Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 10

4.
O! att jag kunde få min korta bana vandra,
Att Gud mig bifall gaf, när jag fördöms af andra,
Så skulle visst den frid, som gör min lefnad nöjd,
Begynna i min själ odödlighetens fröjd.


N:o 245.

1.
Jesus är min vän, den bäste,
Som har öppnat mig sin famn:
Skall jag då, liksom de fleste,
Glömma känslolöst hans namn?
Ingen skall mig kunna skilja
Ifrån den som frälst min själ;
En skall vara begges vilja,
Och han vill ju blott mitt väl!

2.
Han har druckit dödens galla,
Att åt mig förljufva den;
Han har bedit för oss alla,
Och Han beder för oss än --
Hvilken skulle mig anklaga?
Jesus för mig talat har;
Hvilken skulle från mig taga
Kronan, ställd i hans förvar?

3.
Jag är viss och derpå liter,
Att hon icke finns den makt,
Som ur Jesu famn mig sliter
Och som ändrar hvad han sagt,
Throner, skatter, prakt och ära
Gjorde aldrig själen nöjd:
Blott, min Frälsare, din Lära
Bjuder mig en evig fröjd.


N:o 255.

1.
Ach Jesu Christ, min högsta tröst,
All nåds och godhets källa!
Förskjut ej den betrycktas röst,
Den bön han vågar fälla!
Stort är af lindring hans behof,
Ty han har blifvit syndens rof,
Som honom grymt förföljer.

2.
Hon trycker mig i stoftet ned,
Som en odräglig börda.
Dess arm är sträckt, dess uppsyn vred
Och hotar mig att mörda;
Hon syftar säkert, blodigt slår,
Och vrider om i djupa sår
Den dolk, hvarmed hon stungit.

3.
Om icke Du förbarmar Dig,
Skall jag förlorad falla.
Du bad på korset ock för mig;
Du bad ju der för alla?
"Förlåt dem Fader!" sade du
O! framträd till hans thron ännu
Med samma bön för jorden.

4.
När jag med alfvar tänker på
Hvad jag har gjort i verlden,
Och hur de stunder äro så,
Dem jag ej skänkt åt flärden:
Då faller klippan på mitt bröst,
Mörkt blir mitt öga, stum min röst
Och mina ben försmäkta.

5.
Men såsom en förtvinad hjord
Af källans bölja friskas,
Så lifvas jag utaf de ord,
Som till mitt hjerta hviskas:
Den evige är huld och god
Mot alla, som med krossadt mod,
I tro till honom komma.

6.
Ty kommer jag betryckte fram
Med ett förkrossadt hjerta,
Med rodnad för min syndaskam,
Med svedan af min smärta,
Och ville gerna gråta blod
Om det i min förmåga stod,
Och kunde dig försona.

7.
Men ach! min gråt och all min blod
Kan ej en synd försona!
Blott Jesu! för ditt ädelmod
Vill domaren mig skona.
Blott din förtjenst, din stränga dygd
Utgör i dag det säkra skygd,
Der lugnad jag kan hvila.

8.
Förlåt fördenskull, milde Gud!
För Jesu blod som flutit,
Att jag förgätit dina bud
Och mina löften brutit.
Jag ansåg lifvet som en lek,
Jag ansåg korset som ett svek:
Men jag är straffad vorden.

9.
Om David nåd i Himlen vann,
Om Du Manasse skonat,
Om Petri gråt, som bittert rann,
Hans trolöshet försonat,
Och om i dödens ögnablick
En brottsling Dina löften fick,
Hvi skulle jag förloras?

10.
Styrk mig allenast i den tro,
Att Du för mig led döden,
Så återfår jag samvetsro,
Så klarna mina öden!
Din Ande hvile öfver mig,
Att jag vid stridens slut af Dig.
Med segrens palm må krönas.


N:o 263.

1.
Haf tålamod,
Var vis och god,
Och lyd den Högstes lagar!
Lid och var tyst! --
Må hon bli kysst
Den Fadershand som agar!
Bryt i din nöd
Det sista bröd,
Som åt ditt barn du sparar --
Var lugn, min vän!
Han lefver än,
Som oskulden försvarar
Och hennes rätt bevarar.

