Barnen ifrån Frostmofjället - 03

bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I
ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
dricksglas.
"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha
sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve."
Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur
buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men
någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en
god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog
så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i
vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna".
"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!"
"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De
torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa.
Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de
att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på
brännvinet.
Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit
anklagad för ett brott.
"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!"
"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att
han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme
från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va
kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup
när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten.
Jag just som trår efter sällskap åt min sup."
Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
tänderna och steg tillbaka.
"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert
att int bli nån supare."
"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar
en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!
Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam
fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt
sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig
om hvarken henne eller barnen.
Tårarna kommo honom i ögonen.
"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här
skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att
svara för å."
Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen,
som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så
ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.
Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade
innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och
svettpärlor rullade ner från hans panna.
"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade
han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd
för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det
sa' Ladd-Pelle och jag med!"
Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen.
Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i
halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner,
bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om
dem.
Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och
knusande öfverlägsen hållning.
_________________________________________________________________
FJÄRDE KAPITLET.
UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.
Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen
förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var
nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar.
Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara
redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf
som i förnöjelse.
Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han
sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till
saltströmmingen.
Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i
tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen,
han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården
och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar,
så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af
honom.
"Ita Tasta" -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. "Opp! si ny
dotta."
"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på
alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till
Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och
vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett
vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp
emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"
Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få
den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som
riktigt nog fick en smackande kyss.
"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt.
"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
-- (Ingenting alls).
"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."
Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet
i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta,
så somna hon."
"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana.
Millmaste tana."
Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången:
"Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde
Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt
människoförstånd.
Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var
två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".
"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller
dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes
icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.
"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle."
Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att
Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp
förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så
fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det
så vara månde.
Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira,
som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt
småstintorna.
Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den
beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i
stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på
matanordningarna i spisen.
Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig
veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande
ort.
Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm,
som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar
stormen med sig -- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se
hvad man hade framför sig, knappt se handen.
Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron
spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana
styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig
fram till folkboningar.
I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.
Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat
vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och
bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne
i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och
tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med
horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället
för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin
gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit
husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig,
fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut
ens en hund.
Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se
henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som
om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp
under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla
på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle
ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.
Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad
det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig
till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.
Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han
skrattat för sig själf.
Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom
hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång
lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det
varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef
ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad,
ögonen med armen, som han höll upp framför sig.
"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?"
Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur
hågad han var på getkött, vargen.
Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante
riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför
han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.
Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon
ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt
uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.
Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra
små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var
det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd
kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar
i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och
sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.
Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte
Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla
fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en
hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också
på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där
inne i stugan.
Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen.
Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta
sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och
sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina,
granna Gullspira.
"Mä-ä-ä" -- tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!"
Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom
hoppande och dykande i drifvan.
"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig
skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå
för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."
_________________________________________________________________
FEMTE KAPITLET.
ALLE MAN TILL VERKET.
Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till
riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick
mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både
till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så
man tyckte att det blef rent kalasmat.
Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke
den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle
väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var
gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför.
Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula.
Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag
hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut
under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och
stripigt att ligga fint.
Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle
ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld
med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma.
Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt
vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i
kunten.
Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så
våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist
skura af det.
Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strödde sand öfver det
med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara fötterna på viskorna
och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet.
Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan "de
allihopa" gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen
allena.
Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd
och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade
grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud.
Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd
trasiga laddar, som barnen, under vildslut slängande, hopade samman åt
honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på
huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem,
färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än
arbetade.
Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där
bränuvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. "Stå
där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. 'Sista
supen' ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag
rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.
Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått
fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt
hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen,
kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så'n
fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så
hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te
småänglarna här."
Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt
rummet, småmysande.
"Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla" mumlade han för
sig själf, "stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af
fönsterglaset."
Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna
i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande,
'Millmaste tana'.
Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järnskrapa i
grytan, skrattade och skrålade:
"Näcken han spelar på böljan blå."
Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då
den liksom angick honom själf.
"Ante han var en hurtiger dräng,
flitiger som en myra,
rask var han som den raskaste karl,
stark var han väl som fyra."
Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han
blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde
också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta.
"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra
barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen
och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag
då int ville följa dom."
"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute
hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de
är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl
till gröt, och strömming, och så kaffe."
