Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 09

Om andar sväfva öfver jorden
Och hvarest de för öfrigt bo,
(Jag trodde alltid här i norden).
Då skall man ändtlig upplyst bli,
Hvarföre menniskan skall kallas
Och äfven tro sig vara fri,
Dock af den minsta nyck befallas
Att gå i lastens slafveri;
Hvarföre man i alla tider
Predikar dygdens sälla lott,
Och bojor åt dess vänner smider;
Hvarföre lasten sällan lider
De straff, man honom förespått
Då skall man ändteligen veta,
Hvad väg det onda kommit till,
Hvarföre Eva retas vill,
Och hvarför ormen skulle reta.
Då skall vår själs odödlighet
Ej blott bli trodd, men folklart visad.
In summa -- vår förtjenst beprisad,
Vår rätt till namn och ryktbarhet
Med alla slags bevis bevisad.
Ren torde läsaren förstå,
Och granskaren benäget finna,
Att ändamålen, man tänkt vinna,
Ej voro barnsliga och små,
Och att man måste himlen hinna,
För att de ändamålen nå.
Jag vill då icke mer citera
Af forskningar en tallös mängd
Ur protokollet, hvilkets längd
Med Tornets höjd tycks accordera,
Men låter Tornet färdigt stå
Så färdigt som det kunde blifva,
Och låter folket klifva, klifva
Och ändteligen spetsen nå.
Nu tror man sig i himmeln vara,
Och intet mera stå igen,
Än blott att öppna ögonen,
Och hela verlden öfverfara.
Men huru snöpligt! huru dumt!
Det arma folkets hjerna svindlar
Och ögat blir i hast så skumt,
Som om det hade tio bindlar.
Så mycket såg man dock till slut
Att himlen syntes lika nära
För deras ögon som förut
Och det var mycket, på min ära.
Hvar blifva nu de stora fynd
Som skulle kröna himlafärden
Är det ej skam, är det ej synd
Att spela gäck med hela verlden?
Må läsarn gifva sig tillfreds!
Om man ej hann till Zeniths spets
Och öfversåg den vida verlden,
Från solens höjd hit ner till vrån;
Om ingen promenad i mån,
Och ingen dans i andeverlden,
Förtjusade den svåra färden;
Om man på själens andlighet
Med händerna ej kunde taga,
Ej insåg tingens verklighet
Skild från de syner, som bedraga;
Så såg man likväl mycket mer,
Ja ganska mycket mer, än andra;
Ty den mot höjden sig beger
Naturligtvis långt mera ser,
Än de som qvar i dälden vandra:
Och tog för öfrigt sitt parti
Det klokaste, som kunde vågas
Att aldrig tyst och svarslös bli
Vid hvad på jorden kunde frågas.
Men var det icke högst fördömdt,
Att hur man opp från jorden sträfvat
Och mellan idel solar sväfvat,
Så hade man det språk förglömt,
Som taltes ner i dödligheten.
Och icke nog, att allmänheten
Ej minsta ord af dem förstod:
De kunde ej förstå hvarandra.
Den ena skrek emot den andra
Med myndig röst och hetsigt blod.
Knappt hann den ena construera,
Förrän den andra sönderref;
Tills ingen trefs i Tornet mera,
Som blott en stolt ruin förblef.


