Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 05

Tröga att dess inre värde se.
Gäck då, hjelte! sväng en blodig glafven,
Strid och segra, blända och förskräck;
Höj din arm med stolthet öfver hafven,
Och aflägsna verldars häpnad väck.
Bjud din dolk sin heta blodtörst släcka
Uti barmen af en thronrival.
Gå att mensklighetens böner gäcka
Och förläng ett sekel hennes qval.
Men i dödens natt, när smickret tiger,
Som ditt blinda högmod underhöll;
När en vålnad opp ur grafven stiger
Af det offer, för din grymhet föll;
När han tränger till din bädd, och talar
Hämdens språk om oförsonadt blod:
Vittna sjelf, om du ej dyrt betalar
Dina segrar och ditt öfvermod.
Att välsignas, är det ingen ära?
Att förbannas, är det ingen blygd?
Bland de lagrar jorden tvangs att bära
Fans då ingen för en verklig dygd?
Är det ingen tackvärd lott, att ärfva
Efterdömet af en vis och god?
Det vill mod att ryktets gunst förvärfva
Att försaka den, vill mera mod!
Åt hvem tron J då att fosterbygden
Hembär tacken för sitt sanna flor?
Åt den verksamma, men tysta dygden?
Åt den fåfängan att synas stor?
Eller hvad begär er sammanlefnad,
Ej till en och annan högtids glans,
Men till friden, till sin hvardagstrefnad,
Hvad begär hon? Tjusning eller sans?
Du, som går att lyckans stoj försaka
Och att gagna i en bortgömd krets:
O! hvi skådar du likväl tillbaka
Åt det stolta tornets gyllne spets?
Vacklar du i det beslut du fattat,
Att bli glömd men god och vördnadsvärd?
Ångrar du, att du för litet skattat
Åt ett stolt förderf, en präktig flärd?
Alla taflor af din bildningsgåfva
Vecklas hop af ödets kalla hand.
Dina stolta drömmar evigt sofva,
Sträckta längs med glömskeflodens strand.
Blott en enda bild är öfrig vorden
Af din ungdoms härjade förråd:
Tron på dygden, möjlig uppå jorden,
Detta ädla själars öfverdåd.
Nå, välan! du all slags flärd har pröfvat,
Endast dygdens flärd dig återstår.
Ingen hjeltemodig bragd du öfvat;
Gråtit ingen ädelmodig tår.
Skynda då att denna vällust njuta,
Denna enda som är öfrig än:
Skilj dig ifrån verlden, för att sluta
Spelet med en rol af menskovän.
Nej, med bäfvan hör den inre rösten
Af en Lag, hvars fordran aldrig svek.
Fåfängt söker veklingen den trösten
Att hans lif är blott en flygtig lek,
Fåfängt vill en lättsint verld förvandla
Pligt och dygd, och allt till tidsfördrif:
Nej för himlen måste menskan handla,
För en evighet är hennes lif.
Men förgäfves i den vises tafla
Lyser dygdens rena ideal,
Om hon endast högmod mägtar afla,
Eller vanmaktskänslans bittra qval.
Fåfängt menniskan sig hänförd drömmer
Opp till högre andars rena sfär,
Om hon i sin ljufva dvala glömmer
Hvad hon har att först fullborda här.
Trädet blomstrar af des gömda safter,
Deras minskning följs af dess förderf.
Ingen dygd förutan inre krafter,
Inre krafter föda yttre värf!
Stilla dygd! du är ej sorglös dvala
Nej, ditt verktyg är en driftig hand,
Är en röst, som höjer sig att tala
Så för mensklighet, som fosterland.
Verka då, så länge dagen räcker,
För ditt kall, med varmt och värdigt nit:
Natten kommer, och för evigt stäcker
Dina framtids planer och din flit.
Är det fält som mättes åt din möda
Mindre vidsträckt: sköt det dubbelt väl;
Öka för en eftertid dess gröda,
Nyttans vän, men alldrig vinstens träl.
För din lycka är ditt nöjda sinne,
För din ära blir din vandel nog.
Guldets välde, efterverldens minne
Med ett flyktigt skimmer dig bedrog.
Hvad! blott mörker du i skuggan finner?
Hvad! dess lugn förgäter du min vän?
Ser blott högdens pragt, dit du ej hinner,
Ej den storm, som hviner öfver den?
O! hur djupt i dalen du må flytta,
uppgår likväl samma klara ljus
Öfver dig, till glädje och till nytta;
Och du bor i samma faders hus.
O! hvar helst din hydda är belägen,
Uppå hvilken bortgömd öde strand;
Löper han dock dit, den stora vägen,
Hvilken leder till ett bättre land.
Nöjd att dina dagar ej förnöta
Utan syftning till ett värdigt gagn:
Sök ej värf, dem du ej mägtar sköta;
Nej, låt Phœbus köra sjelf sin vagn.
Låt den vise vid sin lampa vaka
För en efterverld, som sofver än;
Och gäck du att hvilans stund försaka
För en lidande och bortgömd vän.
Blif ej låg att bland de höga nämnas,
Sälj ej samvetsfriden bort för guld.
Tålamod min vän! -- de skola jemnas,
Allas lotter, uti samma mull.
Var ej främmande med likars öden:
Blif den trycktas värn, den svagas stöd;
Öppna för den sysslolösa nöden
Flitens väg till redlighet och bröd.
Styr den trotsige med ditt exempel,
Led den vilseförda med ditt ljus,
Efterdömlig i den högstes tempel,
Efterdömlig i ditt eget hus.
Alltid färdig att dig evigt skilja
Ifrån pröfningens och sorgens land,
Säg med lugn: ske skapare din vilja!
Jag förtror mitt öde åt din hand.
Om jag utan buller njutit lifvet,
Byggt min lycka på en rättvis grund:
O! så låt det lugn, min dag blef gifvet,
Icke vägras åt min aftonstund.
Dygdens frö jag sökte odla troget;
O! men straffa ej min svaga hand,
Att det här i stoftet ej blef moget:
Låt det mogna i ett bättre land.