2.
Om någon gång Din natt är lång,
Din sällhet är försvunnen,
Och ingen tröst
Är för ditt bröst
Kring hela jorden funnen:
Så lyft mot skyn
Er tårfull syn --
Och vänta morgondagen!
Han skyndar sig
Och finner Dig
Af ingen ånger slagen,
På intet hopp bedragen.

3.
Fördolda Makt!
Hvars hand har lagt
På en och hvar sin börda,
Jag är af blod
Och har ej mod
Att hjertats känsla mörda, --
Visst är hon skön
Den Himlalön,
För hvilken jag bör verka:
Men om ej du,
Som förr, ännu
Mitt svaga mod vill stärka,
Kan jag min rätt förverka.


N:o 264.

1.
Som Dig, Gud! täckes, gör med mig
I lifvet och i döden!
Allgode Gud! allena Dig
Förtror jag mina öden.
När tröttad jag till hvila går,
När arbetsklockan åter slår,
Min suck till Dig jag sänder.

2.
Jag kallar godt allt hvad Du gör --
Och aldrig mig bedrager;
Ej någon sorg så ömt mig rör,
Att jag den ej fördrager, --
Helst jag så ofta redan sport,
Att hvad som först min vånda gjort,
Har sedan gjort min glädje.

3.
Gif blott, Barmhertighetens Gud!
Att jag med ökad ifver
Uppfyller dina helga bud
Och god och nyttig blifver!
Gif att jag måtte närma mig
Med hvarje dag ett steg till Dig
Från verlden och dess villor!

4.
Och sedan -- när Du helst beslöt
Att mig från verlden kalla,
Jag i ditt faderliga sköt
Vill lugn och tröstad falla, --
Förvissad, att i Himlens höjd
Få dela, äfven jag, den fröjd,
Som Jesus oss förvärfvat.


N:o 274.

1.
Jesus allt mitt goda är,
Han har dött för menskligheten:
Bör den lydnad, han begär,
Vara svår för tacksamheten?
Kan ditt hjerta vara kallt,
Då för dig han gjorde allt.

2.
Trakta icke efter gull!
Sök ej bland de höga nämnas!
Ack! i trenne skoflar mull
Allas lotter slutligt jemnas.
Sök en oförgänglig lott --
Och den fins hos Jesum blott.

3.
Han är min förnöjelse,
Och min glädje, och min längtan!
Han ger tillfredsställelse
Åt ett dygdigt hjertas trängtan.
Rådvill står hvar jordisk vis;
Jesus ger ett fast bevis.

4.
Bort, o verld! med all din ståt!
Bort med all din visdoms ära!
Af din glädje födes gråt,
Endast tvifvel af din lära;
Aldrig gör du mig förnöjd!
Jesus är och blir min fröjd.


N:o 288.

1.
Nej, svaga hjerta! låt Gud råda;
Och hoppas du. Mer kan du ej.
Förmår en dödlig ofverskåda
Det helas styrelse? o nej!
Förtro dig då i Herrans hand,
Och du har icke byggt på sand.

2.
Hvad hjelper oss att bittert sörja?
Hvad gagnar oss vårt tysta knot?
Att morgonen med oro börja,
Med skräck gå aftonen emot?
Ju mer vi sörje för vår lott,
Dess mera fylls vårt olycksmått.

3.
Nej! vis är den, som lärt sig lida,
I hoppet och sin dygd förnöjd;
Som icke tröttnar att förbida
En bättre framtid, fastän dröjd;
Som tror med stilla tålamod,
Att varelsernas Far är god.

4.
Han utser tiden att hugsvala,
Han känner aldrabäst vårt väl,
Hvad tungan icke dristar tala,
Det låter Han uti vår själ,
Och vårdar, när vi minst det tro,
Vår lycka och vår samvetsro.

5.
Tänk ej uti din motgångstimma,
Att du af Gud förgäten är!
Snart sänker sig en morgondimma,
Och nyttan hon i skötet bär.
Allt lyder vansklighetens lag,
Och plågan sjelf hör opp en dag.

