Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 03

Välan! mot jordensstoft tryck hennes höga panna,
Smid bojor åt dess blod och återhåll dess lopp.
Förgäfves! -- tanken dock bevingad flyger opp.
Nej _Rousseau_! på din graf den känslofulle gråter,
Den vise ditt system beundrar och förlåter,
Beundrar känslans blixt, som dig med blindhet slog,
Och snillets djerfva flygt, som orätt kosa tog.
Du såg bland ståt och prakt ett olycksaligt slägte,
Och det var denna syn, som din förvirring väckte.
"Är detta, sade du, den enkla menniskan?
Kom hon ur Skaparns hand så usel och så grann?
Nej gifvom henne snart tillbaka åt naturen,
Åt denna ömma mor, uti hvars sköte buren
Hon redbar sällhet njöt, ej blott dess granna namn.
Hon tillbad dygden sjelf, ej blott dess prydda hamn
Hon kände ej de brott, dem våra dagar fira,
Hon var sin herre sjelf, och stafven var dess spira;
Nej! hon är vilseförd, hon finna skall igen
Sin sällhet och sin dygd uti Arkadien."
Odödelige Man! du brann för menskligheten,
Men ditt förslag är svårt -- svårt som omöjligheten.
Om menniskan i dag till råhet återgick,
Var viss, hon dröjde der ej många ögonblick;
Var viss, hon skulle snart den blomsterhögden hinna,
På hvilkens sköna spets hon hoppats glädjen finna.
"Stig upp från höjd till höjd, fall ned från däld till däld
För dagen lycklig blott, för stunden tillfredsstäld":
Så lyder Skaparns dom, förkunnad för mitt slägte,
Den stund, ur intets natt dess varelse han väckte.
* * * * *
Såg ej, att dygden qväfs, der yppigheten trifs.
Det måttliga är sant, det falska öfverdrifs.
Jag vet, att dygdens frön i dalens skugga lifvas,
Att höga tänkesätt i låga kojor trifvas;
Jag känner Romarns namn, han som i samma hand
Bar spaden för sin teg, och spiran för sitt land;
Jag vet med hvad beröm man fordna dar bestrålar,
Med hvilka färgors prakt man deras dygder målar:
Jag dessa taflor sett; -- men deras teckning fann
Kanske för mycket skön, kanske för litet sann.
Hvem är den ondamagt, som vårt begrepp förvillar,
Då det hos fordna dar så många laster gillar,
Då fröet till en dygd, hvars planta skjutit fram
Med samma vördnad näms, som hennes mogna stam?
Är fibrens spänstighet, och styfheten i leder
Med själens styrka ett, och värdig samma heder?
Kan känslans tröga gång bli vällustens förakt?
Kan blodets starka svall, bli hjeltemodets magt.
Och hvilken är den dygd, vi lärt hos Cato dyrka?
Är det väl själens mod -- nej, envishetens styrka.
Sokrat är mera stor, om gråtande han dör,
Än denne, som med köld till hjertat dolken för.
Att dö, är ingen dygd, nej det är hjeltens ära
Att gagna med sitt lif och tyst dess bördor bära.
Helt visst är dygden gjord för alla tidehvarf,
Helt säkert skall hon gå från slägt till slägt i arf.
Rom, Sparta och Athen! visst ägdes hon af eder:
Men bör jag söka den i edra råa seder?
Bör jag ej söka den i nit för allmänt väl,
Som styrde eder arm, som lifvade er själ?
Och rådde icke dygd i Svithjods äldsta bygder?
Så fasta som dess berg har verlden sett dess dygder;
Men dessa grymma mord, men dessa hämndens krig.
Var detta, ädla dygd! en fest beredd åt dig?
Nej, sänd från himlen ned att trösta jordens slägte,
Din hand Olivens qvist, och aldrig svärdet sträckte,
Din röst förkunnade ej fasor eller blod,
Men allmänt brödraband och allmänt ädelmod.
Du törs af inga år, du stängs af inga gården,
Som solen lifvar du hvar enda vrå af verlden;
Det var upplysningen som renade din dag,
Det yppigheten är som ökar dess behag.
* * * * *
Forsök ej skilja dem, det fins en hand allena,
Som sliter dessa band, dem hon förmått förena.
