Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 07

Total number of words is 4143
Total number of unique words is 1490
27.2 of words are in the 2000 most common words
38.1 of words are in the 5000 most common words
43.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Hvad betyda
Deras smek och bön?
Skulle mammas gosse lyda
För så ringa lön?
Du har sinne,
Lilla pojke, ren.
Du är envis som en Finne
Ja, väl mer än en.
På det viset
Hjelper socker ej:
Junkern måste smaka riset;
Aj! det svider. -- Nej.
Nej, det händer
Aldrig, bästa vän!
Ropar mamma, och sig vänder
Till sitt skrin igen.
Låt det hända:
Riset genast tag;
Eller hasar han, törhända,
Mamma sjelf en dag.


35. VISITEN.

Nej, alldrig i min lefnad
Jag haft så kär visit:
Min kammare fick trefnad,
Sen du, Sophi, kom dit.
Den sol på fönsterrutan
Hvar morgon helsar mig,
Den är jag gerna utan,
Om blott jag äger dig.
Här sitter jag och skrifver,
Den stund jag dig ej ser:
Koncepter du mig gifver,
Men stjäl dock undan fler.
I denna låda gömmes
Hvad du förtrott åt mig;
Och der! -- och der! -- det drömmes
Hvar enda natt om dig.
Få böcker utaf värde
Du här får bläddra i:
Sophi mig mera lärde
Än all Philosophi.
Det goda, sköna, sanna
I denna boken fins:
Och du skall sjelf besanna
Att jag den alltid mins.
Välkommen! o välkommen!
Stor tack för din visit,
Kom ofta och gör om'en,
Kom! narra glädjen hit:
Hon jemnt sin oro röjer
I detta gömda bo;
Men om Sophi blott dröjer,
Så ger ock hon sig ro.


36. Till MIN SJUTTONÅRIGA KUSIN.

Det femtonde året har rymt sina färde,
Och rymmaren är redan i Norrge, min vän!
Det sextonde for, och ditt lof ej begärde;
Det sjuttonde troget uppvaktar dig än.
Men snart skall det flykta och flyende snatta,
Fast du det ej märker, en ros eller två:
Dock lappri! du kan deråt skämta och skratta,
Du har så tillräckligt, och mer kan du få.
Än, bästa kusin, är den tiden ej inne
Då året, som flyktar, tar rosen med sig,
Och lemnar, der hon har florerat, en sinne,
Som envis och trogen skiljs alldrig från dig.
Men snart den förfärliga tiden infaller:
Det språksamma ögat blir tankfullt och tyst;
Och staden ej hedrar dig mer med sitt sqvaller,
Och handen blir sällan besvärad och kysst.
Dock gerna de flyende åren må plundra,
Blott icke de kommande tomhändta bli;
Ty sedan man tröttnat att skalet beundra,
Så söker man kärnan som göms deruti.
När skönheten vissnar, så vårdas talangen;
Talangen blir trött, och man skaffar sig dygd.
När sprätten blir ledsen, och kall komplimangen,
Så gör man sig kär för en vän och sin bygd.


