Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 01

MICHAËL CHORÆI SAMLADE SKALDESTYCKEN
Af
Michael Choraeus

Örebro,
Tryckt hos N. M. Lindh,
1815.


INNEHÅLL:

Utgifvarens Företal (af F. M. Franzén).
Författarens Lefverne.
Till Choræus (dikt).
Vid Choræi graf (dikt).
PRIS-SKRIFTER.
1. Ehrensvärd.
2. Yppigheten.
3. Trollhättan.
LÄRODIKTER.
4. Menniskans värde.
5. Sällheten.
6. Den dygdiges hopp.
7. Den stilla Dygden.
8. Tviflan och Tro.
9. Oskuldens hämd.
ELEGIER.
10. Åskan.
11. Till mina Barndomsvänner.
12. En tanke på min egen graf.
13. Det åldriga Templet.
14. En suck från Altaret.
BLANDADE DIKTER.
15. Blygsamheten.
16. Minnet och Hoppet.
17. Enkans Visa.
18. Den högtidliga förlofningen.
19. Vid lilla Ludvigs graf.
20. Ord till en Finsk melodi.
21. Idyll.
22. Sommarnatten.
23. Afsked af Runsala.
24. Gubben till Ungdomen.
25. Mitt tycke.
26. Barnsligheten.
27. Trösten.
28. Oskulden.
29. En blick mot framtiden.
30. Bortresan.
31. Första Maj.
32. En munter Gubbes dryckessång.
33. Förvandling.
34. Lilla Calle.
35. Visiten.
36. Till min sjuttonåriga Kusin.
37. Sång till en ung Flicka vid hennes mors död.
38. En hälsning ifrån Jockis.
39. Sång forfattad på ett Åkerfält.
40. Ederna.
41. Ynglingen.
42. Till den sjuke Mæcenas.
43. Den botfärdige.
44. Till Leuconoe.
45. Till en Moders skugga.
46. De tre åldrarne.
47. Vid Fru Fants graf.
48. Till Fru Grefvinnan Cronstedt.
49. Skaldebref Till Prof. Tengström.
50. Af en Mor till sin Dotter.
51. Eva Loffman.
52. Vid Baron Beckfriis's Graf.
53. vid en Graf.
54. Krigsförklaring mot Herr Grefve C.
55. Bref Till Fru V.
56. Sång till Herr Lektor Moberg.
57. Julklapp till min Sophi.
58. På en Taskbok.
59. Lilla Hedda till sin Pappa.
60. Sång till min lyckliga Vän.
61. På en afleden makas porträtt.
62. Skål.
63. Till Fröken X.
64. I anledning af en inskrift på en bild af Fru L..
65. Ett barns sång.
66. Babels torn.
67. En liten läxa till Aspasi.
68. Andra priset.
69. Man försäger sig lätt i hettan.
70. Rosen, Fjäriln och Biet.
71. Stickelbärsbusken.
72. Blommor till de Sköna.
73. Fastlagsris.
74. Inpromptuer.
75. Flugan och Ljuset.
76. Claras Canariefågel.
Psalmer i Gamla Svenska Psalmboken, omarbetade.
Nro 84.
Nro 95.
Nro 106.
Nro 143.
Nro 144.
Nro 184.
Nro 229.
Nro 231.
Nro 241.
Nro 245.
Nro 255.
Nro 263.
Nro 264.
Nro 274.
Nro 288.
Nro 291.
Nro 299.
Nro 316.
Nro 330.
Nro 387.
Nro 396.
Fragmenter och ofulländade Stycken.
Stycken af ett Tal den 29 Nov. 1799.
Menniskans bestämmelse.
Sång öfver Konung Gustaf III.
Andakts-Poem.



UTGIFVARENS FÖRETAL.