67. EN LITEN LÄXA TILL ASPASI.

Du hör ej loford, Aspasi;
Nej, du är nöjd att dem förtjena;
Och skall du ändtlig smickrad bli,
Är det af spegelns grace allena.
Du mins en dag, då bland attrapper
En ståtlig ode till dig kom;
Men den fick afsked på grått papper,
Och vände ganska snopen om.
Du mins också en elegi,
Så pjunkande och så bedröflig,
Att den bordt röra Aspasi,
Men ach! den fann dig lika höflig.
Skall detta vara modesti?
Kan detta icke stolthet vara?
Ditt samvete, min Aspasi,
På dessa frågor måste svara.
Jag tänkte, jag, att modestin
Stod i en blygsam blick att läsa,
Och ej i denna Spanska min,
Som rynkade din Finska näsa.
Dock, om din blick så viss, som hvass,
På dina nie systrars vägnar,
Gaf tvenne rimmare sitt pass,
Då tror du ej, hur det mig fägnar.
Det borde väl ej fägna mig,
Hvars skinn en dag det torde gälla:
Emedlertid, pris vare dig,
Som slog två flugor med en smälla.
Och när skall smällan riktigt lära
De vittra namnsdagsflugor här,
Som verlden med sitt surr besvära,
Hur pinsamt deras läte är?
Ditt ädla kön blef också dömdt,
Att utaf dessa kräk besökas;
Och när är könet väl förglömdt,
Då tålamodet bör försökas?
Pris vare derför hvar och en,
Som dem på näsan litet knäpper,
Och med en vinge och ett ben
Dem åt sin utflygt återsläpper!
Men om en yngling, öm och kär,
Och blygsamt utur skuggan dragen,
Åt dig ett redligt offer bär,
Och med detsamma åt Behagen.
Om vid den tår, han dig besvär,
Som verkligen hans öga gjuter,
Som icke endast pennans är,
Att hon hans offer ej förskjuter;
Och du åndå är lika qvick,
Att högmod åt den stackarn blicka,
Då är du icke mer den flicka,
Som alla hjertans bifall fick.
Då är du blott en nippertippa,
Som snörper mun, som gör sig till,
Som ber så nödigt att få slippa
Hvad hon så gerna äga vill.


68. ANDRA PRISET.

Det är en hugnad, att gå långt
I allt hvad man sig företager;
Men ärans tempel är så trångt,
Och tusen slitas om en lager.
Dock äfven den värderas ju,
Som, fast han icke spetsen hunnit,
Likväl det andra priset vunnit,
Och är en narr, så pass, som du.
Du nöjs med dina örons längd,
Du bär ej bucklor, som en fröken,
Och öker icke stadens mängd
Af granna karlar eller spöken;
Men själen, du utspökar den,
Du hvarje trampad ros begråter,
Och knapt en slugas mord förlåter:
Du är en narr, du ock, min vän!
Du tror ej, att hvart ögonkast,
Som en Corinna täckes blicka,
Beviser, att hon straxt är fast,
Och fast för evigt, stackars flicka;
Men hennes suck, du tror ju den,
Och hennes gråt, och hennes eder,
Och hennes dygd, och hennes heder
Du är en narr, du ock, min vän!
Du vandrar icke torgen kring,
För att din vackra själ så visa
Åt hvem som helst för ingen ting,
Och för att bli en allmän visa;
Men inom hus du blottar den:
Du låter dina vänner skåda,
Och nagelfara hvarje låda:
Du är en narr, du ock, min vån!
Du bär ej i ditt öppna krås
En gyldne Zittra, som ett minne
Af sånggudinnan, det förstås,
Som herskar ännu längre inne;
Men du, din lyra stämmer än,
Och tror ej folk ha annat göra,
Än att dess rara visdom höra:
Du är en narr, som jag, min vän!


69. Man försäger sig lätt I hettan.

En Jungfru, näbbig, skön och grann,
Och icke obelefvad heller,
Sig par bricol i lek befann
Bland idel Fröknar och Mamseller,
Och sprang så väl som någon ann.
Det blef ett väsen, kan ni tänka:
"Nej! detta är den sidsta qväll,
Som jag för min del springer Enka":
Så svor hvar Fröken och Mamsell.
Men en var bittrast bland dem alla:
Hon gick till flickan, der hon satt,
Och fast hon såg dess tårar falla,
Så sporde hon med bittert skratt:
"Hvad har Prinsessan att befalla?"
Nu kunde Jungfruns kavaljer
Ej svälja harmens galla mer:
"Min nådiga! tänk på att bruka
En verksam kur för afundsjuka;
"Tänk, om den Jungfrun skulle bli
En vacker dag Mamsell, som Ni!"
"Men jag försäkrar Er min Herre,
Föll Damen in med raseri,
Att jag kan aldrig _Jungfru_ bli":
Han sade blott: "så mycket värre!"


70. ROSEN, FJÄRILN och BIET.

En rosenbuske skön och purpurklädd
Sig speglar tätt vid bäckens klara brädd,
Kring blomstrens kalk väl tusen fjärlar kryssa,
Och sänka sig, och smeka dem, och kyssa,
Och flyga bort igen.
En fjäril dock bland tusen trogen är
Den täcka ros han evig trohet svär,
Och som hans suck kan blifva himlens vilja,
Skall ingen dödlig hand dem skilja,
Nej icke döden sjelf.
Hur skönt, hur ömt är detta skådespel!
Huru nära tager hjertat deri del!
Men ach! då fjäriln, lilla fjäriln njuter
Då står jag här, och mina tårar gjuter,
Och saknar, saknar blott.
Och ännu mer, ett djerft och girigt bi
Blir tjust i blomman, blott af industrie;
Det är så snält och nitiskt att förvärfva,
Och blomman får så mycken honung ärfva
Och kupan är ej full.
Ett dödligt styng blir lilla fjärilns lott
Och biet suger blomman, suger blott,
Och när det plundrat så sin ömma maka,
Det flyger bort och kommer ej tillbaka,
Och blomman dör af sorg.


71. STICKELBÄRSBUSKEN.

Emma gick i trägårdsparken,
För att plocka stickelbär;
Och att lindra sitt besvär
Föll hon uppå knä till marken:
Ach! hur skön hon ligger der!
Men hon räckte knappast handen,
Förrän taggen kinden stack,
Och hon ropade ett ach!
Men vid spegeln, hvilka ach!
När hon såg den fula randen,
Himmel! himmel! hvilka ach!
Dock! det är att sorgen lätta,
Om för någon trogen vän
Man blott får berätta den:
Emma visste också detta,
Fast att säga sanningen,
Hon ej haft så mycket än
Att i detta fall berätta.
Också kom det för Pylad
Samma afton, som det hände;
Ryktet sina vingar spände,
Flög som sqvalret i vår stad:
Hu! jag ryser, hvilken rad!
När Pylad får Emma råka,
Emma, som hans hjerta tändt,
Kan ni tänka, hur de språka
Om det fåniga som händt.
Gossens öga, på den sköna,
Fästadt, ömsom gret och brann:
"O min Emma ingen ann,
Så kan blott tyrannen löna
Alla knäfall, dem han vann."
"Hå! det händer mången ann,
Att belöna såsom han,"
Föll hon genast in, den sköna.
Gossen, vaknad ur sin dröm,
Svarar med en bruten stämma,
Men en stämma, redligt öm:
"Ja, min dyrkansvärda Emma!
Ja, det händer mången ann,
Att belöna såsom han.
Med min hela känslas styrka
Svor jag, att dig redligt dyrka,
Har jag redligt dyrkat dig:
Huru har du lönat mig?
Kinden bleknad, ögat tåradt,
Tanken mörknad, hjertat såradt,
Fråga än en gång af dig:
Huru har du lönat mig?"