37. SÅNG Till en ung Flicka vid hennes Mors död.

Ömma barn! den sorg är stor,
Som ditt unga hjerta sårar:
Jag har också mist en mor,
Låt mig dela dina tårar.
När från fosterbygdens strand
Mig ett okändt öde ryckte,
Tog hon gråtande min hand,
Och intill sitt hjerta tryckte.
Sade med en bruten röst:
Glöm ej, glöm ej dygdens lagar,
Unna denna sista tröst
Åt din moders sista dagar!
Aldrig såg jag henne mer,
Aldrig kyste jag dess händer;
Men jag vet at hon mig ser
Från odödlighetens stränder.
Ser med himmelskt välbehag
Om jag dygden trogen blifver,
Ser med sorgens anletsdrag
Om jag henne öfvergifver.
Jag är säker att hon än
På min framtids lycka tänker,
Och jag tror at himmelen
Den för hennes skull mig skänker.
Gråt, du ömma oskulds vän:
Kalla ömt din mor tilbaka,
Men hon kommer ej igen
Att för dina öden vaka.
Gråt, men det är icke nog:
Ofta dina tårar rinne,
Men din ömma mor, som dog,
Fordrar dock ett högre minne.
Mins då hennes lefnadslopp
Älskadt uti våra bygder,
Mins dess qväll så skön af hopp.
Som dess dag var skön af dygder.
Mins hvad hennes afsked böd:
"Tjust utaf din egen lycka
Glöm ej fattigdomens bröd,
Glöm ej uselhetens krycka.
"Den betryckte, du gör säll,
Som går tacksam bort och gråter,
Kommer till ditt glömda tjell
Vid din lefnads afton åter.
"Kommer med en dyrbar skatt
Och ditt ädelmod betalar,
Kommer uti dödens natt
Söm en Engel och hugsvalar.
"Och när sjelfva vänskapen
Under sömnens börda dignar,
Står han, midnatstimman än,
Vid din sång och dig välsignar.
"Ber han för din samvets frid,
Ber att qvalet dig må skona,
Lindrar han din sista strid
För odödlighetens krona".
Mins, hur rörande hon var
Då hon slutligt öfverlåter
Vården öfver dina dar
Åt den far, som med dig gråter.
Åt den Far som alldrig dör,
Som din oskuld skall försvara
I en verld, der nöjet strör
Blommor öfver lastens snara.
När du fylt din ålders vår
Och din verknings tid är inne,
Offra än en helig tår
Åt din moders ömma minne.
Glöm ej denna Kyrkogård,
Som dess ben i mullen gömmer;
Men dess rätta minnesvård
Är att du dess dygd ej glömmer.


38. EN HELSNING ifrån JOCKIS.

Min Orestes, du befarar,
Att jag all min sällhet glömt
På den ö min sång berömt;
Och mit lugna hjerta svarar:
Sällheten på Solens char
Hela jorden öfverfar.
Också hit dess öga sänder
Mången präktig stråle ner,
Och med himmelsk glädje ler
Då han allas hjertan tänder:
Kojan sjelf af skogen skymd
Gläder han från ljusets rymd.
Följ mig genom Trågårdsparker,
Dem till trotts af hindrens magt
Smaken prydt med Engelsk prakt
Midt bland vilda ödemarker,
Till det tjell på holmen der!
Hvarest glädjen bofast är.
Der på hårda bänkar glömmes
Lyckans nyck och flärdens tvång,
Der, vid lekar skämt och sång,
Denna fyllda träskål tömmes,
Der på landets goda sätt
Helsan kryddar hvarje rätt.
Hör jag forsen myndigt dåna;
Då med blomman i min hand
Glad jag går på elfvens strand,
Tänker jag: du må förvåna!
Bullra, bullra, störta dig:
Lugna ån behagar mig.
Tyst, som den min lefnad flyter,
Lungt som den mitt hjerta är:
Intet stormande begär
Dygdens fästen nederbryter;
Stora verldens brott och dån
Hör jag endast långt ifrån.
När den klara källan skänkte
Drycken ur sitt rika sköt,
Och min tunga svalkan njöt,
Hjertat ömt och tacksamt tänkte:
Ack! från brända öknen der
Vore dock en broder här!
När jag såg, hur landtman sträckte
Denna hand som han höll,
Och den mogna skörden föll,
Bad jag, bad jag för mitt slägte:
Gud låt icke denna dag
Skåda andra nederlag!
När hvar dag mig öfverhopar
Med välgerningarnes skörd,
Ser hvar dag mig lifligt rörd
Af den röst, i hjertat ropar:
Dina syskon gråta der,
Och du lefver lycklig här.
Lycklig lefver jag, Orestes,
Fast ej något myrtenband,
Knutet af en skönhets hand,
Kring min låga panna fästes:
Blommor växa i hvar däld,
Jag med dem är tillfredsställd.
Skulle dödens molnvägg gömma
Ach! min middagssols behag,
Och på jorden samma dag
Sjelfva vänskapen mig glömma:
Skall ändå jag dö i frid,
Jag var säll min korta tid.