Otta och ett halft år äro förflutna, sedan Choræi död gaf anledning att
vänta en upplaga af hans samlade arbeten; och sju år har man väntat den
af min omsorg, efter min förbindelse med hans Enka. Också ärnade jag
redan 1808 i Åbo uppfylla denna väntan, hvad hans Skaldestycken angår;
men kriget, som afbröt gemenskapen emellan Sverige och Finland, betog
mig tillfälle att sammanleta åtskilliga på hvardera sidan om hafvet
kringspridda blad, som ej borde saknas i denna samling. Äntligen är
det, genom en oväntad ledning af händelser, i nejden af Hjelmaren, som
dessa till större delen Finska alster utgifvas.
Hvad deras värde angår, vore det lika fåfängt, som obehörigt af
utgifvaren, att vilja förekomma läsarens omdöme. Dock må mig tillåtas
en anmärkning, hvilken, om den ock ingen ting betyder i afseende på
de här meddelade arbeten, som hvarken kunna eller bara bedömmas efter
annat, än hvad de i sig sjelfva äro, likväl torde vara ej alldeles
öfverflödig för dem, som mer granska Auktorn, än hvad han författat.
Utom det att _Choræus_ slöt sin bana nästan vid en ålder, då mången
skald först begynner sin, eller åtminstone upptäcker sin rätta kallelse;
måste han af sin korta lifstid använda den mesta delen får sitt stånds
yrke, som, ehuru nära sammanhang det i sin grund har med poesien,
dock i sin utöfning lägger ett band på den frihet, som hvarje konst
fordrar: en af orsakerna, hvarföre _Choræi_ sångmö så ofta framträder
såsom lärarinna, oaktadt sin naturliga fallenhet för det lekande och
naiva.
"Den äkta skalden kan endast sjunga." Denna anmärkning, som jag
nyligen sett, om jag rätt mins i Iduna, torde i vissa fall kunna
vändas om. Mången skulle blifvit en äkta skald, om han ej gjort annat
ån sjungit. Men få kunna det i vårt land, utan att göra sig olyckliga.
Icke heller vore det nyttigt, om denna regel följdes af hvarje yngling,
som tror sig född med en poetisk ådra. Man blir så lätt bedragen i
denna inbillning, icke endast af sig sjelf, utan af andra. En annan
sak är det med stora genier: de tvingas fram af en inre magt. Deras
valspråk är, som _Kellgrens_: omnis in hoc sum; om de än skulle
förspilla dervid hela sin timliga välfärd.
Äfven den tidepunkt, i hvilken _Choræus_ framträdde, var törhända
ej den förmånligaste för utvecklingen af poetiska anlag. Flere
omständigheter hade vållat, att vitterheten ej mer skattades för sin
egen skull: hvaraf följde, att hennes idkare genom den moraliska,
religiösa eller politiska vigten af de ämnen, de behandlade, sökte att
bibehålla hennes anseende. Derigenom frambragtes väl många förträffliga
stycken, som tillvunno sina författare en tvåfalldig aktning, den som
man lemnar skalden eller vältalaren, och den som tillkommer medborgaren
eller sedoläraren. Men någon gång hände derigenom också, att ett mått
af snille och talang, som i en liten lyrisk blomstersång med fördel
kunnat användas, på ett didaktist sädesfält nästan förspilldes. Om
närvarande samling i något blad ger anledning att beklaga den sednare
verkan af en i sig sjelf alltid berömlig åsyftning; så ger den äfven
tillfälle, att gladas öfver den förra. Jag nämner blott det första
stycket: Sången öfver _Ehrensvärd_.
Ett särdeles missöde har likväl, efter Författarens död, öfvergått
detta hans förnämsta skaldestycke. Ämnet deri har genom tidens
händelser blifvit sådant, att man endast med smärta kan läsa det,
oaktadt dess beundransvärda skönhet.
Äfven öfver _Choræi_ Psalmer rådde en oblid stjerna. Ostridigt hade han
till detta skaldeslag, icke blott den yttre kallelsen genom sitt
stånd, utan en inre genom sin varma känsla, sitt enkla och lätta språk.
