Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 08

Och som de drömt om hvarje natt.
Men fadren uti ringen dröjer,
Af hvilken ljuft han fängslad är,
Sitt ena barn kring halsen bär,
Och på sitt knä det andra höjer.
Och frågar hänryckt utaf dem,
Hvad söta mor har kunnat lofva,
Om ej den bästa Stockholmsgåfva
Är pappa sjelf, som kommit hem?
Och då det ena barnet leker
Med lockarne uti hans hår,
Och då det andra kinden smeker,
Det tredje torkar bort hans tår.
Och då de äldste glättigt skratta
Åt nöjena på Pappas färd:
Går modren att åt himlen skatta
Den qväfda tacksamhetens gärd.
"Du skänker mig en maka åter,
Allgode Gud! min klagan glöm!
En mor är svag, en mor är öm;
Men hon är lycklig, då hon gråter".
Se der en tafla, hvars behag
Sjelf mästarns pensel skulle tåla;
Men, hvilken pensel har väl jag,
Att jag dess skönhet skulle måla?
Hur skulle då ej granskaren
Glad stiga fram, för att mig gäcka;
Se! äfven denne lärlingen
Af ägta färg har fått sin snäcka!
Men du! som, skänkt åt Pindens topp
Och huslighetens däld tillbaka,
Kom, för att fylla begges hopp,
Kom, för att begges sällhet smaka:
Du, som är lycklig man och far,
Och som i egen hydda njutit
Den högsta fröjd, från himlen flutit,
Den bästa sällhet, jorden har.
Du! låna mig utaf ditt snille,
Och af din känsla några drag;
Och handen teckna skall en dag,
Hvad dig mitt hjerta säga ville.


50. AF en Mor till hennes Dotter
på dess 17 Födelsedag den 12 Maj.

Enda tröst, som står mig åter,
Och förljufvar mina dar,
Jag din framtid öfverlåter
Åt de faderlösas far.
Med hvart ögnablick du träder
Närmare en farlig verld:
Må, så visst som du mig gläder,
Sjelf du blifva glädjen värd.
Dock, hon styrs af högre lagar;
Lyckan ej af oss beror;
Många, många mörka dagar
Förespås dig af din mor.
Möt dem lugn, och fäll ej modet,
Fyll din pligt, gör godt, och tig:
Hoppet eller tålamodet
Skola jemna mödans stig.
Må Försynen gerna spara
Oskuldens och dygdens lön!
Maj må kall och stormig vara:
Så blir Juni dubbelt skön.


51. EVA LOFFMAN.
Död i Åbo den 16 Juni 1802.

Härjaren kom: och sträckte sin hand.
Se, hvar hon ligger sköflad och slagen,
Ädlaste blomman, som prydde vår strand,
Under en vård af de högre Behagen.
Sårar berömmet din blygsamhet än,
Ädlaste skugga? nej! låt mig dock tala:
Aldrig förböd du en sörjande vän,
Söka en väg, att sitt hjerta hugsvala.
Teckna då, Sanning! dess skuggade drag,
Hur hon var menniska, värd att förlåtas;
Visa ock du hennes renaste dag,
Hur hon var menniska, värd att begråtas.
Öppne det ljusblåa ögat sig än!
Vis, hur det hvälfves, och mörknas, och tåras,
Då hon blott nämner en bortgången vän,
Då hon är misskänd, och ofortjent såras;
Blott att hon ser något ädelt och skönt,
Huru likt daggperlor tårarne skina,
Huru de glänsa på lagren, som krönt
Stenhammars Laura, Kellgrens Christina.
Gif hennes smak, hennes umgångessätt
Gracerne åter, att troget förvaras;
Gör hennes hjerta allenast den rätt,
Att det förtjenade mer, än försvaras.
Men dessa skona och tjusande drag,
Dem tadlet ej tror, dem ryktet ej känner,
Låt dem först synas en ljusare dag,
Eller ock dö med dess trognaste vänner.
Ack! i den krets, der din morgon försvann,
Der du helst valde att gläda och lefva,
Skall man dig sakna och säga hvarann:
Ja hon är borta, vår älskade Eva.
Ja: du är borta, du lär oss ej mer
Gömma till vintren sommarens stunder,
Ja, aldrig mera ur fönstret du ser
Höstliga månen i Runsalas lunder.
Gubben på Jockis bortgömmer sin bok,
Sedan han läsit det sista, du skrifvit;
Sveper sin harpa i saknadens dok,
Sedan åt dig han sin minnessång gifvit.