39. SÅNG, författad på ett Åkerfält.

O! jord, du allas hulda mor,
Hur är din godhet icke stor
Mot mig och millioner bröder!
Jag sträckte aldrig ut min arm,
Att välta klippan från din barm;
Men dock, hur rundligt du mig föder!
Träd, bonde, ur din mörka vrå,
Att jag de händer trycka må,
Att jag de skuldror må välsigna,
Som ofta svettas för mitt bröd,
Som ofta för mitt öfverflöd
Af trötthet ner i stoftet digna.
Kom med ditt barn, som modren bär,
Och frukta ej, att mötas här
Af stränga ord och höga blickar.
Se, hvilken lön dig Himlen ger,
Se, huru vanligt blomman ler,
Se, huru gifmildt axet nickar.
Dröj, våldsman, i ditt höga slott
Se solen, vred på dina brott,
Med moln sitt anlete betäcker.
För detta fält du tyngre är,
Än mossbeväxta klippan der,
Som hjessan emot molnen sträcker.
Dock, store Gud, hvem är väl jag
Att efter hämndens stränga lag
Jag skulle mina bröder dömma?
Alsmägtige! du låter ju
På sjelfva klippans spets ännu
Välsignelserna nederströmma.
Men på den jord, mitt öga ser,
Som äfven åt förtryckarn ger
En tusenfaldig vinst att skörda,
Må icke till mitt slägtes skam
Mot Skaparns mildhet otacksam,
Jag blifva jordens tyngsta börda.
Blott andras fält jag trampar här:
Mig hösten inga skördar bär,
Att i ett rymligt visthus tömma.
Af all den omkrets, jorden har,
Mig till besittning ämnad var
Blott grafven, som mitt stoft skall gömma.
Tung är den känsla, svår den lott
Att aldrig sjelf få göra godt,
Att alltid andras tegar skörda;
Men är ett tacksamt tänkesätt,
Ej mera ljuft, ej mera lätt,
Än nödens oförtjenta börda?
O! främst min suck skall kalla ner
Välsignelserna öfver Er,
Som mildrat mina hårda öden;
Och om hon lyckas att bli hörd,
Skall edra dygders ädla skörd
Stå blomstrande i sjelfva döden.
Om något ax af redbar dygd
Jag skattar åt min fosterbygd
Uti en framtids glada stunder:
Förlåten ynglingen hans brott,
Om han för länge hänryckt stått,
Bland blommorna i snillets lunder.


40. EDERNA.

Jag svär att aldrig älska mer,
Så har jag svurit hundra gånger;
Men min Sophi, när dig jag ser,
Så svär jag om, väl tusen gånger.
Jag svor, att intet ögonpar,
Fast syskon till en morgonstjerna,
Förvirra skulle mina dar;
Men ach! nu svär jag om så gerna.
Jag svor att fly hvar vacker hand:
Den skulle möta min förgäfves
Förutan kramning, utan brand;
Men ach! men ach! jag svor förgäfves.
Jag svor, att aldrig svära mer,
Och svor igen, att aldrig hålla:
Men, min Sophi, när jag dig ser,
Jag svär, att svära och att hålla.
Hvad straff, hvad straff förväntar mig
För alla mina falska eder?
Sophi! att glömmas utaf dig!
Ack! i hvad afgrund brottet leder!
Men, om ännu jag heligt svär,
Att evigt, evigt trogen blifva,
Och om jag evigt trogen är:
Hvem skall mig då belöning gifva?
Sophi! du måste gifva den,
Om jag den ej skall evigt sakna,
Och åter svära falskt igen,
Och qvalet i mitt hjerta vakna.
Men ach! men ach! jag sorgen ser
Jag är ej värdig att den njuta.
Du läser dessa ord -- och ler,
Och jag går bort att tårar gjuta.
Jag svär, att jag ej mera svär
Uppå det ena eller andra,
Och vill med plågan, som mig tär,
Helt tyst min korta bana vandra.


41. YNGLINGEN.

Slipprig och svår är ynglingens bana,
Villorna ställa försåt för hans stig,
Dygden förgäfves får ropa och mana:
"Sällheten, yngling! den följer blott mig."
Han hör hennes röst, och gråtande stannar,
Och svär evig dyrkan åt dess majestät.
Han hör hennes röst, och lasten förbannar;
Men nöjet kommer: -- han följer dess fjät.
Glad till dess strand han låter sig föras,
Tjust åt dess haf sin kosa han flyr.
Oskulden ropar, men kan icke höras:
Den skummiga böljan brusar och flyr.
Kastad af den, o hvart skall han landa!
Mot klippan, mot klippan han störtar sig snart.
Yngling! o yngling! hvar ärnar du stranda,
Om ej förnuftet får styra din fart.
Gudomliga dygd! hur får jag ej känna,
Att ohämnadt såras ej löften och tro,
När ångrens tårar kinderna bränna,
När hjertat svider, och får ingen ro.
Ach svår, ach! svår är ynglingens bana:
Villorna ställa försåt för hans stig:
Men låt Sophi till din dyrkan mig mana:
Jag svär att i döden dyrka blott dig!