Men utom det, att hans försök deri ej hunno fulländas innan hans död,
hade man den tiden andra begrepp om den reform, vår gamla Psalmbok
borde undergå, än man sedan fattat. Visserligen funnos då redan de
ypperliga Kyrkosånger, med hvilka Doktor _Ödmann_ gjort epok i Svenska
Psalm-poesien; men detta mönster gällde egentligen i afseende på nya
Psalmer, och _Choræi_ bemödande åsyftade endast de gamlas förbättring.
Den rätta konsten dervid var då ännu icke funnen, icke ens af hans
medtäflare och vän Doktor _Wallin_, som sedermera till förtjensten af
så många egna mästerstycken, tillagt den mindre lysande, men dubbelt
skattbara, att på ett förundransvärdt sätt hafva räddat de flesta
af de gamla. _Choraeus_ är för öfrigt ej den ende, som i detta svåra
och grannlaga skaldeslag behöft tidens hjelp genom öfning och prof.
Emellertid vunno hans Psalmer ett utmärkt bifall; och tjena ännu till
mångas andakt: hvarföre de äfven här blifvit å nyo aftryckta; helst
större delen saknas i den nya Profpsalmboken.
Men det är nu mera ej Författaren, utan Utgifvaren af denna bok, som
behöfver en apologi.
Ofta villrådig i valet af de stycken, jag skulle upptaga, har jag
liksom rådfrågat Författaren sjelf, och, jag tillstår det, ej blott
hans smak, utan hans hjerta, som mången gång för sin välvilja
uppoffrade sin ärelystnad. Likväl äro ganska många tillfällighetsverser
uteslutna; och ibland de bibehållna synas mig några ej vara de minst
vackra i denna samling.
_F. M. Franzén_.


FÖRFATTARENS LEFVERNE.

Man söker gerna en Författares bild framför hans skrifter: man vill
se den i ansigtet, som man hör tala. Också ges det skriftställare, i
synnerhet skalder, hvilkas person är nästan oskiljaktig från deras
arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgör stundom deras
förnämsta behag; dels förutsätta de, för att rätt kunna skattas, att
läsaren liksom lefver med auktorn.
Den skald, som i närvarande samling å nyo framträder för allmänheten,
har i det ena afseendet längesedan vunnit många hjertan; och i
det andra är en teckning af hans lefnads omständigheter det bästa
företal för hans skrifter. De förra torde äfven i sig sjelfa ej sakna
allt intresse för den, som finner nöje i betraktelsen af de oftast
obetydliga, stundom besynnerliga tillfälligheter, som bidraga att afgöra
en menniskas öde, och att dana dess snille och dess hjerta.
Hofpredikanten _Michaël Choræus_ var född den 15 Mars 1774.[1] Hans
fader var Comministern i Christinestad _Michaël Choræus_. Hans moder
hette _Hammar_. Vid detta exempel gäller ej Linnés idé, att barken härrör
af fadren och kärnan af modren. _Choræus_ hade ärft det inre endast af
sin fader, som var en man af utmärkt hufvud, ej utan studier, och
ryktbar för den gåfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann
ingifvelse, väl utföra sitt ämne. Ett för tidigt giftermål hade bragt
honom i en bekymmersam belägenhet. Pastorsadjunkt nu i Vörå, nu i
Vasa, nu i Solf, nådde han ändtligen högden af sin lycka, då han i
Christinestad fick åtminstone en stadig boning. Sonen, som var född på
det första stället, hade således redan i späda åren det ödet att ofta
flytta; och man kan säga om honom, att han nästan aldrig haft något
egentligt hem på jorden.
Äfven så ovisst är det, till hvad nation han skall räknas. Alla de
nämda orterna, ehuru belägna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som
i språk och seder fullkomligen skiljer sig från Finnarne, ehuru det
ena folket bor tätt invid, stundom midt ibland det andra. Också vilja
de Svenske bönderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som
kunna räknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket sätta
sig öfver dem, och om de öfverträffas i liflighet, umgängsamhet och
vänlighet, deremot tillegna sig företräde i stadigt allvar och lugn
rådighet. I anseende till språket var _Choræus_ blott Svensk, kanske
äfven till lynnet; men till sin härkomst var han förmodligen en
blandning, såsom de fleste af ståndspersoner, hos hvilka denna skilnad,
äfven af andra skäl, är mindre märkbar. För öfrigt var det för honom
lika, om han ansågs för Svensk eller Finne. Han öfverlefde ej den
tidepunkt, då man med bestörtning blef varse, att det var ett haf
emellan Sverige och Finland.
Också hade Försynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge
stränderna af Östersjön. En besynnerlig skickelse förde honom redan i
yngre åren till Sverige för att der uppfostras.
Hans fader, då han kände sig nära döden, kallade honom till sin
sotsäng, och sade: "Jag dör, och lemnar din mor med dig och dina syskon
i fattigdom. Vår Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen
utväg till din uppfostran på din hemort. Res till Sverige: sök opp
Domprosten _Fant_ i Westerås, och säg att en döende fader skickat dig
till honom, och att din farmor hetat _Fant_."
På detta patriarkaliska vis blef den unge _Choræus_ skickad ut i verlden.
Men för att komma till Westerås, behöfde han en liten respenning. Någre
Handlande i Christinestad sammansköto den, och skänkte honom kläder. Så
kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.
Af de många slags förförelser, för hvilka en yngling är blottställd i
hufvudstaden, mötte honom en, som ej synes farlig, men som var nära
att göra honom olycklig för all sin tid, åtminstone föra honom på en
helt annan väg än den, dit han var ärnad. De förledande varelser, af
hvilka den stackars gossen, som aldrig förut sett något sådant, lät
dåra sig till den grad, att han på dem förstörde hela sin kassa, voro
-- körsbär och päron. Sedan han ätit opp de sista han köpt, och ej mer
kunde köpa något enda, öppnades först hans ögon: och han fann sig
ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det
fartyg, på hvilket han kommit, var försvunnit från skeppsbron, och
intet Westerås-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt
lilla bylte. Af de många ansigten, som mötte honom, kände han icke ett
enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hända en
eller annan smålog åt den lilla sällsamt klädda figuren från landet.
Så gick han hela dagen, och glömde till slut all den öfriga sorgen
för hungern. Dock kunde han ännu icke förmå sig att begära allmosa,
då han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer.
Han underrättade sig om orsaken, och fick höra, att de togo värfning.
I hast beslöt han att följa deras exempel, och lät inskrifva sig, som
skeppsgosse på ett krigsfartyg, som med det första skulle afgå till
Sveaborg. Detta hände år 1790, och Freden i Verelä lär då ännu icke
varit sluten, åtminstone ej kungjord. I alla fall såg det på fartyget
ganska krigiskt ut.
I ett ögonblick var hela hans utsigt förändrad. Gymnasium, akademi,
magisterkrans med mera dylikt, som vid namnet _Fant_ fäst sig i hans håg,
voro försvunna. I deras ställe stod nu, vid namnet Sveaborg, allt hvad
förskräckligt är, för hans inbillning. Dock kom ej ångern, innan han
ätit sig mätt: sedan först tänkte han efter, huru han sålt sig sjelf
för en måltid, och gret som Esau; ty äfven sin faders välsignelse
tyckte han sig hafva förlorat. Officern, som hade värft honom, blef
varse hans ängslan, och underrättade sig om alla hans omständigheter.
Gif dig tillfreds, min gosse, sade han; du skall få behålla din svarta
rock. (Han bar ännu sorgdrägt efter sin far.) "Blif prest: dertill
passar du bättre, än till knekt. Res till Westerås, och kom hädanefter
bättre ihåg, hvad din far sagt dig på sin sotsäng." Med dessa ord
gaf han honom sitt afsked, lät honom behålla värfningspenningarna såsom
en skänk, och skaffade honom rum på ett Westerås-fartyg. Mer än en gång
hörde jag _Choræus_ med rörelse beklaga, att han aldrig sedermera råkat
denne hederlige man, hvars bild stod alltid liflig och klar i hans
tacksamma hjerta, ehuru han med sin ålders lättsinnighet skilts ifrån
honom, utan att ens ftåga efter hans namn.