Kometen skrider fram med enkelt majestät,
Men skåda hvilken prakt han leder i sitt fjät;
Den vise från sitt torn, i nattens tysta stunder,
Af helig vördnad tjust, betraktar detta under.
Det yppigheten är som vidgar ljusets glans,
Som flätar nyttans guld i nöjets blomsterkrans,
Som reser värd på värd åt stora hjeltars minnen,
Som uppå tusen sätt förtjusar våra sinnen.
Se der ett Tempel rest af yppighetens hand
Åt stora skådespel uti ditt fosterland,
Der snillets gudaröst den största bov förleder
Att svära dygden tro, och hålla sina eder,
Der känslans varma tår till mensklighetens tröst
Så ofta lenat opp ett hårdt, ett isadt bröst.
Förtjust af all den prakt, som trollade ditt sinne,
Glöm ej en tacksam suck åt _Gustafs_ dyra minne!
Träd fram på detta Torg: hvad ser ditt öga der?
Fall ned för hjeltens fot: det _Gustaf Wasa_ är.
Hans minne skall ej dö förrän med Religionen,
Hans Stod ej störtas skall forrän med Kungathronen!
Det yppigheten är, som rest hans ärestod,
Medborgarns varma nit, och rika ädelmod.
Du ej på Stockholms torg såg stolta minnesvärdar
Om fattigdomens bild stod lutad på dess gårdar.
* * * * *
Det är Försynens lag, att Statens öfverflöd
Skall gifva nöden tröst och torstigheten bröd.
Ej dessa rika haf sitt stora förråd gömma;
Välsignelser från dem åt alla sidor strömma:
Der stryker floden fram med trotsigt majestät,
Der smyger sig en bäck med skörden i sitt fjät.
Arbetarn offrar glad åt andras sålt sin möda,
För att med sina barn sjelf dela täppans gröda.
Glad sträcker han sin arm att resa andras slott
För vinsten af ett bord i egen koja blott;
Och äfven i den stund han under bördan dignar,
Han glömmer hennes tyngd, och hennes lön välsignar.
Hvem födde sjuklingen, för hela verlden gömd,
Utaf sin enda vän -- af sjelfva döden glömd?
Hvem hindrade hans qval? Gör rätt åt yppigheten:
Det hennes dotter var, det var välgörigheten.
När ifrån trakt till trakt den mörka plågan går,
Fördubblar hon sin gång och flyger i dess spår:
Det fins ej någon vrå, dit hennes blick ej hinner,
Det fins ej någon tår, som henne okänd rinner.
Gläds, gläds mitt tidehvarf! det blef din sälla lott
Att villja tänka ömt, att kunna göra godt.
Tron icke, lyckans barn och yppighetens vänner,
Att vid er prakt och ståt den vise afund känner;
Men om på lifvets ban J tagen intet fjät,
Att ingen hulpen bror hörs ömt välsigna det,
Men denna varma suck, för er till Skaparn höjes,
Men tacksamhetens tår som uti ögat röjes,
Men denna sinnesfrid, åt dödens stund beskärd:
Se der den ädla lott, han finner afundsvärd!
* * * * *
Hvad gör jag? är det jag som yppigheten gillar?
Kanske med falska sken min syn hon blott förvillar,
Likt denna sköna konst, i öfrigt aktningsvärd,
Som stora under gör uti en pappersverld:
Förblindad af den prakt, som för mitt öga strålat,
Jag tror en verklighet, den endast konsten målat.
Mitt dyra fosterland! förlåt mitt hjertas brott:
Jag såg ej ditt förderf, jag såg din sällhet blott;
Jag vände bort min syn från skymten af din fara,
Ty hjertat sade mig att du bör lycklig vara:
Jag vet, den slagen är, en dubbel sveda får
Af hvarje ömsint hand, som rörer vid hans sår.
Dock huru helas de, om de ej tåla röras?
Må då förnuftets röst mot yppigheten höras!
Ve den, som har en själ, och ser försagd och kall
Sitt dyra fosterland på branten af sitt fall,
Och ej med ädelt mod sin sista styrka samlar,
Och sätter skuldran till, och krossas, när det ramlar!
