Barnen ifrån Frostmofjället - 01
Total number of words is 4673
Total number of unique words is 1662
26.9 of words are in the 2000 most common words
35.6 of words are in the 5000 most common words
39.3 of words are in the 8000 most common words
_________________________________________________________________
Laura Fitinghoff
Barnen ifrån
Frostmofjället
En barnberättelse
för små och stora
A.-B. Ljus' Förlag
Stockholm
Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.
Professor John Berg,
den själsstore, outtröttlige människovännen,
tillägnas denna bok af
författarinnan.
_________________________________________________________________
Innehåll / Table of Contents
Företal
Nödår och barkbröd
Kap. 1. Sju små värnlösa
Kap. 2. Med vargspår i sikte
Kap. 3. Glasögonkarlen
Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
Kap. 5. Alle man till verket
Kap. 6. Glasögonkarlen åter ensam
Kap. 7. Skingrade
Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen
Kap. 9. "Millmaste Tana"
Kap. 10. En så fin liten stinta
Kap. 11. Småstintorna, bägge
Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor
Kap. 13. I den dödas ställe
Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
Kap. 15. Det spökar på isen
Kap. 16. I Röfvarekula
Kap. 17. "Kasken"
Kap. 18. Bröllopsgården
Kap. 19. På flykt
Kap. 20. Eld
Kap. 21. I egen, grön stuga
Kap. 22. Husbond och matmor
Kap. 23. Undanjagade
Kap. 24. Ett oförmodadt återseende
Kap. 25. Lappkåta och renskjuts
Kap. 25. Åter på egen hand
Kap. 26. "Bruden"
Kap. 27. Illa ute, i val och kval
Kap. 28. Månke och Gullspira
Kap. 29. När Månke vardt ensam
Kap. 30. Ute i bärskog
Kap. 31. I strid med Bjänntasse
Kap. 32. Uppe i fäbodarna
Kap. 33. Gräl, och allt väl
Kap. 34. Åter på predikstol
Kap. 35. Annat att tänka på
Kap. 36. Åter ett sändebud från mor
Kap. 37. Indianer
Kap. 38. Maglena
Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan
_________________________________________________________________
FÖRETAL.
Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år
se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i
frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes
vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna,
hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten.
När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga
"upphöjda" anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och
hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets-
eller förbättringssyfte "ägna" sig åt dessa tåliga beskedliga små våp,
eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan
aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro
deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för
intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen
från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i
deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att
en dag få folk af skild bildningsgrad att förstå och rätt bedöma
hvarandra.
Ock en sak till. Vi måste få till stånd en sådan prisbillighet på
nöjesläsningslitteraturen, att böcker från goda kända pennor, hvilka
nu i dyrbar utstyrsel nå blott de förmögna hemmen, i förenklade,
billiga upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de
många så olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas
särmärken i natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma
att uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga
söndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller påtvingas barnen i
alla de tusentals hem, där man ej har råd att inköpa praktupplagan "af
två-, trekronorsböcker som nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där
klubbade han på, talaren. Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig.
Redan då beslöt jag att mitt nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i
ofvannämnda riktning för barn, med typer just från arbetsklassen.
Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och
lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att
skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge
sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och
fattighus är hvad som väntar dem.
"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel
genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor äfven
i de fattigaste hemmen.
Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande,
långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets"
inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess
tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
där föräldrarna då ännu ägde myndigheten.
Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det
ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur
"nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och
som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen.
Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande
låtar af bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar
och visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en
smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen
lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
följde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård
hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga,
inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i
fäbodar.
"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram,
äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur
och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som
ser där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras"
och hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och
dansa midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin
fantasis rika skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida
brist på sådan helig gåfva.
Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt
kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har
redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och
bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt,
eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk
och kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit
skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik,
Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg
dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som
möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
andes hela styrka. Mer och mer växer upp inom honom en till sist
obetvinglig önskan om att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i
strid mot detta onda. Han vill en gång lära folket att "förstå Guds
röst, och att hitta vägen till himmelen". Barnen, och folket i
gårdarna få delvis tala Norrlands allmogespråk, detta för att
bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen kvarstå på det plan i
allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de möjligen i läsarens
tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens och begåfning de
dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven skulle kunna
förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej oäfvet att
svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och bör
detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och
många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men hvilket
missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika.
Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok
"En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete
återfinna sina vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea".
Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af
Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.
Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små
öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna,
trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna
hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska
de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.
Furuliden Stocksund 20 april 1907.
Författarinnan.
_________________________________________________________________
NÖDÅR OCH BARKBRÖD.
Det var nödår uppe i Norrland. "Nödår" betyder, att man är så godt som
utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man
skall lefva af, liten.
Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt,
och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar
redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af
det.
Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är
lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man
på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora,
granna potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men
en med många "ögon", ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet
rundt hål på en potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner
i varm, torr sandjord.
Ja, när det blir "godår" uppe i Norrland med mycket regn före
midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och
står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala
brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna,
djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart
till sköna, saftiga åkerbär.
De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och
violettfärgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i
täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med
doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande
jordskorpan.
Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta
rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på
åkern. Nog af bröd, smör, ost och annat godt och rart, finnes äfven
inne i småstugor och fattigmanshem.
Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till
framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i
jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän
frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej
kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på
ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga
som brutna, fast vid det gröna, korta strået.
Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga
ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit
mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att
mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
som en lös lervälling.
Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen
äga ej mer den klara glansen.
När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder
bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i
hjärtat att se dem.
_________________________________________________________________
FÖRSTA KAPITLET
SJU SMÅ VÄRNLÖSA.
Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara
vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af
en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju
stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på
trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders.
Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram
vid gårdarna.
Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och
fumlig, som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han
stupat ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen.
En dag bars han hem död.
Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre, utan
hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att de
matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig
själf.
När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen,
som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än
värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta
penningsumma, som kommunen ville bestå.
"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen
och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i
spisen.
"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't
nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god
mot er och bryr sig om er."
"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi
gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns
Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn
och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å."
"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du
har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
Men Gullspira --."
"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!"
-- "Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser
allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i
sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!"
Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet.
Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så
att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var
slut.
Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att
skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.
Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att
finna barnen, var den tom.
Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt
det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.
Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg
redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog inte
skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det med
fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde nog
ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos
icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla
hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också
funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter
barnungarna. "De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada
på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är
väl snart här, bå' ungar och get."
Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där
blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna,
Brita-Cajsa och Anna-Märta.
De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro
rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på
fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i hunger. Den hårdaste
brödkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men
vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit
innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla
försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem
till fattighuset --, sen af nödtvång, då det icke fans en än så
eländig liten stuga att komma in uti så lång skogen var.
"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int höra den
olåten på barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."
"Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes
spenar efter mjölk", invände Anna- Lisa, som var på elfte året.
"Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira,
granna, fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält
ihjäl."
Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten,
kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt
mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
drog några mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med
vänstra handen.
"Ge mej å -- Ge mej å", gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus).
"Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte
året -- och du Månke på sjunde."
"Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk
ibland å."
"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit.
Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå
före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. "
Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig
ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig
intill dem med sin ludna, varma päls.
"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken.
"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine
för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm."
"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.
"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få
ni värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine
länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."
Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras
stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.
"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här.
Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där
Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden."
"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig,
som for iväg med dej, det sa Kalle å."
Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på
småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät
som om hon hickat.
"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek
Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och
drog, med kälkrepet öfver axeln.
"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske?
"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl."
"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i
denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --
"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller."
"Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling
denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått
såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du
dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."
"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen.
-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.
"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du
kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting
te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo."
"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
schalöppningen.
Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite
i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat
Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle
ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds
lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.
"Åh int vet jag", sade Ante, "huru många getter kungen har.
Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
storbonde tjugu och mer."
"Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge."
Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade
tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af.
Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den
stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den
vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på
systern.