Vid ankomsten till Westerås var det första han gjorde, ej att gå till
Domprosten, utan att klifva opp i Domkyrkotornet. Ensam, som han der
stod, mellan himmel och jord, dit kastad öfver haf och sjö, långt ifrån
sitt hem och sin slägt, okänd af alla, i den stad och det land, han
såg under sig, med ingen annan tillflykt än ett fremmande hus, der
hans namn aldrig varit nämdt, med ingen annan grund till sin väntan
att der blifva emottagen, än en döende faders önskan, borde han finna
sin belägenhet bekymmersam, och bäfva för det ögonblick, som snart
skulle afgöra hans öde. Men den sorglösa ynglingens själ var sysselsatt
endast med det höga, henne upplyftande tornet, och med den vidsträckta
utsigten af hans nya fosterbygd: så ansåg han orten genast; ty att han,
på sin faders ord, ej skulle af Domprosten med öppna armar emottagas,
föll honom aldrig in, att tvifla.
Äntligen steg han ned till jorden igen, och sökte opp Domprostegården.
Doktor _Fant_ hade fremmande hos sig, då hos honom anmältes en liten
svartklädd Finnpojke. Han gick ut, och kom in efter en stund med
_Choræus_ vid handen, och visade halft leende, halft brydd, åt sitt
sällskap det oförmodade testamente, han fått ifrån Finland.
Domprosten _Fant_ var af det gammaldagsfolk, som röres af slägtkärlek;
och ehuru mycket aflägsen, och för honom oväntad, skyldskapen var,
erkände han den likväl, Slägten _Fant_ i Sverige härstammar i sjelfva
verket ifrån Österbotten. Dessutom kunde hans kända godhjertenhet ej
förskjuta den värnlöse fremlingen; och hans frus välgörandetankesätt
styrkte honom i det beslut, att anse sig bunden af ett blödande
fadershjertas sista suck, såsom af en pligt, och att emottaga den
faderlöse, såsom af Försynens hand.
Gossen sjelf intog snart genom sin qvickhet och sina öfriga goda
egenskaper begge sina fosterföräldrar. Upptagen som barn i huset, njöt
han i sju års tid deras ömma och frikostiga omsorg, som följde honom
från gymnasium i Westerås till akademien i Upsala, der han redan 1792
blef inskrifven. Den korta tid af blott tvenne år, som han förblef vid
det förra lärosätet, förutsätter icke endast en ovanlig lärgirighet
och fattningsgåfva, utan äfven en redan i Finland vunnen öfning i de
gamla språken, hvarvid hans fader sjelf måste handledt honom; ty vid
pedagogien i Christinestad kunde han ej lära annat, än det som hör till
en folkskola.
Doktor _Fant_ gjorde ej ett halfverk. Han öfvergaf ej sin fosterson,
innan hans uppfostran var fullkomnad. De skiljdes först 1797, då
_Choræus_ på hans bekostnad tagit magistergraden.
Nu lemnad åt sin egen omtanke, sökte han sin utkomst såsom Lärare i
enskilta hus, och kom dervid i en ny skola, som i början bittert nog lät
honom känna sin aga.
Domprosten _Fant_, sjelf glädtig och eldig, hade ej qväft _Choræi_
naturliga qvickhet; och Domprostinnans visa godhet hade emot dess
alltför fria utbrott sökt en motvigt endast i hans egen godhjertenhet.
