gömmer bort sin spets bland molnen öfver skyn.
Dock -- vanskligt är det skäl, som endast känslan tjusar,
Likt denna lätta vind, som hafvets yta krusar,
Då stormen gömmer sig försåtligt i dess grund,
Och bryter våldsamt fram i nattens dystra stund.
Gudomeliga Tro! förtjust mitt hjerta känner
Det lugn, den tröst du ger åt dina sanna vänner.
Men ack! de äro få, som älska detta namn,
Som glädjas vid ditt ljus, som hvila i din famn!
Och i en stormig verld hur skulle du väl trifvas?
Hur skulle i det bröst din höga anda lifvas,
Hvars oskuld är förstörd, hvars styrka är förspilld,
Som brottsligt dyrka lärt det falska nöjets bild?
Den starke dig försmår, den svage dig förkläder,
Och brottslingen dig skyr och dåren dig försmäder.
Ack! har förnuftet ej ett gällande bevis,
Som styrker dygdens hopp på evighetens pris?
Jo, lyssnom till den röst, som ej hör opp att yrka
Odödlighetens hopp och hoppets fasta styrka.
Ryck klippan, bjuder hon, ur hafvets djupa grund,
Ryck stjernan från sin höjd en molnfri aftonstund,
Och lyft en trottsig hand och hvälf ett skamlöst öga
Och säg: Naturens makt för mig betyder föga,
Men fåfängt rycker du ur mensklighetens bröst
Fullkomlighetens lag, odödlighetens tröst.
Der på en evig thron den stränge domar'n sitter,
Och skiljer pligtens guld från böjelsernas glitter,
Som kallar intet skönt, som dömer intet stort
Hvad lyckans alster var, hvad egennyttan gjort.
Är ej din afsigt god, är ej ditt hjerta renadt,
Är ej ditt eget väl med andras väl förenadt;
Din dygd, som gör din glans, är blott ett präktigt bloss,
Som ej bedrager Gud, fast det bedrager oss.
Det måste fly en gång, som nattens sken för dagen,
Och du förtviflad le att du är sjelf bedragen.
-- Förädla din natur, stig opp från högd till högd
Af ädla tänkesätt, och smaka deras fröjd;
Men fins ej än en högd, som du bestiga borde?
Kan du ej göra mer än hvad du redan gjorde?
Hur långt från _Neros_ dy till _Titi_ ädla spets!
Men _Titus_ gråter dock! Hvi är han ej tillfreds?
Hans kärlek för sitt folk bör renas och förstoras,
Och ingen enda dag begråtas och förloras.
Så gömmer tornet bort för vandrarns spända syn
Sin guldbeprydda spets, och synes räcka skyn!
Men spetsens högsta rymd, när flämtande han hinner,
Han himlen lika långt ifrån sitt öga finner.
-- Naturen gäckas ej, dess Herre är för stor,
Att dikta hvad mitt bröst på hans befallning tror.
Han gaf ej menniskan oändeliga lagar
Att egga hennes själ för några korta dagar;
Det fins en högre verld, der dygden utan sken,
Som solens stråle skön, som himlens azur ren,
Af ingen afsigt skymd, af ingen utgång motad,
Af ingen oro tryckt, af ingen fara hotad
Och aldrig blödande uti begärens krig
Till helighetens thron skall evigt närma sig. --
Du ser hur vist och skönt han ordnade naturen,
Gaf sin bestämda grad af njutningar åt djuren;
Men gaf åt menniskan ett ädlare begär,
Som aldrig hvila kan; och aldrig uppfyldt är.
När parken genljud ger af foglens muntra sånger,
Då suckas dygdens vän af ledsnad eller ånger;
Och då med tunga steg ett önskadt mål han nått,
Utbrister han försagd: Det var en skugga blott!
Det fins en högre verld, der skuggornas försvinner,
Der dygden söker frid, och hvad hon söker, finner,
Der dygden steg för steg går till en evig högd
Och skådar vid hvart fjät en mogen skörd af fröjd?
Af ingen åska bränd, af intet hagel bruten,
Förvärfvad utan svett och utan ledsnad njuten.
-- Om jordens halfva del, i brott och villor sänkt,
Ej dessa lagar känt, ej denna höghet tänkt;
Är stjernan icke till, fast molnet henne döljer,
Är hvalfvet icke skönt, fast nattens flor det höljer?
Res till en annan verld, gå till en annan trakt,
Och se, det lyser der uti sin fulla prakt.
Om ej din, tankekraft den sköna lära fattar,
Åt hvilken hvarje vis en helig vördnad skattar;
Välan! var tillfredsställd! Det är en ädel tro,
Nödvändig för din dygd och för din samvetsro.
Och säg ej orättvis, att solen dig bedrager,
För det du ej förstår hvar hon sin värma tager.
Nog af, att hennes blick bestrålade ditt tjäll,
Förskönade din dag och tröstade din qväll.
-- Säg ej att denna lag, som tolkar dina pligter.
Är blott ett mästerverk af nyttigare dikter!
Begå ett enda brott -- Naturen ombytt är,
Du finner icke mer den gode Skaparn der,
Hvars hand i stjernans glans och uti solens strålar
En teckning af sin nåd för dina sinnen målar,
Som manar i hvar ros, som hviskar i hvart blad
Njut lifvet, menniska! Var ädel och var glad!
De vackra åkerfält, den hulda lundens parker
Förmörkas för din syn och blifva ödemarker,
Der skrämd och irrande du möts af detta ljud:
Känn, brottsling! Hvad du gjort! Det fins en rättvis Gud.
