Barnen ifrån Frostmofjället - 08

väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att
vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld.
Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder.
Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att
få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut
spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala.
"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent
ihjäl."
"De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här
som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante
och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.
Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga
opp ändå", huttrade Maglena.
Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter
Per-Erik.
Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en
grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen
ner i en af tröjans tomma gapande fickor.
"De här är bestämt en riktigt vacker vårko. -- Månke ska fån när han
vaknar", tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde
handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte.
Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att
undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt
med handen ner i fickan där hon funnit "kon".
Jo, där fanns verkligen något mer!
Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga
mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam
i mörkret under granen och mjölkade.
Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara när barna sina igen
och hjälpa dem tillrätta.
Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två --
tändstickor!
Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som
värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på
att det fanns något i fickorna.
Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider
tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte
lill'pipa.
Maglena höll stickorna i handen. -- Hon luktade på dem. -- Riktigt --!
Den rejela fosforlukten ägde de.
Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes
blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante.
Men --. Ja bäst att tiga. -- Ty tänk om inte stickorna "tog" --. Då
skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli
sorgeligt och tungsamt.
Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort
till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten.
Hon famlade och letade efter den i stupmörkret.
Joo. -- Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af
tjärvedsstickor, som hon "städadt" dit i "låtsspisen".
Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de små
fosforsticksuslingarna!
Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot
en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på
fötterna.
Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett
ögonblick, -- just när Maglena nypit till så morskt att den --
knäcktes, -- så sjönk den ner i den våta mossan och -- slocknade.
Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. -- Ja
gallskrika, som ett lill'barn.
Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att
hon lyckats!
Eld! Det var värme för frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och
trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och
härd där elden fanns.
Och bara en sticka --! En liten så vek, späd stackare!
Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna
utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld.
Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan
böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af.
Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken -- bredde ut
förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det --.
Så sträckte hon fram foten med ladden på. -- Strök till ett tag, --
två tag, -- tre tag --!
Tårar kommo henne i ögonen, -- läpparna skälfde --. Men -- ännu ett
tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen --.
"Ratsch --"!
En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans topp --!
Kvick i vändningarna "som en eldgnista", förde Maglena den lysande
lilla lågan till en fet tjärvedspinne.
Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken, röken ringlade svart,
rart tjärdoftande upp i luften.
"Ante", -- ropade Maglena dämpadt --, som rädd att med sin blotta röst
släcka elden.
Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att han var en Carl
XII:s tåliga krigsbuss, såg upp.
Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig.
"Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag förstå de här?"
Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsäfventyret.
_________________________________________________________________
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
I EGEN GRÖN STUGA.
Ante fick snart en brasa till stånd och det så godt som midt på
stuggolfvet.
Den släcktes ej fast den smälta snön sipprade ner från granbarrstam
och snövåta grenar.
Matsäcken förslog ännu. Men se'n man ätit var det ju kväll och åter
liggdags.
"Int kan vi lägga oss nu igen, så bra som vi ha de", tyckte Maglena.
"Förresten så vet vi int om de är midt i natta eller lid emot moron."
Hon gick beskäftigt och ordnade om i kunten.
"Vet vi int?! Jag har väl klocka, som säg hva tid de' är!"
"De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en
sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de
månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället,
såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske,
iställe."
"Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men -- men. -- Vet hvad
är de åt klockan! Hon går, men är då alldeles bort i tok."
Ante lyssnade på klockan, skakade på den, som han sett stort folk
göra.
"Hur långt bort i tok är hon?"
"Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och
månen är oppe."
"Ja, då måtte de vara åtta på kvällen." Ante började skratta.
"Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss."
"Och förstånde me", skrattade Maglena, "för annars skulle väl alla
märken ha tydt ut för oss me en gång att de är kväll. Snön bär int, så
solen måtte mest nyss gått åf en, och bältgubben (Orion) stå ju högt
på himmeln."
"Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än." Ante hade
varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden.
"Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande", sade han.
"Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så
länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller",
tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande
grenar. "Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy
roser. Jag har två vantar te sy på."
"Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar." Ante tog ämnen
från kälken.
"Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl
int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du
är husbond och jag är matmor.
Maglena satte sig bredvid Ante på kälken, med trävrilen i knäet.
Katten kom och strök sig spinnande emot henne.
Gullspira trädde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "sängen"
snarkade Månke högljudt.
"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De är som om jag int skulle
lite tänke att komma ut till bygden nå' mer".
"Du var stornöjd på bröllope tyckte jag."
"Ja, för de låtarna och dansen och brudfolket, som var så behändig
emot oss. Så här gick dom i ring och sjöng: 'Hej, ho du trotsig
flicka'."
Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma
sånglåtar och dans.
"Int håll matmororna i stugerna på så där, int", anmärkte Ante, men
han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa
knifven blänkande i eldskenet.
"Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med
roserna så länge."
Hon flängde laddarna af fötterna, hvilka hon, när hon fått af
strumporna, spände ut emot värmen medan hon började stoppa de i dag
rätt stora hålen. Det var ju inte så ofta hon slapp till att arbeta.
"Klä-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for tätt förbi "stugdörren".
"Stygg låt", muttrade Ante.
"Han är snäll tycke jag. Han säg 'titt hit, titt hit, akt er', så att
råttor och fåglar, som han vill ha, kan gömma sej. Tänk om han
ingentig sa utan bara kom och tog dom."
Jag tyck int om när dom säg de fåglarna hålls me att tala, som nu
trasten. Int tror jag de han säg 'kniftjyf, kniftjyf', när han sitt
opp i tallen och sjung hela vårnatten."
"Nej, de tror int jag häller. Och int att den andra trasten, som han
prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte,
hvi rier du inte'."
"Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva
skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt",
fnyste Maglena.
"De är folk, som har hitta på tale förstås", sade Ante och synade emot
eldskenet om kupformen på skeden var riktig. "En tycker de en hör
utomsej de som tala inom en."
"Han hade stuli en knif tänk du, han som hörde trasten säga
'knif-tjyf'."
"Jag menar de."
"Men 'fattig krigsman'. Hvad är de för reda i de tale?"
"Jag tänk", sade Ante och lät arbetet hvila medan han drömmande
blickade in i elden. "Jag tänk att de där ordena är kvar från
ofredstiderna här, du vet, när Ryssen for här och brände gårdar och
var så farlig."
"Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han
behöfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck väl om Ryssen."
"De var väl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante
saktmodigt. "De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata
med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta
ifrån oss lande vårt."
"För farfar var krigsman", retades Maglena.
"För alla karlar här var krigsmänner, ser du."
Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma.
"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de
häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i
farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå,
hvarenda en."
"Och gick i skogen och var trött", tillfogade Maglena med öm,
medlidsam röst. "De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig
krigsman'."
"Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin
ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville
jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan
tänka mej till."
Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med
ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista
orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem.
"Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom", sade Maglena utan någon
som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan
den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från
sina grofva skor och krängde af sig strumporna.
"De är farligt behändigt te sitta så här", sade Maglena. "Men int vill
du bli krigsman?"
"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider förstår du. Jag tänk väl int
låta fiendefolk ta lande från oss heller."
"Men du sa en gång", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare
och hitta på alla omöjliga saker te snickra. Det var just då vi kom
från nämndemansgårn ute i Nolens socken. "
"Ja, för i så'n drängstuga har jag väl inte varit."
"Du har nog lega i bra nog många ändå i vinter."
"Kan väl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drängarna
och pojkarna i gården hålli på med snickeri. Dom ha lagat stöttingar.
Drängarna ha gjort skackler, och fimmerstänger och pojkarna småskoflar
och räffser och sånt grej.
"Hvad gjorde dom i nämndemansdrängstugan, som var olikt de då?"
"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nämndeman själf, han snickra på
den finaste släde med kuskbock och fint svängdt framstycke."
"Så den vardt lik släden, som stod på bröllopsgården?"
"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, å
sönerna hans, dom höll på att sätta ihop ett oljevärk att spela på.
Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk
sjung i kyrkan med fyra slag tå röster."
"Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt
spel."
Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå
getraggssocka.
"Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå. Och
fast dom va så fin att dom kunde göra hvad som var så konstigt så steg
dom opp klockan fem på moron ändå och for till skogs med yxan med sej,
och satt på stöttingen och körde. Aldrig någe högfärdig var dom. Si
sånt är riktigt folk, å då jag såg dom så, tänkte jag bli storbonde
och storsnickare jag å, förstås."
"Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int
tänkte jag på till bli nämndemansmor för de", funderade Maglena. Hon
såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman
under hennes flinka fingrar.
"Snickra hon, nämndemansmor?" frågade Ante med en lustig glimt i ögat.
"Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de,
när dom är riktig. Hade husbonn hennes ihop slädar och skoflar och
oljeverk, så hade hon ihop lingarn och lärftsväf och ullgarn te
strumper och vadmalskläder, och till klädningar åt kvinnfolke."
"Sånt kvinnfolk ville jag du skulle bli!"
"Småstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de på
rockhufve, och gå ut i lagårn med pigerna och mjölka, och ändå så var
dom så rolig och behändig med oss, Månke och mej. Och storkvinnfolke
dom sjöng låtar och småsånger när dom spann. Och så fin spånad har jag
int sett."