Emedlertid fick han tidigt en vana att sticka omkring sig med små
infall, som hos den värnlöse halfvilde gossen från Finland hade ett
eget behag, men hos den från Upsala komne ynglingen ofta misstyddes,
och stundom i sjelfva verket ej kunde annat, än misshaga. Redan vid
Akademien hade han gjort sig känd, icke endast för kittslighet i
umgänget, utan för verser af en förolämpande art, dem han sjelf i en
mognare ålder aldrig kunde förlåta sig. Denna lust att retas hos ett
ungt snille, som vill försöka sin gadd liksom sina vingar, om den ej
alltid bevisar ett öfverlägset hufvud, såsom någre förmena, bevisar
icke heller alltid, såsom mången föreställer sig, ett ondskefullt
hjerta. _Choræi_ hjerta åtminstone var godt och oskyldigt, som ett barns.
Han var icke den enda yngling, som då han ifrån den Akademiska
parnassen, der han drömer endast om guddomligheter på molnskyar,
nedstiger i hvardagslifvet, med ett hemligt förakt anser alla dess
föremål, ända till dess hans erfarenhet lär honom att skilja den
verld, i hvilken man blott tänker, ifrån den, i hvilken man tyvärr
måste lefva. Det händer mången dervid, som det hände en viss resande
ungherre i en småstad. Han kom i en sal, der det dansades; men som han
ej fann sällskapet sig anständigt, och tyckte sig se ett inre rum,
der han hoppades finna en mera utvald cirkel, ville han skynda sig
dit, och märkte ej i hastigheten, att det han ansåg för en dörr, var
blott en stor spegel, som han stötte emot och slog sönder. En sådan
spegel är mångens inbillning, då han träder in i verlden. Hos några
är den ett verkligt trollglas, som visar dem öfverjordiska syner, och
fullkomligheter som blott kunna tänkas; och när de misstaga dem för
verkligheter, hafva de stundom den olyckan att stöta sönder glaset. Hos
andra deremot är det blott en vanlig spegel, der de betrakta endast
kopior, och dem stundom vanställda, af den hvardagsverld, i hvilken de
lefva; dem de likväl ge ut för idealer; och orsaken, hvarföre de hellre
se i spegeln, än rundt omkring sig, är förnämligast den, att ibland
bilderna derinne, deras egen alltid står främst.
_Choræus_, utan att egentligen höra till någondera klassen, ty han var
ganska öppen för det verkliga, och lemnade sig åt dess behag med en
naif känsla, kom likväl, äfven han, ifrån Lärosätet med hufvudet fullt
af idéer, som i den krets, der han nu inträdde, funno ingen ting
motsvarande. Hans redan förut satiriska lynne bröt derföre ut på ett
sätt, som stötande många omkring honom, studsade tillbaka på honom
sjelf.
Det var i synnerhet hans egen fosterbygd, som i det afseendet blef hans
skola. Han hade lemnat den såsom en rå gosse, och återkom efter sju
år såsom en bildad yngling. Genom en naturlig förvillelse flyttade han
i sin föreställning denna råhet och denna bildning ifrån sig sjelf, på
landet dit han kom, och landet der han varit. Redan på fartyget, som
förde honom öfver till Österbotten i sällskap med flera unga fruntimmer
ifrån Jacobstad och Gamla Carleby, hade han bort finna sitt misstag;
men den tagg, han fick röna hos dessa Finska rosor, verkade ännu hos
honom ej annat, än att han besjöng dem i verser, som läto äfven dem
känna taggen under rosen. En kraftigare varning väntade honom, sedan
han var landstigen. De pannor, han i de nämnde städerna stötte emot,
voro hårdare än hans; men kunde dock icke straxt göra honom varsam.
Såsom ett vidunder af qvickhet och förarglighet, blef han i en hast
ryktbar kring hela landet; och till slut väpnade man sig emot hans
tunga med ett medel, hvaremot inga infall förslå. Småningom förändrade
han sitt sätt att vara; och innan han lemnade orten, var han lika
allmänt älskad, som han i början varit illa ansedd.
