Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 02

han var Theologie Adjunkt vid Krigs-Akademien, hade han redan, inom
sitt stånd och för sin ålder, gjort ett betydande steg, och hoppades en
snar befordran till någon förmånligare plats. Såsom andelig talare, kom
han i ett sådant rop, att då fremmande åhörare ifrån Stockholm hotade
att alldeles uttränga de egentliga på Carlberg, nödgades Academiens
Guvernör bestämma antalet af de personer, som i kyrkan skulle få
inträde: en omständighet, som likväl gaf _Choræus_ mer oro, än hans
rykte gaf honom nöje. Vida större var hans tillfredsställelse vid det
tillfälle, då flere Kadetter, rörde af hans predikan, kommo till honom
och yppade okända förseelser.
Såsom skald, emottog han ett pris i Svenska Akademien, som i anseende
till hedern var det högsta, för ett skaldestycke, hvars patriotiska
ämne tillvann honom äfven Konungens uppmärksamhet.
Men en sannare lycka tillföll _Choræus_, än den tvetydiga att vara
berömd, som nästan alltid medför det ödet, att i samma mån vara tadlad
tillika. I sitt kall aktad och älskad, både af sina embetsbröder och
dem han underviste; i umgänget af högre och lägre väl ansedd; af sina
vänner (sjelfva hans medtäflare blefvo det) med den hjertligaste
tillgitvenhet omfattad: vann han slutligen 1805 äfven af huslig sällhet
en mindre vanlig lott genom sitt äktenskap med Enkefru _Sophia Christina
Robsahm_, född _Wester_.
Men sorgen tycks så nödvändigt tillhöra menniskolifvet, att om den ej
tillskickas oss utifrån, skape vi den oss sjelfva i vår inbillning,
eller föds den inom vårt blod, i vår andedrägt, i de organer, hvarmed
vi känna och tänka. Stundom blir äfven ett öfverflod af lycka en
orsak till vår osällhet; och ett tillfälle att välja emellan tvenne
lyckliga belägenheter, kan göra ett böjligare sinne, åtminstone för
ögonblicket mindre lyckligt.
Alla dessa orsaker förente sig hos _Choræus_, att i sjelfva den
tidepunkt, då hans sällhet fullkomnades genom en Sons födelse, och
genom det mest sannolika hopp om befordran till en Theologie Profession
i Åbo, förbittra och kan hända förkorta hans dagar.
Troligen bar han länge hos sig sin egentliga dödsorsak i ett svagt
bröst. Åtminstone varnade han i det afseendet af en kunnig läkare många
år förut. Dock var hans hektik ej uppenbar förrän mot slutet af år
1805, efter en långsam och besvärlig resa ifrån Åbo, der han aflagt
prof för den sökta Professionen. Till den hastighet, hvarmed sjukdomen
utvecklade sig och fulländade hans upplösning, medverkade sannolikt
äfven en sinnesoro, hvars orsak jag tror mig böra förklara, då jag
derigenom kan rättvisa den döde, utan att såra någon af de lefvande.
Härvid måste jag gå tillbaka ända till första ursprunget af händelsen.
Kring hela riket, åtminstone i städerne, hade upphöjt sig en klagan
öfver den ringa uppbyggelse, man oftast fann af den offentliga
Gudstjensten, Änskönt förnämsta orsaken härtill låg hos åhörarne
sjelfve, i deras brist på andakt och tro, i deras större uppmärksamhet
på det yttre och menskliga, än på det inre och gudomliga i hvad de
sågo och hörde: så gåfvo utan tvifvel äfven presterne, i synnerhet de
yngre, anledning till detta missnöje. Det borde väcka så mycket större
uppmärksamhet, som det yttrades lika af olika slags åhörare. En del
klagade, att de ej fingo höra Guds ord; en annan del, att det
menniskoord, som för dem frambärs, var alltför ostädadt. Mången
församling stötte sig öfver kärfva afhandlingar i ett för dem
obegripligt skolspråk, mången öfver kärnlösa utrop i svassande ord med
tillgjorda åtbörder. I allmänhet saknade man hos unga Predikanter icke
endast öfning och erfarenhet, utan ock insigt och urskilning. Om
stundom äfven hos de äldre åtskilligt kunde klandras, och om i
synnerhet deras språk ej svarade mot tidens fordran; så öfverskyldes
likväl dessa brister af deras allvar i hufvudsaken, och af den trohet,
hvarmed de höllo sig till den Heliga Skrift. Roten till det onda låg
för öfrigt i den obenägenhet, att ingå i Prästeståndet, som röjde sig
hos de flesta ynglingar af natursgåfvor och grundligare studier. Ibland
de nitiska och verksamma kyrkans män, som begynde kraftigt motarbeta
detta förfall, var Biskopen i Åbo Herr Doktor Tengström. Ett
hufvudsakligt medel deremot syntes honom ett redan vid Akademien
öppnadt tillfälle att pröfva och utbilda de blifvande Predikanternas
embetsgåfvor. Med de eftertryckliga varningar, han sjelf både enskilt
och offentligen gaf emot de rådande felen, ville han förena den verkan,
som åtföljer egen åskådning så väl af det felaktiga, som af det goda.
