Michaël Choræi Samlade skaldestycken - 12

Som tacksamt flätade sin krans kring _Gustafs_ panna;
Det skönas dyrkare, försköt han väl det sanna?
Och har han lärdomen försmått?
Nej, vidsträckt var hans blick, och sund och vis hans lära,
Hvar gnista, sade han, som bryter villans natt
Bör vårdas vid en Thron, ty den är folkets skatt,
Och tanken är sin egen ära:
Ja strålen af hans nåd blef lika lodrätt förd
Mot parkens blomsterhäck, mot fältets rika skörd.
Besöken Lofö kyrkogård!
Och rodnen för ert split, J Vittre och J Lärde!
Ach! månne hon var njugg den handen, som beskärde
Åt trenne snillen samma vård?
Den ena ljuset klöf, den andra sjöng dess ära,
Förliks ej deras stoft i samma moders famn?
Har minnet icke rum för begges stora namn,
Och mäktar marmorn dem ej bära?
Lovisa begge såg, fann begges ära stor:
Och _Gustaf_ hade ärft sitt öga af sin mor.
Såg forskarn ifrån tornets höjd
En stjerna ny och skär uppklarna öfver Norden,
Hvars glans bebådade en okänd vinst åt jorden,
I dag af hela jorden röjd:
Hvem lyste mer förtjust mot fästet sina händer,
Hvem följde mera glad med ögat hennes lopp,
Och hvem befrämjade med mera nit, det hopp,
Hon spridde öfver glömda länder;
Hvem _Gustaf_ såsom du, sin dyrkan ville ge
Åt Sverges, Jordens, nej! åt Himmelens _Linné_!
Steg någon frampå Mälarns strand,
Som mellan dödens rof och döden sjelf sig ställde
Bedrog hans lyftna blick, och skakade hans välde,
Och ryckte kogret ur hans hand;
Som lik en engel flög till hyddans dörr, och tände
I mången moders barm det hopp som tynat af,
Och ett förloradt barn åt staten återgaf:
Månn _Gustaf_ ej hans värde kände?
Från Grafven, _Rosenstein_! hvars välde du bestred,
Ditt namn till thronen flög, och ljus kring Sverge spred.
Men om han företrädet gaf
Åt Smakens odlare, åt Sångens ädla söner,
Så kännen eder pligt, J hvilka lagren kröner;
Gån, samlen flera vid hans graf!
I lycklig säkerhet för oförvägna ilar,
Upphöjer sig åt skyn från Mälarns glada strand,
Den sköna Helgedom, som byggd af _Gustafs_ hand
På aderton kolonner hvilar.
Dit kom du, sen din qväll åt nyttan offrad var
Och smaken böd dig sjelf, den krans som snillet bar.
O Ljusets Gud! det kallas flärd
Att uti öknens djup, der jag är dömd att vandra
Ett källsprång leta opp, som svalkar mig och andra
Och som förljufvar allas färd.
Hvad är då hennes brott, den konstens som du smäder?
Ett öga, för att se naturens majestät,
Ett tungomål, hon gaf att värdigt prisa det,
Åt dina vildjursklädda fäder:
Nej dåre! aldrig du den visa hand, fÖrstått
Som uppå samma teg, har ax och blommor fått.
Så _Gustaf_ tänkte icke du,
Allt hvad som hette skönt, drogs fram af dig i dagen.
Du bars uppå din Thron, af Sångmör och Behagen --
Ack! vid din graf de gråta nu --
Det var den gyldne tid, som unnades åt Norden,
Då hörd förutan guld, och sedd förutan rang
Medborgarn ägde nog med kunskap och talang,
Då _Gustafs_ blick hans lön var vorden,
Då täfling och beskydd åt snillet gåfvo lif,
Och smaken styrde sjelf vid alla tidsfördrif.
Jag helsar dig, o Melpomen!
Du som från grafvens dörr, den tunga stenen vältar,
Och ropar derutur försvunna seklers hjeltar,
Och lifvar deras multna ben:
Se _Oden_, hvar han går bland sina stolta Schyter
Gudomlig än i dag, han Sveriges dyrkan får;
_Pompé_ är Romare, men _Thilda_ är dock vår.
Hvad språk från deras läppar flyter!
Behagligt som en ros, uppfödd på Seinens strand,
Och driftigt, som ett svärd uti en göthisk hand.
Hvart förs jag? är min känsla sann?
Hvad mörker och hvad glans! hvad glädje och hvad fasa!
Tyrann! hvad vill du här? Hvem ser jag? _Gustaf Vasa_.
Triumf! triumf! ja det är han!
O Fosterlandets far! och du, sublima qvinna,
Som ställde skuldran fram, när Pelarn _Sture_ föll,
Och Sveriges hela tyngd allena uppehöll,
Beredd att i dess grus försvinna:
J kommen då igen till eder fosterbygd!
O flyn J än en gång, så lemnen qvar er dygd.
Värdera rätt mitt Fosterland!
Värdera högt den fest, som du så ofta njutit!
Ach! bland de tårars mängd, dem din förtjusning gjutit
Föll ingen uppå _Gustafs_ hand!
Ve dig! om orättvis du vid hans graf ej gråter;
Men ve dig! ännu mer om du förgätit har
Att _Gustaf_ fins i dag i sina verk blott qvar,
Om dessa du förfalla låter,
Och Göthen blifver fälld af efterverldens dom,
Att med barbarisk hand, ha härjat tvenne Rom.


