Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 04

Låt, Tyrann, din bila sprida sken,
Då låt mödrars blod och tårar rinna
Uppå deras barns förbrända ben:
Laster! villor! lemnen edra nästen,
Och bestormen dygdens gamla fästen.
Jordens tempel! fallen för en slägt.
Bäfven, Magter! edra throner ramla:
Himlens glans är svept i sorgens drägt;
Jorden är ett chaos, der vi famla
Om hvarann i samma djupa natt,
Utan synmål för vårt öga fatt.
Häpen för den tafla som jag målar,
Seende en afgrund i mitt fjät,
Flyr jag till den högd, der hoppet strålar
Klart och rent i himmelskt majestät.
Hvars är handen, som räcks ut att lyfta
Från mitt hjerta tviflets tunga klyfta,
Och att hungra molnen ifrån skyn?
Hvars är facklan? hvilken präktig ljusning!
Öppnas icke himlen för min syn?
Känner ej mitt hjerta dess förtjusning?
Hvars är rösten, som bland grafvars chor
Ropar högt: den dygdige är stor!
Det är din, du Ängel! sänd till jorden,
Såsom Härold ifrån Skaparns thron,
Med de höga heliga budorden,
Ädla, dyrkansvärda religion!
Tviflets rop du kraftigt öfverröstar,
Lyser villan, och bekymret tröstar:
Ack! men dina vänner äro få!
Svagheten i dikter dig förkläder,
Tidens starke andar dig försmå,
Brottet skyr dig, dåren dig försmäder,
Och den vise sjelf, din sanna vän
Söker Templets första grundsten än.
Dock den hvilar ej på svekets dikter,
Eller uppå lättrons lösa sand;
Men på lagen, som befaller plikter,
Lades han af sjelfva Skaparns hand.
Hvad är Sinai, som molnet höljer
Der rättfärdighetens Gud sig döljer?
Hvad är dundrets fruktansvärda röst?
Hvad är taflorna med alla buden?
Trogna aftryck af ditt eget bröst:
Der, just der! den evigt dolde Guden
Uppenbarar sig ännu i dag
I den rena dygdens stränga lag.
Sök då! ty du söker ej förgäfves
Dygdens grund, den finnes i ditt bröst,
Pliktens känsla någon gång förqväfves,
Men den hörs igen med åskans röst;
O! var viss att qvalet icke ljuger,
Som ditt hjertas ådror långsamt suger:
Verkligt är dess styng, du känner det.
Gör ett brott, och göm det undan dagen
Led i öknen dina dolda fjät,
Stå med oblyg panna inför lagen,
Friad der -- gå bort och döm dig sjelf
Och förtviflans Etna på dig välf.
Men var dygdig, njut en segervinning
Öfver laster, villor och begär:
Ingen lager flätas kring din tinning;
Men din seger ej förlorad är.
Återgå med dubbelt mod till striden,
Lastens svärd skall brytas mot egiden,
Och han sjelf skall störtas till din fot;
Och de fordom trotsiga begären
För en skymt utaf förnuftets hot,
Kasta från sig alla mordgevären:
Öknen der du stred försköna sig,
Änglar stiga fram och tjena dig.
Ja, det gifves dock en väg att pröfva
Dygdens visshet, som ej missledt än,
Och det är att henne redligt öfva:
Menniska äg mod att vandra den!
Gif åt honom, som du kan förtrycka
Med din båtnad, än en bättre lycka;
Led den oskuld till en högre dygd,
Som din vällust brottsligt härja kunnat,
Gif dens barn i andra dagar skygd,
Som dig hatat, dig ej lefva unnat;
Gör det utan vittnen, gör än mer:
Glöm ock att en Gud din gerning ser!
Nedlägg någon gång den lätta spira
Som du fört på glädjens sköna fest,
Och gå bort för att en högtid fira
Såsom nödens eller sorgens gäst.
Fastän haglet dina tegar mördat,
Så välsigna dem din ovän skördat.
Och förlåt hans lycka som hans dygd.
Gråt ock du, när menskligheten blöder:
Hela jorden är din fosterbygd,
Alla som förtryckas, dina bröder.
Glömd af lyckan, denna vällust kän
Att förtjena och ej äga den!
Pryd först taflan af din lefnads stunder
Blott med ett af dessa ädla drag;
Störta sen odödlighetens grunder,
Jäfva sen förnuftets stränga lag.
