Barnen ifrån Frostmofjället - 06

"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en
liten särskild, menande blick emot Ante.
Ante mötte blicken allvarsam.
"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal."
"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag
tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset."
"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så
länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.
"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade
Brita-Dea.
Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve
det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande,
ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.
Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle
träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot
och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog
fram från gård till gård.
"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så
de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon
sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför
honom.
"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare
eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma
hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess."
"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna
bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te
göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om
te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen
lillen, därest du får ha hälsan."
Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande
handslag.
"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren
och snygg, fast han kom från landsvägen."
Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara
måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd
af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.
Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af
belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.
Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad
bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att
stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden
tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu -- glada, jollrande
barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en
liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En
pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt
mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.
"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade
dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i
slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat,
och hällde med skopa i den varma mjölken.
Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en
skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.
Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet.
Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet
blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.
"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider.
"Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll.
Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur
lugnt lill'Kalle sof, först?"
Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg
obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog
Anna-Lisa i handen.
"Välkommen till oss, stinta, -- och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli
govänner, det känne ja' på mej."
_________________________________________________________________
FEMTONDE KAPITLET.
DET SPÖKAR PÅ ISEN.
"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade
Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea
bättre om sig.
"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i
gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.
"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te
binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva
för."
"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna --
och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon
satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara
så bedröfvad."
"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och
var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt.
"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för
småstinterna nu", tillade han.
"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till
jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och
Carl Nil'ses att ta barna."
"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe
behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en
kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert.
Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte
sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad
blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och
försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och
vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik,
som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det
inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig,
försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde
en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu
till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds."
Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var,
Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den
ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.
Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och
blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på
sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och
blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli
domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor
skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor
uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent
skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt
omkring sig.
Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett,
intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och
halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att
sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.
Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som
gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma
norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt
borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.
Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma
gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram
i halkan.
"Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn
ju åt alla håll och blir rakt slut för oss."
"Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där."
"Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå",
försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och
satte en duktig rofva på isen.
Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut
på isen, och rädd vardt han.
Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först
tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att
resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i
hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen,
något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det
illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten,
liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.
Månke han kom på fötter igen, och det med fart.
"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de är skrymt
själf, som kom och tar oss."
Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt
gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren
omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande
vidundret.
"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot
det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det
var, syntes ämna flyga på dem.
Maglena knep hårdt om Antes hand.
Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han
gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.
"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena.
"De är ju en katta, och han kan int gå" --. Maglena tog vidundret, som
verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru
den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.
"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du
Ante förstå hvad de är åt dom?"
Ante tittade noga på kisses fötter.
"De är -- de är --. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af
tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför
han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen."
Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss
pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.
"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si
hur hårdt dom bundi me hvassa snören."
Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört
nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig
fyra svinklöfvar, som galoscher.
"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är
otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och
hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som
gjort detta.
"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var
rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt
afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll
mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han
föraktfullt.
"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den
som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och
frusen."
"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i
berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att
få straffet skärpt.
"Ja de å, -- å så skulle han, som har gjort de, fara fram med
östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena.
Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i
famnen satt sig ner på kälken.
"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert.
"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle."
"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för
alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt.
"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som
ett knifblad."
Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det
ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, -- då den ej fått
slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den
hade ju varit i vatten --, och mager, med blödande fötter.
"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na."
Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den
öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det
olyckliga pinade djuret.
Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig
varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina
ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af
framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den
kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med
ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och
räddaren.
Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och
nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa
ifrån dom".
Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och
sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna
manfolksvärdighet.
_________________________________________________________________
SEXTONDE KAPITLET.
I RÖFVARKULA.
Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda
senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur
led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och
klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart
inemot stranden.
Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom
norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.
Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det
vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt
sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten.
Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan
sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra
vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit,
och stod hankigt på sned.
De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg.
Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål
af tallris och videknopp.
Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till
fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och
höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med
den alltjämt lika lugnt sofvande Månke.
Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett
annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur
alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så
det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe.