ANDAKTS-POEM.

Du, som lefde blott för andras väl,
Inga faror för mitt slägte skydde;
Ty du visste hvad en frelsad själ,
Och hvad en förlorad själ betydde;
Du, som teg vid grymhet och förtryck,
Bar med lugn föraktets törnekrona;
Du som tömde dödens galladryck,
Att en brottslig verld med Gud försona.
Tag emot mitt hjertas tacksamhet,
Du i dag vid korsets fot mig finner.
Du vet allt, min Frälsare! du vet,
Huru ömt min kärlek för dig brinner.
Icke blott min lärare du är,
Som har visat mig den rätta vägen,
Hvilken, ofta mödosam, dock bär
Dit, der Fridens boning är belägen.
Icke blott en Härold ifrån Gud,
Sändes du till jorden att bestyrka
Helgden af de fordom gifna bud,
Och att nya bud och lagar yrka.
Nej Försonare det är ditt namn --
Detta namn är ljuft för mig och alla,
Vid dess ljud jag ser en faders famn,
Hör en faders röst mig återkalla.
"Återkom, förvillade, till mig:
Svag är menniskan, men Gud förlåter
Den som redligt vill förbättra sig,
Och ej går kring korset blott och gråter.
"All din skulld är godtgjord af en vän,
Som för dig sitt ädla blod lät rinna,
Och som fordrar blott af dig igen,
Att din kärlek och din lydnad vinna:
"Fordrar, att till hans åminnelse
Du må brottets usla frögd försaka,
Fordrar, att dig god och lycklig se,
Och för hjertats rena oskuld vaka.
"Älska honom, och du älskar mig;
Mindre främmande för dina sinnen,
Må han äfven dubbelt röra dig
I välgerningarnes ljufva minnen!"
Ljufva röst till verlden af en Gud!
Som är domare och far tillika,
Som vill strängheten af sina bud
Med vår svaghet faderligt förlika.
Tröstefulla lära för en jord,
Som behöfver tillgift och förskoning,
Som behöfver stundligt trösteord,
Och ett ord i döden om försoning:
Är du misskänd, hatad och försmådd,
Du! som sändes, Fridens bådarinna,
Som smög trösten till den qvaldas bädd,
Och böd molnet från hans blick försvinna!
Är det du, som gifvit vantron luft?
Hindrat viljans sjelfbestämda lyftning?
Stått i vägen för ett fritt förnuft,
Då det sträfvat mot en högre syftning?
Gode Englar, nej! från samma thron,
Sända ner att svagheten beskärma,
Sprid ditt ljus, Förnuft! Du Religion!
Sprid kring hjertat äfven fruktsam värma.
Ingen strid och söndring mellan er!
Samma helga löfen J ju fören:
"Dödlige! Gud främst till hjertat ser,
Men han skådar äfven hvad J gören."
Gode Frälsare! hvem älskar dig,
Som ej älskar dygden och sitt slägte,
Som ej äger mod att offra sig
För det goda, som hans kärlek väckte?
Vid hvar ädel känsla i ert bröst,
Vid hvar seger öfver stormbegären --
Hören dödlige hans milda röst
"Dessa offer J mitt minne bären!"
O! hur gläder detta vittnesbörd!
Hvilken kraft jag till det goda känner,
Då af tacksamhetens anda rörd,
Jag vid korset mötes af hans vänner!
O! hur stärks odödlighetens hopp!
Och hvad jordens sorger röra föga!
När mot skyn jag lyfter ögat opp,
Och ser himlen öppnad för mitt öga,
Mild jag sedan granskar andras fel,
Lugn jag möter lifvets dolda faror,
Ömt jag tar i likars öden del,
Varsamt styr jag undan lastens snaror.
Skön och klar syns tankens vida rymd;
Smädarns inkast, splitet, tvifvelsmålen
Hafva flyktat; ingen vrå är skymd,
Ljusa framstå alla föremålen.
Allt är ordning, sammanhang och plan,
Ofverallt den samma hand jag finner,
Ifrån Solens stolta himlaban
Till den skugga, der min dag försvinner.
Yngling plundra ej den frommas tro,
Fruktar du ej samvetet, ej lagen,
Plundra heldre då hans lugna bo,
Drag din dolk, och stack hans blick för dagen,
Nej, den vise vördar himlens bud,
Ty han druckit djupt ur vishetskällan,
Men du sjelfklok skiljer dig från Gud!
Ty du drack blott droppvis, och det sällan.
Ach! en dag, sen andras lugn du stört,
Och du sjelf är plötsligt krossad vorden,
Tör du minnas att du fordom hört,
Att det gafs en Frälsare för jorden!