Se dig kring, och dubbelt skön är jorden,
Dubbelt majestätlig himlen vorden,
Och dess stjernor vinka äfven dig
Till en verld, der du skall finna åter
Detta Eden, som blott viste sig
För din barndom, och som du begråter;
Der från region till region
Du skall nalkas Helighetens thron.
Ja, hur långt din dygd dig ock må lyfta,
Målet dock på evigt afstånd står:
Örnen fritt åt ljusets rymd må syfta,
Solens thron han likväl alldrig når.
Ehvad godt och ädelt som du gjorde,
Fins dock mera som du göra borde:
Långt står Nero från Trajani krets
Men Trajani dygd bör ock förstoras,
Sjelfva Titus nå en högre spets,
Ingen dag begråtas och förloras.
Så tycks Atlas's krona hinna skyn,
Men den gäckar blott din svaga syn.
Men han kan ditt hjerta alldrig gäcka,
Han, den vise verldarnes regent,
Och för nöjet, att den plötsligt fläcka,
Dygdens himlalåga han ej tändt.
Icke sådan han sig uppenbarat,
Icke så sin vilja dig förklarat,
Ordningens och helighetens Gud.
Du skall ej ditt ändamål förfela!
Var och blir i evighet hans bud
Så för grandet, som det stora hela.
I hans rike är allt plan och skick
För den godes och den vises blick.
Icke tändes blott för sorgens dagar
Ditt begär till ett oändligt godt,
Icke skrefvos helighetens lagar
För ett svagt och sinligt hjerta blott.
Men ock här hans spira måste hyllas,
Och hans stadgar vördas, om ej fyllas;
Klar och hög som solen står hans lag;
Och den lyser så för dig som alla,
Och han skall ur grafvens djup en dag,
Alla slägter för sin domstol kalla,
Och dem fråga: hvilken vinst han bar,
Denna skatt, som anförtrodd dem var.
Säg ej här, att jorden alldrig hyste
Någon enda dygd, som varit ren,
Att de gerningar som stundom lyste,
Voro bågar med ett lånadt sken.
Gå ej feg att dygdens borg förråda:
Nej tag in Historiens högd, och skåda
Ofver rymden af förslutna år,
Öfver alla jordens skilda bygder:
Hvilket fält för dina ögon står!
Hvilka stora värf och höga bygder,
Än på afstånd såsom Lapplands fjell,
Än som tempeltorn bland bygdens tjell!
Ja, de funnos dessa höga sinnen,
Som försakat allt för pliktens skull,
Häfderna förvara deras minnen,
Jorden är af deras ära full:
Sköna, vördnadsvärda, som vid polen
Forskarns öga skådar midnattssolen,
Lysa än i natten deras namn.
Der syns Regulus, den stund han sliter
Sig till döden, från sin makas famn,
Der Sokrater, Epikteter, Titer,
Der den gamle, blinde Belis är,
Der Rousseau, förlåtande Voltaire!
Och hur mången dygd står ej oss nära
Men vårt hjerta oförändradt än,
Ser med afund andras vundna ära,
Är för fegt att sjelft förvärfva den.
Mången man, som tadlets vrånghet dömmer;
Äger likväl dygd, men henne gömmer,
Såsom klippan guldet i sin famn.
Mången fann förtjenst af läsord såras,
Och för med sig i sin graf sitt namn.
Ljusets Änglar se det dock och tåras,
Och med tjusning säga de hvarann:
Ock i stoftet dygden mogna kan!
Ja, hon finnes, och du skall besanna;
Med din lefnad hennes ägta glans,
Ädla Ungdom! kring hvars glada panna
Snillet fäst i dag sin friska krans.
Om din Konung lade bort Sin spira,
Att med dig din första högtid fira,
Att med dig besöka Pindens topp,
För att der på fosterlandets vägnar
Sprida fruktsam glans omkring dess hopp
Så förgät ej hvad ditt hjerta ägnar,
Så lägg handen på ditt bröst, och svär
Att förgås, om du ej dygdig är.
O min Konung! Du som ädelt hägnar
Denna Ungdoms lifligaste fröjd;
Skåda ock på fosterlandets vägnar
Trohetståren i dess öga röjd
Ja, med heligt alfvar vill den svära
evig tro åt mensklighetens ära,
Och åt Fosterlandet och åt Dig.