6.
Beklaga ej din ringa lycka:
Du kanske illa bar en stor.
Var ädel nog att ej förtrycka
Ett företräde hos din bror.
Om du har dygd och lugn och bröd,
Du skatter har i ofverflöd.

7.
Fyll glad din plikt, ditt kall bevaka,
Och gör det goda du förmår.
Så kan du skåda lugn tillbaka
Åt banan af försvunna år,
Och hoppas för din framtids dar
En lika vård af samma Far.


N;o 291.

1.
Herre! Du som sänder trösten
Till den själ som tröstlös är,
Stäng ej himlen för den rösten,
Som i dag din nåd begär?
Synden trycker mig till jorden,
Men jag mins dock väl de orden,
Som Du, Jesu! sade mig,
Att mitt hjerta tillhör Dig.

2.
Tunga bördor sinnet trycka,
Bördor utaf tusen slag;
Vansklig är all jordisk lycka,
Hastigt flyktar glädjens dag:
Men jag knotar ej deröfver,
Ty jag vet att jag behöfver
Något som påminner mig,
Att mitt hjerta tillhör Dig.

3.
När mig brottet vill bestrida
Rättighet att kallas Din,
Ställ Dig, Jesu! vid min sida,
Så blir segren säkert min;
När förförarn lägger snaror,
När begäret för i faror,
Värdes Jesu! varna mig,
Att mitt hjerta tillhör Dig.

4.
Trägna suckar vill jag sända
Mot odödlighetens högd,
Och min håg från jorden vända
Till en värdigare fröjd.
Ofta vill jag eftersinna,
Att ditt blod Du låtit rinna.
För att öfvertyga mig.
Att mitt hjerta tillhör Dig.

5.
Sorgligt måste jag bekänna,
Att jag ofta brutit tro;
Ångrens tårar kinden bränna,
Hjertat finner ingen ro:
Och det fel som jag begråter,
Öfvar jag så ofta åter.
Ach! mitt hjerta glömmer sig,
Glömmer att det tillhör Dig.

6.
När, från jordens faror frälsad
i den krets mig är beredd,
Af ditt milda öga helsad,
Af din hand jag blifver ledd,
Då skall hjertat tacksamt vara,
Och hvart ögnablick förklara
Hvad din nåd försäkrat mig,
Att det evigt tillhör Dig.


N:o 299.

1.
Mitt hjerta! fröjda dig, låt dina känslor röras!
Till himlen når din bön, i himlen skall den höras.
Träd fram till Skaparns thron, lägg offret för Dess fot!
Hvad tacksamheten ger, tar godheten emot.

2.
Gläds! Han är ju din Far, som dig till bönen manat;
Hans Son, din bror, har väg för dig till Himlen banat;
Hans Anda säger dig, huru du bedja bör,
Att hjertats tysta suck den Evige ock hör.

3.
Du vet Guds hjertelag: bör det dig ej beveka?
Hvad kan en ömsint Far det goda barnet neka?
Allt är för Honom lätt, hvad dig omöjligt syns,
Och der ditt hopp tar slut, Hans godhet rätt begyns.

4.
Jag kommer då, min Gud! i Jesu namn, och beder,
Och lägger inför Dig mitt hela hjerta neder;
Jag hoppas, tror och vet, att Du är allas Far,
Du vill, Du kan, Du gör allt hvad Du lofvat har.


N:o 316

1.
Gud! förlän oss dagligt bröd,
Och skona oss för hungersnöd!
Försök oss ej med rikedom,
Nedslå oss ej med fattigdom!

2.
Låt opp, o Gud! din milda hand
Och gläd ett älskadt Fosterland;
Låt mogna skördar fylla opp
Den trägna Åkermannens hopp!

3.
Allt hvad Du skapat föder Du,
Din Sol är lika mild ännu, --
Den minsta planta, jorden bär,
Af hennes strålar lifvad är.

4.
Må menniskan med dubbel fröjd
Din godhet se, och vara nöjd,
Och, under måttliga behof,
Välsigna dina huldhetsprof!


N:o 330.

1.
O Gud, som ej de spädas röst förskjuter,
Ej nådens dörr för någon dödlig sluter!
Du är fördold, men Fader är ditt namn:
Så hör ditt barn, som sjunker i din famn.