"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta,
stintan deras, hon sa att det fanns vittrer där i gården, goda,
behändiga vittrer."
"Han sa så till mej å gammdrängen, som var kvar i drängstugan då de
andra gått på måran."
"Sa -- han! Hvad sa han?"
Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig
att stirra på honom med lysande, skrämda ögon.
"Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära
stallgolfve under jorden."
"Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej
mot gårdsfolke."
"Bara gårdsfolke gör som dom vill ja", afbröt honom Maglena.
"Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här."
Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit
och tröj mej (gör mig trygg)."
Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och
smekte den.
"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gång svor en lill'dräng åt
hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i
flera dar."
"De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar.
De är ledt för barn te äta med såna här småtråg."
"Ja, nog var han värd de, drängen", återtog Maglena som, huru kusligt
hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det.
"En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka
spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så
tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon
blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon."
"Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre
dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då", sade Ante
lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.
"För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden",
hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon.
"Ja, han tala om de å, gammdrängen", försäkrade Ante.
"Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor
talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade
en böld i halsen."
Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen.
"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint åt sig
på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer."
"Och småkonvaller å, tänk jag", föreslog Ante, som var lifligt med i
hvad Maglena förtäljde.
"De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått,
smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk,
just som hos oss, men bara en half aln lång va dom."
"Klädd som vi?"
"Ja, i kjolar och tröjer, och karlarna i bussaron (kolt) med bälte om
lifve, och grå byxer och skägg."
"De där var ju bara ackurat tomtar, såna fanns hos oss å", afgjorde
Ante.
"Nej vittrer var de. Dom är finare klädd, och int så gammal som
tomten, mer lik folk. Och så må du tro kom det opp ungdom och små
barnungar, som va bara ett kvarter hög. Och dom tog i ring och dansa.
Maja-Gretas mormor kunde höra låtarna, som dom sjöng. Maja-Greta sjöng
dom hon å nu, men jag kan int komma på dom. Bror hennes kan spela
låtarna på fiol och en ska bli så sorgmodig af dom", sa Maja-Greta.
"Ja, somliga bli rent svagmodig."
"Då vill jag int höra såna låtar."
"Men de hade int låti sorgmodigt ändå, när de där små dansa till
låtarna. De såg så innande behändigt och roligt ut, att mormor skratta
till, och med de så gick bölden sönder i halsen på na."
Småfolke vardt törsti af dansen och ville dricka, och int en
vattenskvätt fanns på logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de
där små-små, som svettas, och fläkta sej med förkläderna, så hon steg
opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat."
"De var nog riktigt gjordt de."
"Jaa dä va dä, och då hon kom in me vattne så dansa och lekte dom än.
Hon somna åf, och när hon vakna så var hon frisk. Och du kan veta
gosse, att det låg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag
sett."
"Dom bo nog i skogen å, vittrerna", sade Ante betänksamt.
"De är 'skogsrå' de. De ä' ett kvinnfolk, lång och grann i syna
(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som gå i
skogen så dom glöm Gud och hvad rätt är. Och då skratta kvinnfolke,
och när man få si na på ryggen så är hon som ett tråg, så
uthålkad. Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i
skogen. Herre gulla Ante -- de är någe som rör sig här ute!"
Maglena kröp intill brodern.
"Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu
igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som
två ögon midt i svartgrenarna."
"Där? -- Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!"
"Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när jag var i kunten
efter garn??"
Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemärkt
skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl timradt hus.
Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det ringaste förundrad
öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan. Men han såg ju elden och
syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon
hade mjölk och bröd för honom borta vid elden.
När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var
in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen.
Ante tittade "ut" innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och
klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och
godt.
Men Maglena fann det tröjsammast "inne i stugan", hon förmådde sig
inte att sticka näsan utom granens grenar.
_________________________________________________________________
TJUGUANDRA KAPITLET
HUSBOND OCH MATMOR.
Tidigt på morgonen, långt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var
duktigt kallt på morgonkvisten, så de kröpo ner i fällen igen.
Obegripligt behändigt var det att ligga så och höra fåglarna vakna,
den ena efter den andra.
Kråkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga
i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo
snart bullrande ut ur skogen.
Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade
nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade.
De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit
skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem. De skrattade
åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade
de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills
solen gick högt på himmeln om dagarna.
"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade,
ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen.
För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen. De hade mer än en
gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat
bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan
hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i
skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka
med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke --" skatorna
skrattade i korus.
Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart,
hviskade hon till maken: "är du vaken."
Han svarade med ett sömnigt, mjukt: "visst är jag vaken."
På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet.
Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår
och sommar närmade sig.