"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett
te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att
geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han
särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har
han några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom."
"Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i
lastiker (resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med
småroser på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du
ska bli så grann!"
Maglena drog schalen från näsan och bjöd till att vända sig och kunna
ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen
så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt,
med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.
Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå
yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på
henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom
trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme
och fyllning.
Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång
skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att
Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa
håret, hade ett mörkt, bistert uttryck.
Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och
puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas
härliga tillvaro.
"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga
lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade
de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg.
Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och
uttröttade på den ändlösa vandringen. "Manfolk" och på sjätte, sjunde
året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet
kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde. Men
nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med
jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små
skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.
"Hva är de nu då" -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå
bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du
Ante."
Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde
honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt
bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.
Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup
ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten,
som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg.
Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en
glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag. Det
syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det
vara.
"Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt",
sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan
småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de
somnat. "Men ni ska få höra på roligt."
"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade
getter har han, större än Gullspira.'"
"Ingen get är som Gulispira, var så god, du --" sade Månke och såg
hotande på Maglena.
"Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om
dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver
myrmarken och äta myrbär. "
"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
gnälde Per-Erik.
"Ja, dom ät myrbär" -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande
tonfall. -- "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och
fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de."
"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", -- kved Magnus.
"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med
en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.
"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på
intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.
"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna."
"Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden
på sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur
tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån
öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet.
"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för
björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller."
"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen."
Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska
sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn
och det luktar så att -- ja så att --"
Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle
vara, af stekt fläsk.
"Och pärer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.
"Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis", sade
Per-Erik.
"Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och
ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos
Sven Påls i höst."
"Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla
efter dom" sade Anna-Lisa gillande."
"Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif
dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i
kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och
de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som
månen i nytändning."
"Å hva dom ska mjölke, såna getter", sade Månke med trånad i rösten.
"En kunde väl få såavis."
"Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli", tyckte
Per-Erik.
"Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle
hans drängar och piger" ifrade Maglena.
"Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än
fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill", sade
Ante öfverlägset.
"Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Barnen ifrån Frostmofjället - 02
- Parts
- Barnen ifrån Frostmofjället - 01Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4673Total number of unique words is 166226.9 of words are in the 2000 most common words35.6 of words are in the 5000 most common words39.3 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 02Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4897Total number of unique words is 152829.4 of words are in the 2000 most common words37.7 of words are in the 5000 most common words41.5 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 03Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4867Total number of unique words is 154727.1 of words are in the 2000 most common words35.9 of words are in the 5000 most common words40.1 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 04Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4807Total number of unique words is 150228.6 of words are in the 2000 most common words37.8 of words are in the 5000 most common words41.8 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 05Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4891Total number of unique words is 148629.4 of words are in the 2000 most common words38.5 of words are in the 5000 most common words42.4 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 06Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4851Total number of unique words is 156928.4 of words are in the 2000 most common words38.0 of words are in the 5000 most common words41.9 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 07Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4789Total number of unique words is 152928.9 of words are in the 2000 most common words39.1 of words are in the 5000 most common words42.9 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 08Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4918Total number of unique words is 149727.1 of words are in the 2000 most common words36.1 of words are in the 5000 most common words40.7 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 09Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4865Total number of unique words is 152327.6 of words are in the 2000 most common words35.4 of words are in the 5000 most common words39.6 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 10Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4747Total number of unique words is 164828.0 of words are in the 2000 most common words37.1 of words are in the 5000 most common words41.4 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 11Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4854Total number of unique words is 146729.6 of words are in the 2000 most common words37.3 of words are in the 5000 most common words40.6 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 12Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4745Total number of unique words is 161427.0 of words are in the 2000 most common words37.0 of words are in the 5000 most common words42.0 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 13Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4686Total number of unique words is 160227.8 of words are in the 2000 most common words36.9 of words are in the 5000 most common words41.4 of words are in the 8000 most common words
- Barnen ifrån Frostmofjället - 14Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 3518Total number of unique words is 109236.2 of words are in the 2000 most common words44.9 of words are in the 5000 most common words49.0 of words are in the 8000 most common words