Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 06

Och hämdens rysliga moln i varma tårar förrinne:
Se, hur de gå derifrån, hvar en till sitt trefliga bo
Och minnas de löften, de fått, och minnas de eder, de svurit,
Och hjertat könslofullt, och tjust af sin lefvande tro,
Välsignar det qval, det led, välsignar de bördor det burit.
O! en gång också jag, öppnad såg himmelen,
Och fick vid altarets fot, dess eviga sällheter smaka.
Heliga dyrbara stund, kommer du aldrig igen?
O! kom en gång till mig vid dödens läger tillbaka!
Ja, dessa grafvars prakt, den säger också till mig;
Se här de rikas ståt, se här de mägtigas ära!
Vinn ett ädelt namn, trampa förtjenstens stig
Och din graf skall en gång, prunkande prydnader bära.
Nej, åt mig säger den: vanskligt är lifvets lopp:
Men skulle ock stormen i dag Templets grundavalar lossa,
Och föll dess massa på mig: den skulle ej krossa mitt hopp,
Den skulle ej den Högstes försäkringar krossa!
Ja, heligt är detta rum: skone åskan dess spets,
Förgylle domdagens sol dess åldriga vördiga spira!
Och måtte mitt slägte der med sina villor tillfreds
Till åldrarnas senaste qväll heliga högtider fira!
O! J som födens i kommande seklers famn:
Månne J der med en lika innerlig tjusning
Väckens till dyrkan af samma heliga namn
Vid de höga orgors högtidliga susning!
Eller skåden J tillbaka åt åldrarnas natt,
Med väpnad blick af det renade ljuset,
Och len åt oss, som för sanningens enkla skatt
Dyrkat så ömt det präktigt glittrande gruset?
O! försmäden ej var ömma oskyldiga tro:
Veten, den födde i hjertat glädjen och dygden.
Låten vårt multnade stoft få hvila i ostörd ro,
Och detta Tempel stå till evig prydnad för bygden.
O! då höljes vår kropp af jordens tårande mull,
Och vårt namn af tusende seklers nätter,
De högas anor och de rikas guld,
De förtrycktas gråt och de mägtigas oförrätter.
O! mina Fäders Gud! O mina fäders Gud!
Är du ej jordens Gud och Gud för tusende verldar?
Hvad jag i Templet hört, är det ej dina bud?
Och hör ej du den suck, mitt tacksamma hjerta gärdar?
Eller är dygden en dröm? och Religionen ett svek?
Och detta tempel bygdt af våra Fäder förgäfves
Och vår tro en zirat? och vår Gudstjenst en lek?
O! mitt öga gråter, min svaga stämma förqväfves,


14. EN SUCK FRÅN ALTARET.

Du! hvars blod för menskligheten runnit,
Se dess tårar rinnande för dig.
Du! som millioners dyrkan vunnit,
O! försmå dock ej en suck af mig.
Också jag har offrat åt ditt minne
Känslans förstling i min ålders vår;
Också jag när vintrens dag är inne
Skall dig offra mången känslig tår.
Dock, du fordrar icke lof och tårar,
Nej, du äskar våra dygder blott:
Ack! de gråta, svärmeriets dårar,
Som förneka dig med sina brott!
Du! som gaf förlåtelse åt alla,
Bad för dina bödlars samvetsro,
O förlåt de staplande som falla;
O förlåt en ynglings svaga tro.
O förlåt mig tviflets mörka stunder,
O förlåt en flyktig ungdomstid,
Då jag sökte Religionens grunder
Och förgät att vara klok dervid.
Men förgat jag hennes helga lagar;
Blef jag döf för deras ömma röst:
Hölje åskmoln mina sommar dagar,
Härje stormen skörden af min höst.
Dig den störste Man, som jorden burit,
Dig vid Altaret jag svär igen
Samma ed, mitt hjerta fordom svurit;
O! men låt mig bättre hålla den.
Låt mig alldrig utan känsla läsa
Hvad du lidit, lidit ock för mig:
Låt min harm för dina bödlar gäsa,
Och min kärlek låga upp för dig.
Och låt den mitt hjerta ömt beveka
Att bli evigt trogen ditt befäl,
Att ej brottsligt med en sanning leka,
Som är helig för mitt slägtes väl.
Sköna fackla, tänd af himlaljuset,
Ädla, dyrkansvärda Religion!
Lyst af dig, den dygdige från gruset
Skådar hänryckt opp till Skaparns thron.
Lys mig, lys mig genom lifvets öcken,
Till odödlighetens ljusa strand.
Vis en skymt, i sista nattens töcken,
Utaf himladagens morgonrand.