-- Men öfva någon dygd, blif hjelte i de strider,
Der nöjet åt din själ en neslig boja smider;
Låt lasten falla sjelf förtviflad till din fot
Och tag dess mordgevär, som segrare emot.
Gråt redligt på dens graf, som dig ej lefva unnat,
Gif denna oskuld skygd, som du förföra kunnat,
Och smyg dig ofta bort från glädjens sköna fest
Att blifva sorgens vän, att blifva nödens gäst;
Från dina tegars mull, dem molnens härar mördat
Välsigna dessa fält, som dina bröder skördat
Och under sorgens tyngd den rena vällust känn
Att vara lyckan värd och icke äga den.
Ljuf för en tröttad slaf är skuggan utaf rankan,
Är källans friska dryck; men ljufvare den tankan
För hvarje dygdens vän i sorgens mörka dar:
Jag har min fulla lön vid mödans afton qvar!
Men hon är mer än ljuf, men hon gör mer än gläder;
I himmelskt majestät din varelse hon kläder.
Du är ej mer det stoft, hvars lefnadsstund är kort,
Som blåses, likt ett löf, för dödens anda bort;
Du är en hög Monark, som grafven måste skona,
Som en gång ärfva skall odödlighetens krona,
Af Skaparns egen hand åt dina dygder räckt,
När ögats sista blick af dödens hand är släckt.
-- Jag är då icke född för lifvets korta skiften,
Att tråna i ett tjell, förintas uti griften.
Det följer än en dag på sorgens mörka natt;
Det fins ett högre mål, än vansklighetens skatt.
Det finnes, detta lif, ej blott i Skaldens sånger,
Af dygder utan flärd, af sällhet utan ånger,
Af tankar utan svek, af känslor utan qval,
Af rymder utan gräns, af tider utan tal.
Det fins en rättvis Gud, som våra öden skiftar,
Som stakat solens gång, och dygdens lagar stiftar.
Sjunk, ädlaste Sokrat! med frid i grafvens famn!
Oändlig är din själ, odödligt är ditt namn! --
Gå, _Cato_! utan skräck att sluta dina öden
Och räds ej Caesars svärd, ej svärdet utaf döden.
Sök ej i _Platos_ bok det qvalda hjertats tröst;
Den Gud, du söker der, bor i ditt eget bröst. --
Dön uti ostörd frid, J dygdens ädle hjeltar!
Och frukten ej den sten, man på er grafdörr vältar.
Göm, känslolösa graf! för evigt i dit sköt
Den arm, som svärdet bar, och throner nederbröt
Göm girighetens guld och ärelystnans anor,
Och nöjets blomsterkrans och tapperhetens fanor,
Göm vansklighetens stoft för evigt i ditt skygd;
Men dessa höga värs, men denna rena dygd,
Men dessa stora män, som spridt en nyttig lära,
Och lefde för dess flor och dogo för dess ära,
Du skall ej gömma dem! Det fins en högre makt,
Som uppå döden sjelf en evig boja lagt!
Du skall ej gömma dem, då jordens grunder lossas,
Ock himlar falla ned och mot hvarandra krossas!


SÅNG OFVER KONUNG GUSTAF III.

Från högden af er stolta borg,
Regenter! skåden trygt den stora dag, som randas,
Då philosophen hörs och menskligheten andas
På välbefästa samfunds torg.
Hon följer icke mer blott vapenlyckans söner
Till äfventyr och svek, till fasansfulla krig:
Nej äran, äntlig trött att låta gäcka sig,
Blott visheten och dygden kröner;
Och den Regent blir stor, hvars borgerliga krans
Af Folkets kärlek gafs, och för dess sällhet vans.
Ja, alla titlar, dem du bar,
Beundrade Monark! som blänkte fram vid polen,
Försvinna i en blink, likt stjernorna för solen,
För den af Fosterlandets Far.
Som Konung, gick du främst bland gudarna på jorden,
Som statsman, djup i råd, som hjelte stor i mod,
Som snille, hög och ljuf, som menska, var du god,
Och äfven hjertats Konung vorden:
Du älskade ditt folk; dess odling skapte du,
Sträck ner din arm ur skyn och stöd ditt verk ännu.
Men är ej blott af straffarns hand
Upplysningen till oss i vrede kallad vorden,
En glödgad kula lik, att öfverfara jorden
Och breda ut en allmän brand:
Att ingen bortgömd vrå for sina lågor skona,
Med fasa tända an hvad hon blott värma bort,
Att våldsamt bryta opp hvar sluten tempelport,
Och rycka ner hvar tempelkrona,
Och splittra Thronerna, och lemna spillror qvar
Till varnande bevis, till skräck för andra dar?
Du ropar Dåre! utan gagn.
Ditt skri så gällt det är, till ljusets rymd ej höres,
Men bort med stormens il till glömskans öknar föres
Och hejdar icke solens vagn.
En gång skall hvar nation med egna ögon skåda,
Hur Samfundet är byggdt, från spetsen till dess grund,
Och Throner! när det sker, då nalkas eder stund
Af dubbel styrka, ej af våda.
Ja, tanken en gång väckt sitt synmål hinna skall:
Regenter! hören det och fyllen opp ert kall.
Ack! hon var skyddad af din hand
O _Gustaf_! denna tro, som hvarje redlig vördar.
Att ljuset värma ger, att värman skapar skördar,
Och skördarne ett lyckligt land.
Upplysningen af dig blef kallad fram till Thronen,
Du ledde henne sjelf i trotts af svärmarns hot
Till Helgedomens dörr, och der hon togs emot
Med öppnad famn af Religionen;
Hon brände ej det kors, der himlens Herde led
Men blott en renad glans omkring hans hjessa spred.
Det var ej Vitterheten blott,