Allt detta kunde åstadkommas blott genom ett Seminarium; och ett sådant
blef genom Akademiens i Åbo då varande förträfflige Kanslers, Hans Ex.
Grefve C.A. Wachtmeisters välvilja och nit, efter den plan, Herr
Biskopen i samråd med andra insigtsfulla män uppgifvit, bragt till
verkställighet; hvarefter dylika inrättningar skedde äfven i Upsala och
Lund. Afsigten dervid var visserligen icke, att för den praktiska
öfningen uppoffra de theoretiska studierna, och befrämja den ytlighet,
som var tidens llmänna fel. Tvertom skulle fordringarne både af
språklärdom och af philosophisk underbyggnad ökas och skärpas. Men så
länge bristen på Prestämnen gjorde ett visst öfverseende till ett
oundvikligt ondt, borde de, som skulle framträda såsom lärare inför
Guds församling, om de saknade en djup lärdom; åtminstone i sjelfva
embetets utöfning, äga någon färdighet och urskiljning.
Den nya inrättningens första framgång skulle naturligtvis mycket bero
på den man, som ställdes i spetsen för densamma; och som _Choræus_ vid
samma tid genom sina predikningar vunnit stort bifall i Stockholm, och
redan i Åbo var känd både för kunskaper och för talegåfva: så blef han,
ibland andra, uppmuntrad att söka den Theologie Profession, hvarmed
styrelsen af Seminarium skulle förenas.
Han sjelf, ehuru lycklig på Carlberg, frestades af kärleken till
sin fosterbygd, och af hoppet att der kunna uträtta något godt;
men oroades genast af den tanken att stå i vägen för andra sökande
af större akademisk förtjenst. Likväl, då all anledning var till
den förmodan, att vid denna nya syslas besättande allt afseende på
personer, äfven hvad deras för öfrigt ostridiga rätt angick, skulle
uteslutas: så tyckte han sig utan förebråelse kunna lemna sitt öde i
deras händer, om hvilkas allvarliga och oväldiga nit för saken allena
han var fullkomligen öfvertygad. Men så nöjd han skulle varit, att se
en medtäflare, hvars företräde i ålder, tjenstår och lärdom han gerna
erkände, och för hvars karakter han yttrade och hyste all aktning, sig
föredragen: så smärtsam var för honom den föreställningen, att hans
befordran, som ansågs otvifvelaktig, skulle åtföljas af missnöje och
söndring inom det verk, der han skulle inträda. Denna föreställning,
hvartill han både vid sin resa till Åbo och vid förslagets upprättande
funnit någon anledning, ehuru den mycket förstorades af hans lättrörda
sinne, oroade honom under hans sjukdom; och om hans själs ömtålighet
mycket härrörde af hans helsas svaghet, så verkade den likväl tillbaka
på hans kropps förstöring.
Redan i Februari månad 1806 kände han sjelf, att han bar döden inom
sig, ehuru han ej förklarade sig deröfver ens för sin maka. Efteråt
erinrade hon sig likväl, att han fyra månader för sin död sagt henne:
"Jag har haft tre svåra nätter; men nu är jag lugn: ske Herrans vilje!"
Ifrån det ögonblicket lefde han ej mer för verlden. Allt som förut
smickrat eller förtrutit honom, väckt hans hopp eller saknad, rörde
honom ej mera. Endast dem, han älskade, omfattade han ännu med en
stilla ömhet. Förut orolig vid den minsta kroppsliga smärta, bar han nu
med tålamod de största plågor. Till sista stunden bibehöll hans själ
sin eld och kraft. Mellan det han liksom räknade sina steg till grafven
vid den rörelse, han i sitt rum tog, der hans cirklat kring golfvet
blefvo, såsom han sjelf anmärkte, dag från dag allt mindre och färre,
skref han flere skaldestycken af religiöst innehåll, af hvilka likväl
endast det, som slutar denna samling, hann utföras. De sista raderna af
hans hand voro dessa:
Så lång är dagen ej, att aftonen ej nalkas,
Och aftonen ger lugn, och bådar nattens frid.