8. TVIFLAN och TRO.

Nej! det är ändtlig tid att bindeln sönderrifva!
Se upp o menniska! och läs vid dagens ljus:
Af jord du kommen är, till jord du måste blifva;
Det är din dom, bestyrkt af sexti seklers grus.
Förmår du jäfva den? hvar äro dina fäder?
De drömde liksom du, och du skall dö som de.
Du intog deras rum, du deras stoft beträder,
Snart skall du öka det, och rum åt andra ge.
Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden;
Bjud åren i sin flygt att bära dig sin skatt,
Och gif, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden,
Din hela varelse åt Evighetens natt.
Din hela varelse! du bleknar och förskräckes;
Du ser i detta råd en plundrande barbar,
Hvars arm i nattens stund emot ditt hjerta sträckes;
Och hänförd famlar du din kraft till ditt försvar.
Du hatar denna tro, du alldrig den förlåter:
Det är din fiende för lifvets hela tid;
Du samlar från ditt fall din spridda styrka åter;
Och går, att våga än en lika blodig strid,
Du bryter våldsamt in i hjertat af det rike,
Der verldarnas Regent en rättvis spira för,
Gör Gud till en Tyrann och dig till djurets like:
Nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.
Hvi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken
Med villan af din tro, med sveket af din röst?
Nej, kasta från din barm den lönligt burna dolken,
Och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.
Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo
Odödlighetens tro på lika gilltig grund;
De fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo
Och föllo öfver dem, i dödens mörka stund.
Systemet, det är sannt, som tryggade en lära
För jorden mera huld, föll äfven ofta nog;
Men sanningen steg fram, och hämnade sin ära,
Och denna helga tro ur gruset återtog.
Hvad har bevarat den i trots af alla skiften?
Hvem tände detta hopp? men sjelft det tände sig.
Står icke än i dag den dygdige vid griften,
Och ropar öfverljudt: o död! jag trotsar dig!
Ack! borttag detta hopp: och hvad är sedan lifvet?
Ett blandadt skådespel för löje och för qval;
Ett lån, som ej begärdt, blott som en skänk dig gifvet,
Dock fordras skall igen med dubbelt kapital.
Hvad är den vishets lön? för hvilken du ej tvekar
Att offra nattens sömn, och dagens tidsfördrif,
Hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar,
Och lär dig bättre se det usla af ditt lif.
Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger,
Döm sjelf att du är stark, och frukta inga jäf;
Gif namn af tålamod åt igeln som dig suger,
Och tag i farans stund din tillflykt till en säf.
Skrif huru skönt du vill till ålderdomens ära:
Den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älf;
Du kan ej bördan fly, du mägtar den ej bära,
Af alla andra glömd, och sviken af dig sjelf.
Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda,
Var billig och var god, var öm och känslofull,
Qväf hoppets tysta suck, och hjertats känsla mörda,
Och tag emot din lön -- i trenne skoflar mull.
O! nej en högre lön åt dig förvarad blifver.
En stormig aftonstund utaf en mulen dag
Är ej den sista gräns, dig skaparn föreskrifver,
Och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.
Ej att ett stolt begär ditt hjerta skulle ägga!
Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger;
Din suck är dess bevis, vill du det vederlägga?
Slit hjertat ur ditt bröst, och var ej menska mer!
Du ser en plan i allt, en afsigt i det hela,
Och dalens minsta ört är ej förgäfves till:
Skall endast menniskan sitt ändamål förfela,
Och är det henne blott, som ödet gäcka vill?
Oändlig i begär, och gränslös uti pligter,
Med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
Hon fordrar redlighet i lyckans dolda vigter,
Och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.
Hon fordrar, att den lön, för hvilken hon försmäktar,
Skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag,
Och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar,
Skall bli ett värdigt värf för evighetens dag.
Hvad skulle denna lag, och dessa stadgar båta,
Om yrkade så strängt, de alldrig fylldes opp?
Nej lösas måste dock den slutna lifvets gåta
Och fyllas måste det, odödlighetens hopp.
Och frihet, sällhet, dygd, de oskattbara orden,
Dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet,
De höra till ett språk, som talas svagt på jorden,
Som bättre talas skall uti en evighet.
Vid forskningarnas gräns en järnmur tanken möter.
Hit kan du, längre ej: så ljuder ödets röst,
Förgäfves deremot sitt hufvud tänkarn stöter,
Han dignar sanslös ner förutan mod och tröst.
Men nyckeln till dess port bärs troget utaf döden,
Och han skall leda dig inom den helga rymd,
Der sammanhanget röjs af lifvets mörka öden,
Der Skaparns stora plan ej längre blifver skymd.
Förbida denna tid, välsigna denna lära,
Och samla de bevis, du för dess visshet fann,
Strid ej mot jordens lugn, förneka ej dess ära
Och är ditt hopp dig kärt, blif ej dess baneman.
Men detta ljufva hopp, om slutligt det bedrager?
Om aftonstjernan släcks, och tändes alldrig mer?
Och alldrig någon skymt utaf en morgondager,
Från glädjens högre rymd, emot ditt öga ler?
Om allt hvad hjertat tror, allt hvad förnuftet bjuder
Är blott en präktig bild, är blott ett nyttigt svek?
Om helgedomens hvalf af falska läror ljuder,
Och evighetens natt gör slut på lifvets lek?
Och om förskrifningen på evigt sälla öden;
Som, tusen gånger kysst, du vid ditt hjerta bär;
På sin förfallodag, rifs midt i tu af döden,
öch kastas på din graf att multna med dig der.
Och om den högre hand, hvars aftryck du der söker,
Och hvars signet derpå du trodde vara satt,
Med ett förfalskningsbrott ditt skuldregister öker,
Och straffar dig derför med undergång och natt?
Nej -- dödlige hör opp att mot din sällhet kriga,
Och gå till grafvarne, att öfvertyga dig:
De kunna gifva dig en lärdom, ty de tiga;
Äg mod att likna dem: slut ögat till och tig!
Lid, hoppas, och gör godt, hvad öden du ock pröfvar,
Och alldrig mer mot skyn förgråtna ögon hvälf.
Nej, lönar ingen ann den redlighet du öfvar,
Så skall i dödens stund, din dygd sig löna sjelf!
Dock nej du lönar den, du höga Himlafader!
Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot
Och plånar ut med gråt de otacksamma rader,
Dem hjertats ångest skref; och faller till din fot.
Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
Ett heligt allvare din dolda thron omger.
Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar,
Så tydligt jag din lag, och mina pligter ser.
Hvart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
Så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta
Fly till sin gamla tro, och hvila sig på den.
Dess första grund är dold; jag sörjer ej deröfver:
Den lades af en hand som säkert kände sig;
Jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöfver,
Och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!
Jag vet ej, hvem du är, ej hur du uppenbaras,
Ej hvilken väg till mig din dolda anda sänks:
Det är en hemlighet, hvars upptäckt kanske sparas
Åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.
Nej, alldrig du åt oss dess kunskap velat ärna:
Om i en gränslös följd af dagar och af år
Du flyttade min själ från stjerna och till stjerna
Hon dock i evighet din dolda thron ej når.
Men hvad jag veta bör, har du ej velat dölja:
Du lefver i min själ, du verkar der, och vill
Att mina gerningar i evighet mig följa;
Ditt väsen är så visst, som att jag sjelf är till.
Är vissare ännu; och vore jag en bubbla,
Af ödets halmstrå blåst att glindra en minut:
Så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla,
Uti min sista suck bevittna dig till slut.
Men ingen löser opp det samband, som är knutit
Emellan mig och dig, för tid och evighet.
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
Då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.
O! följde jag min plikt med redlighet och varma,
Och vore hvad jag bör, och icke hvad jag är:
Du skulle som en far dig till mitt hjerta närma;
Jag skulle finna dig uti din himmel der!
Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt remna,
Och evighetens hvalf skall öppnas för min själ,
Och jag skall se, att du ej velat öfverlemna
Åt ödets fala gunst, mitt slägte och dess väl.
Ack! jag skall tacka dig, hvars omsorg har bevarat
Den tro, jag af din hand tog, såsom barn, emot;
Som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat,
Hvars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.