"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt. I år blir
inget nödår. Vi kunna skynda på med boet."
"Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen.
Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt
för att "se sig för":
"Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger
öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid.
Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi.
Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och
vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier
klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt,
långt inne i skogen hördes det.
Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och
visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt,
rundt.
Och just nu, just när solen stod upp började tjädern sitt spel, sitt
hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga ugläte med det slutliga
skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan
att sjunga för.
En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar redan bar
skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind in, under granen.
Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in luften och fingo
samma håg som fåglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.
Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, äfven den som
i kvittrande jubel.
De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten att sjunga.
Maglena började:
"Morgon mellan fjällen,
klara bäck och flod
porlande mot hällen
sjunger Gud är god. -- Gud är god.
Dagen ser jag bräckas.
Fram går ljusets flod.
Dalarna som väckas
susa Gud är god. -- Gud är god.
Skogens fåglar sjunga
med ett glädtigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra Gud är god. -- Gud är god.
Själ vak upp och svara
med ett glädtigt mod.
Höj din lofsång klara.
Sjung att Gud är god. -- Gud är god."
"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i
skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången.
"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin
egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska
kamma mej och jag ska kamma dej."
Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och
kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i
ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit
ögonen med inte vidare rena händer.
"Int ä de där nån behändig låt int", muttrade Månke, som genast kom i
stark misstämning. "Tvätta dej själf du. Du är så svart på näsan som
gamm'hönan hos Sven-Påls."
"Men du är så brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils.
Hva' tror du att Anna-Lisa skulle säga. Jag tänk' Per-Erik han ser
annorlunds ut han, än du."
"Ja, just som de vore någe behändigt te' ta' efter hur han si ut nu.
Gå hän, jag ska ner till bäcken efter vatten."
"Men, sir du Månke, först ska du vara ren i syna och om händerna, å de
om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den
sprattlande pojkens arm.
"Du tänk' väl spänna på mej lill'skjortan där, vi fick förra veckan,
heller låta mej gå omkring här som Kain på taflan hos Carl-Nils,
presis naken. Låt bli mej, hör du."
Månke fräste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det
yttersta försvara sitt skinn.
"Ante, håll i pojken åt mej", flämtade Maglena. "Han är int tvättad på
tre dar. Det kom för mej i natt de jag mått ta' i me allvar för te
få'n tvättad och kammad, nu, när han int' ha Anna-Lisa."
Hon lösgjorde sin ena hand och kliade sig själf, varsamt och omärkligt
i hufvudet.
Ante lade ned fånget med kvistar han burit in och kom Maglena till
undsättning.
"Du ska' väl skämmas te si ut sämre än en gris."
"Men en skrapa int grisar ren med skarsnö, int, och de tänk Maglena
göra med mej, hon har int nå' vett", grinade Månke.
Stora tårar gjorde förberedande strimmor i hans numera ganska röda
kinder, framvisande prof på huru de skulle taga sig ut som helt
vattensköljda.
"Gå ner till bäcken efter vatten i vrilen här, så få vi tvätta dej
ren, så vidt du int tvättar dej själf", sade Ante medlande.
Månke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt räckte han ut
tungan åt henne och försvann ner åt bäcken, kvickt som en ormsnälla
(ödla).
Maglena såg onekligen mera besviken än belåten ut, när han efter en
stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som dröp af vatten.
"Ge mej en trasa", frustade han högtidligt, "så jag får gno mej i
syna. Jag har tvättat mej i bäcken."
Maglena, som under hans frånvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod
och styrka, för en förestående brodersstorrengörning, slet häftigt lös
den ena ärmen ur fars gammeltröja och gaf honom den.
"Hva i syndstraffe ska' du klösa mej för?" skrek Månke ilsket, när
Maglena inte kunde motstå att sno trasan i några renande, torkande tag
om pojkens nacke och öron.
"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen."
"Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för
int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak.
Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var
ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så
helt ge sig.
Men humöret hos henne tog upp sig igen.
Hon lät fällen, som hon höll på att lägga ihop, falla ner igen i
mossan, gick så med snabba steg till kunten som hon häktade ner från
kvistknaggen. Där fick hon då ändtligen rätt på mässingskammen. Med
triumferande uppsyn rök hon emot Månke med kammen i högsta hugg.
Men han var i denna stund oåtkomlig, stark, öfverlägsen, för första
gången ordentligt själftvättad. Ren om händerna, trastorkad!
"Stinta, gå ner till bäcken och gno af dej svartfläckarna på näsan. Nu
sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."
Men nu måste Ante skratta, och när Ante skrattade så där innande
roligt, så måste de andra begge skratta med.
"Ta hit kammen", sade Månke, som först återkom till allvarstankar.