Du trötte vandringsman! din heta törst skall svalkas:
Du källan finna skall uti behaglig tid.
På sjelfva sin dödsdag höll han, sittande i sin säng, utan tvifvel i
den inbillning, att han stod på predikstolen, med upphöjd röst en kort
predikan om en christelig död. Flera närvarande vittnen intyga, att de
aldrig hört någon ting mera rörande, och uppbyggligt; men äfven ett
mindre fullkomligt tal måste i en sådan belägenhet smälta det mest
hårda hjerta. Sedan han slutat, lade han sig ned liksom för att dö, och
låg en stund alldeles orörlig. Dock väcktes han ännu på några timmar
till känsla af sitt kroppsliga lif, innan han drog sista andedraget.
Han afsomnade den 5 Junii 1806 i en ålder af 32 och ett fjerdedels år.
Hans äktenskap hade varat endast ett år och fyra månader; och den son,
han lemnade efter sig, följde honom snart i grafven.
Till det rörande af detta dödsfall bidrog äfven hans makas öde, som
nu var andra gången enka i en ålder af några och tjugo år. Om hans
likfärd, som skedde genom Carlbergs trädgård till Solna kyrka,
skref en närvarande vän till en frånvarande, ibland annat, detta:
"De dystra alleerna, den mörka skogen, den efter regn och åska ännu
mulna himmelen, allt sammanstämde med den känsla, som uppfyllde våra
hjertan. Knapt var liket nedlagdt i jorden, innan himmelen klarnade,
solen sken fram och den skönaste afton följde: en tvåfaldig bild af
menniskolifvet, antingen man tänker på det ljus, som för den döde
uppgår ur griften, eller på sorgens flyktighet hos de efterlefvande."
Flere skalder hedrade hans stoft med blommor, som ej förvisna; och
på hans graf i Solna kyrkogård läto hans vänner lägga en ohuggen
gråsten med endast denna påskrift: _Choræus_. Man har funnit denna
minnesvård förmäten. Utan tvifvel skulle den passa äfven för ett snille
af första rangen eller för en stor man: den vore då sublim. Nu är den
blygsam, liksom dess föremål, och begär ej uppmärksamhet af andra, än
dem, hvilkas hjertan _Choræus_ i sin lifstid, antingen som vän, efter
predikant, eller skald intagit, och som önska ett svar uppå hans egen
fråga:
Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?


TILL CHORÆUS.[3]

Striden var så olik. Himlen vann
Stark som _Theseus_, vänskapen, som han,
Hämtar älsklingen förgäfves åter
Ur den tysta långa nattens famn;
Fåfängt, spanande hans kära hamn,
Klappar hon på dödens port och gråter.
O! hvi blef ett nyttigt lif så kort!
Med hvar ädel dödlig, som går bort,
Flyttar sig en stjerna från hans bygder,
Bryts en dam mot tidernas förderf,
Släcks ett hopp för mensklighetens värf,
Undanrycks ett stöd från unga dygder.
Religionens lärare, hur väl
Gick du vägen rakt till hörarnas själ,
Utan irrsteg kring en molnklädd mening!
Himlens sanning och förnuftets röst,
Öfver dina läppar, från ditt bröst,
fällde fram med känslan i förening.
Och din milda lyra, hur hon böd
Andakt och beundran! Hur hon ljöd
Skaparns, hjeltarnes och dygdens ära!
Tidigt dogo tonerne hon gaf,
Och, vid blicken på din egen graf,
Kanske såg du henne ej så nära.
Sällheten du stegvis skulle nå
Och, lik vandrarn uppför berget, gå
Genom dess afsättningar till spetsen;
Först bland oss du skulle lycklig bli,
Vinna än en grad hos din _Sofi_,
Och den högsta uti englakretsen.
Du är borta, -- jag på stranden står;
Äfven jag skall helga dig en tår,
Äfven jag min röst i chören blanda.
Så, när Guds Profet försvann i skyn,
Stod _Elisa_ qvar med häpen syn,
Bedjande om hälften af hans anda.