9. OSKULDENS HÄMD.

Nej, nej, han lefver än, som oskulden försvarar,
Än lefver han, de öfvergifnas vän
I åskans blixt han hämnas än,
I solens ljus sin nåd förklarar.
Hvem är, som suckar der, i dystra bojor slagen;
I trasor klädd och öfverhöljd med grus?
Det är en vis, som spridde ljus,
Och som ej sjelf får skåda dagen.
Men månne han då är för evigt stängd från ljuset?
Nej, hämdens arm hans fjettrar splittra skall,
Och skynda dessa murars fall,
Men han stå upprätt uti gruset.
Och hvilken ser du der förnöjd mot bålet vandra,
Och kyssa glad sin grymma bödels hand?
Det hjelten är, som frälst sitt land,
Som mördas sjelf, och räddat andra.
Men detta ädla blod skall det ohämnadt flöda?
Nej, hämdens Gud skall också hämna det:
Förtviflan, i tyrannens fjät,
Skall snart uti dess hjerta glöda.
Hvem är som vaknar der, och vågar helsa dagen
Med hämdens rop från ett förtvifladt bröst?
En skönhet född till andras tröst,
Men af en nedrig bof bedragen.
Men skulle hennes tår, ohämnad kunna strömma?
Nej, fatta mod, betryckte dygdens vän;
Ett öga fins som märker den,
En själ som mins när andra glömma.
Så lefver Han då än, som oskuld skall försvara
Och ljunga hämd emot förtryckarns bröst:
Det ena blifva skall min tröst,
Det andra skall min varning vara.



ELEGIER.


10. ÅSKAN.