52. Vid Baron LAVE BECKFRIIS'S Graf.

Skall hans snara fall ej öfverraska
Med förvirring någon redlig man?
Falla inga tårar på hans aska?
O! han har förtjent dem, äfven han!
Menniskan, som ser sig dömd att lida,
Och till rof åt dödens hand beskärd
Medborgsmannen, vid sin Konungs sida,
Offra der en lika dyrbar gärd.
Och en mor, som njutit, och än hoppats
Fridsam skugga af den Ek som knoppats,
Och som redan sköt sin krona fram,
Ligger sanslös vid dess brutna stam,
Slagen af den storm, som härjat lunden
Och till natt förvandlat middagsstunden.
Än hans vänner? ja, han vänner ägt,
Trogna som de målas uti dikten,
Hvilkas fordran likväl mindre vägt
Än den alltid redligt fyllda pligten;
Vänner af ett högt och sällsynt slag,
Hvilkas öga, då hans egit släcktes,
Af ett dystert midnattsmoln betäcktes,
Som förrinne vid hans graf i dag!
J! som äfven edra tegar skördat
Af de fält, som lyckan honom gaf,
Har ert hjerta fruktat eller vördat?
Med hvad känsla skåden J hans graf?
Stigen fram i dag, och öfverlåten
Åt den stränga sanningen ert svar.
Men J svären ej -- J endaft gråten,
Gråten alla en gemensam far!
Var han sådan, fruktansvärd i striden,
Älskvärd under fredens sälla dar,
Ägde vänner, och dem värdig var;
Har han offrat af den korta tiden
Äfven åt sin pligt en rättvis del,
Prydt och gagnat sina födslobygder:
Då belöne himmelen hans dygder,
Då förlåte himmelen hans fel!
Då må villigt åt hans aska unnas
Denna enda blommas ringa gärd,
Och i dag uppå hans graf förkunnas:
Han var fosterbygdens saknad värd!
Ädle stridsmän! fosterlandets söner!
Om hans lager eder hjessa kröner,
Om hans dygder pryda eder själ;
Då skall edert hjerta finna skäl
Till den högtid, han på grafven njutit,
Han, som bittert vid sin död förtrutit,
Att han icke dog för Sverges väl.


53. VID EN GRAF.

En vördnadsvärd Menniska gömmes
Nu åter i Allmodrens famn:
Och än några dagar -- så glömmes,
Kan hända, för evigt dess namn.
Den lotten forbidar oss alla:
Vårt lif och vårt minne är kort,
Och slaget, för hvilket vi falla
Det jagar ock vännerna bort.
Må hända att någon dock finnes,
Som dröjer ännu i vårt fall;
Som äger ett hjerta, och minnes
Den re dliga vänskapens kall.
Som sörjande vandrar till griften,
Och tack ar för lyckliga dar,
Och tackar för delade skiften
Med uttryc k, dem ögat blott har.
Njut, Ädla, som slutat din bana,
De n heder som unnas åt få,
Att segra på menniskors vana,
Att dö, och att nämnas ändå.
Ditt minne skall troget förvaras
I tacksamma menniskors bröst;
Den lön du ej njutit, skall sparas,
Det barn, som du lemnat, till tröst.
En dag skall för henne fördubbla
Den sorg som hon än ej förstår,
Sen barnfröjdens leende bubbla
Bortsmultit i saknadens tår.
Då först skall en röst henne säga,
Att hennes förlust varit stor,
Och att det är lyckligt att äga,
Och gläda en vördnadsvärd mor.
Dock är väl ditt barn öfvergifvet?
O nej! du det vårdar ännu:
O måtte det älskas i lifvet,
I döden begråtas som du!


