Barnen ifrån Frostmofjället - 07

satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.
"Gosse --! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?"
Ante grep Månke häftigt om skuldran.
"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att
tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:
"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven -- och de står
bara mörker om dej själf."
"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som
snart kan dö. Men han släppte oss ändå -- förstår du."
Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen,
där den sjuka låg och stirrade ut med ihåliga ögon. Hon hade fått ett
styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne
oppe och lindra anfallet.
Hon föll tillbaka flämtande.
"Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk --.
Akta int far och mor -- och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi
ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. -- Här ha'
funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all
mörkrets makter."
Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne.
"Ni ska ha så många tack, farmor", sade Ante med låg röst. "Mor sa'
alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask."
Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete.
"Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen
och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom
nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de
förstår jag."
"Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var -- och hon gjorde
de själf."
"Jag ser de --. Väl skall de gå er. -- Men akta er för folke å barna
här --. Dom ha' ondt i sinne till er."
"Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller
och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom,
vi ska gå nu. Brita är rustad."
Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels
ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till
Gullspira.
_________________________________________________________________
ADERTONDE KAPITLET.
BRÖLLOPSGÅRDEN.
De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af
värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren;
de koxade in, för att få se bruden.
Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig.
Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne.
Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var
högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade
när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor.
De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och
ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i
girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen,
därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner
till kjolkanten.
God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och
till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem
kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.
"Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får
tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så'n dag."
Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp.
Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver
dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också "utsocknes" här,
liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon
flyttade "ner i landet" där hennes unge make var sågställare.
"Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det", log hon emot barnen.
"Är ni från Frostmofjälle, så har ni äti barkbröd nu ett par år. Men i
dag ska ni äta risgrynsgröt och vörtlimpa med smör, och kött, och
kaffe ska ni ha och doppa så mycket ni orkar."
Bruden ropade på kokmoran, som stod på trappan till bryggstugan.
Barnen måste ha ett duktigt matknyte med sig, när de skulle till att
gå, förmanade hon.
Grannens barn kommo också in och fingo sedvanlig traktering de med.
Men bruden tog ingen vidare notis om dem.
Fjällbarnen fingo sig nog ett mål, hvartill de aldrig tänkt sig maken.
Brita, som bland andra människor, var som en helt annan flicka, snygg,
gladlynt och rent af god, tog sig helt oväntadt an dem. De skulle upp
och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon.
Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig
timmerflottare kom och tog henne vid handen.
Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den,
och höll sig till en gosse där.
Hon sjöng med klar, grann stämma:
"Ja, stampa du som går i ringen,
du vill gifta dej, men du får ingen.
Dansa med mej, det får du, om du vill.
men mitt unga hjärta hör mig ensam till."
Men i alla fall tog flickan, med den granna rösten, genast en annan
gosse, en som därvid såg mycket belåten ut.
De svängde om inne i ringen och nu sjöng hon:
"Kom vännen, kom,
kom sväng dej om med mej i dansen,
hopp falla la, la.
Glädjens i dag, det är vår lag.
Måtte sorgen aldrig komma."
Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada
danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo
hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen.
En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans.
Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.
På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.
"Här är vännen den bästa,
som jag tänker mig att fästa,
uti lifvet och uti döden den bästa.
Du är min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja,
förrän döden han hafver vunnit sin vilja."
Dans på dans följde alltjämt.
Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och
slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande
kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom
ordentligt.
Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp.
Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.
Brudparet dansade --.
De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med
Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om
han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden,
när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.
Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.
Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne,
lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga
kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var
stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att
de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru
säkert de små laddklädda fötterna förde sig.
Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i
sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en
bulle och god kaka.
De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk
voro ju så snälla emot dem.
Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och
ville göra sig bekanta.
Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.
"Gosse, jag hör Gullspira!"
"Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är."
Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga
tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.
Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte
instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte
på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade
rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke.
"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade
stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut
emot Ante.
"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon,
lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund.
Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så
stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör
geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra."
Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med
syskonen.
"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.
"Tack, nog vill vi göra de."
Därmed voro barnen borta.
_________________________________________________________________
NITTONDE KAPITLET
PÅ FLYKT.
Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som
så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.
Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis
färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot
bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för
ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i
skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i
händerna. Druckna vore de hvarenda en.
Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i
spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga
Maglena och Månke att dricka kask.
Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att
löpa efter dem.
"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är
nykter. Spring på rappe!"
Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än
när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.
Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte
vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i
backen.
"Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta
morskheten ur dej", vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men
fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig
bröllopsgården.
Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep
att där skulle bli vildt slagsmål.
Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af
bypojkarna ville "klå upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra
rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp
sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där
de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de
vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var.
Ante sprang det mesta han förmådde -- flög --, han som småsyskonen,
när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem.
Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten
bräkte kväfdt. Något hade händt henne.
Joo, något hade händt henne --! Något, som så när hade gjort ända på
det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under
bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka.
Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna
flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde
tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full
in genom gluggen till lidret.
Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid
Gullspira.
"Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda
fast med min ylleami."
"Gullspira är biten", fortfor han hårdt. "Han, som kunne låte farfar
krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har
bussat en elak hunn te göra de."
"Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för
hundar -- och se här", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hårstrå
efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. -- De
är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de
luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar
på", fnyste Maglena.
"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.
"Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron",
jämrade Maglena.
"Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å", sade Ante med en dyster,
begrundande uppsyn. "Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n
karl."
"De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke --
"en känner sej just som så otrygg."
"Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante.
"Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å
höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när
vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i
bröllopsgårn hela natten."
"Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek
'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att
illbita Gullspira", meddelade Maglena flämtande.
"Men dom vardt rädd när jag kom", föll Månke med i talet.
"Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn", afbröt Ante med en medlidsam
blick på Månke. "Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit
kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller."
"Gullspira, käre dej -- grannpiga, stig opp nu så pass att du kan
komma ut till kälken", fortfor Ante.
Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor,
reste sig mödosamt.
Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så
slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon
klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande
kälken. "Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli
utsatt för så styggt", tänkte Gullspira.
Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.
"Vi gå opp åt bärge här", hviskade Ante.
"Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi
där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å."
"De är farligt bra att int kälkspårena kan synas", återtog Maglena, de
är isgata oppigenom stigen till berget."
Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick
bredvid och såg till att intet fattades geten.
"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett
tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de
hunnit förbi uthusen.
"Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena!
"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill
ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke.
"Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande
röst.
I en blink var han borta.
In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen
stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet
hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat
sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara
med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också
för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld.
Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen
här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på,
såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och
värnlösa djur.
Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt
kaffe. "Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag
vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar."
"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?"
"Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka
kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å."
"S-s-så är det." -- Gubben nickade bekräftande.
"Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge
d-dej k-k-klockan här."
Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen.
"D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler.
T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och
låt Gud föl-ja d-d-ej."
Ante stod med klockan i handen -- stel af häpnad och ängslan, som om
han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma
så'n gåfva.
"F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i
g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å --. Skynd dej,
gosse!", sade han, plötsligt färdig i talet. "Det kan snart vara gjort
i bröllopsgården - Skynd dej --! Hör du! --"
"Jag mått tacka er först, farfar -- för ni ha vari så mycke go' mot
oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, -- å int fällen häller."
"Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De är int för
tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt
är."
"De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å
gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom
sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn."
"Ja så vill jag tacka farfar --. Å, häls dit, te mor!"
Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen
väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna
länge.
Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af
honom redan öppnade dörren.
Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig.
"Så mångande tackar ska ni ha farfar!"
Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt
knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante
förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" -- af
Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i
hennes sista stund.
_________________________________________________________________
TJUGONDE KAPITLET.
ELD.
"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante
springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in
bredvid Gullspira.
"De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes
ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick
ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.
Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de
voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården,
som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på.
De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där
skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn.
"Vi få skynda oss de mästa vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara
efter oss."
"De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n", upplyste Maglena.
"Må tro, han far nog efter fjärdingsman. -- Flere stycken af dom, som
hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar
till sitt håll."
"Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst", sade Ante.
Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt
hvad han orkade.
Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö.
Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De
fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu
bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där
snön ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och
småmyrar.
Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt
söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför
sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse
sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig,
fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.
Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen
gingo barnen.
Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att
undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande
skog förbi byn här, och in i annan socken.
Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom
spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen
tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter
fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna
barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt
fjäll.
Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande
matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. -- Den bredde guld
öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på
hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.
Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger.
De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och
steg.
Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog
Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta
från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i
sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med
Månke, i polskatakt.
"Du är min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja."
Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. "Jämmerligen heller,
solen sätt krokben för mej", skrattade hon och kraflade sig upp.
"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå
int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var
solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade
allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver
berget.
De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt
timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det
ännu "bar".
Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en
och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade
hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet
af förkläde och ami om mage och hals.
Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle
passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter.
Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut
sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder
eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där.
"M-ä-ä", bräkte Gullspira. "M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon
legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä.
Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk,
mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa
af. M-ä-ä var så goda!"
"Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej
Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej
stiga fram och sitta."
Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef
stående, skälmaktigt tittande på geten.
Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in
till folk.
"M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."
Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro
sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter.
Ante kom "in", dragande kälken efter sig.
Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte
han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små
vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från
bröllopsgården.
"Bordet" stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto
säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga.
Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats på andra sidan
granstammen, och diskade se'n kärlen med "trasor" af snö. Så stjälpte
hon upp dem.
Hon bäddade i "nedersäng" af en stor rotknölsfördjupning invid
granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver.
Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra
dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen.
"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när
Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan
eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på
fållen.
"Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska
gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska
förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt
gammelfarmor."
"Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar
frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i
rummet".
"För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang
hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och
lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra
som hon."
"Men de är ju midt på da'n", invände Ante, som tyckte att ett
förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen,
eller ens geten.
"Ja då får solskene bli månsken för mej", föll Maglena i talet. "Jag
är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden."
Hon låtsades värma händerna vid en spiseld.
"Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får
lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam.
"Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom
just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag
hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just
bruten i rygg och armar."
"Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt", log Ante lite
skälmaktigt.
"Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni."
Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig
mödosamt upp och slet en gren åt sidan.
Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen,
där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. "Gammelfolke" här
i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon
tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra
benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit
gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na.
Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så
förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt
omlagdt på magen.
Och det fick hon.
Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen
öfver ögonen för att hålla undan "månskenet", som pilade in mellan
täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att
de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.
Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg
där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot
solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns
vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar.
Hon hörde dem Gullspira!
Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande
grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten
idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan,
som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter
timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd
aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.
De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på
himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af
skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst
och dödt i skogen.
Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled
mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira därvid med ett skutt och
ett kort bräkande af ovilja lämnade.
"Kurr -- -- r -- r --."
Maglena och Ante satte sig opp på en gång --, så öfver all beskrifning
häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt
dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten".
Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig