Barnen ifrån Frostmofjället - 12

Total number of words is 4745
Total number of unique words is 1614
27.0 of words are in the 2000 most common words
37.0 of words are in the 5000 most common words
42.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som
bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af
ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.
I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som
kom trädens stammar att skälfva.
Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande
sig ut ur skogen, emot gläntan.
En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små
ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.
I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep
blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt
hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt
förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.
Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för
alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i
hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro
förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat
än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.
Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.
Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot
honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.
Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade
med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var
Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.
Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne
emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så
att besten inte hörde att hon fanns.
"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam
var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken
man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig
förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder,
hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.
Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att
skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister
den.
"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst
skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några
flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade
de följts af piskrapp.
Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i
stenskrefvorna -- bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af
förskräckelse och ansträngning -- i hvar minut färdig att förlora
taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde
hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka,
böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.
Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med
huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig
här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla
återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i
strupen.
Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och
ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för
blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver
stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick
baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig,
nästan skrämd glans i ögonen.
Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han
så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i
öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent
missmodig och tungsinnad ut.
"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för
vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns
oförfärade röst.
"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på
björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda.
"Nasskusgubbe"! -- Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int
vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te
värje oss me mot dej."
Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda.
Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda,
viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle
fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken
som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om
han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.
Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med
alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens
åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.
Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han
vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som
frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.
"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig.
"Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och
han vet sig int till. Kan du int tiga!"
"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett
enda tag och göra slut med oss på en gång."
Ante grep åter till luren.
"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt
glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.
Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen
gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och
medlidande, och ångest.
"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå
härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på
sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter
maten."
Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med
höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda
känslor eller hämta krafter till nytt anfall.
Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom
lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han
bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord,
som gjorde besten spak.
Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga
vilddjuret.
"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas
blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha
ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån
innan natten."
Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens
onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att
taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än
uttalade dem, ej förslogo.
"Du är min ros och min lilja",
sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon
när han hörde henne.
"Ingen skall oss kunna skilja",
sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga
ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig
ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.
"Förrän döden han hafver vunnit sin vilja",
slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.
Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från
hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.
"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken,
nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han
hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den
bortflydda kvigans spår.
"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är
folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick
efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så
det brakade i skogen där han for fram.
Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än
te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt
hungrig."
"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag
är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och
hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck
sjönk ned på stenens mossbädd.
"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du
värd å mer till."
Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och
tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning
inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.
Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.
"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då
vi int orka kåka igen."
"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit
opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.
"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka
ändå, så grant som det låt."
Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut,
pruth-tu-hut."
"Dom kåka och ropa efter kvigan."
"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle."
"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa."
"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner
sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när
gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på
rappe hör du."
Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga
trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om
hufvudet med bägge händer.
Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.
_________________________________________________________________
TRETTIOANDRA KAPITLET.
OPPE I FÄBODARNA.
Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och
försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna
ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.
Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt
blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon
ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en
god, deltagande stämma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"
"Och huru i all världen ska ni kunna komma ner", tillade en annan
stämma. Det var en barnröst.
Maglena reste sig på stenen.
"Å, kom ner hör du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen,
med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig
hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som
väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om
kullen.
Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå
rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till
så riktigt herrskap.
Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned.
Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från
ett skeppsvrak kommit på torra landet.
Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut.
Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog
fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.
Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att
Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till
skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem
kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit
henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en
kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af
att smaka blod.
"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar
medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej
hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt."
"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade
Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon.
Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så
hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit."
En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet.
"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om
kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och
drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen.
Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen
hade möda att följa henne.
En ko hördes råma vildt och skälfvande.
När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande
våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud.
Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom
för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan,
stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara
tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne
att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya
vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på
jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade
Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de
voro gifta nu.
Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med
smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid),
men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var
bara för Saras skull.
Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de
kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver
rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och
balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när
de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den
gungande myrens många lömska undervattendrag.
Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe,
ändtligen hunno opp till fäbodvallen.
Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar
sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast
slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller
längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför
fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin
töckenslöja.
Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan
oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk.
Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af
Sara.
Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo
där uppe vid störes.
Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo
på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de
voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde
med armarna i långsam takt och sjöngo:
"Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."
Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att
skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade
hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara
allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo.
De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och
nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet.
"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och
som var vacker och lättsjungen.
Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort
till ledet.
Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida
Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn.
"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu
ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi
bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som
lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman.
"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade
en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med
lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen.
"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i
hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora
ögon.
"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod
vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och
färgade hennes fötter och ben gråa.
"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen
svan", fortsatte hon.
"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg
ut som den grannaste docka.
"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora
sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här."