"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade
gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter
skurningen få det hvitt och torrt.
"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade
Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom
hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre."
"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."
Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt
grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med
en halsdukstrasa.
"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i."
Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns.
Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis
gjorde skäl för benämningen "fin och vacker".
Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan
blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden.
Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med
hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det
skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en
kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom
fönstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.
Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte
han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog
hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon
höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att
ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka.
"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon
skänkt bort en hel blomsterträdgård.
"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd",
funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar
inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det
är nog tokigt, men är så ändå."
"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i
rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen."
"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int
nå'n kan få bröd af de."
"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å,
när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",
återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg
i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå
pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till
degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så
göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt.
"Som väl är så ha vi då krita här så vi kan hvitlimma spisen efter oss
när vi ha bakat."
"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad röst, "de är farligt ledt, att
vi int ha en mattrasa te lägga öfver nyskurade golfve."
"På de vise, att här ska bli som hos fint folk. Ja, så gå in i
lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' där. Ta fälltäcke
också, så kan vi stoppa fast det om halmen, där i vrån. Här blir rakt
som jul i stugan. Ja, bättre, för den delen. Jularna har jag int haft
mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni
få lära er göra laddar."
Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst
ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda
tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare.
Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
fäktade med att knåda deg och kafla ut tunna kakor på bordet. De hade
degen hård som en sten, för att den inte skulle blötna opp under
gräddningen.
Ante stod för ugnen. Han tog brödkakorna, som systrarna bakade ut, i
det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
hopfästade hönsfjäd- rar, hvilka gjorde tätt, tätt med hål i kakorna.
Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i
sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på
väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle
brännas af den flammande elden.
Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt
eget bakbord, på en inte allt för ren trästol. Dockorna sofvo med
vedträdshufvuden på den smutsiga örngottskudden, hvilken skulle komma
med på byk innan kvällen.
Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.
Middagen skulle ju också lagas.
Pelle kom upp med förslag om att grädda ärtpannkaka i den varma ugnen.
Fläskflott i en kruka hade han att hälla på den, så det blef fin
middag med det färska brödet till, grått visserligen med blänkande
"degrand", och segt, så man kunde ha slitit tänderna ur sig på det,
men ändå orimligt välsmakande, som brödet gärna blir, när barn få baka
det själfva.
Gullspira fick gå ut och plocka i sig mat där hon förut funnit på den.
Kvarlefvor fick hon sedan inne. Så hon gaf mjölk i öfverflöd. Annat
hade Pelle varit van vid. Brännvinet hade här i stugan oftast fått
ersätta både mat och dryck.
_________________________________________________________________
SJÄTTE KAPITLET.
GLASÖGONKARLEN ÅTER ENSAM.
Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt
sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem.
Han som var bara god och rolig.
Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på
landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig
dit ned.
Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort
de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk,
som sågo honom sade: "Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl
legat hemma, full under ovädersdagarna".
Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!
Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig
dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar,
fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar
till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon.
När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans
fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs.
Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet.
Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett
ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem
de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så
att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa
kängtrasorna från fötterna.
Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg
kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af.
Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så
ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus
skulle gå ifrån honom med barnskaran.
Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone
kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet,
tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst,
när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han,
så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den
till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat
arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de
ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro
go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med.
Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något
pris kunde de släppa Gullspira.
"På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan
hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan", sade
Ladd-Pelle saktmodigt.
"Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle."
Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till
Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli
utan dem alla.
"Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten
hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt
er, far", sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade.
Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga
huru rent belåten hon var öfver nyladdarna.
Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade
munnen till en trut -- "Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta".
"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor."
"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd
att komma när en så'n Guds ängel --."
Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så
snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
glädje i lifvet flytt honom.
Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och
ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu
jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så
tungsamt sinnelag.
_________________________________________________________________
SJUNDE KAPITLET.
SKINGRADE.
Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora
fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så
alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge
sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.
Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt
älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i
saknadens tal om Glasögonkarlen.
Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att
komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på
morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga
vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna.
De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som
hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga
toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig
snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.
Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och
små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt
bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver
knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de
hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till
timmerdrifning på skogen.
Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den
stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril
kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.
Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem
Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat,
men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från
fjällen.
Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid
spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i