42. Till den Sjuke Mæcenas.
Efter Horatii 17:de Ode i Andra Boken

O! din klagan sondersliter mig!
Nej, det är ej min, ej himlens vilja,
Att du dör förut. Ach! nej från dig
Skall ej sjelfva dödens hand mig skilja,
Du mitt ädla stöd, min ljufva tröst!
Skulle ödet för min böneröst
Döft sig sluta, och mitt väsen stycka,
Och mitt hjertas hälft ifrån mig rycka:
Hvad skall se'n den andra hälften här?
Ensam, öfvergifven, hopplös lida,
Och förblödd med döden stundligt strida!
Nej, din dödsdag skall bli min: jag svär.
Svär jag skrytsamt? nej, jag följer, följer,
Om det ock på stunden för oss bär
Till den mörka strand, Cocyten sköljer:
Redan står din Flaccus resklädd här.
Från ditt, vida afgrunds svalj, Chimæra,
Kasta flamma uppå flamma du!
Hundra armar lyft och sväng ännu,
Stolte Gyas: hvad är detta mera?
Jag dock följer: så vill hjertats bud,
Så vill ödets och naturens Gud.
Hvilken stjerna, Vågen, Skorpionen,
Eller Capricorn, du hafstyrann,
Vid min födslotimma mägtig brann:
Samma magt ifrån himla-regionen,
Samma stjerna vakar, underbar,
Öfver begges våra lefnadsdar.
Från Saturni våld, som re'n sin lia
Öfver dig med hastad vinge bar,
Hvilken hand förmådde dig befria?
Sjelfva Jupiters den handen var.
Rom det såg, och ifrån glada händer
Hördes trefallt genljud på dess stränder.
Och med krossadt hufvud låge jag,
Träffad af det fallna trädets slag,
Om ej Faunus, skyddsgud för de vittra,
Sträckt sin hand, och stött dess fall från mig
Att jag än min murgrönskrönta cittra
Skulle stämma till en sång åt dig.
Frälsta begge, må vi ej förhala,
Att vår skuld åt Gudarna betala.
Du! befall ett tempel träda fram
Jag till offer bär ett ringa lam.


43. DEN BOTFÄRDIGE.
Efter Horatii 34:de Ode i Första Boken.

Galenskap var visheten, jag öfvat;
Glömdt var templet, glömdt hvart heligt namn
Från ett strandlöst haf, med irring pröfvadt,
Söker jag den fordna trygga hamn.
Fåfängt, Evige! du kallar åter
Till din dyrkan en förvillad verld,
Fåfängt du från molnens fästen låter
Glänsa mot dess öga straffets svärd.
Men i dag du thordönsvagnen körde
Ofver himlens spegelklara hvalf,
Jorden skalf, då hon ditt under hörde,
Och Tenarens mörka afgrund skalf;
Floderna från sina utlopp vände,
Stygens tröga bölja kosan vred;
Sjelfva Atlas darrade, och kände
Längst vid verldens gräns, att du var vred.
Gränslöst, som ditt väsen, är ditt välde,
Allt förvandlar du, och lagar ger;
Gömda dygder du på högden ställde,
Stolta pannor flyttade du ner.
Lyckan lydig, när din vink befaller,
Sträcker ut sin arm kring jordens krets:
Der! ett tempel dånar högt och faller,
Der! ett annat lyfter stolt sin spets.


44. Till Leuconoe.
Horatii 11 Ode i Första Boken.

Hvad slut åt mig, åt dig den Evige må ärna:
Det är en hemlighet; begär ej veta den.
Ej spådom eller dröm, ej siffra eller stjerna,
Ej hela Babylon kan ge oss ljus, min vän.
Lid hellre, hvad som helst dig ödet föreskrifver,
Om flera vintrar än du lyckligt tälja får,
Om denna höst kanske den sista för dig blifver,
Som nu mot klippans vägg Tyrrhennens bölja slår.
Tag visligt ditt parti, den varma bägarn svala,
Gör ej en evighet af dessa korta dar!
Se, tiden afundsam flyr under det vi tala,
Sörj ingen morgondag, njut dagen, som du har.