2.
Jag var ej till, då Du uppå mig tänkte;
Du gaf mig lif, Du mer än lifvet skänkte,
Gaf mig en själ, att skilja ondt och godt,
Och hoppas mer, än vansklighetens lott.

3.
Gif, att jag så min bana måtte vandra,
Att, lycklig sjelf, jag äfven gläder andra!
Jag är ett barn, som ej sitt väl förstår:
Ty led mig Du, att jag ej vilse går!

4.
Hvad nyttigt är, gif att jag det må lära!
Min ungdoms slit blir mannaåldrens ära.
Må ingen dag förgäfves rinna bort!
Det läras bör är mycket -- tiden kort.

5.
Föräldrars lugn beror af barnens dygder:
Gif, att en dag åt mina födslobygder
Jag ger ett namn så kärt, som deras var,
Och skänker tröst åt deras sista dar!

6.
Bevara mig för vådliga exempel!
Min oskuld är den helge Andes tempel:
Blif Du, o Gud, dess vårdare och skygd,
Att den en dag förbyts i manlig dygd!

7.
Styrk Du mitt mod, när sorgerna mig trycka;
Styrk Du min dygd, om jag blir förd till lycka:
Och gif mig blott den vishet, store Gud!
Att tro på dig och öfva dina bud!

8.
Så skall jag lugn min korta vandring sluta,
Och vid dess gräns den tröst, den glädje njuta,
Att intet steg jag återtaga vill --
Och tacka Dig, som gaf mig nåd dertill.


N:o 387.

1.
O Jesu, när jag hädan skall
Och anden återgifva,
För vinning skattar jag mitt fall,
Ty jag hos Dig får blifva.
Det frö, som icke mognat här,
Skall, bättre vårdadt, uppstå der
I härligare skördar.

2.
Jag kläder af förgänglighet,
Blir lös från syndabandet;
Min drägt blir evig salighet
Uti det högre landet;
En himmelsk krona räckes mig,
Som, på min hjessa fäst af Dig,
Skall stråla der för evigt.

3.
Jag kommer af ett stormigt haf
Till eftersökta stranden,
Min aska gömmes i en graf,
Men Gud upptager anden;
Från mörker kommer jag till ljus,
Till skatter från ett vanskligt grus,
Till palmer ifrån strider.

4.
Min sorg i fröjd förvandlad är:
Att öknens vandring lätta,
Ett paradis Gud mig beskär,
Ett evigt lif för detta.
Mitt öga, öppna dig, blif klart!
Gråt blott af glädje: du skall snart
Se andra stranden skymta.

5.

Ty detta lif blef dödens del,
Och bör ej lif så nämnas:
Blott ett bedrägligt sorgespel,
Hvars prakt i grafven lemnas;
Ju längre du här lefva får,
Dess flera saknader och sår --
Men döden ger det sista.

6.
O usla lif! o vansklighet!
Den som dig rätt betraktar,
Ditt gull, ditt stoj, din härlighet
Med bortvänd syn föraktar:
Blott lycklig af hvad godt han gjort,
Han står vid evighetens port
Och klappar på, och hoppas.

7.
O död! du är de fromma god,
De onda du förskräcker;
Du ger åt blygsamheten mod,
Men höga anspråk stäcker;
Du ger den tryckta fattigdom
En oförgänglig rikedom,
Men plundrar girigheten.

8.
Kom, Jesu! Du min Frälserman!
Kom, för mig till det lifvet,
Som Du med dina segrar vann
Och som åt mig blef gifvet!
Låt mig fullborda väl mitt lopp!
När hjertat brister, fyll dess hopp
Och led mig till min Fader!


N:o 396.

1.
Min jämmer snart en ända tar,
Från verlden jag mig vänder:
Min själ, o Fader! nådig var
Och tag i dina händer!
Du har ju henne gifvit mig,
Tag henne åter upp till Dig,
Dit hon med suckar länder!

2.
Förlåt min synd, och gif mig till
Allt hvad mot Dig jag brutit!
Du ingen dödligs ofärd vill,
Du ingen suck förskjutit;
Hvem helst af hjertat ångrat sig
Och flytt med bön och tro till Dig,
Har alltid tillgift njutit.