Nej, sägom icke mer, att yppighet och prakt
Den rätta profsten är af fria Staters makt;
Den glans som tjusar oss, en ryslig afgrund döljer,
Och döden oförmärkt i praktens fotspår följer.
Lykurg! må än en gång ur grafvens mörka famn
Ditt minne lindra fram och glansen af ditt namn.
Spartaner! på er mull jag driftar fråga eder:
Var det på skådespel J lärden edra seder?
Göts dygden i er själ med drufvans lena saft?
Hvad krydda skänkte den sin liflighet och kraft,
Att tjusa eder själ, att fängsla edra tycken?
Hvar köpte hon sitt smink; och sina sköna smycken?
Hvar lärde hon den konst att tala granna ord?
Nej sådan satt hon ej vid edert enkla bord.
Det var vid detta bord, der redbar spis förtärdes;
Som kroppen hellsa vann, och själens styrka närdes;
Som hvarje Statens lem med lika skiftad rätt
Var rörd af samma nit, och samma tänkesätt.
Hvad saknar detta folk till högden af sin lycka?
Kanske en svag Tyrann, blott mägtig att förtrycka,
Kan hända granna brott uti ett yppigt hof
Och Skalders köpta här, som sjunger deras låt;
Kanske den goda ton i våra nya Stater,
En skymfad helgedom, en segrande theater;
Kanske från Ganges strand det präktiga förgift,
Som släcker tankens eld, och qväfver känslans drift?
Nej, Sparta, om din arm förstår att svärdet bara,
Och om ditt hjerta lärt att söka stridens ära,
Slå dessa fiender! Athen begär ditt blod,
Men desse fordra mer: din frihet och ditt mod.
* * * * *
I yppighetens famn tror du att dygden närdes?
Kan hända var det der, hon småningom förtärdes.
Se der en telning ryckt ifrån sin fosterjord,
I gyldne urnan ställd uppå de storas bord;
Men trött af konstens hand, som stundligt honom drifver,
Och sjuk af öfverflöd, han inga frukter gifver,
Han trånar långsamt bort, han tynar stundligt af,
Och sjunker vissnad ner uti sin prydda graf.
Du hör Historiens röst med rörelse och styrka
För alla jordens folk den stora sanning yrka,
Att yppighet och prakt är sedernas förgift,
Och veklighetens bädd medborglighetens grift.
O! skåda detta Rom så stort i fordna dagar,
Stort af den visa magt, som gifvit verlden lagar,
Stort af ett fruktadt namn, af ärans segerståt,
Dock störst af manlig dygd som följde äran åt.
Men låt det röfva guld från öfvervunna länder,
Men låt det resa slott kring Tiberns kala stränder;
Låt skådespelets prakt dit flyttas från Athen:
Och dygden flyttar snart från hjertat och till scen.
Det är ej mer det folk, som gick att lagrar skörda:
Det stupar nedertryckt af sina skatters börda,
Det somnar vekligt in i yppighetens famn,
Och glömmer segrens glas, och sjelfva dygdens namn,
Men denna styfva arm, och denna sinnesstyrka,
Men denna religion att sina pligter dyrka,
Men samma fosterland i hvarje enskilt bröst,
I glädjen deras allt, i sorgen deras tröst,
Men denna stränga sed, som lagens bokstaf lydde:
Se der den ädla dygd som torftigheten prydde.
Athen! hon fanns hos dig, hon fanns en tid; men ack!
Hon döden med Sokrat uti Cicutan drack.
* * * * *
Har himmelen bestämt, ibland mitt slägtes öden,
Att uppå smakens träd, det måste äta döden;
Då, _Rousseau_! ömt begråt den olycksfälla dag,
När menskan bröt dess frukt, förledd af dess behag.
Dock är det icke här, som villan oss bedrager?
Är icke snillets ljus den sanna dygdens dager,
Är icke smakens frukt med sina blommors glans
Den ädles möda värd, och värd den vises ans?
Mitt dyra fosterland! låt ljusets fackla brinna,
Låt ifrån trakt till trakt dess milda strålar hinna,
Att yppighetens sken, som länge tjusat oss,
Skall vika för dess glans likt nattens sköna bloss.