BLANDADE STYCKEN.
De flesta författade af tillfällig anledning.


15. BLYGSAMHETEN.

Stor är floden, der han dånar,
Och förkunnar, hvem han är.
Det är sant, att han förvånar;
Men jag trifves icke der:
Jag den lugna backen söker,
Som i tysthet far förbi,
Och sin gång i öknen kröker,
För att glömd och omärkt bli.
Yngling! ibland vettenskaper
Pryde äfven den vår själ,
Att besitta egenskaper,
Och att tålas likaväl:
Blomman vissnar, lagren bleknar,
Men det törne, hatet får,
Detta törne icke veknar,
Utan smärtor, utan sår.
Slå ner ögat, blygsamt blicka,
Stjernan blickar såsom du;
Rodna, rodna, sköna flicka,
Sjelfva himlen rodnar ju.
Låt de andra vara granna,
Låt dem tömma konstens glans
Du! blott fläta kring din panna
Blygsamhetens enkla krans.
Jordens ädle, jordens vise,
J som tänkt, och verkat stort,
Vi beundre, vi beprise
Allt hvad edra snillen gjort;
Men ett pris af högre värde
Dig, Sokrat, vi ville ge,
Du som oss den vishet lärde,
Att vår egen blindhet se.
Hvem är född att vinna ära,
Hvem är värd att vinna den,
Om ej han, som den kan bära,
Om ej blygsamhetens vän:
Som ju högre han är vorden,
Vet sig sänka desto mer:
Såsom fästet under jorden,
Under böljan sjunker ner.
Intet offer honom dårar,
Intet offer han försmår,
Men då smickrarn honom sårar.
Vet han gömma sina sår.
Alldrig, der han blomman röjer,
Går han känslolös förbi.
Nej! han tjuses, och han dröjer,
Men dock alldrig som ett bi.
Lärd af egna hårda öden
Att behjerta andras nöd,
Smyger han förtjust åt nöden
Mången gång sitt enda bröd:
Likt den sky, som sjelf försvinner
För att främja andras skörd,
Och i nattens stund förrinner
Alldrig sedd, och alldrig hörd.
Om han några dygder öfvat,
Han ej heller glömma skall
Alla frestelser han pröfvat,
Alla vådeliga fall:
Kallande i minnet åter
Hvad han tänkt, och hvad han gjort,
Han med blygsam sorg begråter
Allt hvad smickrarn kallat stort.
O! hvad har jag gjort i verlden,
Som förtjenar Skaparns nåd?
Är en känsla född af flärden,
Är ett lyckligt klokhetsråd,
Är det dygd, som skulle gillas
Inför helighetens Gud?
Kan hans öga då förvillas?
Får jag skämta med hans bud?
Om det första ax af våren,
I en följd af glada år,
Alltid synes på den såren,
Som hans egen hand besår,
Vittnar han: de växte alla
Genom Skaparns milda hägn,
Sjelf förmådde jag ej kalla
Ifrån skyn en droppe regn.
Om ifrån den glada kulle,
Dit han vågat klifva opp,
Han till öknen jagas skulle,
Gråtande ett älskadt hopp;
Låter han ej klyftan veta
Kanske väl förtjenta qval,
Låter han blott vänner leta
Törnens gångstig till hans dal.
Och om skymten af en lager,
Äfven åt hans hjessa räckt,
Allt för snart det hopp bedrager,
Som blef lika flyktigt väckt,
Slår han ej i fåvisk yra
Bitterhetens hesa larm,
Gömmer han sin ringa lyra,
Väl med sorg, men utan harm.
Vishetens förnämsta lära,
Vettets heligaste bud,
Sanna snillens första ära,
Ädla hjertans högtidsskrud:
Kärnan af den sanna styrkan,
Svaghetens förnämsta tröst:
Tag emot mitt slägtes dyrkan,
Äg ett tempel i hvart bröst!
Alla dygders ädla krona,
Dyrkansvärda blygsamhet!
Lär en yngling, att försona
Fordna känslors brottslighet.
Gif ditt alfvar åt hans ånger,
Gör hans glädje mera vis
Blif behaget i hans sånger,
Deras mål, och deras pris.