W.


VID CHORÆI GRAF.[4]

Multis ille bonis flebilis occidit.
_Horat._
Träffad af en Nordisk sommarflägt,
En Hesperisk blomma tidigt faller;
Och behagens ljusa morgondrägt,
Multnar innom griftens mulna galler.
Jordens drömda sällhet, snillets pris,
Friden, hemguden och framtidshoppet --
O! de flydde -- O! så flyr den is,
Som en vårflod våldsamt drar i loppet.
O! de flydde. Ja, på tidens sand
Bygg din lycka, grunda dina öden;
Vinka glädjen: -- till ett annat land
Vinkar dig, vid glimt af lian, döden;
Obeveklig med sin jernhand slår
Herjaren palats och tjell till jorden,
Snillets son minuter andas får,
När den tanklöse är grånad vorden.
Fåfäng klagan! Fader! oss förlåt
Hjertats suck och saknans qvalda stämma,
Lär i sorgens stund oss le deråt,
Mildra känslan, och dess uttryck hämma.
Lär oss gissa till en högre lag
Och ett sammanhang af bättre öden;
Lär oss tro, att lifvets sista dag
Är ej den, vi falle ros för döden;
Att det nyttiga vi tänkt och gjort
Ej med oss i griftens moln försvinner:
Att det godas minne, ljust och stort,
Öks, likt bäcken som i hafvet rinner;
Att förtjensten, olönt eller lönt,
Ej med timmans skiften slutar banan:
Att allt ädelt, gagnande och skönt
Opp till evigheten medför vanan;
Att den tolk, som dygdens budord gaf,
Rena, vigtiga och tröstligt ljufva,
Icke stängdes i en ödslig graf,
Men flög opp med en symbolisk dufva;
Att de Hymner, en Davidisk Bard
Ärnade till stöd åt Religionen,
Skola, med en röst, på jorden spard,
Heligt ljuda invid Gudathronen;
Att den suck, som genom öknen flyr
Från en Makas hjerta, obesvarad,
Hörs af Den, som tingens öden styr,
Och bland Himlens minnen blir bevarad;
Att de spädas vårdare och far
Skyddar arfvingen af namnets heder,
Och på jorden än en engel har,
Som, lik _Fant_, den faderlöse leder.
Att om vänskapen med eldad bön
Icke vann den älskades förskoning,
Har hon dock af minnets frid en lön,
Och i hoppets rymder en försoning.
Hvila, stoft! i jordens modersfamn,
Tag Odödlighet! ditt lån tillbaka.
Vårda, Tacksamhet! Apostelns namn.
Stanna, Vänskap! att vid urnan vaka.
Och du yngling! nya dagars hopp
För det land, som gaf dig hem och daning!
Glöm ej, under mannaårens lopp,
Lärarns efterdömen och förmaning.
Om du, tidigt bildad för ditt kall,
Blir, som _Erhnsvärd_, länders skydd och ära,
Äfven du en dag berömmas skall,
Och din hugkomst skaldens val begära.
Och om då, som nu, en ovan röst
Bär den armes skärf till offergärden,
Skall hans uppsåt ge ditt sinne tröst,
När det saknar snillets högre värden,
G.



PRIS-SKRIFTER.


1. EHRENSVÄRD.[5]
Skaldesång.

Hvem tackar hon? de hjeltars mod
Som, när de lefde, hon försmädde.
_Leopold_.
Han stundar då den dag,
Som läker dina sår, så många och så djupa,
Som ej ser andra nederlag,
Än skördar, som för lian stupa.
Ja, Finland! ofta svag din lyckas telning var:
Än han i drifvan dött, än lifvats opp och knoppats;
Han ändtligt mognar nu ... och _Gustaf Adolfs_ dar...
Se der den gyllne tid, som du så länge hoppats!
Se glad dess morgonsol bestråla dina tjäll:
Fortjena ditt beskydd, att vara dubbelt säll;
Och, att med större glans din sällhetstafla höja,
Låt då och då din blick vid dessa taflor dröja,
Der minnet syns af fordna mörka år:
Liksom i moln en blodig måne står.
Ja, du förgäts ej, Natt!
Med förra seklet född och kring Europa gjuten,
Då Kriget på dess throner satt
Och Åskan förde ut besluten;
Lång var du, dubbelt lång för mina fäders bygd,
Och dubbelt digra moln du öfver henne tömde,
Och sjelfva altaret gaf icke mer ett skygd,
Och sjelfva grafvarne sitt ros förgäfves gömde.