Låt konstens unga Son, sig sjelf, och dig till heder,
Ge skönhet åt ditt vett, och smak åt dina seder:
Se detta åkerfält, som rika skördar bär,
Hur trifs ej nyttans ax med nöjets blomma der!
Vänd icke ögat bort med harm från din Theater,
Har Sverige ej sin smak så väl som andra Stater?
Glöm blott, att hvad du ser är bildningsgåfvans svek,
Att känslan är en dröm, att dygden är en lek;
Glöm, och förlåt det nit en ynglings hjerta dårat,
Glöm att hans svaga suck ett heligt minne sårat!
Men _Gustaf Wasas_ Stod -- o himmel! är det der
Som flärden trotsa vill att hon ej brottslig är!
Så hör då hjeltens röst: "o mina Fosterbygder
Hvi dyrken J mitt namn, och skymfen mina dygder?
Är detta granna prål den sanna dygdens drägt,
Är denna sega själ med Nordens hjeltar slägt?
Flyn granne veklingar, dyn yppighetens slafvar:
Hvi skymfen J vårt namn och trampen våra grafvar?
Flyn dygdens fosterjord! jag känner icke er.
O mina Faders Gud, fins intet Sverige mer?
Hvar är du enkla dygd? hvar är du fasta heder?
Hvar är du varma tro? mitt öga söker eder,
Hvar är den ädla jord, som eder fordom bar?
Stå icke bergen mer på sina grunder qvar?
O Sverige! om min arm har dina bojor krossat,
Om från en seg Tyrann dig _Wasa_ har förlossat:
Så fatta detta svärd som fördes af hans arm,
Och sänk dess hväfsta ägg i yppighetens barm;
Der har du än i dag tyrannen, som dig trycker.
Ve dig!! om du ej snart från honom spiran rycker!"
* * * * *
Hur har du, yppighet! ej tusen skilda sätt
Att skämma i sin grund Nationers tänkesätt!
Med nöjets bägare förstår du att dem söfva,
Att qväfva dygdens röst, och ärans känsla döfva.
Af denna dvaldryck söfd, hvem hör den svaga röst;
Som talar varnande ur djupet af vårt bröst?
Förgäfves pligtens bud förkunnas af den vise,
Vi glömme hvad han lärt, och hans förtjenster prise;
Vi byte redbar dygd, och verksamhetens lif
I tusen granna fel, mot ljufva tidsfördrif.
Blygs fallna mensklighet! född till en verklig ära,
Är du i dag förnöjd att samma tittlar bära?
Du frågar icke mer: förädlar det min själ?
Du frågar: tjusar det, och kläder det mig väl?
Våld, högfärd, rikedom, med stolthet till sig rycka
Arbetarns ringa lön, och slitens hela lycka.
Förtjenstens blyga röst är under tårar qväfd,
Och rätt till dess förtryck djupt in i guldet gräfd.
Hvad är att lätta dem, som under bördan digna,
Att höra här och der ett hjerta oss välsigna,
Om millioner bröst uti en efterverld
Förbanna under gråt vår yppighet och flärd.
Ack! om uppå din graf ett sjukligt barn skall stanna;
Och under sorgens gråt sin varelse förbanna,
Förbanna detta arf, som öks med årens lopp,
Af en förslappad själ, af ett förmörkadt hopp:
Hvad båtar att din flit dess stora anspråk fyllde,
Att med en ytlig glans dess brister du förgyllde?
En bädd af Eiderdun, en bädd af halm och strå,
Ack! plågan söker opp och trifs i begge två!
Se der i åldrens vår en sjukling stödd mot stafven,
Som ifrån nöjets slott en genväg fann till grafven!
Se der ett halfväxt barn med hösten på sin kind,
Se der en ynglings lif bortblåsa med en vind!
Se der en fattig mor i torftighetens hydda,
Hvars smak förgiftad är utaf en utländsk krydda;
Hon rycker från sitt barn ett tårbefuktadt bröd,
Och går att byta det i skadligt öfverflöd.
O! skuggor af de män, som hedrat svenska jorden,
Som sådden dygdens frön bland klyftorna i Norden;
Sen edra barnabarn, försummande dess ans,
I dag, blott pryda sig med nöjets blomsterkrans;
Sen med förlåtelse, hur glömske af er ära
De under flärdens ståt ett vekligt hjerta bära,
Och lifven med er blick en manlig dygd igen:
Då skall en lycklig dag ett Sverge finnas än.