Vid Abo Akademi, dit han begaf sig 1799, och der han kort derefter blef
Docens i Vältaligheten, förvärfvade han sig genast både sina förmäns
bifall och de studerandes förtroende. Såsom tillika Informator i ett
af Stadens förnämsta hus, hos Länets Höfding General-Majoren Baron
Willebrand, hade han tillfälle att känna verlden på en ny sida; och
hvad redan förut var bortnött af de kanter, han burit i den borgerliga
krets, der han förut varit, blef nu i den högre sällskapscirkeln än
mera jemnadt och glattadt. Likväl öfvergaf honom aldrig hans medfödda
öppenhet i lynnet och lätthet i umgänget; och den förekommande
vänlighet, hvarmed han nu mera intog alla menniskor, var så naturlig
och hjertlig och afsigtslös, att man omöjligen kunde tro honom någonsin
hafva varit annorlunda. Också hade han ej på det sättet förändrat
sig, att han antagit ett för honom fremmande väsende: han hade endast
bortlagt en ovana: en ovana, som åtföljer de bästa hufvun och hjertan,
och har sin grund i det misstag, att till de yttre formerna i umgänget
öfverföra den ton af sjelfständighet, som hör till det inre tankesättet.
Särskilta omständigheter af en egen art bidrogo vid denna tidepunkt,
att utbilda både hans karakter och hans snille. Den utmärkta godhet,
hvarmed han bemöttes af den vördnadsvärda Fru, hvars Söner han
underviste, den vackra belägenheten af de landställen, Runsala och
Jockis, der han till följe af denna förbindelse tillbragte sommaren;
ett vänskapsfullt umgänge med ett ungt fruntimmer af förstånd, känsla
och smak, som ofta vistades i samma hus, och hvars bild han tecknat på
hennes graf (se poem nr. 51), förenade sig att röra de innersta
strängarna af hans hjerta, och frambringa dessa harmoniska ljud, som
först väckte en allmännare uppmärksamhet på hans skaldegåfva.
Det var ibland Runsalas[2] namnkunniga ekar (om icke de enda, tminstone
de förnämsta i Finland), som han författade stycket Åskan (poem nr. 10)
och några andra af sina mest intagande sånger. Det var på Jockis, af
sin präktiga byggnad, sin vackra trädgård och sina Engelska fabriker i
det sköna Tavastland utmärkta gods, som ett i sanning poetiskt lif hos
honom utvecklade dessa älskvärda egenskaper, hvilka sedermera, hvar han
kom, tillvunno honom allas välvilja och bifall.
Ett af hans sätt att åstadkomma ett oskyldigt nöje må nämnas: helst
några af hans verser syfta derpå. På en holme i en å inom trädgården
stod en liten enslig hydda; der de promenerande gingo in att hvila sig.
Oförmodadt yppade sig der en osynlig invånare, som lät förnimma sig i
en bok der mången af de besökande öfverraskades med ett tankespråk,
en anmärkning, en fråga, som stundom träffade den hemligaste vrån af
hans hjerta. Snart blefvo hyddan och boken ett slags orakel, som man
nalkades, lika nyfiken, som fruktande; och sällan gick någon derifrån
utan en väckt tanke eller känsla, som med de sköna minnena af Jockis
och dess herrskap förenade en hågkomst af den så kallade _Gubben i
Hyddan_. Den i början okände anden, som under detta namn uppenbarade
sig, var för öfrigt ej alldeles ensam. En annan osynlig röst höjde
sig stundom med eller emot hans, och röjde en qvinlig genius, hvars
särskilta karakter upplifvade det romantiska spelet. Begge voro snart
försvunna. Endast boken låg qvar i hyddan, såsom en minnesbok, der hvar
och en, som besökte stället, antecknade sitt namn. Men mången, som
känt de tvenne, snart äfven ur tiden försvunna vännerna, tycker sig
ännu i lunderne af Jockis märka deras närvaro, åtminstone hvar gång,
som godsets förträffliga ägarinna, hvars ädla beskydd begge åtnjöto i
tiden, vistas på stället.