54. KRIGSFÖRKLARING Mot Herr Grefve C.
Af Fruntimren i ett Sällskap på Landet.

Vi kunne icke neka att Ert uppförande väckt vår förundran. Ni
har varit med på de högtidligheter, som blifvit af välviljan och
artigheten anstälda för att roa oss; men de hafva mindre roat Er.
Ni stod och rynkte ögonranden,
Ni då och då på munnen drog,
Och några steg kring golfvet slog;
Ja, för att vara Pedagog,
Ni blott behöft ett ris i handen.
Orsaken, min Grefve, hafva vi försökt gissa; men vi hafva icke
lyckats att finna någon gällande. Låt vara, att Ni kan hända
saknade någon som var borta.
Men, fanns här icke en Jaquette,
Så smidig, svingande och lätt,
Att hon en Solo-dans kan göra
Tvers öfver Grefvens åkerfält,
Och med sin skospets endast röra
De ax som haglet icke fält;
Så skön, att Venus henne toge
Att en af sina dufvor bli,
Och sjelf ibland för ros skull droge,
Och lät Jaquette få sitta i;
Så god att intet mera felas
Att henne bland Guds englar se,
Än att hon uti alla delar
Sig också klädde såsom de?
Och Fröken Hedda, skön som dagen,
Då dagen aldravackrast är,
Kan göra hvem som helst betagen,
Som ej ett grästens hjerta bär:
Den ensam likväl undantagen,
Som förr i Systern blifvit kär.
Fanns här ej sen en Fröken Ebba,
Så värd det sköna namn, hon fick,
För rimmets skuld en liten näbba,
Men eljest alltför söt och qvick?
Och kan Ni väl Ert bifall neka
Åt mången annan Grekisk Grace,
Inom hvars tunna lätta gas
De yra Kärleksgudar leka
Och hålla dagliga kalas.
Dessutom funnos här ju flera,
Som med talanger och behag
Vål kunnat Grefven animera
Och öka pulsen några slag.
Det är ledsamt min Grefve, att Ni sett mindre glad ut än de andra,
då det likväl var på Er som vi alltid räknat, och alldrig blifvit
bedragna. Allt har eljest förenat sig ill att göra detta möte lika
angenämt som lysande.
Han sitter i vår cirkel än,
Han, Konungens och Folkets vän,
Som Gustaf Adolfs barndom ledde
Och efterverldens skörd beredde;
Hvars lof vid Mälarns strand är hördt,
Och af ett tacksamt eko fördt
Från alla Finlands skär och backar;
Hvars glans ej tiden skymma kan,
Hvars godhet mången enskilt man
För sina glada stunder tackar.
Vi göra Er icke den orättvisan, min Grefve, att tro Er hafva varit,
känslolös för den ära, oss är vederfaren. Men det är brott nog,
att ej hafva varit intagen. Ni har förolämpat Könet, det vill säga
halfva menskligheten. Vi kunna ej förlåta Er. Tiden skyndar, jag
hoppas Ni förstår oss utan vidare förklaring; men om Ni änteligen
så vill:
Så kan den fås utaf vår klinga.
Man vet, Ni strider som en man,
Och att er fot ej springa kan;
Men edert hufvud torde springa.
Vår mening slutligen förnim!
De råkas, våra Bataljoner:
Här gälla inga andra rim,
Här måste rimmas med kanoner.