45. TILL EN MODERS SKUGGA.
Af hennes sons handledare.

Du! som åt denna bygd en liflig trefnad gaf,
Och helgade ditt tjell åt dygderna till tempel:
Välsigna dina barn, som gråta på din graf;
Och lifva deras mod, att följa ditt exempel.
Du dog för andras skuld: det är den ädles död:
Du skänkte, döende, en ättling åt din maka,
Och i din sista suck med ömhet honom böd:
Gif äfven detta barn åt himmelen tillbaka.
Du dog från dina barn, du lemnade dem qvar;
Åt tidehvarfvets flärd, åt lyckans vrånga nycker;
Men din välsignelse beskyddar deras dar,
Och vandrar framför dem, och tornet undanrycker.
Välsignelsen ej dör, hon följer ätt från ätt,
Som solen år från år naturens fröjd bereder,
Hon andas i hvar dygd, och i hvart tänkesätt,
Som främjar bygdens vinst och mensklighetens heder.
Och sänktes ej till mig i nattens stund din röst,
Att helgden af mitt kall, och dess belöning yrka.
Att ge min sorgsna själ en ofta saknad tröst,
Att ge mitt svaga nit en ofta saknad atyrka?
Välsignad, sade hon, välsignad är den hand,
Som utsår dygdens frön, dem vårdar, och förskönar.
Det är dock en förtjenst: och glömmes hon ibland,
Så ges det dock en magt, som glömda dygder lönar.
Så hörde jag din röst i mången ensam natt,
Då de betrycktas vän ej trifdes i mitt läger,
Och då, med lampan släckt, jag i mitt fönster satt,
Och tänkte på den lott, som fattigdomen äger.
O! jag behöfde ej, till lön för hvad jag gjort,
En helsning utaf dig från evighetens stränder,
Men jag beböfde den att minnas hvad jag bort,
Att värda dygdens frön med redligare händer.
Rörd kysser jag din son, rörd sänks jag i hans famn,
Och fordrar, att han mins sin mor, och hennes dygder,
Och fordrar, att han ger, i andra dar, ett namn,
Välsignadt såsom ditt, åt sina födslobygder!
Och lägger jag en skärf till summan af det arf.
Som icke föres bort af vansklighetens ilar:
Så söke han mitt tjell i andra tidehvarf;
Så söke han den graf, der jag förgäten hvilar:
Så äge jag det hopp, att en gång finna dig,
Att en gång tacka dig, lycksaliggjorda anda,
Som ädelmodigt sönk ifrån din högd till mig,
För att i sorgens kalk en droppe glädje blanda.


46. DE TRE ÅLDRARNE.
Till Fru Generalskan RUDBECK.

Barndomen.
Det är så vackert, när man ser,
En glädtig ålderdom,
Liksom när aftonsolen ler
Ifrån en helgedom.
Då kommer barndomen så glad,
Och räcker fram sitt friska blad,
Och sjunger ut sin lilla sång,
Och staplar ingen enda gång.
Ungdomen.
Den ädlaste blomma oss fägnar,
Den ger jag, på ungdomens vägnar,
Den ädlaste menniskovän;
Du inga nöjen oss nekar
Du skådar ungdomens lekar,
Och mins att du varit som den.
Mannåldern.
Hvarje ålder åt dig gifver
Allt det goda som den kan,
Mannaåldrens offer blifver,
Första mogna frukt, den fann.
Ren din aftonstund är inne;
Men hur skön den lyses opp
Utaf fordna dygders minne,
Och odödlighetens hopp!
Chor.
Snart vår aftonstund är inne:
Må den äfven lysas opp,
Utaf fordna dygders minne
Och odödlighetens hopp.


