Barnen ifrån Frostmofjället - 11

"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde
hela världen."
"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en
duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här
lill'karlen för arf och ägo, för jag
lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj
om nosen."
"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar."
Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm
kyss.
"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen
att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n
ge sig ut på vandringsstråten igen."
"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å."
"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af."
"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och
halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser
mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."
Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut,
viljestark, smidig och kraftfull -- så nog syntes det att tråljen
varit god för honom att ha.
"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana
där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron
oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller."
_________________________________________________________________
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.
Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt
oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på
gungbrädan.
När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och
det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte
hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget
heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes.
Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut
framför sig och stod där och teg.
Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom
och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att
vara fri den.
Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut.
"Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och
rent af missnöjd.
Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter
rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det.
Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom
skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter!
Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt
leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra
att få bli stannande i den här gården.
Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada
ungträd och kryddgårdsland.
Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett
undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.
"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började
skälfva på rösten.
"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå."
"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen.
Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna
trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och
fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli
sydda åt dig."
Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad
sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.
Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att
svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på
isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador,
eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga
småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder
dem och på så sätt lättare få dem på.
Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli
tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.
Månke stod åter stirrande och betänkte sig.
Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet
slutna ögon.
Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen.
Hon ville bli kliad mellan hornen!
Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi
ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är
bättre för oss bägge de än te skiljs åt."
"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han
glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med
näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.
"Geten", upprepade sågställaren förbluffad. "Inte må du tro hon frågar
efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan
dig, som när du är med."
"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på
vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag
ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon
skulle nog sörje mej ordentligt."
"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården
här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal
och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif."
"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större
och han lossade det smekande greppet om getens nacke.
"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då
ungmor ska till att koka god mat åt oss."
"En lill'yxa!"
Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.
"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du
ska få räfsa och hålla fint här på gården med den."
Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig
pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så
stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu
bjödos honom.
"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom
var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda
trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att
tala.
"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit
i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har
mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i
slidan som fullgod karl."
Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan
sparkade till henne.
"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och
stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf)
dej undan, hör du."
Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han,
och tårarna runno fortfarande.
Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad
som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så
de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.
Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så
tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga
med hvad en så'n liten en gormade om.
"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade
Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.
"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu
skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n."
Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.
"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter
här neråt", började han, långsamt och ovisst.
"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och
främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria
sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till
garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till
fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom
de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt
riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så
man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som
en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder
åt till en get."
"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen.
"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där
ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de
att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu
igen."
Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira,
som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade
på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt
bräkande.
Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod
han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade,
att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått
som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan
att veta hvarför.
Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke
han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde
sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade:
"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu
då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej
förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna
då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner."
_________________________________________________________________
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
MÅNKE OCH GULLSPIRA.
Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på
gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.
Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga
paret som deras eget barn.
Se'n blef det fråga om geten.
Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade
lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att
han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en
inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon
opåräknad skada.
Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen)
och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga
ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira!
Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp
Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan
att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån
med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris
af tolf kronor, som bjudes för "geten".
"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som
hvad getaskrälle som helst.
Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan
länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe
att stanna på.
"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom
bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han
syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med
naglarna.
"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och
gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren
tills Ante kräfde ut dem."
"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka.
"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så
pass dämpadt som hon förmådde.
"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och
förebrående. "Du ska tänka på hva du säg."
"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter
Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med
skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.
"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat'
na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na
af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef."
Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan
och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft
till nya invändningar, grep äfven han sig an.
"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med
trålj om nosen."
"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri
inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna."
"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram
genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå
i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen
förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara
i går?"
"Joo", stönade Maglena stukad.
"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt.
"Jaa", kved Maglena knappast hörbart.
"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med
smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af
tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och
så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka
att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt
allvarligt, när Maglena teg.
"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.
"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm
på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan
hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt
som här vaxer."
"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag,
och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade
Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira
var af ett bättre slag än hennes egen.
"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste
röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god
emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla
systern.
"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar
sig an' Månke."
"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas."
"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli
sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade
Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt
folk."
"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante."
"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint
på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?"
"Inte!" sade Ante öfverlägset.
Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville
han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg
och nu måste gå ifrån Gullspira.
Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända
sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa
misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet
skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets
grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante
han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.
Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med
supande och slagsmål, kände Kristina väl till.
Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de,
grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring.
Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och
häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela
socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han
en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några
nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af
gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan
för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och
Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken
och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda
barnen voro med också, och andra drängen.
Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta,
hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de
stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med
de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan
for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån,
och där låg han med afbrutna ben!
Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i
nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och
skulle ske.
De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans
någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.
Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de
varit farligheter så nära som där.
De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade
sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de
"förföljda nödårsvandrarna."
_________________________________________________________________
TJUGUNIONDE KAPITLET.
NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.
Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att
Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till
skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå
till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.
Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och
fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa
eller ta sig an en.
Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat,
eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när
man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande
arbetsplats.
Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde
knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon
sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit
glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa,
kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira --
tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den
svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så
högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira
ändå.
Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.
Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp
dem.
Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing
framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti
händerna.
Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju
för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk
eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i
själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra
kreatur.
Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med
Gullspira följde en bit utåt landsvägen.
Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor
sagt att de skulle minnas.
Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på
"ske din vilje" i Fader Vår.
Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick
den flytande, åtminstone för denna gången.
"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den
bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te
kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit
hvar dag, förstår du gosse. -- Å så sa mor, att en gång ska alla i
hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han
som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit
opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant
hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när
hon dödde."
"Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en
enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa
jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill
hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och
Gullspira där.
Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke
för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra
lilla gården.
Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se
tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur
hans ögon.
Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån
syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma
heller.
Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta
syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.
Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både
Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne.
Det fick inte ske. -- Inte nu på rappe!
En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste
Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och
hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten
från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till
botten i den.
"Mässingskammen"! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att
hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle
hålla sig fin med invärtes.
"Månke", ropade Maglena, "Gosse, du mått vänta."
Månke saktade stegen utan att vända sig om.
Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom,
tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan,
som den nästan skrapade.
Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon.
Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade
tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen
eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde
den i backen.
"Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag
ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och
så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf
du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt
som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."
Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att
komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af
Maglena.
Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som
förstelnad.
Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och
mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände
sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår
med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.
Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon
sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna
efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört
hans varma försäkran till geten:
"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å
Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka
läsa Fader Vår -- å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag
vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag
vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn
på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen.
Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på
Ante. Nu finns dom int till mer."
"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och
si efter de som int finns till."
Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter
bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig
sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten
korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.
_________________________________________________________________
TRETTIONDE KAPITLET.
UTE I BÄRSKOG.
Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af
blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.
Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på
skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla
af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i
skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.
Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför
stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för
dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och
arbetsglädje.
Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid
fäbodarna.
Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg
både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan
fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. --
Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under
en eller annan natt.
De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo
sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland,
lyste nästan hela natten.
Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver
och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade
af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde
få fram några toner i följd.
Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte
Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle
sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden.
En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena
midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit
till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af
hängbjörk och andra löfträd.
En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och
kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten.
Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och
ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade
Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en
passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan
på lördagsafton.
Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål:
"Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en
annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig.
Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och
händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon,
äfven med knäppta händer.
Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal
sångbok, som mor haft:
"Det ringer till hvila och veckan går ut,
sabbaten sig nalkar och mödan tar slut.
Tack evige Fader för hälsa och frid,
och nådenes gåfva i nödenes tid.
Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett.
Min börda du lättat, mitt bord du beredt.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand."
Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned
mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och
mörkskiftande håret.
_________________________________________________________________
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
I STRID MOT BJÖRNTASSE.
Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och