Barnen ifrån Frostmofjället - 05

Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera,
blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett
barn att lyda.
"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."
Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra
trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint
porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.
Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren.
Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen
prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett
vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan --. Så sjöngo småstintorna
ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda
sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.
Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem,
se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla
hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen
med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför
hon ville ge mannen denna anblick.
De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens
sång.
"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla
nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.
"Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds
ängelen!"
"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte
vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."
"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar
lika lätt för två."
"Säger du det. Gud vet ändå --!"
Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande
sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle
och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen
med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen
på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade
hans hustru berättat.
"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.
Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med
ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och
pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande.
Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och
blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med
lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få
stanna.
_________________________________________________________________
TOLFTE KAPITLET.
ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.
När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så
tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om
den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och
om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina
goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.
"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor
skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i
går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att
dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli
snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."
"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade
velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak",
sade Anna-Lisa, lite försmädligt.
"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. -- Där,
som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver
en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."
"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta
hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "
"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.
"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det
"farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade
stöttingen."
"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om
så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante
förskräckt och bedröfvad.
"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de,
att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk
pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss
kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon,
-- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken."
"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat
småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och
fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."
"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å",
misstänkte Per-Erik.
"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade
en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de
bra å på sitt vis."
"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante.
Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande
skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och
tunn i spetsen.
"Nej, gosse!"
Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor
han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han
gjorde de?"
"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min
gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då
jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa
han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer
att reda sej och gå fram med heder."
"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.
"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si
här ska ni få si. --"
Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen.
De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på
folk. Hon satte sig på kälken.
"Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till
stjälkar."
"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa,
lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en
virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan
grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.
"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."
"Kan du sticka", sa hon.
"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.
"'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till
slut! 'Ja' sa jag."
"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.
"Här ska du få si' sa hon."
"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det
granna garnet, som om han velat smeka det."
"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och
int mins de'."
"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.
"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina
vantar, att ni int sett slikt."
"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.
"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom --
för då kostar de bara garne."
"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade
Anna-Lisa.
"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill
nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en
halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.
Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten
benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var
sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.
"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät
den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de!
Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke
öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.
"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god
för te göra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."
"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De
är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".
"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."
"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt.
"Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur
du ska få tid med sånt göra."
"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och
skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga
tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."
"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.
"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här
ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."
Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt
hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga
färdighet i att påta.
"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."
Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.
"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så
här -- grant."
Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos
syskonen.
Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty
platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till
syskola.
"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj
dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si
ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket.
Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för
frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges
namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut
landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n
jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska
sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute
i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika
granne som törnblommor."
"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det
han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de
långa, hängande tröjärmarna.
"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så
jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och
fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk
och --"
Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt
kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge
mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i
ett nu flygande sint.
Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom
som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.
"Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än
vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått
bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara
för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till
ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid
jag int höra."
Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna
öfver Antes oväntade vredesutbrott.
Månke tjurande och småtjutande.
"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp
säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du
Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen
genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som
hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig
väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.
"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt
forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård
där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.
"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med
en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.
"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri
(duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag
har kunnat göra efter dom."
"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante.
"Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra
färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter."
"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke,
när han kom i närheten af Ante ut på vägen.
"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan
du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."
"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa
körkan, för då kan int prästen läsa där."
"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så
vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli."
_________________________________________________________________
TRETTONDE KAPITLET.
I DEN DÖDAS STÄLLE.
När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta
fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg
gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade
nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som
var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en
ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det
kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga,
försagda anleten trädde in.
Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt
ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i
sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne.
Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem
barnen hunnit in.
I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var
det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för
att begära mat och husrum.
Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa.
"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon
räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så
både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad
så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna.
"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka
halsduken från Anna-Lisas ljusa hår.
"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon
upp i bondhustruns sorgsna.
"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa,
hon som Herren tagit."
Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på
spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.
"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het
Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."
Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de
ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med
ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.
Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.
"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.
"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."
Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen.
Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och
en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör
och bröd fanns äfven på bordet.
"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.
"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om
vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de
inte. Han ligg bara i slummer nu -- så vi är nog snart barnlös."
Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat
honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och
skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo
lika betryckta ut.
"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med
bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en
bäst i att skicka iväg andras barn också."
"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi
snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan
föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de."
Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade
så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång
rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den
höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga
trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför
de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för,
syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var
ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin
på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen.
"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt
flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.
Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och
rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder
voro usla och slitna.
Husbonden såg upp förundrad.
"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"
"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen.
Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun
gjort nyss.
"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan
sjukdomen börja på te ta na."
"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa
våran gick undan för den här skulle komma iställe."
Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid
handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals
i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen.
När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från
bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som
icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt
skattade rågbrödet.
Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var
för att se till den sjuke gossen.
De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa
kanske skulle bli stannande, ängslade dem.
Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke
låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut.
"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren
och vill köra ut oss."
"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona
på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill
tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa."
Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning.
Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade
hopknäppta öfver bordet. Hon gret --, gret, fast så tyst att ingen
kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den
tröstlösa ställningen med hufvudet.
Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad.
"Käre dej, Anna-Lisa --, käre dej", -- sade Ante och försökte dra
hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här,
att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så
farligt.
Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten.
"Jag vill int vara utan er --, först småstintena, som jag sörjer så
farligt, -- och så er allihop."
"Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du
har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."
"Och hvem ska mjölka Gullspira --, å laga åt pojkarna, å tvätta och
hålla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt
bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken
kamma eller tvätta er om jag int håll efter er."
Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de
ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta
vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller,
att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som
snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in
i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte
pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i
den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis
åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en
öfverraskning för dem, -- stort var det ibland, så plaggen både hängde
och släpade, och smått och trångt en annan gång, så näsan kom i kläm
när ombyte skulle ske.
Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med
såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men
omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade
smådrängarna när de satte sig till motvärn.
Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli
stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i
fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som
skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast
uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten,
såpa och torktrasa.
"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till
frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här
mat förjämnan."
"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka
på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall
stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt."
"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom
ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa --, dom
kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna."
"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor
Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en
enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten."
"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk
tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt
som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos
blommerna ute på backen. "
"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande
röst.
Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens
ljusning öfver syskonen.
"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante
eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara
så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk -- så'na, som
mor skulle lika, -- och nu så" --.
Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste
lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig.
"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista
smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade,
urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.
"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, -- om en också inte har de
så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt
på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn
på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n -- just som spetsar.
Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss,
allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin
som till bröllop."
"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa,
sorgsen.
"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår
och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha
vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, -- myrbär ha vi på myrena, och
blåbär och jordbär så mycke vi kan äta."
"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på
sommarn å", sade Månke afgörande.
"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik.
Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af
tvättning och kamning stod alltjämt för honom.
"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt
inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske."
Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.
"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst
därinne.
"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i
utdragssoffan.
"Sjung 'Hvar jag går', för mig, -- så ska jag somna."
Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre,
svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången.
Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga
ensam och på främmande ställe.
"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst.
Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst."
Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en
linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod
på stolen bredvid hans bädd.
Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu
fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda
barn.
Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig
i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte
händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud.
Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut.
Mannen tog tag i hennes arm.
"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit
i alla mina da'r."
Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon
åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att
förlora.
"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här
för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för
alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han
såg flickans ängsliga uppsyn.
"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när
jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom,
och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den
minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring
vägarna, medan jag har det bra."
_________________________________________________________________
FJORTONDE KAPITLET.
PER-ERIK OCH ANNA-LISA.
Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen.
Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,
"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller,
tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle."
"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess."
Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet
ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.
Husbonden måste dra på munnen.
"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?"
Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot
spiselden.
"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till
att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna
vardt kvarhållen hos jägmästarns."
Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad
i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.