55. BREF Till FRU V.

Jag får der äran att till Hennes Nåd sända dessa verser, som ännu
borde öfverses, och nödtorsteligen förbättras. Hennes Nåd torde
undra, huru jag nu på en gång kunnat bli så beskedlig, (om jag
eljest är det), och verkställa hvad jag längesedan både bort och
lätteligen kunnat åstadkomma. Dertill har sannerligen fordrats
underverk, och ett sådant har verkeligen inträffat med mig.
Bäst jag gick i trägårdsparken,
Och med sorgsna blickar såg,
Huru sommarn låg på marken,
Vissnad, gul och trampad låg,
Gick en engel vid min sida:
Hvarifrån, och när den kom,
Vet jag ej det minsta om;
Säkert såg hon någon lida
Och sjönk ner från himmelen,
För att vänligt trösta den.
Det är så mycket mindre antagligt, att jag drömt, som det var
ljusa dagen, det inträffade, och som jag till den minfta
omständighet kan berätta hela förloppet. Engeln hade lånat
gestalten af en Qvinna: Englar göra det gerna. Jag mins tydligt
huru den var klädd; huru den såg ut.
Hatten, en ibland de gröna,
Som nu pryda Stockholms sköna,
På ett rundadt hufvud satt;
Brun kapott med sammetsränder
Dolde afundsam hvar skatt,
Utom tvenne lena händer.
Liljan, rosen, sina blad
På dess kinder växlat hade;
Hennes sköna ögon sade:
Hon är god, och hon är glad.
Vågar jag beskrifva växten?
Nej, min penna fsnsa dig:
Går jag vidare i texten,
Blir visst engeln ond på mig.
Huru blef jag icke förvånad! Huru bestört blef jag icke, när den
högre varelsen fattade min hand, och sade med en flamma som kunde
smälta själen: Gif Fru V. de verser ni skrifvit, hon vill äga dem,
glöm det icke!
Alldrig, alldrig glömmer jag,
Gode engel! denna dag,
Alldrig dig, och dina vänner.
Om du menskors hjertan känner:
O! då vet du alltför väl,
Hur du dyrkas i min själ,
Hur den evigt skall dig dyrka,
Och det offer, du begär;
Mera en belöning är.
Fordra prof af sinnesstyrka,
Fordra dygd och tålamod,
Fordra tårar eller blod:
Allt för dig jag kunde våga,
Ingen glädje är så stor,
Att jag den ej straxt försvor,
Och så bitter ingen plåga,
Att jag den ej gladlynt bär,
Då du, engel, det begär.
Så ungefår uttryckte jag min känsla för engeln. Jag tyckte, att
den fordrade för litet af mig, och jag ville göra något mer både
för dess skuld, och för Hennes Nåds. Men huru stolt är man icke i
sin lycka! Jag har ej en gång skrifvit räta rader, och det är
likväl det minsta, man kan göra. Förlåt mig det, Ers Nåd! och om
engeln träffas, så säg henne att jag lydt dess befallning, så godt
jag kunnat. Jag gissar, att hon är mera förtrolig mot Hennes Nåd,
än emot mig: Englarne hylla alltid de goda.


56. Sång till Herr Lector MOBERG.
På hans Födelsedag.

Du som ofta med din sång
Roat har de unga,
Unna äfven dem en gång
Till ditt nöje sjunga:
Låt ett tacksamt tänkesätt
Öppet sig förklara
Njut det goda hjertats rätt:
Den att älskad vara.
Du är nöjd, då du gör gagn,
Då din post bevakas,
Springer ej på ryktets vagn
För att ses och skakas.
Ingen titel, intet band
Mödans dag belönar,
Ingen trogen Makas hand
Aftonen förskönar.
Men af mången Mor och Far
Är ditt minne vördadt.
Då du hugnat andras dar,
Sjelf du glädjen skördat.
Glömmer någon yngling sig,
Och hans gärd du saknar,
Skall han dubbelt tacka dig,
När hans tanke vaknar.
Ångerfri och samvetsren
Ler du med de unga.
Än vid dagens sista sken
Kan du hjertligt sjunga:
"Tank! hvad fröjd på gamla dar
Gubbens hjerta känner:
Gammalt vin har Gubben qvar
Än åt gamla vänner."
Chor.
Tänk! hvad fröjd på gamla dar
Gubbens hjerta känner:
Samma kärlek Gubben har
Än bland nya vänner.