47. Vid en Älskad Fostermors Fru Domprostinnan FANTS Graf.

Förrädiskt var mitt lugn, förfärlig var min fröjd:
Mitt hjerta, icke skämdt af njutningarnas vana,
Njöt dem med liflighet: jag hade dock bordt ana,
Att glädjen, solen lik, ej stannar på sin högd.
Hvar blick, jag sände ut att Skaparen beundra,
Kom åter från sin flykt kring jord och haf och sky,
Och förde till min själ en vällust, alltid ny:
Då plötsligt det blef natt, och åskan hördes dundra,
Och viggen genom skyn i röda vågor for:
Jag såg mig om, och fann ej mer min mor.
Min mor! min andra mor! Försvinn, bedragna hopp!
Och veckla stum ihop den tafla, du mig räckte,
Den tafla, hvilkens rand en himmelsk glans betäckte:
O! veckla den ej mer för detta öga opp!
Der stod jag, gråtande, vid denna moders aska,
Hvars ömhet räckte mig ett snart förfallit lån,
Ett kort och plågsamt lif: med tårar derifrån
Jag öfver hafvet flög, att än få öfverraska,
Att än få tacka dig, som mer än lifvet gaf:
Jag tackar dig också -- men vid din graf.
Välan! jag tackar dig här uppå grafvens rand.
Här vill jag lägga ner den gård, du ej förskutit
I mina barndoms dar: de tårar, som jag gjutit,
Men gjuter aldrig mer uppå din varma hand.
Svagt vedergälla de, hvad himlen blott kan gälda,
Hvad mer än lifvet är. Du gaf min oskuld skygd;
Du gaf mitt hjerta hopp, och ville ge det dygd;
Och om jag älskar den, om några böner, fällda
Af någon tröstad bror, välsigna äfven mig:
Hvem tackar jag derför, om icke dig?
O evigt kära dag, den käraste som flytt,
Den käraste af dem, som än dig skola följa!
Ditt minne stige fram ur evighetens bölja
Med solen, hvarje gång hon gläder oss på nytt!
Begråtande en far, jag flydde öfver hafven,
Och bar en helsning fram ifrån hans sista bädd,
Och ställdes fram för dig, i sorg och vördnad klädd,
För dig, hvars själ i dag är dyster såsom grafven:
Stort var ditt ädelmod, du kände ej mitt namn,
Du såg min nöd, och öppnad var din famn.
Det var en faders famn, du åt en främling böd
Som åt ett trolöst haf såg bäfvande tillbaka;
Ja, han skall bli vårt barn; du sade åt din maka,
Som räckte mig sin hand, och blef min ungdoms stöd.
Hvad skördar af dess vett, så mogna och så rika,
Hvad skördar, rikare utaf dess hjertelag,
Hon ämnade åt mig att berga in en dag!
Hur glad, och huru vis, hur sträng, och god tillika!
Ja! äfven denna röst, så darrande och svag,
Har hon ej hört med köld, forrän i dag.
Är man ej lycklig sjelf, då man gör andra godt?
Kan ej välsignelsen i alla plågor trösta?
Och tacksamhetens suck bekymrets öfverrösta?
Var du ej fri för sorg, och delte andras blott?
Inom den stilla krets, der du var innesluten,
Var du ej också stängd från afund och förtal?
Och skyggde för din dygd ej alla tysta qval?
Kom glädjen ej till dig, att bli beständigt njuten?
Var ej din sällhet jemn, och som på klippan bygd?
Nej! dertill ägde du för mycken dygd.
Om äfven mina fel, (en yngling felar lätt),
Dig smärtat någon gång, ack! kanske flera gånger:
Så falle Skaparns blick med tillgift på min ånger,
Med bifall på det nit, hvarmed jag gjort dig rätt!
Men, glömde jag de råd, din visa godhet yrkat,
Till ordning och till dygd; men var jag otaksam:
Då! stige jag en gång med blygd inför dig fram,
Med skräck inför hans thron, som jag ej redligt dyrkat.
Dock nej! min tacksamhet är varm som hvarje tår,
Som sorgen gjuter öfver denna bår.
Hur rättvis, och hur god är ej naturens far!
Du ser med några moln din himmel öfverdragen,
Och sänker ner din blick, och tror din dygd bedragen,
Då han dess fulla lön till aftontimman spar.
Det blef din lott, min Mor! De många du hugsvalat,
De faderlösa barn, som funno hos dig skygd,
En skola i ditt vett, ett tempel i din dygd,
Och hvilka kanske ej förut sin skuld betalat,
Visst stego de nu fram att mildra dödens slag:
Men ack bland dem, hvi saknades då jag?
Ack! ifrån grafven vänd, hvad möter här min blick?
Beklagansvärde man! ja, ödet kunnat skona
En hjessa, redan tyngd, för denna törnekrona;
Men din förtjenst för långt från dina likars gick,
Och lyckan tröttnade att henne längre följa.
Den hand, som ädelt räckt i mina barnsdoms dar,
Ur skuggan drog mig fram, räck mig den än, min Far,
Att den må leda mig der farorna sig dölja:
Och skänka mig den konst, som himmelen dig gaf:
Att gråta värdigt på en älskad graf.