Dygden bäfvar ej att nalkas Thronen,
Hennes glans med Kronans blandar sig,
Och hon känner liksom Religionen,
Att en hemlig kraft dess hjerta rör,
Då hon Gustaf Adolph nämnas hör.
Hvilken ny och oförmodad dager,
Alldrig sedd i denna glömda trakt,
Glada Ungdom! sprides kring Din lager
Med en nyfödd stjernas fulla prakt.
Ack! Hon kom ock att försköna dagen,
Sveriges Drottning! skickad af behagen
Och begår åt dem Din hyllningsed.
O! må Hon vår dyrkan återbära,
Säga dem, hvad fröjd Dess ankomst spred,
Och att minnet af vår njutna ära
Skall förvaras i ett tacksamt bröst,
Varmt för deras, som för dygdens röst.

5. SÄLLHETEN.
Skaldebref.

Jag vill bli lycklig -- hvilken magisk röst,
Som ropar högt ifrån hvart dödligt bröst,
På tusen sätt uti sin utflygt bruten,
Den samma dock, ännu i dödsminuten.
Det är din suck, du! som i öknens sand
Tar tunga fjät, och stöds af ingen hand,
Och önskar blott en droppe ur den källa,
Af hvilkens bölja andras ådror svälla.
Det är en lösen vid hvar konglig borg,
Ett gångbart mynt vid alla samhällstorg;
Det är ert pris, J rike, och J store:
Och man har trott, att det de visas vore.
Du vill bli lycklig, menniska: välan!
Försmå då ej hvad jorden bjuda kan!
År hennes rymd för trång att innesluta
Hvad du behöfver för att se, och njuta?
Såg icke mer, att Himlahvalfvets Drott
Går opp att lysa för ditt öga blott;
Och Skaparns verk för den belkyllning skona;
Som skulle det behöfva dig till krona!
Stäm ner din ton, blif anspråkslös och vis!
Ditt lif, mins det, är ej ett paradis,
Det är ett fält, som lånadt åt din möda;
Ger ej en rik, men en tillräcklig gröda,
Än fulla kärfvar, och än toma strån --
Tag dock ej harmsen handen derifrån!
Der många klyftor än mot skyn sig höja
Sen fädrens tid, dem du bör undanröja,
Och der din hand skall lemna många qvar
Att röjas bort, i andra slägters dar,
Men hvilket du, att fädrens mödor löna,
Åt dina barn bör vidga och försköna.
Naturens lag, är äfven lag för dig:
Är han dig känd, så vörda den, och tig!
Hvar enda tafla i dess sköna Tempel,
Har ljus och skugga, (hvilket stort exempel!)
Den glada våren mången vådlig dag,
Och sommarn åskor, icke blott behag,
Och hösten stormar, icke endast skördar,
Och drifvan glans, att hölja hvad den mördar.
Din barndom har sin oskuld, och sin gråt,
Din ungdom sina nöjen och försåt.
Bekymret mognar jemte mannens lycka.
Och gubben har sin stillhet och sin krycka;
Den vise sjelf sin svaghet och sin nyck,
Hvar stor försjenst sitt kors, sin galladryck,
Och kronan törnen, hvilka undangömdes,
Men hittas nog af dem, som dertill dömdes,
Den ädle tårar åt en villad verld,
Åt andras nöd, och åt sin egen flärd.
Hvar jäfvas domen, som oss alla fällde?
Hvem sätter grans för vansklighetens välde?
Dess thron har stått, och den skall stå ännu,
Hvem störtar den? kan hända år det du!
Nej! äfven du dess offer måste falla,
Och samma öde väntar mig, och alla.
Tro likväl trygg, att Skaparns plan är hel,
Och att ej den, men blott din syn har fel.
Hvad som för dig tycks sinsemellan strida,
Är blott fullkomlighetens andra sida.
Äg denna vishet, som i allt hvad sker,
I plågan sjelf, en hemlig vinning ser.
Kanske den kalk, som du förtviflad tömmer,
En okänd skatt uti sin botten gömmer,
Kanske i skuggan, dit du tröstlös går,
Din lyckas blomma i full fägring står,
Och att den boja, väldet åt dig smider,
Till en trofé förbyts i andra tider.
Blef du ej sjelf i sorgens skola klok?
Har du ej läst erfarenhetens bok?
För mycket blomster stör ock själens helsa,
Och lyckan störtas för att dygden frelsa.