O Finland! är ditt hopp för alla tider släckt?
Blott vilda norrskens bloss i hemsk och blodig drägt,
Som rusa mot hvarann, kring fästets rymd du skådar;
Men stjernan synes ej, som dagens ankomst bådar;
Dock fatta mod! der stiger redan en
Ur molnets bädd, och sprider hoppets sken.
Var helsad, _Ehrensvärd_!
Det är då ödets dom, att stora själar födas;
Den stund, en lutad samfundsverld
Behöfver deras arm att stödas.
Mörk var din barndomstid: Mordengeln trakt från trakt[6]
Kring Sveriges gränsor flög och störtade dess söner,
Men skonade dock dig. Det ges en högre Makt,
Som genom molnen hör betryckta folkslags böner.
Svik ej ett troget hopp: men vet, det störtas skall
I samma ögonblick som ser ditt eget fall;
Bland lågor och bland svärd, beredd att dig fördjupa[7]
Tänk, att en ära fins långt öfver den att stupa;
Strid icke mer: se blottad för hvart jern
Din fosterbygd -- och svär att ge den värn!
Men ångra ej din ed!
O! såge du förut med hvilken du skall strida!
Det är förgäfves att du stred
Vid Hjelten _Fredriks_ egen sida:[8]
Der gällde blott ditt lif, här gäller det din dygd;
Der ägde du din arm, ditt öga och din klinga;
Men skall du hamna dig uppå din fosterbygd?
Hvad vapen har din hand? ditt hjerta äger inga.
Här pröfvas ej blott nit, här fordras ej blott mod,
Men ock den vises sans, den klokes tålamod.
Välan! du var den eld, som härjar och försvinner:
Det ges en ädlare, som utan thordön brinner,
Som, ofta glömd och ofta undanskymd,
Dock sprider glans och skördar från sin rymd.
Dröj ej i mörkrets skygd!
Du är ej lyckan värd, om du för faran ryser;
Försakelsen är ingen dygd,
Om du kan gagna då du lyser.
Räds icke tadlets orm, som hväser vid din fot,
Räds icke harmens pil, som ljungar mot din panna,
Gå driftigt till ditt mål i trots af klippans hot,
Som ställes i din väg och bjuder dig att stanna:
Gå, likt ett åskmoln, fram, i trots af lyckans vind,
Och se blott målets gagn, för vägens mödor blind,
Och gif åt dina barn en misskänd dygd att ärfva;
Det är en sådd för några dar forstörd
Men lifvad opp till hundrafaldig skörd.
Som hjelte, går du fram,
Som vis, din egen kraft med andras du förenar:
Så sprider cedern från sin stam
En adel grupp af fasta grenar:
Räck _Hermanson_[9] din hand, och svär en Romersk tro,
Nej! svär en Gothisk tro, ty hon blott ej bedrager,
Att offra dagens fröjd och sjelfva nattens ro
För vinsten af en dygd, ej endast af en lager.
Ställ hvarje sann förtjenst, försigtig eller djerf,
Ur skuggan dragen fram, i ljuset af ditt värf,
Och upphöj andras namn, att, vid din egen sida,
Som sällskapsstjernor stå, och glans kring Sverige sprida;
Se fästets rymd! -- Så vidsträckt minnets är --
Man skymmes ej, man tränges icke der,[10]
Stort är ditt företag,
Långt bort står banans gräns, hvars irrgång du beträder.
Förlorad evigt är den dag,
Hvars afton ingen framgång gläder,
Hvad kaos för min syn af klippor och af skär,
Mot hvilka böljan slår, kring hvilka stormen hviner!
Dock sväfvar ej en slägt af samma anda der,
Som kallade en verld ur ödsliga ruiner.
Medborgeliga dygd! hur mäktig är din hand!
Hon reser opp ett Rom uppå en öde strand,
Hon rödjer öknen bort, hon bergen undanvältar,
Gör hjelten till en Gud, och qvinnorna till hjeltar;
Och redan står med murar, torn och torg
Ditt storverk der! -- Var helsadt Sveaborg!
Var helsad ock du Här!
Som ifrån strand till strand far uppå stormens vingar,
Och skyddar landets nakna skär,
Och tröst till sorgsna hyddor bringar.
