Barnen ifrån Frostmofjället - 13

"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela,
som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen.
"Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd
och tveksam.
"I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil
härifrån!"
"Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.
Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den
öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.
"I hvilken kyrka? Säg, hör du!" frågade Elsa och gick med en påbredd
smörgås ut i dörren, till Maglena.
"De var ingenting. Jag bara sa' så."
"Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?" sade Ingegärd, som med sin
smörgås slog sig ned bredvid Maglena.
"Jag vet int' hvad sånt är för slags körka", afvärjde Maglena.
"Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i
för kyrka", hviskade Sylvia.
I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade
sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta
Lena, säg för mig, bara för mig!"
Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme
vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva
och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i
förening.
"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda.
"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.
"Hur såg kyrkan ut?"
"Grön inni, me blått tak."
"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia,
plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka
lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte
vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan
också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?"
"Nää, de va bara Ante."
Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen.
"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och
allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har
predikat förut i dag för Maglena."
Ante rodnade upp öfver öronen.
"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade
Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och
grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan
ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi
varit vakna."
"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall
du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med
strålande goda ögon.
"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting.
Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud.
Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de
kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd
att ge sig af.
"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu
före så komma vi."
Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare
reste sig opp och tog vägen ut.
_________________________________________________________________
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
ÅTER PÅ PREDIKSTOL.
Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska
måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med
grönhvitskimrande mossa.
"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg
att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt
småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt
hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen
långt innan fäbodarna byggdes.
"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i
skogen ha redan börjat, de."
"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark,
ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså,
alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina
herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop,
en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de
sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde.
"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra Gud är god, Gud är god."
Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut
på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för
honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken,
deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så
underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga,
så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra
i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på
allvar varit tagen af Antes ord.
Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut.
Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och
tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med
sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst
innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i
bänken.
"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du
kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag."
Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga
ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt
kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante
kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i
lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där.
"Ante då! Hva' du är fjaskig!"
Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i
det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i
ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt
uttryck. Han började predika.
"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått
ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för
mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte
utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha'
han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han
oss fast."
En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom
skogsgläntan, där förra "kyrkan" var.
Ante förnam detta klagande ljud.
"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari
sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj
på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är
Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf
om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te
Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att
afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi
skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon
mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla,
och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är
god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot
Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp
undan björn.
Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade
direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så
dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an
dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle,
där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup
eller svär eller slåss.
Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje",
och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva'
mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt
hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te
sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt
är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så
blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den
Helige Andes namn. Amen."
Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna
tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats.
Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan
kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från
predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln
tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng
i julottan i Frostmofjället.
"Hela världen fröjdes Herren
Tidigt och af hjärtats grund.
Kommer ifrån orter fjärran,
I som stån' i hans förbund.
Träden fram med lust och fröjd,
sjungen Gud i himlens höjd."
_________________________________________________________________
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
ANNAT ATT TÄNKA PÅ.
Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den
sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg
bragte honom på fötter.
Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället,
som stod där och hörde på honom.
Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs.
Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa
utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty
två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante
predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut
som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade
de på fötterna.
Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena
kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i
lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod
stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han
ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon
kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes
knä och ville vara lillbarn.
Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så
Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått
och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte.
När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram
den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe
i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort
från henne.
Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det
lif och rumor bland alla barnen.
Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef
ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och
de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru
festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de
på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa
knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro
henne.
Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle
skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän
söndagen på kvällen.
För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud
och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som
morgon.
Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och
Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade,
sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på
kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets
folk kommo in.
Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle
det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och
getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna
stängas till för flera veckor.
När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen
redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få
göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe.
Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och
instängdt lif. Man hade minsann annat att göra.
Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han
varit ute och getat kreaturen.
Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan
öfver glödelden.
Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar.
Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde
det med skogsblommor och grönt, som Sylvia, Maglena och Viva hämtade
hem ifrån skogen, medan Pelle gjorde fint på gården och krattade, samt
bar undan löfaffall och riskvistar.
Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost
och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden.
Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på
bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla
hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett
sådant tarfligt sätt att duka.
Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af
den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven
fram.
Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande
långlurlåtar.
Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts
åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att
det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat
vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också
behöfts hela dagen därtill.
_________________________________________________________________
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
ÅTER ETT SÄNDEBUD FRÅN MOR.
Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp
den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten.
När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han
sig höra ljud som af snyftande gråt.
Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de
sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade
förundrad och villrådig.
Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som
predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu
framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt.
"Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi
int hör till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog
småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna
där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi
aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi
bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag
bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på
jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och
sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när
jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten.
Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig
om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag
vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag
får bara gå och gå, och värre och värre bräns de inom mej, som om jag
aldrig gjorde de rätt är fast jag vill göra de. Käre, käre dej Gud,
ta dej an mej så jag tycker om att göra som du vill, och att jag int
gör som lill-Månke, å bara vill glömma bort de."
Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna
skuggan af en människa.
Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom.
Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på
fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till
honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till.
Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt
rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti.
"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren", sade prästens
lugna, milda stämma.
Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa,
mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom.
Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig
vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med
den man, hvilken nyss, när han såg honom från "predikstolen" ingifvit
honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla.
De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den
äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat,
och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så
öppenhjärtiga, frimodiga sinnet.
Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som
tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt
känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor
skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och
om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten.
Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om
hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första
gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla
kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju
rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst!
Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt
han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små
deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta.
Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett
fattadt, heligt beslut.
"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg
gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den
väg som din moders böner banat ut åt dig."
Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus.
"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden.
Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss.
Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja
dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne
dig min gosse!"
Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud.
Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den
slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.
Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle
komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit
förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika
ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver
barnen.
_________________________________________________________________
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
INDIANER.
Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de
bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen.
Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från
skogen, hade liksom flutit förbi dem.
Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar,
lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och
lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans
undgått dessa två.
Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från
åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast
lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen.
Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att
efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara
som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade
af förskräckliga, blodtörstiga indianer!
"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som
en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka,
svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan,
lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken,
innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.
Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!"
Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre
lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga
skrik och vildsinta åtbörder.
En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."
Ante skulle "stekas och ätas upp till kvällsvard."
Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den
lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så
skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex
ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om
man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter
honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring
om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben.
Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet
med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen,
som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap.
De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill,
som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem.
Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före,
lik en ungtjur, som skrider till anfall.
Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna.
De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga,
hämdlystna krigstjut.
Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt
han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig.
Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på
väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i
prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till
fäbodarna anlända gästerna.
Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än
ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte
hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt
huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten.
Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet,
till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals
gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.
"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får
tag i er! Svara på rappe Elsa."
Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle
skrämma fram barnen.
"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till.
Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på
magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon
lyste af skadeglädje och vild triumf.
"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet
lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något
oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du
anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade
rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där
hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på
rödskinnen. Gasta på lite bättre!"
Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta,
förrädiska uppmaning.
"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad
öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock
så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka
(spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n,
så det skall låta disk om dask om er."
Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda
bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den
mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för,
har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka
sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska
inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå
till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i
Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"
I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande,
att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att
ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna
i öronen.
Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af
tjutande odjur.
De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt
mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem,
utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring.
Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och
refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo indianerna när fången brottades
med dem så hårdhändt att de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af
det. Det hela blef ju så riktigt indianlikt.
När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung
smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar
inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd
indiansk offerkvällsvard.
Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den
våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem
fästade vid trädstammen.
De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska,
modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i
härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt
onaturligt som fransk grammatik.
Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse.
De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara,
som lurade på dem själfva.
Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från
skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så
att träd och blad skälfde.
Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet
kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under
skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen.
Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra.
Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen
nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg
inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande,
skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det
bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea
och Pelle och allihop.
Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om
sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att
skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades
honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.
_________________________________________________________________
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
MAGLENA.
Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af
skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad
vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent
stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.
Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de
grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita
koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.
Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just
när Maglena kom in.
"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade
prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud,
innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.
"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som
barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var