"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen
och goda ögonen.
"Kullen tova",
sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.
"Tolf män i skoga.
Tolf män äro de.
Tolf svärd bära de.
Mig vilja de bortlocka.
Kullen to o-va."
"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också
vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen.
De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade
fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de
sammanslutna armarna och händerna:
"Ptro, vall. Ptro, vall.
På skallebofall.
Där är getter, där är fä.
Där är små flickor och gossar, att leka me."
Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och
gossar", som man kunde "leka" med.
De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera
lust att gråta än att ge sig i dans.
Elsa kom springande och räddade dem.
"Mat och kaffe fanns i ordning i störes!"
Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och
sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes.
Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp
mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En
stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var
varma, ljusa sommarnatten.
Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna.
Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i
natten.
Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom
Rosenpånosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjölken" när bara
barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant
ifråga.
Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru korna
läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade de
mjölkat.
_________________________________________________________________
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
GRAL OCH ALLT VÄL.
Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det
riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i
"öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna
störes tomt på folk.
Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att
mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att
mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens
väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså.
Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten,
långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter
Gullstjärna han med.
Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De
skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom
hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade
mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när
han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå
i särskild inhägnad om da- garna.
Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten
fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att
blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade
hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var,
genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om
man så var femton man stark.
Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en
rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa
där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han
en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult
som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när
hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått
för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för
henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg.
Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita
marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda
ställe.
Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe
i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande
solskensafton.
"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore
så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon
flätade.
"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha'
den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på
underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser.
"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och
färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett
fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden.
Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp
sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld."
Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe
till skorpor, som man haft med hemifrån.
"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med
formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt
mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då
hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så
retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon
spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man
känner om ett strykjärn fräser hett.
"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent
satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i
huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade.
Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och
hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle
jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."
Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas
storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor,
kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och
sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti.
Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och
pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och
omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren
klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken
hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt
med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en
fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen
att hon velat kasta den all världens väg.
"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat
därhemma utan oss, --finnos--grinsibba där! Du har i alla fall fått
halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största
bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi
fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är
förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man
vill ha själf --."
"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde
Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen
och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon
höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände.
"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag,
som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af
bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara
hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där
hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte
få så mycket som slicka lakritströskelen en gång."
"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på
fingret åt Sylvia.
Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där
hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna".
De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy
fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans
rörelser och uttryck.
Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng,
släpande med halfslutna ögon:
"På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om sommarens fägring en gång,
och rosornas kalkar och blommornas blad
sig bugade djupt vid hans sång."
"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne
i mjölkboden."
"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och
vindade så mycket hon förmådde emot systern.
"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi.
Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det
är kväll."
"Han såg endast henne",
fortsatte Viva.
"Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",
gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen
och ytterst illa till mods.
Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och
Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida
så att det lyste som sol om dem.
Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och
skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex
stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen.
De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton.
"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga
framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni
stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma.
"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse."
"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan
gråt i rösten.
"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han bå' ropa och skrek in
genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen.
Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då
dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de".
Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret
medan han afgaf sin förklaring.
"Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl",
fnyste Ingegärd. "Sånt' där somnar man just af."
"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frågade Elsa
nästan förebrående.
"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse,
vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.
"Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud.
"Och så ha' vi måkat" (skoflat undan gödsel).
"Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd
bestämdt.
"Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten.
"Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in. "Och de äro så
glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit.
Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde
sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden."
"Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Barnen ifrån Frostmofjället - 13
  • Parts
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 01
    Total number of words is 4673
    Total number of unique words is 1662
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    39.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 02
    Total number of words is 4897
    Total number of unique words is 1528
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    37.7 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 03
    Total number of words is 4867
    Total number of unique words is 1547
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    35.9 of words are in the 5000 most common words
    40.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 04
    Total number of words is 4807
    Total number of unique words is 1502
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    37.8 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 05
    Total number of words is 4891
    Total number of unique words is 1486
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 06
    Total number of words is 4851
    Total number of unique words is 1569
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 07
    Total number of words is 4789
    Total number of unique words is 1529
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 08
    Total number of words is 4918
    Total number of unique words is 1497
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 09
    Total number of words is 4865
    Total number of unique words is 1523
    27.6 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    39.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 10
    Total number of words is 4747
    Total number of unique words is 1648
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.1 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 11
    Total number of words is 4854
    Total number of unique words is 1467
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    37.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 12
    Total number of words is 4745
    Total number of unique words is 1614
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 13
    Total number of words is 4686
    Total number of unique words is 1602
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Barnen ifrån Frostmofjället - 14
    Total number of words is 3518
    Total number of unique words is 1092
    36.2 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.