16. MINNET och HOPPET.

Lifvets vissa mål är döden:
Vägen genom öknar bär,
Men miljoner likar der
Dela med oss samma öden;
Och i skuggan af oliver
Tvenne källor runnit opp,
Forntids minne, framtids hopp,
Hvilkas bölja styrka gifver.
Minnet skänker oskuld äter
Åt den rörda ynglingen
Paradiset öppnas än,
Ingen bitter tår han gråter.
Hoppet låter honom smaka
Lyckan af en stundad tid:
Stadgad dygd, och samvets frid,
Egen hydda, och en maka.
Minnet lifvar mannens nöjen:
Han blir yngling än en gång,
Delar glädjens fria sång,
Delar skämtets yra löjen.
Hoppet låter honom skörda
Frukten uti lifvets höst,
Skörda ära, skörda tröst
Af de barn, som honom vörda.
Minnet af förflutna tider
Tröstar gubbens gamla år,
Skuggar än hans silfverhår,
Rodnad än på kinden sprider.
Hoppet vid hans dödsbädd vakar,
Öppnar dagens förlåt än,
Öppnar sjelfva himmelen,
Då han bojan från sig skakar.
Bröder! kommen att mig följa
Till de glada källors rand:
Ösom blott med varsam hand
Grumlom icke deras bölja.
Måtte minnet återgifva
Endast fordna dygders lott;
Till att göra mera godt
Hoppet våra krafter lifva.


17. ENKANS VISA.

Ensam i min låga koja
Lefver jag förnöjd ändå;
Fast omkring min spinnrock stoja
Många faderlösa små:
Rundt omkring min spinnrock stoja,
Är mitt hjerta lugnt ändå.
Han, som vakar för oss alla,
Han, de faderlösas Far,
Änglaskaran skall befalla
Att beskydda deras dar:
Att beskydda deras dar
Skall han Englarne befalla,
Han, de faderlösas Far!
Denna ljufva tanken tröstar:
Också jag har varit säll!
Hon bekymret öfverröstar
Mången ledsam vinterqväll:
Mången ledsam vinterqväll,
Denna ljufva tanken tröstar:
Också jag har varit säll!
Och vi råke än hvarandra
I ett sällt och okändt land;
Der de ömma makar vandra
Oupplösligt, hand i hand:
Oupplösligt hand i hand
Skola ömma makar vandra
På odödlighetens strand.