Fördrag då tyst, men icke blott fördrag,
Vålsigna ock den goda Skaparns lag!
Gif åt hans hand att alla verldar styra:
Styr du dig sjelf, när dina anspråk yra!
Räck glad din hand mot ymnighetens horn,
Räck den ock glad att taga mot ett korn.
Ett blygsamt hopp är mera tryggadt äfven.
När eken ramlar, skonas likväl säfven.
Lycksaligheten, religionen lik,
Sig vänder bort från hvarje anspråksrik,
Men möter honom uppå halfva vägen
Hvars lön är blygsam, stilla och förlägen,
Och fattar sjelf hans hand, och honom ger,
Allt hvad hans hjerta önskar, och än mer.
En fremling du, så väl som alla andra,
Ett okändt land är dömd att genomvandra.
Om utaf honom, som dess lagar skref,
Ditt visa råd, din smak ej frågad blef:
Så knota ej, och för din ringa nytta
Begär ej att dess stadgar bli förbytta.
Hvar helst en vacker utsigt möter -- dröj!
Och själens öga med dess prakt förnöj!
Hvar helst du framfar, må du äfven lemna
Ett redligt namn, som blifvit kärt att nämna,
Och sist vid gränsen en tacksågelse
Åt den Regent, som alldrig du fick se,
Men af hvars omsorg, och hvars visa lagar,
Du njutit hägn för dina korta dagar;
Nämn än en gång med tacksamhet hans namn,
Och se'n vänd om till moderjordens famn.
Se der för dig lycksalighetens lära:
Ack är den väl fiendtlig mot din ära?
Nej, du är sjelf din lyckas baneman,
Och ingen jordisk magt den frelsa kan.
Likt vilden, som förtviflad bojan bryter,
Till dess att blodet kring hans händer flyter,
Du rusar fram, af harm och högmod full,
Beredd att störta ödets järnmur kull;
Men faller sjelf, och ligger der i sanden
Och vinkar: hjelp! med den förblödda handen.
Du ler föraktligt åt all vishetsnorm.
Natt är din tanke, och din känsla storm.
Ditt eget hugskott måste allt regera,
Och ingen Gud behöfs för verlden mera.
Behöfs han icke? Ack! jag fruktar blott,
Att du för tidigt hans beskydd försmått.
Tag honom bort, och hvad blir sedan jorden?
I slumpens hand, en flyktig kastboll vorden,
Ett evigt chaos, lika rysligt än,
Om ej Guds anda sväfvar öfver den.
Sublima sanning! helig för mitt slägte!
Att det var Gud, som oss ur natten väckte,
Att det är han, som vårdar våra dar,
Och skiftar rättvist lotter åt en hvar;
Som från den högd, der han sig evigt döljer,
Hvar dödligs gång med vaksamt öga följer;
Att jordens öden mötas i en plan,
Liksom dess vatten i en ocean:
I sorgens stund, du våra hjertan lugnar,
Och uti glädjens, dubbelt lifligt hugnar.
Lägg denna grundsten för ditt glada hopp,
Och sen res tryggt din lyckas byggnad opp.
Men nyttja dervid helst den egna handen,
Lit ej på gunsten, bygg ej uppå sanden.
Ett hälleberg jag uti nejden vet:
Det heter, mins det väl, sjelfständighet.
Tag der det ämne, som du skall behofva,
Och trotsa stormen att dess fasthet pröfva.
När allt förloras, äg dig öfrig sjelf,
Och lyckans hjul med flitens händer hvälf:
Och dela så åt sysslor dagens stunder,
Att du åt ledsnan äger blott sekunder.
Förtjenst och framgång lätt du skilja kan,
Men knappt en verksam från en lycklig man.
Var derför mån att ingen dag förspilla.
Ryck undan stöden för en åldrig villa.
Hvad mera! om du krossas i dess fall:
Ditt namn ur gruset örnlikt svinga skall.
Gif mera ljus åt någon nyttig lära,
Gif mera glans åt Religionens åra,
Gör dygden älskad, lasten dubbelt skydd,
Och samfundslagen bättre känd och lydd.
Glömsk af dig sjelf, för andra slägter vaka,
Och stundens fröjd för seklers lugn försaka.
Drag opp en borg kring dina likars rätt,
Och slipa varsamt deras tänkesätt.