48. TILL Fru Grefvinnan CRONSTEDT, Född ALSTRÖMER,
den 20 Juli 1804.

Goda, vörnadsvärda Qvinna,
Hofvets prydnad, bygdens fröjd!
Inga höga titlar hinna
Dina egenskapers högd.
Dygden vandrar vid din sida,
Och går aldrig från din stig.
De som glädjas, de som lida,
Söka lika gerna dig.
Chor.
Måtte glädjens strålar sprida
Dubbel klarhet omkring den,
Som är mensklighetens vän,
Och har dygden vid sin sida.
-- -- --
Rätt till lyckans högsta håfvor,
Ingen blindhet af dess nåd,
Ringa anspråk, stora gåfvor,
Stränga seder, lena råd.
Samma själ i alla skiften,
Alltid klok, och alltid god,
Och vid brädden utaf griften
Stilla hopp, och värdigt mod.
Chor:
Du har pröfvat många skiften:
Må blott glada återstå,
Tills du slutligt skall i griften
Menskovännens tårar få.


49. Skaldebref Till Professoren, nu mera
Biskopen i Åbo, Doctor TENGSTRÖM.

Jag är ej sänd från snillets Gud,
Att tacka dig för alla gånger,
Du dygden klädt i känslans sånger,
Och sanningen i smakens skrud:
Han känner ej min stilla lycka,
Han känner ej mitt ringa namn,
Som glömskan snart ur ryktets famn,
Likt ett förvissnadt strå, skall rycka.
Jag kommer ej, från magtens hof,
Der Landets fader ifrån thronen,
Öm för sitt folk och religionen,
Sett din förtjenst, och sagt ditt lof.
Jag kommer ej att minnet föda
Af statens fest, der du gaf lif
Åt Patriotens ädla möda,
Åt vännens muntra tidsfördrif.
Jag vet, att öfver hafvets bölja
En här af minnen vågat sig,
Som än likt englar följa dig,
Som dig i grafven skola följa.
Jag kommer från min egen däld,
Der jag min sommardag förnöter,
Och af min skugga tillfredsstäld
Det glada hoppets telning sköter.
Och der till tidsfördrif ibland
Jag vågat några taflor rita
Åt dem, som grymt ej förevita
Mitt hjerta felen af min hand.
Jag kommer att din hjelp begära,
Då jag en tafla teckna bör,
Som lyckligt tecknad, säkert gör
Min högsta vinst, min enda ära.
Det är en far, som kommer rörd
Från bullret till sitt lugn tillbaka.
Till goda barn, en trogen maka,
Och hyddans ro, och tegens skörd.
Med solen i sitt tjell han träder,
Och sprider dubbel tjusning der,
Och aldraförst den siskan gläder
Som ännu ensam vaken är.
Med kyssar han sin maka väcker,
Som nu som bäst i drömmen ser,
Hur hennes man om räddning ber,
Och handen utur djupet sträcker.
Med fasa hon ur drömmen väcks,
Och lemnar lägret med förvirring,
Och märker ej sin sköna irring,
Och för sin makas blick förskräcks.
Men slutligt vaknad ur sin dvala,
Hon ser med häpnad honom an,
Och hennes tunga kan ej tala,
Och ögat icke gråta kan.
Men fåfängt vill hon honom trycka
Med tjusning till sin ömma barm;
De glada barnen, arm vid arm,
Ur hennes famntag honom rycka:
Och under gråt och under skratt
De ropa på den Stockholmsgåfva,
Som söta mor dem nödgats lofva,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 08
  • Parts
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 01
    Total number of words is 4455
    Total number of unique words is 1620
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 02
    Total number of words is 4341
    Total number of unique words is 1776
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 03
    Total number of words is 4210
    Total number of unique words is 1538
    24.1 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 04
    Total number of words is 4389
    Total number of unique words is 1590
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    35.7 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 05
    Total number of words is 4355
    Total number of unique words is 1590
    25.5 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 06
    Total number of words is 3993
    Total number of unique words is 1489
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 07
    Total number of words is 4143
    Total number of unique words is 1490
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    43.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 08
    Total number of words is 4161
    Total number of unique words is 1552
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 09
    Total number of words is 3957
    Total number of unique words is 1453
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 10
    Total number of words is 4110
    Total number of unique words is 1432
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 11
    Total number of words is 4533
    Total number of unique words is 1584
    24.4 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 12
    Total number of words is 1766
    Total number of unique words is 898
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.