Flyg från din lugna hamn, tag plundrarne emot!
Låt hämden blixt på blixt mot deras panna ljunga,
Och helsa deras barm med dessa afgrunds klot,
Dem döden dig har smidt, dig _Ehrensvärd_ lärt slunga;[11]
Sänd dem kring rymden ut, som aftryck af ditt mod:
De vänta blott en vink, de törsta efter blod.
Men, sedan du befäst ditt välde öfver hafven,
Så nedlägg segerns ros till Ehrensvärdska grafven:
Den örn, som der djerfs stämpla mot din ro,
Slår plötsligt ner uti ett lejonbo.
Förmätna Sångmö, fly!
Fly från ett skådespel, som döden blott kan njuta!
Förskräckligt är kanonens gny,
Dess dallring sönderslår din luta.
Välsigna hjelten blott! Din kallelse det var,
Af bygdens mödrar lärd och deras ombud vorden,
De hafva hört, att han, med ömhet af en far,
Rest detta värn för dem och hela fosterjorden;
Att deras barn, som de, i trygghet skola bo,
Förnöjda af sin teg och sina makars tro:
Att samma stilla lugn, som fädrens aska funnit,
Skall unnas äfven dem, sen mödans dag försvunnit:
De hafva hört, hur du var dyrkans värd,
Och tacka dig, förföljde _Ehrensvärd_!
Förföljs du? _Ehrensvärd_!
Välan! ditt höga mål med jettesteg du hinner:
Man är ej jordens dyrkan värd,
Om man dess afund icke vinner!
Hvar såg du ett Athén, hvar fans väl än ett Rom,
Stort genom hjeltars mod och ädla själars styrka,
Som ej föraktligt föll till orättvisans dom,
Till denna sega nyck, att skymfa eller dyrka?
Se der din oskuld kränkt, se der ditt rykte fäldt,
Och till ett allmänt mål för tadlets viggar stäldt,
Och gå med kufvadt hat och hemligt gjutna tårar
Tillbaka till din däld, och odla dina fårar,
Och vårda der -- då dig ej unnas mer --
Det träd, som frukt åt andra åldrar ger.[12]
Nej, hjelte, fatta mod!
Var nöjd, du har gjort gagn, du kan ej mer begära.
Gif ondskan, om hon vill, ditt blod,
Gif henne, om hon vill, din ära;
Men gif ej detta nit för en otacksam verld.
Det öppnas för din syn, odödlighetens tempel!
Han träder fram, Sokrat, och ropar: "var mig värd!
Och älskar du mitt namn, så räds ej mitt exempel."
Ja vet att, till din tröst, det trotsiga Athén,
Hvad ej hans hjerta njöt, beskärt hans multna ben,
Att knäböjdt inför dem hans dygder det förlåtit,
Gjort mer ... fördömt sitt hat; gjort mer ... hans död begråtit.
Blif honom lik, förföljde _Ehrensvärd_:
Det fins en Gud, det fins en efterverld!
Dock mera ljuf än stor,
För fosterlandets skull försakelsen är vorden:
Lätt är att lida för en mor,
Då denna mor är -- fosterjorden,
Hvad skatter för en man, som verkligt hjerta har,
Är ej hans faders graf, är ej hans egen hydda,
Och templet, dit hans dygd sin glada förstling bar,
Och minnet evigt kärt af stunder, lyckligt flydda!
Ja, Paradisets fröjd: den första känslans tid,
Och mannaålderns vinst: gagn, ära, samvetsfrid,
Och allt som njuts i dag, och alltsom du begråter,
Allt, allt, din fosterjord dig skänkt -- hvad ger du åter?
Ditt lif -- Välan! du har betalt din skuld:
Så pocka ej på rökelse och guld!
På denna tankegrund
Stod _Ehrensvärd_ med lugn i alla lyckans ilar,
Som klippan i orkanens stund
På sina gömda rötter hvilar.
Ditt rykte är ett strå, din lycka är en slägt,
Din pligt står evigt fast, och klar som nordensstjerna.
Väl! _Vasa_ fick en thron, men hvad fick _Engelbrect_?
Och hvilken blef din lön, _Christina Gyllenstjerna_?
Så jemt, som skeppet går ifrån sin stapel högd,
Den vise går sin gång, åt ingen sida böjd,
Af hoppets fackla lyst, med dygdens harnesk väpnad,
Mot lyckan utan stoj, mot faran utan häpnad,
Och tänker glad: förtjenstens tempeldörr
Skall öppnas dock med grafven -- om ej förr.