18. DEN HÖGTIDLIGA FÖRLOFNINGEN.

Nattens stjernor uppå fästet glimma,
Månen lyser skön och känslofull.
Emma går att helga denna timma
Åt en evigt saknad faders mull.
Unga Selim delar hennes öden:
Också han i sina unga dar
Såg den grymma, känslolösa döden
Rycka bort en öm och älskad far.
Också han besökte kyrkogården,
Vägrande åt ögat mången blund,
För att der, på dystra minnesvården
Skänka hjertat mången dyrbar stund.
Länge närde han en ädel låga,
Tänd af Emma, i ett känsligt bröst,
Men han yppar ej sin tysta plåga,
Rädd att mista hoppets enda tröst.
Dock hvad dröjer du att dig förklara?
Sammandrag ej molnet, ömma vän:
Skynda att ditt hjerta uppenbara,
Medan hennes hjerta brinner än.
Selim skyndar till den sköna Emma,
Fattar hennes tårbestänkta hand,
Tolkar med en svag och bruten flamma
Känslans outsläckeliga brand.
Emma! Emma! du en far begråter,
O! begråt ock snart ett annat namn,
Som, kanske, du ville kalla åter,
Någon aftonstund ur grafvens famn.
Emma! Emma! ögat föll i talet,
Och det har så vackra uttryck, det:
Känslans låga -- och det ömma qvalet.
Ögat, ögat kan beskrifva det.
Är då döden blott den lön, han söker?
Frågar Emma, fattande hans hand:
O! så vet, att han mitt hopp föröker
Att vi råkas i ett annat land.
O förstår jag dig, min ömma Emma?
Frågade den rörde ynglingen.
O förstår jag dig, min ömma Emma?
Frågar han förvirrad om igen.
"Du förstår mig" -- och den öma handen
Tydde hennes tänkesätt så vål:
"Du förstår mig" -- och den öma branden
Flög elektriskt uti gossens själ
Nå! så vittna, höge Himlafader
Och du Fader, som i stoftet göms,
Vittnen, vittnen Himlens myriader!
Om i verlden denna stunden glöms.
Och de svuro trohet åt hvarandra
Der vid grafvens nattbetäckta rand:
Och de gingo sen, att tjuste vandra
Genom lifvets bana, hand i hand.
Ofta, ofta från det lugna tjellet
De till kyrkogården skynda sig.
Emma! Emma! mins du detta stället?
O min Selim! kan jag glömma dig?
-- -- --
Han som teknar dessa matta dragen,
Söker liksom Selim någon vän;
Gäckad nog i verlden och bedragen,
Han bland grafvar gått att söka den.
O! min Emma! knytom våra öden!
Jag besvär dig vid din faders mull!
Och jag svär att älska dig i döden,
O! jag svär det: vid min faders mull.


19. VID LILLA LUDVIGS GRAF.

"Lilla älskling! hos en mor och far,
Lemna jorden, plågans mörka boning;
Vi ha sett din framtids sorgedar,
Och hos Gud utverkat din förskoning".
Så till Ludvig lydde englars Chor,
Och han räckte sina späda händer,
Gick ifrån en tröstlös far och mor,
Och for bort till lyckligare länder.
"Goda Mamma!" sade han, och log,
"Tack för vården i ditt hulda sköte,
En gång skall ditt lilla barn, som dog,
Som en engel, flyga till ditt möte.
"Det skall börja himlen i din själ,
Det skall tacksamt, det skall evigt gälda
Dina vakor för dess framtids väl,
Dina tårar, på dess aska fällda".
Han är borta, han är redan der
Hos de englar, som de små bevara;
Han är frälst; han god och lycklig är,
Och i evighet skall han det vara.


20. ORD TILL EN FINSK MELODI.

Ensam går jag törnens stig,
Glömd af alla vänner,
Glädjen var ej gjord för mig,
Sorgen blott mig känner.
Stjernan log
En flyktig timma,
Men hon dog
I nattens dimma:
Glädjen var ej gjord för mig,
Sorgen blott mig känner.
Allmagt! du ju lofvat har
Skydd åt dem, dig dyrka;
Gif en värnlös dygd försvar,
Gif den svaga styrka:
Gif mig mod,
Den stund jag strider,
Tålamod,
Den stund jag lider
Allmagt! du ju lofvat har,
Att ge dygden styrka.
Vänskap! kom att ur mitt bröst
Utan grymhet rycka
Taflan af min lefnads tröst,
Taflan af dess lycka!
Läk det sår,
Din klokhet rifver,
Med den tår,
Din ömhet gifver:
Vänskap! du är sorgens tröst,
Du är glädjens lycka!


21. IDYLL.

_Herden_.
Skogsgud! unna mig, att finna
Någon ömmare herdinna,
Som ej flyr mig, när jag nalkas,
Att i samma skugga svalkas,
Som sin hjord ej från mig lockar,
När jag löf åt henne plockar,
Som sin hand ej från mig rycker
När min ömhet henne trycker.
_Herdinnan_.
Skogsgud! unna en herdinna,
Att en trogen herde finna!
Som ej glad på fältet spritter,
När hon tårögd hemma sitter,
Som ej tjust sig kransar knyter
Af de blommor, hon ej bryter,
Som ej hänryckt flöjten spelar,
Fastän hennes samljud felar.
_Skogsguden_.
O! hvi flyn J så hvarandra,
Födde att tillsamman vandra?
Delen ömt hvarandras öden,
Delen troget sjelfva döden:
Dygden skall er glädje skydda,
Glädjen edra rätter krydda;
Sorgen skall ej hitta stället,
Der er ömhet reste tjellet.