3. TROLLHÄTTAN.[17]

Det ädla, som Ni tänkt, det nyttiga Ni gjort;
Se der hvad Visheten skall ensamt kalla stort.
_Blom_.
Från brädden af det haf, der Nordanstormens Gud
Med skarp och vredgad röst förkunnar sina bud,
Och än en skummig våg mot aftonstjernan häfver,
Och än i böljans djup en ryslig afgrund gräfver:
Jag helsar skuggan af den strand,
Som vattnas utaf Venerns bölja:
Att känslans svaga utbrott dölja,
Och slagen af en okänd hand.
Men hvilket är det dån, som jag på afstånd hör;
Som skingrar örats ro, och hjertats lugn förstör?
Ack! dundra äfven här de ljungande kanoner,
Som störta dalens tjell, och hota högdens throner?
Fins ingen vrå, dit lugnet flyr,
Fins ingen däld, dit glädjen ilar
Och leende i skuggan hvilar,
När stormen öfver jorden gnyr? --
Dock detta skarpa ljud, som höres långt ifrån;
Är ej ett fältslags skri, är ej en segers dån.
Nej, dessa länge nog ha öfver jorden dundrat,
Nej, redan länge nog vi bödlarne beundrat:
Från städrens grus, från templens brand,
Nog länge dessa härskrin skallat,
Som hämndens viggar nederkallat
Mot hjertat af ett fosterland.
Det är ett större verk än detta usla stort,
Som menskan dyrka lärt, och blott förbanna bordt,
Som i en framtids dag, när segrarns stoder ramla,
Och tusend hjeltars namn i glömskans öknar famla
Skall dundra detta stora bud,
I mensklighetens döfva öra:
Den sanna äran vill blott höra
De gagneliga storverks ljud.
Jag nalkas: hvilken syn? hvad öde förde mig
Från elfvens lugna strand hän till ett inhemskt krig?
Hör! hur med vreda dån de om hvarandra brusa,
Se! hur med flaggigt mod de mot hvarandra rusa:
O! måtte dagens ljusa Drott,
O! måtte nattens herskarinna
Af inhemskt krig och tvedrägt finna,
I Manheim, denna tafla blott!
Mitt öga vändes bort: det aldrig dröja skall
Vid någon ryslig bild af höga olycksfall:
Se der en stilla å! dess åsyn mig behagar:
Så lungt och tyst, som den, förrinne mina dagar!
Så uti ödets granskap står
Den vise, der hans dag förrinner,
Och bullret blott hans öra hinner,
Men ej hans ädla hjerta når!
Dock! det är känslans pligt att lifligt taga del
I Skaparns underverk, i konstens skådespel.
Men fåfäng är den prakt, som endast känslan tjusar,
Förgäfves elfven ler, förgäfves forssen brusar,
Förgäfves slussarne mot skyn
Med stolthet sina kronor höja;
Den vises blickar icke dröja
Vid yttre glansen af en syn.
Se der! utbrister han, ett kraftigt vittnesbörd
Att menniskan är stor, fast hon är vilseförd;
Så mägtig, som den röst, bland dessa klippor ljuder,
Så mägtig är den röst, som hennes storhet bjuder:
Som bjuder att med väldig hand
De himmelshöga klippor spränga,
Med hvilka oss begären stänga
Ifrån fullkomlighetens strand.
Ja, jordens ädle Kung! hur är du icke värd
Beundrans höga rop -- och tårars tysta gärd.
Din egen lilla vrå med stolthet du förgäter,
Och stakar stjernors gång, och himlens omkrets mäter.
Hon störtar klippans spetsar kull,
Hon sönderbryter hennes grunder,
Den hand, som darrar några stunder
Och evigt göms i jordens mull.
Men hvilken var då du, som dyrkansvärd och djerf
Först lade verksam hand vid detta stora värf?