72. BLOMMOR TILL DE SKÖNA.

_En Blåklint till Stifts-Fröken E_.
Min aldranådigaste Fröken,
Var nådig mot de små försöken,
Och tag den blomma, hjertat ger:
Hon liknar himmelen och er.
-- -- --
_En Tusenskön till Glycèr_.
Hon skön, som tusen blommor, är,
Men ej så skön, som en Glycèr.
-- -- --
_Smultronblommor till Eva_.
Jag vet ej, om jag är bedragen,
Men det är visst, att helst åt er
Jag dessa täcka bilder ger
Utaf de nyttiga behagen.
-- -- --
_En hvit Tornros åt Charlott_.
En ädel oskuld utan flärd,
Är lika sällsynt i vår verld,
Som denna blomma var för mig:
Jag fann blott en, den ger jag dig.
-- -- --
_En Leukoj åt Rosali_.
Så ädel blomma sällan gifves,
Som denna är, min Rosali:
Hon liknar dig, ock deruti,
Att hon i fönster gerna trifves.
-- -- --
_En Nattviol till Iris_.
Den blomma, jag åt dig förär,
I nattens timma skönast är.
-- -- --
_En Kattfot till Stina_.
Du, som så mycket har att göra
Med nästans aldraminsta fel,
Får denna Kattfot på din del
Att egna brister varsamt röra.
-- -- --
_En Prestkrage åt Agneta_.
Den, om på mången syndig bal
Har hållit andeliga tal
Mot denna snöda verldens flärd.
Är säkert denna blomma värd.
-- -- --
_En Sammets-ros till Carolina_.
Men hvilken satts af dessa tvenne
Är sannast? Har jag tänkt ibland.
Klär blomman Carolinas hand,
Klär icke handen mera Henne?
-- -- --
_En Klocka till Malin_.
Kors! ej så snedt ditt öga hvälf,
Jag blott en Klocka djerfs förära;
Men det beror utaf dig sjelf,
Hvar du behagar henne bära.

-- -- --
_En Lilja till Aspasi_.
Hon måste dö, sen hon är bruten,
Hon måste dö uppå minuten,
Hon måste dö af jalousie
Uti din barm, min Aspasi.
-- -- --
_En Nejlika till Mina_.
Kysst af den ena Gracen nyss.
Af Euphrosyn [en Fjäril], hur näns Ni klandra
Dess djerfhet, om en vänlig kyss
Hon äfven hoppas af den andra?
-- -- --
_Till Sophi_.
Jag velat dig en blomma spara,
Som lik min ömhet skulle vara;
Men fåfängt, fåfängt hjertat vill;
En evig blomma fins ej till.


73. FASTLAGSRIS.

_Till Fredrika_.
Jag gick till skogen sjelf, att knyta
Åt dig ett litet fastlagsris:
En särskild qvist för hvar caprice
Jag i min enfald tänkte bryta;
Men -- spara dina ögnakast!
Det blef ej ris -- det blef en qvast.
-- -- --
_Till Sophie_.
En qvist af myrten, som jag sparat
Till minne af en lycklig stund,
En af cypress, som jag förvarat
Till minne af en sorglig stund:
Se der det ris, jag torde våga,
Att lägga ned för min Sophi:
Låt det ett flygtigt minne bli
Utaf min ömhet och min plåga!
-- -- --
_Till Clara_.
Som barnet är, så bör ock riset vara:
Och derför blir en blomma ris åt Clara


74. INPROMTUER.

_Till Julie_.
Lägg bort er parasol: hur kan val solen nännas;
Att se de unga rosor brännas,
Dem hon så gerna ser?
Nej, bär er parasol: och låt dess skugga vara
Ett skydd för mången mot den fara,
Att bli förblindad utaf Er.
-- -- --
_Till Lilli_.
Jag sade åt min hand: var god och skrif
En liten vers, och den åt Lilli gif:
Och handen svarade: jag inga verser skrifver;
Men jag mig sjelf i deras ställe gifver.
-- -- --
_Till Clara_.
Se här en liten vers, som nog min hjerna brytt;
Om pennan varit snäll, och blott mitt hjerta lydt;
Så skulle denna versen vara
Den skönaste jag gjort, -- ja skön, som Clara!


75. FLUGAN och LJUSET.

En fluga ser ett ljus,
Och af sig sjelf förgäten
Och näsvis, som hon är,
Och hetsig och förmäten,
Hon flyger till, vill släcka det, blir vred,
Och dubbelt sina vingar spänner;
Men i det samma hon sig bränner,
Och faller vinglös ned.
Hvartill skall denna Fabel duga?
Jag svarar utan allsköns krus:
Man lär deraf att ej en fluga
Bör släcka ljus.