22. SOMMARNATTEN.

Nattliga stunden
Sänkes mot lunden,
Blomman är redan af daggperlan kysst;
Aspen och linden
Sofva med vinden
Allt är så lent och så ljuft och så tyst.
Ädle! som vakar,
Och som försakar
Hvilan för andra, kom skåda din lön;
Dagen var mulen,
Stormig och kulen,
Midnattens timma ar härlig och skön.
Lyckliga stunder!
Njutna i lunder,
Hvilka den ensamma midnatten prydt:
Muntre ert minne
Ofta mitt sinne;
Till dess en sommar mig gläder på nytt.


23. AFSKED af RUNSALA.

Farväl du ängd: jag önskat tusen gånger
Att lefva i ditt lugn, att i din skugga dö,
Förutan namn, men också utan ånger,
Begråten blott af någon landtlig mö.
O! när jag trött, vid stadens kärfva lekar
Med yra språng besteg din lugna strand:
O hur förtjust! jag såg de stolta ekar!
Hvart för man mig? Ack! till de sällas land.
Jag trodde förr: bekymret skall mig följa,
Likt bojans tyngd den usle slafvens fjät;
Men pris ske dig, du Auras goda bölja,
Som fört mig hit och som fördränkte det.
O! när jag såg den milda solens tärnor
På böljans sal i oupphörlig dans,
Med blicken glad, som den hos nattens stjernor,
Och hyn så hvit, som deras drottnings glans;
O! när jag såg de stolta slupar kalla
Hvaran till strids, vid flöjters glada klang
Hvars återljud från lunden hördes skalla:
O! hur förtjust jag ner till stranden sprang.
O! när jag såg den dystra midnattsstunden,
Som tårögd sönk ifrån den mörka skyn,
Och spridde sorg omkring den tysta lunden;
O! hvad jag njöt vid denna ömma syn!
O! huru skönt, att glädjas med naturen,
Att utan afund vara verkligt säll!
Och skönt också, vid stilla aftonskuren,
Att gråta ömt i fönstret af sitt tjell --!
Ja det är sant, mitt hjerta kan ej skrymta:
Visst satt jag der bekymrad mången gång;
Jag såg ändå det mörka Tornet skymta,
Jag hörde ju de dystra klockors sång.
Hvar fins den gräns, dit qvalet icke hinner?
För molnen fri, såg du en sommardag?
Men! o hur skönt det varma regnet rinner
Och molnet har sitt rysliga behag!
Hvi fanns ej här en usling, hvilken stödde
Mot kryckans knopp en svag och darrig arm
En skön Sophi hvars ömma hjerta blödde,
Hvars öga gret emot en vågig barm.
Hvi fick jag ej beklaga hennes öden?
Hvi fick jag ej begråta hennes qval?
O! då hon suckat: döden! endast döden!
Hvi blef jag ej hans lycklige rival?
Men klockan slår: snart är den stunden inne
Som kallar mig från dina nöjen bort.
Farväl! men vet: jag har ett tacksamt minne,
Och det är ej, som glädjens stunder, kort.
Du milda sol, som omfar jorderingen
Från Nubiens fält till Lapplands kulna fjell,
Likt landets far! du gömmer dig för ingen.
O helsa mig från Runsala hvar qväll.

24. GUBBEN till UNGDOMEN.

Nå! nå! unga Flicka! det stundar en dag,
Den stundar för dig som för alla,
Då härjaren skonar blott själens behag,
Då blommorna vissna och falla,
Då desse som räknat qvadrillernas tal,
Och skådat så snedt på hvar lycklig rival.
Och brunnit af ömhet, och smultit i qval,
Bli snögubbar, bleka och kalla.
Så flygen då, ynglingar, flygen omkring,
Och dyrken hvar leende tärna,
Och sluten kring henne en lysande ring,
En ring som kan anstå en stjerna.
Men himmelen mörknar och stjernan går ner,
Och tändes ej åter: hvad tröstar då mer
För alla de vakor, hon kostade er,
Och J henne skänkte så gerna.
Vårt lif är en lek, och den leken ej lång:
Så jolras af nöjenas dårar;
Men narri blir alfvare af mången gång,
Och rosen, man leker med, -- sårar.
Ve! honom som vishetens råd har försmått,
Och offrat sin ungdom åt nöjena blott,
Ej tänkt något ädelt, ej gjort något godt:
Han slutar visst leken med tårar.