Var verksam med ett ord: och du skall finna,
Att af de många dar, du sett försvinna,
Var ingens afton mera ljuf och skön,
Än den, som räckt dig arbetsmödans lön,
Och att bland nöjen, var den fyllda pligten,
Det första, så till glansen, som till vigten.
Blif sedan ej den barnslige, som tror,
Att sällheten af lyckans nyck beror.
Hon är ej blind, att gynna och förskjuta
Hon äges af hvart hjerta, som kan njuta.
Se! med hvad längtan ifrån thronen, högd
Monarken stiger ner till hyddans fröjd,
Och huru lätt han finner sig belåten,
Att vara lika säll med undersåten.
Se, hur de höge ledsna mången gång,
Vid lyckans nycker, och vid flärdens tvång,
Förbyta purpurn i en landtlig slöja,
Och menniskan förutan omsvep röja.
Se, hur de rike fly från stadens fest,
Att söka lugnet, bygdens hvardagsgäst.
Se, hur den vise barnens lekar delar,
Och sina sår med deras löjen helar,
Blir sjelf ett barn, och blidkad af sin lott
Förlåter jorden hennes qval och brott:
Se detta allt, och fast den icke lyser,
Behåll den malm, som sina guldstreck hyser.
Äg blott den konst att alltid vara nöjd,
Och tacksamt njut den minsta lyckas fröjd.
En gyldne ram din sällhetstafla pryder,
För hvarje gång du detta budet lyder.
Men lyds det icke, då blir glädjen kort,
Och taflan mörk, och guldet faller bort.
Nej! fåfängt visheten sin varning gifver:
Hon nu, som förr, berömd, och olydd blifver.
Der ut i hafvet, ibland klippors mängd
Hörs en siren: och glömsk af vågens längd,
Af böljans fradga, af den svaga handen,
Och af det sälla lugnet uppå stranden,
Du måfte ut och pröfva lyckans haf,
Blott för en mera djup och rymlig graf.
Ack! detta bröd, beredt af egna sårar;
Och fuktadt blott med tacksamhetens tårar;
Och denna hydda, ner i dalens skygd
Af egen hand så ritad såsom byggd;
Och denna vän, den enda vän, du äger,
Som gör, som tänker mera än han säger,
Som lägger rågan till ditt glädjemått,
Som utaf sorgens, lemnar hälften blott;
Och dessa länkar i det ömma bandet,
Som håller qvar ditt namn vid fosterlandet;
Och detta hopp, hvar morgon åter födt,
Af mången lycklig aning understödt;
Och detta minne af förflutna tider,
Kring hvilket ångren ingen molnfläck sprider;
Och glädjen af hvart nytt och vigtigt rön,
Och middagsklockan, flitens hvardagslön,
Och hvilansstund, och stunden, då du vaknar,
Och intet annat än din trötthet saknar:
Är denna sällhet icke nog för dig,
Så vexla den, förblindade, åt mig.
Ack! barnet kastar brödet utur handen
Blott för ett korn, som skimrar uti sanden.
Dock hvem är lycklig, som ej gjorde godt?
Välan! du kan det med en mindre lott.
Allenast lär dig känna öfverflödet
Uti det ringa, men gladt brutna brödet;
Och kom ihåg, att enkans skärf är mer,
Än tempelskruden, hvilken skrytet ger.
På vänskapen, som löften icke bryter,
Som blott ett undangömdt betryck förtryter,
Som lockar fram ur ögat hvart behof,
Och döljer endast egna godhetsprof;
På redligheten, som med öppet sköte
Och öppet hjerta går en vän till möte;
På godheten, som af en hyfsad verld
Blott lånar känslans uttryck, ej dess flärd,
Som utan konst och anspråk att behaga,
Förstår magnetiskt hjertan till sig draga:
På denna fägnad tryggt du bjuda kan
Loths goda Englar, och hvar redlig man;
Och har din hand ej något bröd att dela,
Så kan en tår ditt öga icke fela.
Ett redligt handslag, och ett vänligt ord,
Är ofta mer än yppighetens bord,
En vattendryck åt slafven som förblöder,
Mer än den drufva, i kristallen glöder.
Men, tala du, som hederskronan bär,
Som tänker dö och likväl lycklig är;
"Min sol från gränsen af sin återskridning
Bär mig en säker, men ej fruktad tidning,
Och fast hon trängt sig genom molnen fram,
Jag knotar ej, jag är ej otacksam.