Hon öppnades för dig
Ännu på lifvets strand: din fruktan blef bedragen[13]
Och klar den solen sänkte sig,
Som skred mot molnen hela dagen.
Mildt leende som hon, till andra verldar gå!
Gif taflan af ditt namn tillskänk åt minnetstempel;
Vet, sanningen förtjust skall teckna der uppå:
"Till våra dars triumf, till andra dars exempel!"
Den skola hjeltar se, och svära vid din dygd
Att gagna, såsom du, en älskad fosterbygd.
Vet, _Gustafs_ egen hand din minnesvärd skall grunda,
Och teckna der i guld för tidehvarf, som stunda,
Främst för sin son, sin första efterverld,
Ett heligt bud: Förgät ej _Ehrensvärd_!
Ditt hjerta seger njöt,
Ditt rykte hade ej sin fulla seger njutit;
Men Sverges lejon genombröt
Den skogseld, som det inneslutit.
Af fordna segrar dolt, till nya rof det gick;
Men blef af lågan stängdt. För klokt att den förbida,
För stolt att frukta den, det glödgade sin blick,
Och skakade sin man, och rusade att strida.
Hvar faller spets vid spets? hvar brinner stam vid stam?
Der banar det sin väg; der störtar det sig fram.
Förgäfves följes det af jägarenas skurar,
Det gnistrar redan hämd från dessa trygga murar;
Och ingen röst från denna dag har sport:
Hvad Sveaborg till Sverges trygghet gjort.[14]
Snart ifrån glädjens högd
Steg fredens engel ned och spred en allmän ljusning,
Och alla tempel sjöngo fröjd,
Och alla hyddor ljödo tjusning;
Och fosterlandet föll för _Gustafs_ fötter ned
Och offrade den krans, som tacksamheten knutit:
"Njut glädjen af det lugn, för hvilket sjelf du stred,
Och deltag i den fest, du åt ditt folk beslutit."
Men _Gustaf_ svarade: I grafvens mörker göms,
Och då hon icke syns, hvad under att hon glöms!
I grafven göms den hand, som freden dig beredde.
Och nu till denna grift han fosterlandet ledde --
Här föllo de med blottad hjessa ned,
Och tackade för seger och för fred --.[15]


2. YPPIGHETEN.[16]

Privatis illis census erat brevis
commune magnum.
_Horat._

Djupt ner i dalen står det halmbetäckta tjäll,
Der jag min morgon njöt och sluta skall min qväll;
Jag byter icke bort min frihet och min koja,
Mot veklighetens slott, mot yppighetens boja;
Med glädje skådar jag den rikes bättre lott,
Om han är lycklig sjelf, om han gör andra godt:
Men om för svarta troll af gnagande bekymmer
Det glada lugnet skrämdt hans tjäll, hans hjerta rymmer;
Om ödet åt hans bröst en känsla har beskärt,
Så hård som den metall, han brottsligt dyrka lärt;
Om af en usling mött han häpen återvänder
Och riglar sina lås, och sluter sina händer:
Då faller jag på knä och tackar jordens far
Att mig en torftig mor uti sitt sköte bar.
Af mera ädla skäl, än dem som afund föder,
Jag sjunger den barbar, som tjusar och föröder,
Som med sitt dolda gift, och med sitt granna svärd
Skall länge härja än en vekligt somnad verld,
Egyptens engel lik kring jordens rymder sväfva
Och hvarje manlig dygd uti sin födsel qväfva.
Jag har ett fosterland; det är ej blott ett namn,
Det är min faders sköt, det är min moders famn:
Vid brädden af dess graf, som yppigheten bäddar,
Besvär jag verldens Gud att han dess sällhet räddar.
* * * * *
Men är det icke sant att Statens yppighet
Är blott ett återsken af dess fullkomlighet?
Ju högre dagens Drott på himlahvalfvet skrider
Dess mera värmer han, dess större glans han sprider.
Begär ej att dess lopp i dag skall ändra sig,
Förbanna ej dess glans, blott för den sårar dig.
Begär ej att en Stat, åt Fädrens vanor trogen
Skall evigt jaga ros, skall evigt vända plogen,
Den har ett högre mål, den har sitt Zenith der
Af vackrare behof, af ädlare begär.
Vill du att menniskan på samma punkt skall stanna?