25. MITT TYCKE.

Hvem skulle för en framtid sörja,
Hvars förlåt han ej öppna får?
Tids nog! att med vår klagan börja
När ödet slår.
Så länge kölden ej gör skada,
Och medan molnet har fördrag,
Bör man församla i sin lada:
Så tycker jag.
Jag håller för, att man är pligtig,
Att i det längsta vara ung;
Ty icke är man altid vigtig,
Fast man är tung.
Om du är varsam att besluta,
Om du är man Guds långa dag,
Kan du, som barn, din afton njuta:
Så tycker jag.
Sokrat drack gift, men dessförinnan
Drack han sitt vin, så väl som vi;
Och se'n han läst, gick han till qvinnan,
Till _Aspasi_.
Föraktlig är den vishetslära,
Som blott gör fula anletsdrag,
Nej glädjen är den vises ära:
Så tycker jag.


26. BARNSLIGHETEN.

Lilla Clara, förebrå ej mig,
Att jag är så barnslig, Lilla Clara!
Är jag barn, så liknar jag ju dig:
Bör jag blygas då att barnslig vara?
Huru böd han, mensklighetens vän?
Aldrig går hans lärdom ur mitt minne.
Såsom barn kom du i himmelen,
Eller var du aldrig än derinne.
Lilla engel, räck din hand åt mig,
Led mig in i barnens himmel åter:
Då dess portar låtas upp för dig,
Glöm ej den, som utanföre gråter.
Gif mig åter min försvunna vår,
Och dess blommor, och dess lekar, Clara!
Unna mig att vara tretton år,
Unna mig som du att lycklig vara.
Dansa glad emot din sommardag!
Tag mig med dig, Clara, in i ringen,
Goda, lilla, bland de små mig tag,
Eller också dansar jag med ingen.
Göm ock denna lilla barnslighet!
Må vi glädjas, må vi leka, Clara.
Jag skall låtsa vara din poet,
Och du skall min sånggudinna vara.


27. TRÖSTEN.

Hvi sörjer jag? hans blickar falla
Också till min bortgömda stig.
Om han med godhet vårdar alla,
Visst vårdar han då äfven mig.
Den suck, mitt bröst mot himlen sänder,
I molnets bäddar icke dör,
Från Skaparns thron den återvänder,
Och glädjen till mitt hjerta för.
Hvi har jag glömt den sista rösten
Utaf en far, som ej är mer:
Den säkraste den bästa trösten
Är den, som du åt andra ger.

28. OSKULDEN.

Ack! du vet ej, goda Flicka,
Huru afundsvärd du är:
Englar på din oskuld blicka
Speglande sin egen der.
Lika lugn, som svanen simmar
Från strand till strand i sitt sund,
Du lemnar de flyende timmar,
Och möter hvar kommande stund.
Ja, tag ut din rätt af tiden,
Eljest stjäl han undan den;
Snart är blommans stund förliden,
Och blott törnet står igen.
Snart hon bryts, den långa keden
Af vänner utan all flärd;
Snart skils du från barndommens Eden,
Och träder i mödornas verld.
Räds dock ej, att himlen nekar
Sällheten åt dina dar:
Sen du lemnat vårens lekar,
Är din glada sommar qvar;
Och fast denne snart förflyter,
Blir ej din oskuld förstörd:
Hon blott sina blommor förbyter
I dygdernas mognade skörd.