3.
Till Dig, o Fader! ställs mitt hopp,
Du skall min själ bevara;
Min bön Du, Jesu! tager opp
Och skall mig väl försvara;
I plågans anfall, dödens strid,
Du ger mitt hjerta lugn och frid:
Jag räds då ingen fara.

4.
På korset Du min skuld betalt,
Att mig med Gud försona;
Du mig till arfvinge ock valt
Af härlighetens krona;
Mig, äfven mig, Du inneslöt
Uti den sista bön Du göt:
"O Fader! dem försona!"

5.
Med detta hopp jag väntar tryggt
Den obekanta dagen;
Den som på Gud sitt hopp har byggt
Var aldrig än bedragen;
Den ljufva tron, att, i mitt fall,
Min själ till Gud sig lyfta skall,
Blir aldrig mig betagen.

6.
Nej! det är amen, sant och visst,
Och kan omöjligt fela,
Att i ditt sällskap, Jesu Christ!
Jag Himlens fröjd skall dela, --
Att jag skall se, med klarnad blick,
Hvad här min tanka öfvergick:
Mitt väsen i sitt Hela!



FRAGMENTER OCH OFULLÄNDADE STYCKEN.


STYCKEN af ett TAL, hållet för Kongl. Akademien i Åbo
den 29 November 1799.