Hur mången fröjd har himlen mig ej unnat,
Hur många fler mitt hjerta njuta kunnat,
Dem andra sparsamt, eller alldrig rönt,
Men mera rättvist hade dem belönt,
Jag var ej rik, men lyckan hos de rika,
Mig lärde med min egen mig förlika.
Hur mången, flyttad opp till deras krets,
Blef icke hög och kall likt Alpens spets,
Och njöt ej glädjen, som jag ofta kände
Att i mitt hela slägte se en frände,
Den fina välluft, känd af ädla bröst
Att tröstlös sjelf åt andra gifva tröst.
Jag var ej hög; men hvilken vådlig ära
Att andras lycka vid sin egen bära!
Från bergets spets jag hörde stormens hot,
Och sönk med glädje till dess lugna fot,
Nöjd, att ej jag bland klyftor dömts att halka,
Vålsignande min stillhet och min svalka.
Jag var ej dyrkad; men har Leopold
För hvarje dag sin sällhet i sitt våld?
Att den är ljuf, den lager för dig grönskar,
En sanning är, en sanning som du önskar,
Att afunden förbittras år från år,
En sanning, som likt blixten ögat slår.
Jag var ej lärd, men Platos bok ej säger
Mer än hvad hjertat redan afgjordt äger;
Och sjelfva Newtons öga sökte opp
Den samma stjerna, som har lyst mitt lopp,
Dess namn är Religion: den skall mig leda
Till grafven, som från sorgen mig skall freda,
Och för hvars prydnad jag blott önska vill
Att någon vän, när jag ej mer är till,
Må en gång låna dessa visa orden
Utaf en stor och manlig skald i norden,
Och tekna dem som inskrift på dess häll:
_Att vara nöjd, det är att vara säll_."


6. DEN DYGDIGES HOPP.

Ja, helig är den rätt, som dygdens älskling har,
Att vinna lugnets skatt, att räkna sälla dar;
Men njuter han den här? o vänta ej, att finna
Fullkomlighetens bild, bland skuggor, som försvinna!
"Den dygdige är säll, hans himmel är hans bröst:"
Jag vördar denna tro, välsignar denna tröst.
Men är han också säll, när samma åska mördar
Hans barn vid makans bröst, hans maka, och hans skördar;
Och när i nattens stund, han mörk och hämsk, som den,
Begär af dödens hand, en röfvad skatt igen?
Se honom i den stund, då han i bojan sluten
Är stängd ifrån en fröjd, af sjelfva tigren njuten,
Och tömmer i sin barm med sorgens tåreflod
Sitt hjertas enda tröst, och dygdens sista mod.
Se honom i den stund, då, hädisk mot naturen,
Han svär en brottslig ed, af ingen lycklig svuren;
Och säg: om denna sats, att ej den ädle kan
Beröfvas sinnets lugn, är mera skön än sann?
Dock, om han lyckans slag, för egen del, förlåter,
Hur skall han vara glad när halfva jorden gråter?
Hur kan han vara lugn, när, hvart hans öga når,
Af mödans spänning trött, och skumt af sorgens tår,
Han brott och villor ser, med dragna svärd förbida
Den stund, som kallar dem att jordens lugn bestrida,
Han ser dem rasa fram med åskans djerfva fjät;
Att störta sanningens och dygdens majestät.
Ju klarare han ser, ju ädlare han tänker,
Ju redligare gård han åt sitt slägte skänker,
Dess djupare hans sår, dess grymmare hans fall,
Vid dygdens nederlag, vid lastens segerskall.
Men helig är hans rätt, och när han dygden öfvat
Och skördat ondskans hat, och lyckans vrånghet pröfvat;
Så kan han lyfta glad, sin tårbestänkta syn,
Och fordra ut sin lön, af domarn ofvan skyn,
Och fråga, i den stund, han under bördan dignar:
Är det på detta sätt, hans godhet oss välsignar?
Är detta då den lott, som ämnas våra dar,
Af helighetens Gud, barmhertighetens far?
Är denna rätt en dröm? är dygdens strid förgäfves?
Och gäldas ej den suck, som under tårar qväfves?
Och släcks dess ädla hopp, som stjernan störtar ner
Och slocknar i sitt fall, och tändes aldrig mer:
Släcks det i dödens stund, när ömmast det bör hyllas,
Af honom, som det tändt, när säkrast det bör fyllas?