29. EN BLICK mot FRAMTIDEN.

Hvart steg, min Nanny, som vi tage,
Oss närmare till grafven för;
Men tung blir vägen, om vi klage;
Nöjdt sinne honom treflig gör.
Låt oss med glada blickar stanna
Mot rymden af försvunna år;
Låt oss med styrka oss bemanna,
Att gå den väg oss återstår.
Låt oss med lifligt minne dröja
Vid hvarje utsigt som var skön;
Och tacksamt våra hjertan höja
Till den, som hörde deras bön.
Låt oss med lättadt sinne glömma
Hvart intryck af de mörka dar,
Och för vår framtid endast gömma
Den lärdom, som oss nyttig var.
De lärde oss att varsamt vandra
Den väg, som vi ej pröfvat än,
Att räcka handen åt hvarandra,
Och dubbelt troget hålla den.
Om solskensdar vår framtid hugna,
Så glädjoms utan öfvermod!
Men bli de mulna, varom lugna;
Och sökom vännen -- Tålamod!
Att går dock väl, blott vi förvara
Den ljufva samvetsfridens tröst,
Och lefva så, att vi bespara
Också en glädje åt vår höst.


30. BORTRESAN.

Om jag far bort, så gråter du,
Och Gud din ömhet vedergäller;
Men jag är qvar hos dig ännu,
Och tacksamhetens tårar fäller.
Om jag far bort en färd så lång;
Så lång, att jag ej kommer åter:
Så vet jag visst att mången gång
Du saknar mig och mig begråter.
Så vet jag, att du unnar mig
Den ljufva tröst, den himlahugnad,
Att stundom blicka ner på dig,
Och åter se dig glad och lugnad.
Om du far bort, så gråter jag;
Men många stunder jag ej gråter;
Jag reser efter, samma dag,
Och hinner dig, och glades åter.


31. DEN FÖRSTA MAJ.
Till Sophi.

Välkommen, glada vår! vi redan ledsna blefvo,
Och trodde, att du glömt, hur god du alltid var:
Vi skrefvo bref på bref, vi bara ömhet skrefvo,
Och fingo snö till svar.
Men ändtlig är du här. Din andedrägt jag känner:
Den smyger ljuf och tyst med helsan till min barm,
Med glädjen till min själ: för dubbelt glada vänner
Du gör mig dubbelt varm.
Snart blomman höja skall en länge tynad stängel;
Snart går en söt Sophi till någon klarnad elf,
Och i dess spegelglas ser himlen, och en engel,
Just då hon ser sig sjelf.


32. EN MUNTER GUBBES DRYCKESSÅNG.

Mitt tidglas skyndar sig och rinner:
Välan! förrän det tömt sin sand,
Så vill jag tömma, om jag hinner,
Det glas, jag lyfter i min hand.
Välan! J fängslade buteljer!
J skolen fritt få andas ut,
Jag några glada vänner väljer,
Som göra på er träldom slut.
Jag går ej ensam uppå stranden,
Och tårögd ser mot hafvets rymd;
Jag vinkar ej försagd med handen
Åt andra kusten, som är skymd.
Jag vandrar tyst min jemna bana,
Och i ett lugnt och fredligt tjell
Jag följer tryggt min gamla vana
Att le med vänner hvarje qväll.
Men kommer den obudna gästen,
Så tar jag höfligt honom mot,
Och säger: det är slut på festen,
Och följer honom utan knot.
Och då först vinkar jag med handen,
Tills jag förs bort med väldig fart,
Åt vännerna som stå på stranden:
Farväl, farväl, vi råkas snart!


33. FÖRVANDLINGEN.

Första gången
Af någon småtäck, brunögd Corinna:
Är hon en engel, nej, en Gudinna.
Tiden lider,
Hvad den skrider:
Tills vår Gudinna i sidhvita kjolen
Sjelf ligger knäböjd vid kullriga stolen.
Hon blir Mamma
I detsamma:
Och då förvandlas älskarens Gudinna
Till mannens gumma, barnens tjenarinna.
Unga flicka!
Sucka, blicka:
Skönhetens krona af blomster är knuten,
Skönhetens dyrkan är barn af minuten.


34. LILLA CALLE.

Stackars liten,
Hur du jemrar dig!
Stoppa genast sockerbiten
I din mun och tig!
Lilla mamma
Ber dig vara snäll:
Lilla pappa gör det samma
Morgon, middag, qväll.