Du har försonat oss: vi hate dig ej mer.
Sjunk fridsamt, Tidehvarf i evigheten ner!
Mörkt, som ett midnattsmoln, du syntes nalkas jorden:
Blod flöt kring söderns fält, blod strömmade i norden.
Från fallna städers mull, från brända tempels grus
Steg röken opp mot skyn, och skymde solens ljus;
Steg mången vålnad opp af slagna barn och makar
Dit! till Hans ljusa Thron, som öfver verlden vakar,
Att der med hämmad gråt, att der med samladt mod
Anklaga den barbar, som gjutit deras blod.
Anklaga denna konst, som född af grymma nycker
Föraktar fredens Gud, och menniskor förtrycker,
Den blodbestänkta konst som far från land till land
Med sveket i sitt bröst och rofvet i sin hand,
Som kanske länge än skall jordens folkslag härja,
Och skördens glada fält med blod och tårar färja.
Så stormigt, tidehvarf! din första morgon var;
Din middag stod i moln -- Ach, är din afton klar?
Se, hvilket rysligt moln der blixtrar uti söder!
Hör dessa dystra dån! -- O mine usle bröder!
O enkor, makar, barn! hvem skall försvara er?
Med hvarje ögnablick se döden ljungar ner!
Hvad hyddor falla der! -- Ej krigets åska vördar
Den Högstes helgedom, ej fattigdomens skördar.
Hvad grymma skådespel! -- Dock är väl denna dag
För sorgens tårar gjord, för lutans dystra slag?
-- -- -- -- --
-- -- -- -- --
Vid ljudet af den röst, att långt från andra länder
Ett länge väntadt skepp syns nalkas bygdens stränder,
Och vid den första skymt ifrån dess glada topp,
Hur klifver ynglingen i tornets fönster opp!
Och der med ögat, stärkt i en förtrollad spegel,
Han märker skeppets gång, han räknar alla segel,
Han ser en saknad vän, på däcket lyckligt röjd,
Och ropar: det är han! med känslans unga fröjd.
Men då med tysta steg en trogen älskarinna
I hoppet tjust, att der sin älskling återfinna,
Sig smyger oförmärkt på någon enslig vind
Med glädjen i sitt bröst, och lågan på sin kind,
Och sänder blick på blick mot hafvets vilda bölja,
Att i bevingad fart det snabba skeppet följa.
"O stiger han i dag på Fosterbygdens strand
Med lika ädel själ, med lika redlig hand?
O mins han, hvad han svor: 'ja, hafvets grymma vågor
De kunna dränka mig; men dessa ädla lågor,
Som flyta från min själ i hvarje droppa blod,
Var viss, de släcktes ej i sjelfva dödens flod:'
O mins han denna ed? -- o kommer han att rycka
Det hjertat ur mitt bröst, som andas för hans lycka,
Hvars första ömma suck för honom dragen var,
Hvars sista ömma suck än är för honom qvar?
Dock jo -- han minnes visst, han är ej född att glömma.
O du som hör min suck -- må du hans hjerta dömma."
Af lika känslor rörd, och lika ädelt svag,
Min dyra fosterbygd, du firar denna dag!
Med kinden, lutad ömt mot tårbestänkta handen,
Du sitter tankfull der på stenbevuxna stranden,
Med ögat, ömsom vändt mot denna framtids rymd,
Ännu af tusen moln för våra blickar skymd,
Och ömsom lyftadt dit, der dagens stjerna skrider,
Att se en lycklig glimt af obekanta tider.
De vise säga oss: han stundar denna dag,
Då menskan följa skall förnuftets stränga lag,
Då alla jordens folk, i endrägt med hvarandra,
Till dygdens stora mål med tjusning skola vandra,
Och mellan dem uppstå blott denna ädla strid:
Hvem visast nyttja vet den sälla fredens tid.
Från himlens höga rymd, der! öfver molnens byar,
Skall Freden sänkas ner på tunna silfverskyar:
Dess blick är stjernans glans, dess hy är dagens rand;
En blomstrande oliv hon viftar i sin hand.
Vid hennes glada blick, ur jorden sig förbyter!
Ej mer ur klippans barm den usle slafven bryter
Ett skarpt och mörkgrått jern till bojor eller svärd,
Att fjättra eller slå en länge härjad verld.
Det gamla svärdets jern, som man till lia smider,
Ersätter allt det ondt, han gjort i fordna tider.
Det fält, af slagnas rop så högt förbannadt är,
Se blommor rinna opp, se skördar glänsa der;
Ej mer på hafvens rymd de stolta flottor gunga,
Som dödens grymma bud ur mörka skyar ljunga;
Af ingen splittrad köl en blodig bölja plöjs,
Men fridens hvita flagg från alla toppar höjs.
Så lungt, som detta sund, der hvita svanen seglar,
Der himmelen förtjust sitt sköna azur speglar,
Så lugn är verlden då, och ingen statskonst kan
Lik örnen flyga kring och plundra såsom han;
Men lycklig af sin lott hon liknar denna dufva,
Som sitter nöjd och glad uppå sin egen tufva,
Och blänger ej omkring åt andra foglars bo
Att plundra deras gods, att störa deras ro.
Förundransvärda tid! då dagens herrskarinna
På hela jordens rymd ej skall ett blodbad finna,
Ej andra vapens glans, ej andra nederlag,
Än skördar stupande för hvässta liors slag:
Ack att du komme snart! Men om du också dröjer
Ett tidehvarf ännu, ditt hopp dock oss förnöjer.