Ve mig, olycklige! ve lifvets sista dag!
Min börda är för tung; min skuldra är för svag.
Hvart skall mitt hjerta fly, ur denna djupa öken,
Så mörk af sorgens natt, så hemsk af tviflets spöken!
Jag känner icke mer den skapare igen,
Som bod mig öfva dygd, som lofvat hägna den.
Naturen är då grym! grym, likt den mor, som släcker
Det späda barnets lif, som sina armar sträcker
Med tårar kring dess hals, och tyckes fråga ömt:
Är detta då det arf, din kärlek åt mig gömt?
Nej, nej! det fins en Gud, som den förtryckta hämnar,
Som ingen enda dygd i evig glömska lemnar,
Som skall en lycklig dag, uti välsignadt mått,
Betala den som led, som led, och gjorde godt,
Skall hjertats qväfda suck med dygdens lag försona,
Och byta tistelns krans i palmens glädjekrona,
Skall draga lasten fram i allmänt skådadt ljus,
Ur mörkrets djupa natt, ur glömskans tjocka grus.
Nej, nej! han är ej grym, han, som naturen gläder,
Han, som i festlig skrud den minsta blomma kläder.
Visst gifves det en verld, långt öfver molnens rymd,
Af dygdens öga sedd, för lastens öga skymd.
Lyft ögat mot den högd, der aftonstjernan blinkar,
Der med odödlig glans fullkomligheten vinkar,
Och gläds! hon vinkar dig till en oändlig verld,
Till sällhet utan svek, till dygder utan flärd.
Ljuf för en tröttad slaf är drycken utaf rankan,
Är skuggans svala flägt; men ljufvare den tankan
För hvarje dygdens vän i sorgens mörka dar:
Jag har min fulla lön i Skaparens förvar!
Men den är mer än ljuf, och den gör mer än gläder:
I himmelskt majestät din varelse hon kläder.
Du är ej mer ett stoft, som faller innan kort,
Som föres likt ett löf för dödens anda bort;
Du är en hög Monark, hvars krona icke krossas,
Om himlar störta ner, om jordens grundval lossas!
Den tjuste seglarn lik, som med förtviflan såg
Sin död i hvarje blixt, sin graf i hvarje våg,
Och visste icke hvar, och när han måste hinna
En klippa, för att der förkrossas och försvinna;
Då frälst, han hänryckt ser, hur solen dubbelt glad
Förgyller tornets spets uti hans födslostad;
Så skall i dödens natt, den stund, ditt öga slocknar,
Den stund, ett evigt moln omkring din panna tjocknar,
Du se en lycklig vink, från evighetens strand,
Af jordens goda Far, och lönen i hans hand.
Välan! stig fram barbar, att skymma denna lära,
Att störta jordens lugn, att trampa hennes ära!
Tänd, tänd en afgrundseld i ditt, och andras bröst;
Lef utan dygdens hopp, dö utan dygdens tröst,
Förbannad på din mull af vilseförda bröder!
Men fruktlöst är det nit, som i ditt hjerta glöder.
Så länge denna jord af menniskor bebos,
Skall denna lära der rättfärdigas och tros?
De vise skola dö, och deras skådtorn ramla,
Och dessas stolta namn i glömskans midnatt famla,
Men i systemers grus blir denna lära qvar,
Likt guldet, stämpladt om till vinst för andra dar.


7. DEN STILLA DYGDEN.
Stilla dygd jag sjunger till din ära
Du är misskänd af en ovis tid;
Men jag går, att mina likar lära
Bittert känna sin förlust dervid.
Stilla dygd! bland dina vänner hylla
Skuggans skald, från alla anspråk skild;
Och kom sjelf, att med din glans förgylla
Taflan der han tecknade din bild.
Hvem har mod, att offra åt sitt slägte
Sitt exempel, följdt men oberömdt?
Unge man! ditt hjerta frågan väckte:
Blifve svaret i dit hjerta gömdt.
Men du vise! bort med dina frågor:
Hvarför menniskan i alla dar,
Liksom barnet, hvarken sina plågor,
Eller deras läkedom fördrar.
Ack! så länge dagens rika flamma
Blickar ner, välsignande vår jord,
Finner hon oss menniskor de samma,
I begrepp blott visa och i ord;
Sysselsatte att hvarandra plundra,
Eller att bereda eget ve,
Häftiga att lifvets glans beundra,