Du måste ägt en själ af tvefald koppar sluten,
Du måste ägt en hand ur hårda marmorn bruten,
Och alla hjeltar nederlagt,
Och sköflat alla jordens länder,
Då slutligt du din fana vänder
Emot naturens egen magt
Ja det var du, o _Carl_! hvars storhet vördas änn
Utaf det trogna folk, som dyrt betalat den:
Ja det var du som gick att med din järnarm lyfta
Ur forssens grymma djup den första tunga klyfta:
Som gick att fosterlandets nit,
Och Polheims ädla snille mana
Att genom berg och forssar bana
En jemnad väg för nyttig flit.
Gläds! detta stora värs med mera styrka skall
Förkunna hvem du var, än bräckta murars fall,
Än Narvska trummors klang, än Holofzins kanoner,
Än fallna Städers dån, och nederbrutna Throner;
Det skall Pultavas jämmerskri
Med kraftig stämma öfverrösta,
Och mensklighetens hjerta trösta
Och fosterlandets ära bli.
J hjeltar! J, som stridt med tigrens grymma mod;
Som lefvat utaf rof, och hedrat er af blod:
Ve Er! om intet värs i häfderna förkunnat
Att J blott någon stund åt ädla storverk unnat;
Ve edra namn, om dagens ljus
Uti den sena eftertiden
Blott läser dem på Pyramiden,
Upprest på fallna Städers grus!
Förlåt dem, Mensklighet! förlåt dem deras brott,
Glöm deras segrars mängd, mins deras dygder blott.
Och Du! som blickar fred från solens höga bana
Och sänder stormen blott att oss till lugnet mana:
Glöm allt, hvad flärden kallat stort,
Glöm krigets hjelm, och segrens fanor
Och hjeltens stjernor, hjeltens anor;
Och mins det nyttiga, han gjort!
Men glöm ej, Efterverld! de stora företag,
Som byggdes hundra år, och föllo på en dag;
Nej läs med häpen blick i präktiga ruiner,
På hvilka nattens Drott med sorgset öga skiner:
Det är ej nog till hjeltens pris
Att styrkans arm åt nitet låna,
Och verlden med dess värs förvåna:
Han måste äfven vara vis!
Se der af oklokt nit, se der af ovis magt
En evig minnesvärd i fasans hela prakt.[18]
O hvilka armas svett, som der förgäfves runnit,
O hvilken mängd af år, som fruktlöst der försvunnit,
O hvilka skatter dränkta der,
Att ge den vise detta nöje,
Att säga med ett tåradt löje:
Se menniskan hur vis hon är!
Mitt slägte stanna här, och se din vishets bild.
O! för ett falskt begrepp hur mycken möda spild:
System uppå system i glömskans flod stå sänkta,
Likt dessa slussar här, förstörda och fördränkta.
O hvilka mödosamma år!
Hur många tidehvarf försvunnit
Förrän man blotta vägen funnit,
Som till det sannas tempel går!
Och har man funnit den i våra ljusa dar?
Är det ej blott ett sken, som tjusar och bedrar?
Skall icke samma fors med styrkan af sin bölja
De visas byggnader i evighet förfölja?
Skall ej ett annat tidehvarf
Med blygsel våra misstag ärfva
Med högmod andra fel förvärfva
Åt sina barnabarn till arf?
Nej gläds! den vises blick i dag sin svaghet ser,
Och bygger ej sin tro på forssens ynnest mer.
Han söker icke mer att dessa klippor spränga
Som tankans högre verld från sinlighetens stänga.
Nej, styrd af religionens hand,
Han trygg Kanalen genomseglar,
Der himlen sig i böljan speglar
Och hinner tjust en önskad strand.
O du, som djerf och blind än söker denna rymd
Af tron allenast sedd, för tanken evigt skymd;
Den blick du höja vill, du i en afgrund sänker,
Du all din mödas guld i intets bölja dränker,
Du med en tunn och bräcklig slup
Den vilda forssens bölja plöjer,
Som blott en stund af ömkan dröjer
Att störta dig i dödens djup.
Ja svage dödlige! din egen vanmagt känn,
Se din förmågas grans, och öfverstig ej den.
Var glad i nöjets stund, var lycklig i din yra,
Men lär af vågens svall att öfvermodet styra.
Den vise ej förmäten går
Att mot naturens krafter strida;
Han smyger sig på forssens sida
Och glad ett önskadt lyfte når.
Så restes detta verk, som Sverges ära gör;
Uppå en annan grund, den forssen ej förstör.