Ja tröstom oss ändå, om också detta hopp,
Som bådar evig frid, ej skulle fyllas opp,
Om denne vises blick vid åsyn af ett slägte,
Hvars hand mot eget bröst en blodig värja sträckte,
Bedragen af sitt nit, och tjust uti sin sats
I blotta ritningen såg färdigt ett palats:
Om förr vi läre oss att åskans viggar leda,
Än att vårt lugna bo för krigets blixter freda,
Om han, som nu i dag, vår hela glädje gör,
Ej fredens glada skänk åt fosterlandet för:
Ja tröstom oss ändå -- en annan skänk han räcker,
Som lifvar hoppets fröjd, som glädjens tjusning väcker
Lik på ett stormigt haf i höstens mörka natt
En skymt från tornets spets af ljusets ädla skatt.
Ach ljusets ädla skatt! Gudomeliga Sanning
Der öfver molnens rymd du lyser utan blandning.
Af falska färgors prakt, af matta strålars ljus,
Som ofta villa oss i vansklighetens grus!
Att tjusa våra bröst och att vårt mod bemanna,
Du sänder dock hit ner en stråle af det sanna,
Och ler med välbehag, då stoftets svaga son
Djerfs hämta med sitt glas sin gnista derifrån.
O! sänd en gång hit ner till dödlighetens stränder
En engel från din thron, som våra facklor tänder,
Som värmer våra bröst, som lyser våra fjät,
Och lär oss dyrka rätt ditt höga Majestät!
Han nalkas redan der! förvillas ej mitt öga?
Ach! då man är förtjust man undersöker föga.
Hvem är den Gudamagt i himlens azur klädd,
Som synes nalkas der till Mälarns blomsterbrädd;
Som full af majestät lik dagens Konung skrider,
Och i hvart enda fjät en ny förtjusning sprider?
Hvad vill den facklans prakt, hon bär uti sin hand?
Är den till Sverges glans, är den till Sverges brand?
Hvem är du Gudamagt! som värdes helsa jorden,
Och ej förgäter oss bland klyftorna i norden?
Man trott att denna vrå, till evigt mörker dömd,
På jorden vore skydd, af himlen vore glömd.
Man trott att här hos oss blott granar skulle trifvas,
Och om af snillets frö en planta kunde lifvas,
Så blef det hennes lott att tryckt af vintren dö,
Och att begrafvas djupt i våra fjällars snö.
Man trott, och tror ännu, att verlden är en öcken,
Som evigt höljas skall af villors tjocka töcken,
Och att den mörka natt, som innesluter oss,
Blott skingras då och då af vilda norrskens bloss.
Ach hvilken är då du, förtjusande Gudinna,
Som låter äfven här din sköna fackla brinna,
Som låter äfven här beundras ditt behag,
Och visar äfven oss en skymt af himlens dag?
Uplysning! -- det är hon som ifrån söderns länder
Har lyckligt räddat sig till Bältens glömda stränder.
Jag henne nalkas ser den dystra Helgedom
Så stor af Kungars stoft, och konstens ålderdom;
Men störst utaf det bud, bland grafchor höres skalla:
En Gud, en rättvis Gud skall dömma eder alla.
Förgäfves Templets dörr är vid dess ankomst stängd
Af falska nitets hop, af tanklöshetens mängd;
Förgäfves ropar man: hon störtat jordens Throner,
Hon Templen störta skall och alla Religioner.
Af Tredje Gustafs hand se dörren öppnad är,
Och hon till altaret sin skona fackla bär.
Men nu vid denna glans, och denna spridda dager
Af villor hvilken här från templet flygten tager!
De hade lägrat sig i skygd af dessa hvalf,
Der natten dubbelt mörk och dagen blott är half,
Och der i glättig ro de mörkrets Förste apat
Och sig med skicklighet till ljusens änglar skapat,
Och så i seklers mängd med denna sköna drägt
En dårad menighet till helig undran väckt:
Men nu vid första skymt af sanningens Gudinna
De skimra än en gång, och evigt sen försvinna,
Förskräcka ej, dygdens vän -- om du behofver tröst,
"Så gack till altaret och hör dess ömma röst.
Må en gång menniskor mitt sanna värde känna!
Nej, icke kommer jag att edra Tempel bränna,
Att sköfla någon Stat, att störta någon Thron,
Att röfva ifrån Er en älskad Religion.
Jag är ej en Barbar som roar mig att rycka
Från uslingen hans staf, från krymplingen hans krycka,
Från millioner bröst det glada hoppets grund,
Som gläder lifvets dag, som tröstar dödens stund.
Den Gud, som skyddar er, som vårdat edra fäder,
Som med ett ögnakast millioner verldar gläder,
Som hviskar i hvart blad: jag älskar menniskan;
Han leder mina fjät, min fackla tände han.
Jag älskar eder tro, jag detta Tempel vördar:
Det är ett helgadt rum af dygdens glada skördar,
Af svurna eders helgd, af gifna löftens tro,
Af vilsefördas ljus, af sorgsnas samvetsro.
Och icke kommer jag att kullslå denna boning,
Som ljuder dygdens lön, och syndernas försoning,
Jag vördar detta kors! Han som dess börda bar,
Han höll min fackla fram i verldens mörka dar:
Men för ett svagsynt folk, som sanningen förföljde,
Han visligt hennes sken med molnets slöja höljde;
Och han, hvars hjerta var, som solens stråle rent,
Ett kors hans ära blef, han som en thron förtjent.