76. CLARAS KANARIEFÅGEL.

Van att med förtjusadt öra
Franska Näktergalar höra,
Clara! lyssna dock en gång
Till din egen fågels sång.
Glad han hälsar morgonsolen,
Men när Clara far i skolen,
Lutar han sitt hufvud ner,
Mägtar han ej sjunga mer.
Ghäsen uppå gården röres,
Och hans stämma åter höres,
Var välkommen, qvittrar den,
Lilla Clara, hem igen!
Född med hjerta för att ömma,
Kan du väl din fågel glömma?
Vårda detta lilla djur
Och gif trefnad åt dess bur.
Undan med den stygga katten!
Friskt med löf, friskt med vatten,
Och en såckerbit ibland
Utur Claras egen hand!
Minsta fågel tydligt känner
Sina vårdare och vänner;
Tacksamhetens minsta ljud
Ej försmås af sjelfva Gud.



PSALMER
I Gamla Svenska Psalmboken, Omarbetade.


N:o 84.

1.
Hela verlden må sig fröjda,
Klädd i glädjens högtidsskrud,
Och med röster, tacksamt höjda,
Sjunga varelsernas Gud!
Samlens folk från stad och land,
Sjungen Skaparns allmaktshand!

2.
Med sitt _varde_ Han oss väckte,
Utur intets djupa natt;
Stundligen ett fallet Slägte
Bjuder han en evig skatt,
Renad dygd och renad fröjd
I de ljusa Himlars höjd.

3.
Tacken Honom i hans tempel!
Fäder! Mödrar! skynden dit,
Gifven edra barn exempel
Af ett varmt och värdigt nit!
Sjungen med förenta ljud
Nådens och Naturens Gud!


N:o 95.

1.
Jag lyfter mina händer
Till Skaparns ljusa borg,
Från den Han hjelpen sänder,
Och lindrar jordens sorg;
Från den Hans Fadersöga
Är lika nådigt sträckt
Till ringa som till höga,
Till Ängel och Insekt.

2.
Om någon gång Du låter
Mig slinta i mitt lopp,
Så lyfter Du mig åter
På hulda armar opp.
Der farorna sig dölja,
Din hand ledsagar mig;
Och Änglarna mig följa,
Då jag går Dygdens stig.

3.
Det onda sjelft Du vänder
Till vinning för min själ,
Och ingen ting mig händer,
Som icke slutas väl.
Min barndomsstig Du jemnat,
Min ungdomsvärn Du var;
Och säkert frid Du ämnat
Åt mina sista dar.


N:o 106.

1.
Ditt namn, o Gud! jag lofva vill
Och utan afbrott prisa:
Forlåna sjelf din nåd dertill
Och bästa sättet visa!
Min Gud, min Konung och min Far!
Jag helgar mina korta dar
Till din förtjenta dyrkan.

2.
Du, Herre! stor och herrlig är,
Och gränslöst är Ditt välde,
Din thron Du öfver molnen der
Långt från vårt öga ställde;
Men i de under kring oss ske,
I Dina verk, Du böd oss se
Ditt evigt dolda Väsen.

3.
Jag tala skall om Dina råd
Och Dina styrsel-grunder:
De kunna döljas, men Din nåd
Jag skönjer alla stunder.
Din godhet skall af våra barn,
Och deras barn och barnabarn,
Beundras och välsignas.

4.
Allt hvad Din visa allmakt gjort,
Allt hvad Du lif täckts unna,
Skall vittna, att Ditt namn är stort,
Din herrlighet förkunna,
Skall vittna, att Du är en Far,
Hvars godhet vårdar allas dar,
Hvars famn för ingen slutes.

5.
Du spisar med ett ymnigt mått,
Och utan någon möda,
Allt hvad som lif och anda fått
Och väntar af Dig föda.
Du öppnar blott Din rika hand,
Och genast öfver stad och land
Välsignelserna strömma.

6.
Af evighet Ditt rike var,
I evighet det blifver.
Den lag, Du gaf i fädrens dar,
Du än i dag oss gifver;
Ännu från samma Sinai,
I samma hjerta höre vi
Din dom och Dina åskor.

7.
Du älskar dem, som älska Dig
Och med sannt alfvar dyrka;
Din nåd i straffet röjer sig,
Ty bördorna ge styrka;
Du lyssnar till den frommas bön.
Och dubbel får han dagens lön,
När aftontimman klämtar.