Han kommer: han kommer, att straffa en brottslig verld:
Jag hörde hans röst der uppe i molnena skalla,
Jag såg en skymt af straffets glänsande svärd;
Han kommer, hämnarens tolk, att oss till räkenskap kalla.
Himmelen klär sig i sorg, Jorden suckar betryckt,
Hafvet hejdar sitt lopp, stannar förvirradt, och undrar:
Men häftigt, med våg på våg, i brådstörtad flykt,
Rusar det undan den röst, som i skyarna dundrar.
Bleknad är Ängens prakt, Åkrarne störta sig ner,
Grafvens rysliga natt tungt öfver lunderne hvilar,
Foglarnes stämma är tyst, vallhornet lockar ej mer,
Och till herdens tjell hjorden flämtande ilar.
Nu med darrande fjät, nu med svidande bröst,
Skyndar en rik tyrann, att sina jerndörrar stänga,
Men innom murarnas hvalf dundrar hämnarens röst,
Och genom reglade lås de krossande viggarne tränga.
Rysliga Engel! säg, o säg: hvem skall du i dag,
Ner ifrån slottets verld, för den Evige Domaren kalla?
Är det den brottsliges själ? må hända, det är jag
Som i min ålders vår för viggen skall suckande falla.
O! skona, skona blott den fattiges halmtäckta tjell,
O! skona, skona blott, hans täppas blomstrande gröda!
Sen från sin Herres fält han pustande staplat i qväll,
Låt honom somna i ro, och glömma sin tryckande möda.
O! skona denna far till dessa oskyldiga små,
Som tårögde se på sin mor, för att lyftas i famnen;
O! hvad brott kunna väl de renaste hjertan begå?
De känna ju blott de första heliga namnen.
O! skona flickans behag, ryck icke blomman bort,
Innan hon njutit till slut den sköna tjusande dagen:
Ack! denna tjusande dag, den är ju så flyktig och kort:
Än några stunder blott, och vissnade falla behagen.
O! skona mig också: ryck ej telningen opp,
Må hända i mognare år, i mera lyckliga tider,
Glänsar der någon skörd, som fyller ett glädjande hopp;
Må hända dock, dess löf skugga åt vandraren sprider.
O! låt mig fylla den ed, jag svor en döende far,
Att offra en manlig gärd åt fosterlandet och dygden,
Låt mig bli lycklig sjelf, och trösta olyckligas dar,
Och göra mig värd en suck, af något hjerta i bygden.
O! låt mig gläda än välgörarens hjerta, och sen
Låt mig dö uti frid, och mina gerningar glömmas,
Och i den åldriga jord, som gömt mina fäders ben,
Låt mitt bräckliga stoft, och känslans irringar gömmas.


11. TILL MINA BARNDOMSVÄNNER.
Är han glömd, er trogna barndoms vän?
Gode gossar! denna handen fatten:
Lika redlig, räckes hon er än,
Lika redlig, i den sista natten!
Detta hjerta mägtar än att slå
Lika ömt: af tusen hårda skiften
Mer betryckt, men lika varmt ändå,
Tills det gömmes i den kalla griften.
Redan ägen J en makas famn,
Redan edert knä en ättling vaggar:
Och hvad äger jag? ett sjukligt namn,
Kännande, som svärd de minsta taggar?
Brandförsäkrad ren er hydda står;
Och hvar är min hydda? hårda öden!
Dock hvad klagan? efter några år,
Skall hon byggas af en vän, -- af döden.
Byten edra yrkens lugn och tröst,
Mot en aldrig hvilad känslas spänning;
Byten barnet vid en makas bröst,
Emot hoppet om en skådepenning.
Kastad länge på ett okändt haf,
O! hur gerna vinkar jag med handen,
Åt den lugna hamn, jag öfvergaf,
Åt de ömma vännerne på stranden!
Minnens J den glada julen än,
Och vår hvita drägt, vår klara stjerna,
Då vi gingo kring som vise män,
Sjöngo illa, men dock hördes gerna.
Vise hette, vise voro vi,
Räknade så väl den korta tiden,
Sålde ej för stundens svärmeri,
Årets skörd, den glada samvetsfriden.
Minnens J den glada sommarns fest,
Hur vi sprungo kapp till blomsterstången;
Och vår stolthet, när vår goda prest
Log åt dansen och åt segersången?
O! den första, som till målet hann,
Utan ondska blef af oss betraktad,
Och den sista, ej, som nu, försvann
Ur vår cirkel, skymfad och föraktad.
Minnens J? -- jag har dock minnet qvar
Och den skatten skall jag ömt bevaka,
Ömt, som Sorgen uti fordna dar
Gömde askan af en vän, en maka.
Store Gud! din godhet evig är,
Och de stunder äro dock så korta,
Som till glädjens njutning du beskär:
Knappt vi se dem, och de äro borta!
Men en gång, när tidens strömmar flytt
Bort till de oändeliga hafven,
Och ditt varde kallar oss på nytt
Till ett lif, utur den mörka grafven:
Skola då, på evighetens strand,
Barndoms vänner återse hvarandra,
Och med ädla steg, och hand i hand,
Till det alldrig nådda målet vandra?
Skall då jag återse den dal,
Der jag lekte bort den glada våren?
O skall jag se den utan hjertats qval,
Och med ögat, icke skymdt af tåren?
Enda vän på jorden, glada hopp,
Du de sorgsnas alldrig släckta stjerna!
Tindra klar mot öknen af mitt lopp,
Tjus mitt hjerta, och bedrag det gerna!