De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora
tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt
heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu
brädlappar spikade i stället för glas.
Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena
grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett
gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden
undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga
och blänkte i månskenet.
Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en
hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena
än talade till den.
Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod
det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös
och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.
En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en
gråhund.
"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst.
Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket
blänkande tänder.
Månke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.
Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt
sätt förmådde lugna och tämja djur.
Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att
bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af
schalfransen.
"Sussu -- sussu --! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och
ensammen".
Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig
ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och
snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.
"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma
gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är
små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon,
då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.
"Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog
intryck af den. Han stod som skamsen.
Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den
midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull
och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut
genom grindöppningen.
Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade
lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med
getkräket, de hade med sig.
Jo, där var hon säker, geten!
Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt
bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som
vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som
annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det
som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.
De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till
förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det
lyste ut ur fönstren.
Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som
storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig
dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt,
oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för
sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade
efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och
en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet.
Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva.
Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet.
En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på
spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur.
"Maka åt er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som
darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor.
"Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska
ha. Ge er i väg nu bara!" snäste en ännu ung bondhustru med fina, men
skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas
ålder.
Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en
brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i
vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och
längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller
välling.
Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme
vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo
syn på dem.
"Tvy!" Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit
sitt mål, att nå de inträdande. "Tvy! Mor, sir ni hva för ett
tattarfölje, som står här", gastade han.
Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och
hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde
sig små, så mycket de det förmådde.
"Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi
ät opp själf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven
hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg.
"Babba Kajsa -- hör du", ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen.
"Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har
sett dom i drömmen i natt."
"Tig, gamm'tok!" röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden
ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen
och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete.
"Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De
står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet,
som är där kan du ge dom."
"Ge dom själf ni" --, snäste pigan. "Jag ska rusta mej för te gå till
bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan
där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting.
Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i
nedersängen ropade på henne:
"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena för dej i jåns --, de
låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta
bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja -- akta dej, du."
Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram
de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel
än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit
framkastade.
"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns.
Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena.
Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:
"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss."
"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade något
mycket rått, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon
säger."
Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en
missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i
hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte,
snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.
De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och
brödrester -- tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa
pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som
bestodos dem från gårdens trenne barn.
Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud
för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att
få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa
sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af
barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt
golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben
släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.
Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den.
Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp
till honom.
"Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån", stam- made han med
misstro och förundran i stämman.
"Go-go-go-s-s-sen", -- härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut
med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben
för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde
stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.
"Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn", sade
matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna
uppförde sig.
"Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone",
hviskade Maglena. "De är så farligt halt ute på bron."
Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut,
där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm
och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga
stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som
födorådstagare.
Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas "födorådstagare"
eller "gammelfolk", när de lämnat från sig gård och jordbruk till
sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de
skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den
gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla.
Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och
ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra
nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre
tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben
skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se
till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i
kväll annat att tänka på.
Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under
fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att
kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen.
Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som
stod ute på hällen.
Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke
liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade.
"Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt", stammade
han.
"Maglena och Månke å?" frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron
hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla
ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där
man bara "trätte" med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang
han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och
att farfar blifvit afklädd och kommit i säng.
_________________________________________________________________
SJUTTONDE KAPITLET.
"KASKEN."
Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak
-- ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante.
"Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit
med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden."
"De bli nog behändigt för er, de", sade Ante och ville förbi Grels,
in. Men denne ställde sig i vägen.
"Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss."
"Int få väl dom gå på koxen här, int."
"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här
bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes
karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till
brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och
skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å,
ska dit och vara med på hvad som blir."
"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga
sej."
"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa.
Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt",
tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.
"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han.
Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga
glimten i hans ögon.
Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro
borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan
själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen
själf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet
fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif -- och --
och!
"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen.
"Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask".
"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon
spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på
Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.
"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej
skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom
undergå.
"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena
lugnande.
"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin
än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't."
"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så
ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå."
"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att
jag skulle få spy af det."
"Men dom ville ha i er ändå förstås -- för att få ha roligt åt er när
ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno
mörka.
"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan,
han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej
kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just