ANMÄRKNINGAR:

[1] Enligt den uppgift, jag från hans födelseort Vörå af dervarande
Presterskap erhållit. Alla andra anteckningar, som förmodligen grunda
sig på det betyg han bragt med sig från Christinestad vid sin första
flyttning till Sverige, uppgifva att han var född den 20 September 1775.
[2] Resande, som endast fara förbi Runsala, undra med skäl öfver dess
rykte; men om de såge det inre af ön med dess vikar och lunder, skulle
de erkänna att hon föttjenar sitt beröm.
[3] Tryckt i Stockh. Posten N:o 149, 1806. Utgifvaren hoppas att
Författarne till detta och till det följande Skaldestycket Herr
Expeditions-Sekret _Wallerius_ och Herr Notarien _Grangren_, icke
illa upptaga den frihet, han tagit sig att med dessa sköna minnen af
_Choræus_ pryda hans samlade arbeten.
[4] Tryckt i Åbo Tidn. N:o 49, 1806.
[5] Belönt af Svenska Akademien år 1802 med den andra guldpenningen,
men med samma heder som åtföljer stora priset.
[6] _Ehrensvärd_ var född 1710.
[7] _Ehrensvärd_ följde _Lewenhaupt_ i Finska kriget och utmärkte sig
vid flera tillfällen.
[8] Bevistade Böhmiska fälttåget 1740.
[9] General-Major: nyttjades mycket af _Ehrensvärd_.
[10] På en byggnad på Sveaborg läses följande: Om _Thunberg_ ej varit,
hade _Ehrensvärd_ ej bypgt denna dam. Flera exempel kunde anföras af
den stora Mannens rättvisa och oegennytta.
[11] _Ehrenfvärd_ uppfann konsten att kasta bomber med dubbel
hastighet, eller à la ricochet, som det kallas.
[12] _Ehrensvärd_ dömdes 1765 af Ständerna förlustig sina embeten, och
drog sig undan på landet.
[13] Återfick 1772 sina embeten. Det var hans dödsår.
[14] Efter Björkö reträtt hade troligen hela flottan varit förlorad, om
den ej haft Sveaborg att inlöpa uti.
[15] Vigten af segern vid Svensksund är allmänt bekant. Denna sista
vers är grundad på en muntlig berättelse, om hvad som verkligen
tilldragit sig efter den afgörande bataljen.
[16] Belönt af Götheborgska Vettenskaps och Vitterhetssamhället med
dubbelt Accessit 1799.
[17] Belönt af Götheborgska Vettenskaps- och Vitterhetssamhället med
högsta priset, 1800.
[18] _Polheims_ driftiga försök att genom sjelfva klipporna spränga
slussar, misslyckades alldeles. Forssens raseri gjorde på en gång
till intet, hvad som kostat oändliga mödor och skatter: det är denna
händelse, som Författaren besjungit i de följande stroferne. Den nu
redan brukbara Kanalen går på sidan af fallen, och har således intet
att befara af forsens våldsamhet.
[19] Detta Skaldestycke är författadt vid tillfälle af
Magisterpromotionen i Åbo d. 15 Juni 1802: hvilken skedde i Deras
Majestäters Konungens och Drottningens höga öfvervaro.