12. EN TANKE PÅ MIN EGEN GRAF.

Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?
Månn någon gång jag skådat detta stället,
Och trampat det i ro?
Ack nej! Kanske min trånga stig skall ledas
Till någon okänd strand,
Och der min bädd, min sista bädd tillredas
af någon okänd hand;
Der ingen vän skall stanna vid min sida,
Och lindra ångrens sår,
Och under bön det sista slag förbida,
Som detta hjerta slår.
Och skingra ömt det tvifvelsmål, som skymmer
En lyckligare verld;
Och ta emot mitt ömmaste bekymmer,
Min sista afskedsgärd.
Till Er, hvars hand min första vandring stödde
På dygdens svåra stig,
Till er, hvars själ vid mina afsteg blödde,
Otackad utaf mig.
Dock lika godt! hvar himlen helst må ärna
Min ringa hyddas fall:
Jag vet dock visst att hoppets milda stjerna
Der äfven lysa skall.
Jag vet dock visst, att jag är lika nära
Dig, mensklighetens Far,
Och att du skall en stilla fred beskära
Åt mina sista dar.
En minnesvård! den sörjer jag ej öfver,
Den må förtjensten få!
Till grafvens lugn jag ingen värd behöfver,
Och multnar nog ändå.
Men fins blott en af mina många vänner,
Hvars ömhet jag var värd,
Som sett mitt fall, och mina strider känner
Se der min efterverld!
Om någon dag den lycka han begråter,
Som kanske var för hård,
Om någon dag mitt namn han kallar åter:
Då har jag minnesvård!
Så tag då, Jord, tag hulda Mor tillbaka,
Och göm uti din famn
Den ädla skatt, du gaf mig att bevaka:
Min aska och mitt namn.
Förvara dem, till dess hon hörs, den rollen
Som döda väcka kan:
Ljuf är den tron: förträfflig är den trösten,
Och derför är hon sann.


