Barnen ifrån Frostmofjället - 02

Total number of words is 4897
Total number of unique words is 1528
29.4 of words are in the 2000 most common words
37.7 of words are in the 5000 most common words
41.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
storvattne, är han nog int go te ta", anmärkte Anna-Lisa.
"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig
förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas
hvarenda dag."
"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena.
Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.
"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka."
"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår
utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska
vara starkt å salt!"
"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus
ut ur hjärtats djup.
"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i
prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska
ligge, -- de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som
våran var", puttrade Anna-Lisa.
"Som våran", -- "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'.
Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi
kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha
de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på
syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och
aldrig får vi igen så'n stuga."
_________________________________________________________________
ANDRA KAPITLET.
MED VARGSPÅR I SIKTE.
Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i
skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras
pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det
högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig,
och därtill så grufligen tungsint.
Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.
Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor
varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att
kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som
helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
från kommunen.
Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så
komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett
godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon
hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och
sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att
inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när
de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem,
den gode, mäktige Fadern i himmelen.
Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när
de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de
behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och
bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl
alltid hade något till öfvers för dem.
Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för
dem alla. Värst att han också blef trött själf, då han för sin del
sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter
moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig
undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som
timmerklampar.
Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade "slagit
sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det
förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och
kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt
på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den
lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla
fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.
Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att
ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den
doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska
hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras
rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt
utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i
furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för
enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en
inne på boets omkrets länge nog.
Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre,
i knippen som ett broderadt mönster.
Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --!
Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där
den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens
stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i
bredd med hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter
--!
Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar
och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.
Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.
"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de
fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
röst upp sången om Kanan:
"Hvad har min Jesus gjort för mig.
Jo han steg ned till Kanan.
Himmelska Kanan.
Kom låt oss gå till Kanan";
Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde
sången.
De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen,
öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.
Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att
sjunga.
Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att
gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde
syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra
det hemma i lill grå stugan hos mor.
"Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."
Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en
liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud
af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång
hördes.
Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade
upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp,
fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka
vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i
bredd med hvarandra.
Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat
smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när kölden
stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans svultna
jämmerulande (tjut) inne i skogarna.
Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från
den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att
alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna
sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde
betyda.
Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen
stämde in:
"Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."
Ante hann ej längre -- -- --
"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre
gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."
Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken.
Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade
upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om
hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.
Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som
folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i
hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med
fötterna.
Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --!
Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt
utsocknes folk kunde tala det.
Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt
skulle vara olikt och som oppnervändt.
Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog
sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och
Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.
Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de
hörde skallet från en byhund.
De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten
längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor,
som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i
sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag,
vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig
storstyft. En är inte manfolk för inte!
Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med
småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och
pepo dem i halsen för att få dem att skratta.
Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt
uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var
för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det
blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit
vägen.
Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i
morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just
inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån
skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det
kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna,
hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så
tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de
utan vidare gingo dit.
Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar,
och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.
Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem
stort.
"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"
Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som
föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade
betänksamt.
"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde
inte kunna skada folk eller gård --."
Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en
samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten,
fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
kälkstabbarna och Anna-Lisa.
"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig
hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!"
Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han
sett tjufvar i en kyrka.
Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.
"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist.
"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder
och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla
som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."
"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan
för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att
dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."
"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den
ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.
Maglena kullrade sig ut från kälken.
Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig
ned emot den med utbredda armar.
"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och
ensammen!"
Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget
åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt
satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan.
Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet,
torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen
hunnit in i stugan.
_________________________________________________________________
TREDJE KAPITLET.
GLASÖGONKARLEN.
Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt,
sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.
Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten
ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog
emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad
som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning
hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när
de andra knogade iväg in.
"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst.
Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så
skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver
hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.
Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken
alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja,
det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora
glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han
syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem,
som kommo in.
Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små
lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga
nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes
och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna
händerna.
"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna
klapprande af rädsla.
"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt
Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten
och gled ut med hastigare fart än han kommit in.
Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en
tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.
Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes
från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om
hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna
vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.
Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss
hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig,
och hon kände sig eländig på alla vis.
"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill då te mooj!"
Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten
ändå än den mindre systern.
Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de
andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken.
Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla,
blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den
bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på
nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra
hundturkar att spisa sig mätta på.
Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande
gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.
Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora
flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor
varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med
kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som
helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så
särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp
med gälla, pipande snyftningar.
Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande
jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en
karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon
i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om
han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar,
och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran
för att be om mat för dem alla och sig själf, samt -- om husrum -- Men
ändå!
Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda
snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt,
och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en
karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr
på, måste hålla inne med.
"Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör
ut oss, om ni håll på så här."
Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande,
halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig
och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.
Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.
"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och
Guds fred brukar en annars säge."
Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i
ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men
inte alls ondskefull uppsyn.
"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i
hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?"
Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små,
om benen.
"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran
är tom på bå far å -- mor --"
Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.
"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te
forsla en så'n här hop tillbaks dit."
"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna
för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom."
Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna.
"På de vise!"
Glasögonkarlen spottade och hvisslade.
"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?"
Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den
grofva, dånande rösten.
"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor
ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad
mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun
(oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å."
"På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop
ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs
här --"
Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.
"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan
ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till
grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom
därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting
emot sirap?"
Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade
små blekansikten.
"En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan
grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när
man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
socknen, då lefver man på annan dryckjom."
Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt
mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var
illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades
lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det
huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och
potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen,
vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen
var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade
väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under
mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på
dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en
kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.
"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod
redan några steg närmare gröttallriken.
"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att
vänta på svar var han ute.
"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra
hemma", ifrade Maglena.
"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt
såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.
"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte
fram handen efter något att sopa med.
Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --.
En hade väl aldrig sett slik liten en piga.
Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved
utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.
Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för
Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när
hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.
Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju
rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med
i sällskapet.
Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.
Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid
drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga
"tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll
honom tillbaka.
"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort
heller?"
"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon
hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa
oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat
har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss."
"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade
Maglena stolt.
"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en
behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han
hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast
fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de
skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke
tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf
och skrämsam.
"På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en
till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där
ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt
geten! Kluck, kluck --"
Det lät som om mannen skrattade.
"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, --
eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg
ifrån med ens, om ni har fler."
"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam
blick upp emot de plirande ögonen.
"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?"
"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i
stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss.
Det vardt liksom varmt åf na!"
"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest
ängslades för, du", föll Maglena in.
"På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten."
"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å
är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira".
"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade.
"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att
bju på."
Månke gick storbelåten till dörren.
"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo."
In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen.
Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.
"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som
en ändå dragi na hela dan."
Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.
"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla."
De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne
så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra.
"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog
getens smala nos emot sin tunna kind.
"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen,
som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.
"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De
är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten
mer och mer syntes bli verklighet.
Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen
lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.
Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla
grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes
fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som
var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så
mycket de ville äta.
Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste
bordsbönen inför en sådan anrättning.
Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt
mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla
ha gått."
"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte
på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.
"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver.
Var så go, Gullspira!"
Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.
Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.
Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i
några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i
skåpet.
Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den
kalla, men ju ändå så rara maten.
Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå
för bå folk och fä."
Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med
eldgnistorna.
Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig
några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
halmen och lägga sig till ro för natten.
Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för
maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem
halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras
hufvuden emot getens varma ragg.
"På de vise -- kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de
små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina
små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.
Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante
höll honom tillbaka.
"Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på
kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "
"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni."
Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Barnen ifrån Frostmofjället - 03
  • Parts
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 01
    Total number of words is 4673
    Total number of unique words is 1662
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    39.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 02
    Total number of words is 4897
    Total number of unique words is 1528
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    37.7 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 03
    Total number of words is 4867
    Total number of unique words is 1547
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    35.9 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 04
    Total number of words is 4807
    Total number of unique words is 1502
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    37.8 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 05
    Total number of words is 4891
    Total number of unique words is 1486
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 06
    Total number of words is 4851
    Total number of unique words is 1569
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 07
    Total number of words is 4789
    Total number of unique words is 1529
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 08
    Total number of words is 4918
    Total number of unique words is 1497
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 09
    Total number of words is 4865
    Total number of unique words is 1523
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 10
    Total number of words is 4747
    Total number of unique words is 1648
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 11
    Total number of words is 4854
    Total number of unique words is 1467
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 12
    Total number of words is 4745
    Total number of unique words is 1614
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 13
    Total number of words is 4686
    Total number of unique words is 1602
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 14
    Total number of words is 3518
    Total number of unique words is 1092
    36.2 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.