Om Runsalas och Jockis sommarnöjen ej voro obetydliga medel till
utbildningen af _Choræi_ känsla och smak: så gaf deremot vistelsen vid
Akademien i Åbo, och i synnerhet den oförgätlige Porthans handledning,
som tidigt insåg och uppmuntrade hans snille, en allvarligare
riktning åt hans bemödanden. Äfven för hans skaldegåfva erböd sig snart
ett högre ämne. På Akademiens vägnar uttryckte han fäderneslandets då
varande hopp om den nyss födde thronarfvingen i ett tal på vers, som
för ögonblicket gjorde ett stort intryck, och äfven efteråt,
då det af Akademien blef utgifvet, vann bifall och väckte en högre
väntan af den unga skalden. De tvenne pris, som vid samma tid af
Vettenskaps- och Vitterhets-Samhället i Götheborg honom tilldeltes,
bidrogo att fortskynda hans rykte. Dock var det i synnerhet hans mindre
stycken, som tillvunno honom den äran, att icke endast hans namn, utan
ock hans verser, flögo ifrån mun till mun kring hela riket. Deras
ovanliga lätthet och naturliga behag intogo äfven den större allmänheten;
och den lycka, som till exempel _Enkans Visa_ gjorde, skulle ej försmås
af skalder med högre anspråk, än _Choræus_; ty att äfven i den lägsta
hydda framlocka en sång och en tår, borde, om ej smickra deras
ärelystnad, åtminstone röra deras hjerta.
En ny förändring i _Choræi_ belägenhet synes hafva verkat både på hans
sinnes och hans lyras stämning. Under en landtlig enslighet på Tervik
i Nyland, der han tillbragte ett år såsom lärare för en ung Baron
_De Geer_, den samme hoppfulle ynglingen som under sista Finska kriget
olyckligen omkom i hafvet utanför Gefle, träffade han i några Elegiska
stycken en af de bästa tonerna i sin lyra. Se t.ex. _En tanke på min
egen graf_ (poem nr. 12). Denna melankoliska ton hade likväl redan förut
röjt sig äfven i hans gladare sånger. Till och med hans lärodikter
hafva en elegisk anda, som utgör deras mesta behag.
Oväntad var denna karakter af hans sångmö; icke endast för dem, som
hört omtalas hans första inträde i verlden, eller sett hans älsta
satiriska försök, utan äfven för dem som i en sednare tid närmare kände
honom och intogos af hans lekande qvickhet i umgänget. Det är väl
icke ovanligt, att en författare vid sitt skrifbord är en helt annan
person, än då han talar eller handlar. Likväl var denna motstridighet
hos _Choræus_ mera skenbar än verklig. Mellan satiren och elegien är ett
närmare sammanhang, än det först synes. I begge skaldeslagen är det
ett starkt misshag till det verkliga, som väcker känslan: den yttrar
sig blott olika efter det olika lynnet hos skalden, som antingen ler
eller suckar deröfver, antingen anklagar blott andra eller sig sjelf
tillika, och uppehåller sin uppmärksamhet antingen vid det felaktiga,
han erfar, eller vid det bättre, han tänker. För öfrigt är det med
_Choræi_ sångmö, som det var med honom sjelf. Så naift hon tycks fatta
äfven det minsta behag i det verkliga lifvet, och så lätt och sorglöst
hennes uttryck oftast faller sig: så är likväl hennes innersta väsende
sentimentaliskt. Och han sjelf, oaktadt den muntra och skämtsamma
liflighet, som alltid bibehöll sig i hans väsende, tärdes likväl af en
hemlig trånad och oro, äfven i de lyckligaste ögonblicken af sin lefnad.
Dessa väntade honom på andra sidan om hafvet. Kongl. Krigs-Akademien på
Carlberg öppnade för honom 1802 en ny bana, der han inom en kort tid
kom i åtnjutning af allt hvad man plär anse förmånligt. Såsom Kongl.
Hof-Predikant och Regemente-Pastor för Södermanländningarne, jemte det