13. DET ÅLDRIGA TEMPLET.

Se! hur det stolt sin åldriga krona bär,
Och sin resliga kropp långt öfver hyddorna höjer!
Likt i sitt harnesk klädd den hotande Jätten der,
I barnens glädtiga ring, dem han skrämt och förnöjer.
Och med samma högtidliga ståt, som i dag
Det för tusende år, spiran mot molnena sträckte,
Hejdade vandrarens gång med samma dystra behag,
Och i Bardernas bröst heliga rörelser väckte.
Men visa fram någon arm, men kalla fram något namn
Af dem, som ur klippans sköt brutit dess eviga grunder:
O! de hvila tyst i den långsamma nattens famn,
Sen de släpat bort den flyktiga dagens stunder!
Jordens vördade kung, Menniska! yfs icke mer
Af din styrka och rang, då du Templet betraktar,
Mera flyktig än sand, mera förgänglig än ler,
Och det är du likväl, som grafvens konung föraktar.
Hvarpå grundas ditt hopp att i en sällare verld
Din ädla varelse skall i evigt stigande grader,
Njuta den glädje och frid, dig här ej blifvit beskärd,
Nalkas i renad dygd de heliga englarnas fader?
Jo, på fastare grund, än templets resliga kropp,
Icke rubbad ännu af stormande seklers öden,
Ja, på fastare grund hvilar ditt tjusande hopp:
Ty Gud är evig, och icke döden!
Så, för tusende år, skallade Lärarens röst,
Så, än i dag från hans mun hon bland grafvarna skallar
Och bjuder glädje och lugn, i de dödligas bröst,
Och dem från stoftets verld till himlarna kallar.
Hvilken träder ej rörd inom Templets heliga rymd?
Ack! dessa mörka hvalf, dessa hotande fästen,
Af dessa är fördomen stödd, af dem är sanningen skymd,
Och dessa mörka chor äro villornas åldriga nästen.
Brottsligt är detta tal: Yngling! säg icke så!
Här bor en Gud som hör din hviskande tunga,
Nej, denna tanke är grym: Yngling! tänk icke så,
Hämnarens ögnakast genom själarne ljunga.
Hör ifrån Lärarens mun det högsta väsendets röst,
Hans, som från söderns fält ger genljud mot fjelliga norden
"Jag bor öfver stjernors rymd, jag bor i den dygdiges bröst:
Jag äger himlen till Thron, till fotapall jorden.
"Den, hvars väldiga hand utströr millioner behag,
Åt solen sin stolta gång, åt marken rörelse gifver,
Åt menniskan, sällhet och dygd: -- det är jag,
Jag som varit, som är, som i evighet blifver.
"Och detta rysliga moln, som höljer sommarens dag
Som blixt, och knall på knall, kring rymderna skickar,
Och andas fasor och död: också detta är jag,
Mitt vredgade hjertas röst, mitt mulnade ögas blickar.
"O! du som sökte opp den lidandes bortgömda stig:
Hvarje tröstande skärf, hvarje läskande bägare vatten,
Alt det goda du gjort, det har du gjort mig,
O! kom i min öppnade famn, och mottag den himmelska skatten.
"Men du, som för uslingens nöd tillslöt din isiga hand,
Slöt din nedriga själ som bergets rysliga klyfta,
Som gaf ej den hungrige mat, ej släckte den törstande brand
Och hörde med innerlig ro de värnlösa Enkorne snyfta.
"Gå, gå, förlorade, bort! gå bort ifrån mig
Till ångrens eviga eld, som bränner och aldrig föröder.
Du kände ej dygdens bud: och sällheten känner ej dig;
Du kände ej verldens Gud, och ej dina lidande bröder".
Och nu denna mäktiga röst genombröt dessa hvalf,
Och fåfängt lastens slaf sitt brottsliga öra slängde.
Hon for med stormarnas kraft: hans brottsliga hjerta skalf;
Men likt en sommarfläkt hon sig till den dygdige trängde.
Då gick den girige bort, och svor i sin upprörda själ,
Att icke samla på sig den Eviges hämnande domar,
Att icke sälja bort sitt hjertas eviga väl
För ett glittrande stoft, för vanskliga rikedomar.
Då fann högmodets träl, att värdiga tänkesätt
Och ingen stjernas glans blef ärans sannskyldiga stempel,
Att det är lågt och grymt att trampa menniskors rätt,
Och fordra derför till lön offer, rökverk och tempel.
Då såg glad mot skyn den tryckte oskuldens vän,
Han, hvars klagande röst, så ofta af tårar förqväfves:
Rättfärdige, nådige Gud! du lefver, du lefver då än,
Och denna tår, han rinner icke förgäfves.
Se der detta heliga rum, där Christnas andäktiga bröst
Högtidligt skatta en gärd åt sin stiftares älskade minne!
I frid hämte dygden kraft, i frid hämte sorgen tröst,