57. Julklapp till min SOPHI.

Sophi! du skall ej lottlös lemnas,
Då alla andra Julklapp fått:
Du vet ej huru mycket godt
Af denna trogna hand dig ämnas;
Men du skall vänta litet blott!
Ett hjerta gladt, som solens strimma,
Och varmt och ädelt såsom den,
Då hon i sommarns aftontimma
Förgyller lundens ekar än:
Som, fastän sjelf ej tryckt af nöden,
Dock ömmar hvarje uslings nöd,
Ger tårar åt hans grymma öden
Och åt hans hand ett odelt bröd;
Som hvarje gång då det förspörjer
En älskvärd dygd, ett vackert drag,
Med ädelmodets afund sörjer:
Hvi var den lyckliga ej jag?
En liflig känsla för Naturen,
Som tjust dess mästerstycken ser,
Som gråter ömt med sommarskuren
Och glädtigt med hvar blomma ler,
Som vintrens tid, då andra tärnor
Sött drömma äfventyr och dans,
Ser hänryckt opp mot nattens stjernor,
Ser genom tårar deras glans:
Och der! ifrån sitt fönster höjer
En liflig suck till ljusets Far:
"O! äfven mig ditt öga röjer,
Du vårdar också mina dar!
O! fast mitt hjerta ej kan hysa
En dygd så ädel och så ren,
Som denna stjernan synes lysa,
Ifrån din thron ett återsken;
O! låt dock hoppets stjerna tindra
För mig i döden lika klar,
Och intet moln mitt öga hindra
Att se en skymt af dig, min Far!"
Och ändtlig detta längre minne,
Som ej ger löften klockan fem,
Och klockan sex förgäter dem,
När balens sälla stund är inne,
Som ser en gammal barndomsvän
(Från höjden af sin egen lycka)
I dälden stödd mot nödens krycka,
Och känner honom strax igen,
Och ilar tjust emot hans möte,
Och trycker honom till sitt bröst,
Och gjuter suckar i hans sköte,
Och flammar med en bruten röst;
"O! aldrig än du mig förskjutit:
O! kom med mig att vara säll,
Tillsamman vi vår morgon njutit,
O njutom också lifvets qväll!"
Som uppå tacksamhetens vingar,
Och med dess gärd uti sin hand,
Långt öfver hafvens afgrund svingar,
Långt bort till evighetens strand.
Sist Blygsamhetens Flor, som döljer
Alla dessa dygders krans,
Såsom silfvermolnet höljer,
Genomskinligt, stjernans glans.
Men ack! hur ödet mig förskjuter
Med samma evigt kalla hand!
Just då i hundra convoluter,
Med hundrade sigill och band,
Jag mina skänker innesluter:
Då öppnar sig min låga dörr:
En Gosse fram till bordet träder,
Klädd uti regnbågsgröna kläder,
Hvars mönster jag ej skådat förr.
Uppå hans läppar glädjen myste,
Uppå hans kind en ros försvann,
En annan opp i spåret rann.
Hur skönt det svarta håret lyste!
Hur ömt det bruna ögat brann!
Ack! min Sophi -- mitt hjerta ryste,
Du knappast är så skön som han!
"Hvem skall den afundsvärda blifva,
Som brinnande utaf begär
I afton grymt skall sönderrifva
Det präktiga paketet der?"
Så frågar han, och jag var färdig
Att säga hvad som var deri,
Att säga att det var Sophi,
Som tusen andras offer värdig
Af mitt ej kunde smickrad bli.
"Ack stackars du, som är bedragen!
Sophi har allt det der förut,
Allt från sin födelseminut,
Allt från den slund, hon fick behagen,"
Så smått förarglig sade han,
Och skjuter af sin spända båga,
Och häftigt som dess pil försvann,
Och lemnar mig åt sårets plåga,
Och lemnar mig åt denna låga,
Som ej af tårar släckas kan,
Som suckarna ej yppa våga.


58. PÅ EN TASKBOK.

Tag mot en julklapp, fast ibland de ringa.
Men bättre att ge någon, än ge inga.
Om gåfvans värde döms af hjertat, som den gett,
Då äger denna ett.
Det ges en konst, att få sin taskbok bruka,
Att hon kan likna enkans oljekruka,
Som nyttjades hvar dag, och tömdes ej ändå,
Men hon är känd af så.
Man öppne henne, såsom du, för nöden:
Så skall en gång, den store plundrarn, döden,
Der hitta på ett mynt, som går i grafven än:
Det är välsignelsen!


59. LILLA HEDDA
Till sin Pappa pä hans födelsedag.

Små flickor äro rädda,
Och så är äfven jag;
Och aldrig har väl Hedda
Gjort vers, förrän i dag.
Dock huru sade Mamma?
Om känslan blott är sann,
Så är det just det samma,
Om versen ej är grann.
Jag kan ej sjunga, Pappa,
Hur god du är mot mig;
Jag kan blott hjertligt klappa,
Och hjertlig kyssa dig.
Och stundligt nederkalla
Ditt ömma hjertas lön,
Från den, som vårdar alla,
Och hör den lillas bön.


