Barnen ifrån Frostmofjället - 04

fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af
skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.
Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett
fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de
hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och
silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.
"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
Månke. "Si de va en rejel karl de."
"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt
som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl
int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si
igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta
dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är
hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om
jag vet --!"
Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.
"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå
bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är
jag just som sint på dom."
"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint",
sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för
folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg
storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så
nödåre gör dom ingenting, --
"Ändå har en de bättre hos Pelle."
Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata
och fundera om.
"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke.
"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom
knutarna", afgjorde Anna-Lisa.
"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena
med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller."
"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante
och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från
nordost å de är aldrig nå'n behändig vind."
"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner
emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt
lite hankigt framför Brita-Cajsa.
"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt
fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.
"Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj
i millmaste tana."
Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur
schalöppningen.
"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor
är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka
för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.
"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull."
Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas
mun.
"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva
lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den
halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes
begärligt öppna gap.
"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te
mjölke nu Gullspira."
Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm,
skummande mjölk.
"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.
"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.
Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de
harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan
tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått
fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka
af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade
rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg
midt på vägen.
Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna,
som prickade ut vägen.
"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa.
"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade
Maglena, "men nu håll jag på te bli trött."
Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade
vara.
"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante.
"Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för
snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte
dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade
om, Pelle."
De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver
isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta.
Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt
i luften.
En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro
de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa
och drog den tunna duken bättre om hufvudet.
"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på
fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt
lunsiga, men nya, rara laddarna.
"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå."
Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt
vägen.
Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på
lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om
dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i
vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade
barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade
älfslätten.
Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade
öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.
Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen,
hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.
Så lätt det i en hast blef på kälken!
"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade
Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör
sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet.
"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade
Månke, som just var midt inne i en drifva.
"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli
lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för
jämnan."
"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande,
och smög sin hand fast i Antes ena hand.
"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte
tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.
"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare,
så ska vi gå på fortare se'n."
Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så
underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen
aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.
"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.
"Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!" Ante
skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.
"Hvar är Märta-Greta?"
"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."
"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter
Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll
värmen i er, och håll er mellan granprickarna."
"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett
djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af
skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande
skydd.
"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag
mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf
kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått
stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra
så många.
"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena.
"Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk
vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."
"Ta dej an barna, Anna-Lisa."
"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med
allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter
Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på
sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.
_________________________________________________________________
ÅTTONDE KAPITLET.
HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?
Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt
på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det
inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan
all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom
drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt,
varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam
hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas,
klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.
"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt),
sade Anna-Lisa med gråt i stämman.
"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste
tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna,
bekymrade uppsyn.
"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i
rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
vari ända framme vi gårdarna."
"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen
rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi
int såg de i snörase här."
"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik
betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär
ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten
förstås. Björntasse ha nog rifvi na."
"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från
Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te
äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi
ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns,
så han kan få stinga ihjäl 'na."
Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de
är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då
te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så
hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å
mej med sej å."
"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa
systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr
än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."
"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.
Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen
voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
"sint" på hvarandra.
De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om
någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så
hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras
tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände
åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så
måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.
Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som
länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när
Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.
Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef
det som lefvande lif i barnen igen.
Ändock kom han utan lill Märta-Greta --!
Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett
spår af lill'stintan deras.
"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt
sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade,
att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp
till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån
klädtrasa, påstod hon ifrigt.
"Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.
"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af
förskräckelse in till brodern.
"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena,
jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så
tungsamt -- just som jag, som rå for de."
"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har
tagi hill'stintan hel, opp till sej."
"Du få int gråte, Ante."
Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.
Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte
samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i
snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af
att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och
nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot
aftonen klarnade.
_________________________________________________________________
NIONDE KAPITLET.
"MILLMASTE TANA."
Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen
dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras
lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom
barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.
Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte,
utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i
kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.
Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen
nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla
kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga
renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön
gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på
sidan.
Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans
häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och
till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.
Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde,
där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade
Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg
midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände
hufvudet och såg på husbonden.
Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.
Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en
liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i
fattigmans trasor.
Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det
dödt!
Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- "Moj" -- "Ante" --
"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af
köld.
Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han.
Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle
ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.
Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade
med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad
var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat
ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få
värme och vård.
Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt
an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen.
Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och
prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för
skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande
och i högsta grad osnuten barnunge.
Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den
lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden
gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna,
som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön,
så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med
ett utfruset stackars litet människobarn.
Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt
opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till
mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom
aftagande snyftningar.
Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan
liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.
Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste
mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta
brödkant åt en så'n här liten en.
"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och
satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild
snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland!
Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga
sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha
det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och
fjäll.
Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte
iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon
hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida
dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af
hvitstammiga björkar.
De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med
balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren,
och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med
rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.
"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan.
Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.
"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej."
Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom
fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med
något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud,
eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta
på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.
"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är
kallt."
Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet
lillbarnskrik.
Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några
steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla
pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu.
Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla
kroppen."
Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van
vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara.
Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att
få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
"dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken
på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af
barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett
litet barn till huset!
Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och
såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg
till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten
klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.
Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig
neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern
och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.
"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."
"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi
kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon
varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."
"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen
rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig
själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna
strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon
pratar så lustigt."
"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon
kan vara, skall kunna prata."
"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små
hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."
"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka
till henne."
"Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!"
"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och
som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så
ropade hon gång på gång "Uj Yla".
"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få
fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp
hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och
sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."
"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han
inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns
beskrifningar.
"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda.
Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned:
"Millmaste tana."
"Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej
när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att
jag blef skogsman."
"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och
nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig
tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det
är rakt som mening i det."
"Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till", sade
jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning
uppskattades af hustrun.
"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för
mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."
"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!"
Jägmästaren drog sin hustru intill sig.
"Vet du, ibland har jag gjort så med."
Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej
sjungit sen han var liten pojke.
_________________________________________________________________
TIONDE KAPITLET.
EN SÅ FIN LITEN STINTA.
En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta
vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där
jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och
gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i
ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som
vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att
folk skulle tröttna att ge.
Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om
det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det
liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som
ögon upp under taket.
Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen
uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan
vidare betänkande måste följa henne.
Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården.
Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den
såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot
kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta
Per-Erik stanna hos Gullspira.
Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp
belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den
lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och
hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä
synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte
henne upp till sig och kysste henne.
"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och
sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."
"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"
Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt
omslöto henne.
Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang
ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
och öfvergifvenbet.
Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira
var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang
fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med
undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå
samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma
med sin päls. "Uj Yla"!
Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.
Hon sträckte ut armarna.
"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."
Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder,
hennes händer. "Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej
Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."
Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville
vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka
henne, och klappa henne, de med.
"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad
efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De
släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen
in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken.
_________________________________________________________________
ELFTE KAPITLET.
SMÅSTINTORNA BÄGGE.
När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast
fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern.
Och så voro småstintorna åter tillsammans.
Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som
han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den
nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå
att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten,
och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif
unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i
fråga.
Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han
förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd
under renhuden där.
"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot
henne.
Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.