8.
Du rättvis är, o store Gud!
I allt hvad Du besluter,
Och öfver våra klagoljud
Förlåtelsen Du gjuter:
Ty tag emot en tacksam gärd
Af oss och af den efterverld,
Som på vårt stoft framträder.


N:o 143.

1.
O, Jesu! tröstrikt är Ditt namn,
I farans stund vår säkra hamn,
Vår bästa tröst i sorgens dar,
Vid Hämnarns domstol vårt försvar.

2.
Guds enda Son, men dock vår Bror!
Hur var Din kärlek icke stor!
För oss, du nöjd gick korset mot,
Och led och dog förutan knot.

3.
Af dig är all vår salighet,
All dygd af din rättfärdighet
Af dig all glädje och all tröst,
Och samvetsfriden i vårt bröst.

4.
Tag, Jesu! tacksamhetens gärd
Utaf Din återlösta verld!
Hon glädes, att af dig bero,
Och lofvar dig en evig tro.


N:o 144.

1.
Jesu! du min skatt, min ära,
All min glädje, all min tröst!
Djerfs ett stoft det hoppet nära
Att du höra vill dess röst?
Ja, du svarar i Ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

2.
Jesu! om jag går att börja
I ditt namn allt hvad jag gör,
Skall jag då ej framgång spörja
Och så sluta som jag bör?
Ja, du svarar i ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

3.
Om mig hjertats känslor mana
Och jag griper verket an,
Att, med dig, gå dygdens bana,
Är min tro på dig ej sann?
Ja, du svarar i ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

4.
Om jag lägger mig att sofva
Med en hjertlig suck till Dig,
Kan jag mig ju säkert lofva
Att Din hand skall skydda mig?
Ja, du svarar i ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.

5.
När jag slutar mina dagar,
Hjertligt lutad mot Din hand,
Du min anda ju ledsagar
Till ett lyckligare land?
Ja, du svarar i ditt ord,
Ja, från nådens tröstebord.


N:o 184.

1.
Helge Ande, hjertats nöje;
Bästa skatt och högsta tröst!
Vi i dag med vördnad höje
Till Ditt lof en tacksam röst.
Uti templet samlas vi,
Och Du skall vårt ämne bli:
Värdes sjelf vår andakt lifva,
Att den Dig må värdig blifva.

2.
Du är den förnämsta gåfva,
Skänkt af jordens bästa vän,
Som han täcktes alla lofva,
Hvilka hjertligt önska den.
Du gör ordet fast och sannt,
Du är nådens dyra pant,
Du ger ljus åt våra tankar,
Hoppet vingar, tron sitt ankar.

3.
Sanningens och dygdens källa!
Sällhetens och glädjens brunn!
Att mitt hjerta tillfredsställa,
Några droppar mig förunn!
Gif min anda vittnesbörd,
Att af Gud jag blifver hörd
Som ett barn, sin faders hugnad,
Så är jag förnöjd och lugnad.

4.
Du är ned af himlen gjuten,
Likt det ljufva sommar-regn;
Frid och tröst är med mig sluten,
Skaparns mildhet, nåd och hägn.
Värdes friska opp min själ,
Värma den för andras väl,
Ädla känslor deri lifva
Och till mogna dygder drifva.

5.
Icke vågar jag utgrunda
Skaparns dolda styrselsätt:
Nej! de tidehvarf som stunda
Skola göra honom rätt.
Nog af kunskap äger jag,
Då jag vet Guds stränga lag.
Värdes Du mig styrka unna,
Att den redligt fylla kunna.

6.
Du är helig och misshagas
Utaf allt hvad syndigt är;
Du ur hjertat plötsligt jagas
Af hvart enda stormbegär.
O! men hör min böneröst,
Äg Ditt tempel i mitt bröst,
Kufva småningom begären
Och ryck från dem mordgevären!

7.
Du är blygsam, lik en Dufva,
Hatar stoj och öfvermod,
Vill den bittras själ förljufva
Och den starke göra god.
Lär, o! lär mig samma dygd!
Låt mig fredas i dess skygd
För det tadel, som mig sårar,
För det smicker, som mig dårar!

8.
Hjelp, att jag mot synden sträfvar,
När jag stapplar var min staf,
Gif mig mod den stund, jag bäfvar!
Slut mitt öga och min graf!
När den öppnas skall en dag,
Gif då nåd att äfven jag,
På Försonarns högra sida
Glad mitt domslut må förbida!


N:o 229.

1.
Ack blif hos oss, o Jesu Christ!
Han stundar snart, han stundar visst
Den afton vi oss förespått
Som straff för våra många brott.

2.
Nu är Din Kyrkas sorgetid,
Kring hennes murar spörjes strid,
Allt andas split och öfvermod
Och intet saknas, utom blod.

3.
Vid Korsets fot står Sanningen
Och ser med tårar på sin vän,
Hon mins att Du i fordna dar
Bland bödlar hennes fackla bar.

4.
Hon mins, att Friden var ditt bud,
Att du var sänd af Fridens Gud
Och att ett allmänt brödraband
Kring jorden sästes af Din hand.

5.
Man verkar mot ditt ändamål:
Den ena med sitt känsloprål,
Den andra med sitt kalla blod,
Sin skrytsamhet, sitt öfvermod.

6.
Du dyrkas dock som Vis ännu,
Men man är visare än Du.
Förnuftet söker mästra Gud
Och skapa om Hans gamla bud.

7.
Din sak, o Jesu! lägges ner,
Din ära skymmes mer och mer:
Du har dock här och der en vän.
Välsigna, trösta, bistå den!

8.
Ditt ord var under seklers lopp
Vår sakra borg, vårt enda hopp.
Låt oss behålla uti ro
Vårt sinneslugn, vår enkla tro!

9.
Gif att ditt ord oss lyser så,
Att vi bland villor icke gå,
Men uppå Dygdens jemna stig
Må nalkas Himmelen och Dig!


N:o 231.

1.
O Gud! det är vårt hjertas tröst
Att i Ditt tempel dröja,
Att lyssna till Din viljas röst
Och böner till Dig höja! --
Hur ljus är helgedomens prakt!
Hur herrlig är Din nåd och makt!
Hur innerlig vår vördnad!

2.
En enda stund, som njutes här,
Mig större hugnad skänker,
Än allt hvad verlden mig beskär,
Än allt hvad hoppet tänker.
Fullkomlig ingen glädje är,
Men om hon fins, så bor hon här
Der Du dig uppenbarar.

3.
Ty bedje vi med samfäld röst,
Att Du oss framgent unnar
Den nåd att hämta mod och tröst,
Der man Ditt ord förkunnar.
Låt här Din ära stråla fram!
Och ingen, låg och otacksam,
Skall neka Dig sin dyrkan.

4.
Sänk ned till oss, o store Gud,
En flägt utaf din Anda,
Då våra svaga offerljud
Med verldens lof vi blanda:
Att vi ditt ord må rätt förstå,
Och utur helgedomen gå
Förbättrade och goda!

5.
O Fader! vi välsigne Dig
För skänken af en Lära,
Som banat oss en säker stig
Till sällhet och till ära,
Som alla dårars löjen tål,
Och alla svagas tvifvelsmål,
Och alla visas granskning.

N:o 241.

1.
Väl mig i evighet! nu känner jag först trösten,
Nu först jag värdet ser utaf den inre rösten;
Mitt samvete är rent, min framtids rymd är klar,
Jag lyfter lugn min blick till mensklighetens Far.

2.
Bort hän, bort hän från mig, du vrånghet, som fördömmer,
Som granskar andras fel och egna brister glömmer!
Du må beröfva mig det goda namnets tröst,
Jag vädjar ifrån dig till domarn i mitt bröst.

3.
Han är det, som mig lär att lifvets tyngder bära,
Som plågan gör till vinst och smädelsen till ära,
Som hungrar tviflets moln, som stadgar dygdens lag,
Och låter hoppet se en vedergällningsdag.