60. SÅNG HOS MIN LYCKLIGE VÄN.

I kretsen utaf glada vänner,
Der ingen afund nöjet stör,
Jag sjunger, hvad mitt hjerta känner,
Hvad deras hjerta gerna hör,
Din husliga, din ljufva lycka
Skall bli mitt ämne denna gång;
Och aldrig ämnar jag förtycka,
Om den är bättre, än min sång.
Du är ej dömd, att ensam vandra
Den långa öknens törnestig;
Nej, lemnas du af alla andra,
Så fins dock en, som följer dig.
Hvad andra sökt och tänkt sig finna,
Men länge nog få söka än,
Det har du funnit -- en Gudinna?
Nej, mycket mer -- en verklig vän!
Ditt bord är tarfligt, men det dukas
Utaf din maka, och är ditt;
Der aldrig grannfrun förödmjukas,
Men hon är nöjd, liksom vid sitt.
För dig må skeppet gerna stranda,
Som andra verldars häfvor bär:
Ditt vin är glädjens fria anda,
Det goda skämtet din desert.
Du ej din gömda skugga byter
Mot högdens glans och slipprighet.
Du af dess mörker icke skryter,
Men du dess lugn värdera vet.
Bekymret åker stora vägen
Din undangömda port förbi,
Och Fredens boning är belägen
Uppå din tomt: -- du bor deri!
Ja, lycklig du, som glädjen njuter
Af ömhetens föreningsband;
Hur ljuft din trogna hand du sluter
Uti en lika trogen hand!
Hur rikt du finner dig belönad
För dagens mödor af din qväll,
Som af din maka blir förskönad,
Af vänner delad i ditt tjäll!
Dig drabbar icke ångrens smärta
Af brottsliga passioners rus;
Nej, du blef herre i ditt hjerta,
Når du blef herre i ditt hus.
Din lefnads ändamål är gifvet:
Du vet dess värde och dess vigt.
Med sans du vet att njuta lifvet,
Och glad, du fyller opp din pligt.
Du skall ej någon oro känna
För minnet af ett blygsamt namn:
Du har en efterverld, och denna
Är barnet i din makas famn.
Det är din enda ärelystnad,
Att i din dygd få lefva qvar;
Att, när du gått till evig tystnad,
En vän må säga, hvad du var.
Må himlen edra dagar skona
För stora sorger, ej för små,
Att ålderdomens hederskrona
Må bäras lätt af begge två;
Att när en gång de blifva ljumma
De känslor, hvilka brinna nu,
Hon blir en glad och treflig
Gumma, Och ej en knarrig Gubbe du!


61. PÅ EN AFLEDEN MAKAS PORTRATT.

Du enda återstod utaf en dyrbar lycka,
Som hoppet sträckte ut till mina sista dar,
Med tårar, till mitt bröst vill jag dig ofta trycka,
Och säga till mig sjelf: Jag mor och maka var,
Jag är det icke mer: jag vandrar här i sanden,
Och ser min middags sol af moln och töcken skymd,
Och väntar blott en vink utaf den trogna handen,
Att kallas härifrån, och till en högre rymd.


62. SKÅL TILL HERR GREFVE C.

À propos af surprenera,
Fins här ingen _Nils_ i dag,
Som man kunde gratulera
Efter gamla verldens lag?
Jo, vi helsa er, min Grefve,
Er vår vördnads föremål,
Med det enkla ordet: _Lefve!_
Med det glada ordet: _Skål!_


63. Vid ett Besök på en skön Landtgård,
Till Fröken ------

Jag tänkte: än skall himlen gifva
Åt mig en klar och lycklig dag;
Än bygdens tjusande behag
En slocknad känsla skola lifva.
Men ögat, skumt af hjertats qval,
Såg äfven der en ryslig öken;
Naturen har en svår rival
I Er, min nådigaste Fröken.


64. I anledning af en inskrift
på en bild af Fru L----N.

"Fru L----n en ibland de nie!"
Kors! ropte minnets mör och sågo mulna ut:
Vi äro nie ren förut
Väl! sade en till slut
Jag skrifver mig: en af de tie
Förträffligt! ropte alla nie.