Förtörnad våg på våg han utur djupet häfver
Och i sin egen barm förtviflande dem qväfver:
Då glad med skörden i sitt spår
Kanalen rinner genom fälten,
Lik den förtryckte dygdehjelten,
Som leende bland bödlar går.
Snart flydda tidehvarf! du för då icke blott
Till evighetens dom förödelser och brott:
Din sköna aftonsol ej rodnande beskiner
Blott fallna tempels grus, och thronernas ruiner:
På Götha elfvens glada strand
Dess sista blick med tjusning dröjer,
Till dess hon der fullkomnadt röjer
Ett mästerverk af fridens hand.
Den nästa morgonsol, ur böljan rinner opp;
Skall purpra dessa verk i följden af sitt lopp:
Skall med förtjusning se, hur flagg vid flagga höjes,
Hur böljans jemna rygg af tusen kölar plöjes:
Hur sliten fästande sitt hem
På Venerns blomsterrika stränder,
Upplyfter sina hundra händer
Och trött af skördar sänker dem.
Du fosterlandets vän! hvars känslofulla själ
Förtviflar vid dess nöd, förtjuses af dess väl,
O säg, med hvilken blick du detta storverk skådat
Som tusen åldrars vinst med kraftig röst bebådar:
O lär oss att på deras mull
Med tacksamhetens känsla vaka,
Som vågat egen vinst försaka
För detta ädla storverks skull.
Ja, helig är hvar graf, som i sitt sköte bär
De ädla armars stoft, som fordom svettats här:
Och J! hvars öppna hand åt fosterlandet räckte
Det guld, som sprider vinst från slägte och till slägte;
Så länge höjden gifver fall,
Så länge forssens bölja röres,
Och detta dån kring rymden höres,
Vår tacksamhet ej tystna skall!
Och J, som födens der, i andra tidehvarf,
Och dragen redbar vinst af detta stora arf,
Församlens någon gång på edra fäders grifter,
Och svären evig tro åt fredliga bedrifter.
Och svären att med flitens hand,
Och svären att med nyttans dygder
Försköna edra födslobygder,
Och gagna edert fosterland!
Ja ömma fosterland -- o evigt dyra mor!
Blif hädanefter säll, du hittills varit stor.
Du länge häpnad väckt, gå nu att afund väcka,
Och om åt dina barn du än skall lagrar räcka,
O! må de räckas åt den arm,
Som fridens glada yrken sköter,
Och endast mordgeväret stöter
I klippans ofruktsamma barm!



LÅRODIKTER.


4. MENNISKANS VARDE[19]

Hvilket värde äger du mitt slägte?
Hvar står målet för din bana fatt?
Skall den slump, som dig till dagen väckte,
Återstörta dig i intets natt?
Såsom löfven födas, vissna, falla,
Och förtrampas och förstöras alla,
Tills en annan lika flygtig vår
Lunden klär i lika sköna drägter,
För att äfven pryda den sitt år:
Så försvinna slägter efter slägter,
Och begrafvas djupt i jordens famn,
Och ge sina rum åt andra namn.
Dock! som fremling du på jorden dröjer,
Skapad för ett högre fosterland.
Stolt af denna tro, din arm du höjer
Att slå svärdet utur dödens hand.
Slagen sjelf, du trotsar dina öden:
Endast Gud är evig, icke döden,
Och min själ, Hans afbild, kan ej dö,
Hvad är vishetens och snillets ära?
Endast blommor! men af himmelskt frö,
Som dock en gång frukter skola bära.
Hvad är dygd, Socratiskt skön och ren?
Ifrån Skaparns thron ett återsken.
Ljuf och skön och hög är denna lära
Ack! men är hon lika evigt sann?
Dock förnekom icke jordens ära,
Stridom för dess visshet man för man.
Ve den tro, som lastens kulor födde!
Och för hvilken flera hjertan blödde,
Än för Alexanders segersvärd.
Stolte visling! ljusets ägta vänner
Logo alldrig åt en tröstlös verld.
Räds den stund, du skämtets båge spänner
Pilen, kastad kall ifrån din arm,
Återljungar glödgad mot din barm!
Segrar tviflet -- då låt bålet brinna,