65. EN MODERS SÅNG VID SIN SPÄDA DOTTERS GRAF.

[Denna Sång är författad af följande anledning: Fröken _Anna
Maria Bruncrona_, dotter af Öfverste-Löjtnanten och Riddaren
_Bruncrona_, ett barn af fem års ålder, då hon vid sin dödssäng
såg sin moders sorg, sjöng till hennes tröst några ord, dem hon
sjelf uttänkt, på en melodi, som hon ofta förr sjungit, och till
hvilken äfven dessa verser äro författade.]
Mitt goda barn! du rycktes från mitt sköte;
Men du togs opp utaf en bättre famn.
Der skall en gång jag glädjas af ditt möte:
Här har jag blott din aska och ditt namn.
Rörd sjunger jag den ton, som du mig lärde,
Som du mig bjöd att sjunga till min tröst.
Den är så ljuf, så heligt är des värde;
Ty uti den, jag hör din egen röst.
Tack! goda Barn, för dessa korta åren,
Då, glad och frisk, vår rikedom du var,
Din själ gick bort, en Engel gick i spåren,
Och himlens lån till himlen återbar. --
Tack, goda Barn, du än i dag oss fägnar;
Du lindrar sjelf den sorg, du kostat mig.
Till jordens Far här upp på våra vägnar,
En tacksam suck för hvad han skänkte dig.
Det enda arf, som vi förmått dig gifva,
Välsignelsen, du redan den uppbär.
Djup var vår suck: O! må hon lycklig blifva.
Gud hörde den: du evigt lycklig är.


66. BABELS TORN.

Det är en gammal sinnrik fabel,
Som ofta jag funderat på,
Om det der Tornet uti Babel,
Som sjelfva himlen skulle nå.
Ifrån min barndom den mig brydde;
Men, då jag frågade min far,
Hvad den historien betydde,
Fick jag af honom blott till svar:
Att jag en näsvis pojke var.
Mer ej behöfdes, för att reta
En glad och liflig ynglings håg:
Jag ett schatull i sagan såg,
Och ville ändteligen veta,
Hvad härligt i dess lådor låg.
Omsider är mitt syfte vunnet:
Ett rart och dyrbart monument,
Som ingen härjare förbränt,
Och ingen forskare har känt,
Är nyss i Orienten funnet,
Och hit till Europa sändt.
Det är det stora protokollet,
Som uppå Tornets första dag
I sjelfva Babel blifvit hållet:
Hvaraf se här ett sammandrag.
Så vida det är nog besannadt,
Att all slags kunskap på vår jord
Är och förblifver intet annat,
Än vissa fogningar af ord;
Men orden stundom bry förbannadt:
Så har ett sällskap i vår stad
Sig låtit vara angeläget,
Att nå en högre kunskapsgrad,
Och dristigt, men ej oförväget,
Beslutit, att en himmelsfärd
Väl vore sina vådor värd.
För stoftets ättling, hvilken ära
Att se, att höra sjelfva Gud,
Och att till jorden återbära,
Så om hans väsende som bud
En sann och oförfalskad lära!
Det är så många klagomål
Som dag- och stundligen inlöpa;
Att man hvar sanning måste köpa
Med alltid nya tvifvelsmål.
Det är så mycket, man bör veta,
Det är så litet, som man vet;
Och sanningen oss tyckes reta,
Blott för att göra oss förtret.
Men om vi en gång kunna skryta,
Att hafva talt med sjelfva Gud:
Farväl! med alla toma ljud!
Då fulla skäl oss icke tryta.
Då skola vi med egen syn
Ransaka himmelens planeter,
Och följa alla de kometer
Som promenera omkring skyn.
Då skole vi förutan irring
Och utan svindel och förvirring
Se öfver, i en enda blick,
Naturens djup och kraft och skick,
Och alla andra verldar känna
Med lika säkerhet, som denna.
Då skall det stora tid och rum,
Och vacuum, och spatium,
Och mobile perpetuum,
Och mycket annat stort och vigtigt
Förklaras lika snart, som riktigt.
Då skall det icke mer bero
Af någon gissning eller tro,