Barnen ifrån Frostmofjället - 09

  Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den
  varit spjutet hvarmed han blifvit dömd att taga sig af daga.
  "Är jag god för att tvätta mej, så ska' jag väl ta mej igenom te kamma
  mej å, om de så skulle vara bå' en och två gånger i veckan."
  Maglena, som lämnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom
  snart opp från bäcken lika skinande ren hon som Månke.
  Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande
  hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen.
  Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där
  håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville
  dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta
  själfsnyggelsetillstånd.
  "Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke
  genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att
  få det rent och om möjligt slätt.
  "Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt
  ryggen på tröjan."
  Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och
  därmed förlorat förmågan att röra sig.
  Maglena kände sig liksom lite ångerfull. Hon vred hastigt ihop sitt
  hår omkring en kam af järntråd med mässingsrand på, som hon fäste högt
  i nacken. Så knöt hon ylleduken på igen och tog snabbt i tu med
  morgonbestyren. Först "ladugårdssysslor" förstås, för mjölk åt pojkar
  och hela hushållet. Hon måste sen se om kräken, skrapa och borsta dem.
  "Gammelfolke" blef i en hast till en hel ståtlig ladugårdsbesättning.
  Matmor dukade sedan fram frukost åt "karlarna". Hon hade så när puffat
  "drängen" Månke rätt in i elden under striden att få honom att sitta
  nära den och värmen, när han, som visste med sig att han var dräng,
  ville ge' husbonden den platsen vid "öfre" ändan af bordet.
  Medan de åto stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade
  vantar. Först efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' för sig af
  mjölk och de brödbitar och limpkanter hon hade sparat i
  matsäcksknytet. Ante lade på elden och skickade drängen till skogs med
  kälken. Han skulle i dag efter ved för hushållet och kände betydelsen
  af att vara både häst och dräng.
  Maglena hade bäddat opp sängen, "sopat" golfvet med en knippa
  björkris, diskat och skakat "kläderna". Som matmor satt hon nu på en
  hopvikt fäll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond själf
  satt hopkrupen i andra fållen och tåligt väntade på det för en
  husbonde rätt oundgängliga plagget.
  Hon stälde under tiden frågor på honom i katekesen, hvilken de förstås
  förde med på vandringen:
  "Hvad nytta medför arbetsamhet?"
  "Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen
  till synd."
  "Käre dej gör de int så noga. Bara lappen bak blir riktig, förstås",
  fortsatte Ante i samma andetag.
  "Du kan väl int gå med frans kring byxbena häller nu, när du är
  storbonde", invände Maglena förebrående.
  "Hvad förstås därmed att Gud hörer våra böner", frågade hon i samma
  förmanande ton.
  "Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begära
  eller det som för oss bättre och nyttigare är."
  "Det blir nästan kallt att sitte så här", sade Ante och försökte att
  få den slitna fållen att räcka om den bara kroppen.
  "Ja, så får du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag
  bara slamssytt så jag får göra det bättre i kväll när du lagt dej."
  "Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den här behändiga "'stugan'",
  fortfor hon.
  "De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så
  kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma
  härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare."
  "Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga."
  "Men vi ha nog ingenting te äta."
  "Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena.
  "Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn.
  "De blir nog ingen annan råd ändå,än att vi ge oss ut igen", slöt han
  med en suck.
  "Nog kan vi väl hitta på nå'n råd, då vi ha' de så behändigt här."
  Maglena slet hurtigt andra ärmen ur fars gammeltröja. Hon ämnade sy
  igen ärmhålen och göra den till utanpåkrage.
  Bästa råd blir, att du tar pengarna våra, alla tolfskillingarna och
  går ut nu, på skaren. Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt
  och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter
  handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om."
  Antes min klarnade.
  "Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre
  tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan
  jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss."
  "Och du hinn få bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore
  så att löfvet börja spricka fram på björkarna så kunde vi göra vispar
  å, och lassa på kälken."
  "När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante
  småskrattande.
  Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan
  att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat
  katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu
  någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring
  bygden efter mat och husrum.
  "Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i
  snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg
  riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd
  farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut.
  "Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med
  lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar.
  "Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är
  det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen
  får torka uten."
  Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet.
  "De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag
  far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n
  sättpotatis."
  "Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena
  inifrån stugan.
  "Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under
  dörrkvisten.
  "Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på
  glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon
  stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen.
  "Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa
  lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af
  småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det
  började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver
  hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen,
  men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant."
  Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in.
  "Hva ä' de?"
  "Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och
  i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en
  gång."
  "Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här
  vid elden."
  Han stod belåten och värmde sig.
  Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på
  fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen.
  På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och
  stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände
  sig emot henne.
  "Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."
  "Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte
  klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon
  låg och idisslade.
  "Maka dej Gullspira, du har bättre på dig du än jag", puttrade han och
  lyckades till sist få en dräglig plats på ett hörn invid geten och
  systern.
  "Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom första hufvudstycke i
  lill'katekesen, för i morgon ska' vi ha' husförhörskalas", sade
  Maglena med ganska inställsam röst.
  Hon började att få för sig att det var bäst till att ta' Månke med
  lämpor. Det oroade både henne och Ante att den lille brodern fick gå
  så olärd hela vintern.
  "Första hufvudstycket vet jag visst att jag kan", försäkrade Månke
  drygt.
  "Aldrig värdt att du säger de", utropade Maglena förtrytsamt. "Svara
  då på rappet på andra budet?"
  "Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke
  låta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."
  Svaret gick flytande, Maglena var påtagligen häpen. Men hon tänkte
  snärja honom med åttonde budet, som alltid tett sig trassligt för
  henne.
  "Hvad förbjudes i åttonde budet?"
  "All osannfärdighet och i synnerhet falskt vittnesbörd emot nästan."
  Månkes ögon lyste triumferande.
  "Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka",
  berömde Maglena.
  Månke pöste af belåtenhet.
  "Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan
  vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som
  jag", tillade han öfverlägset.
  Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att
  hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende.
  "Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon
  med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började
  sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran."
  "De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på
  hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så
  kan jag int minnas dom."
  "Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han
  skall vara präst, och då vi få int skämmas för en."
  "Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej."
  Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så
  tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna
  dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med
  askstekta pärer och glödstekt strömming.
  Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och
  värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna,
  händerna under kinden och boken på marken framför honom.
  "Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen.
  Katten spann och kurrade.
  Gullspira idisslade.
  Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att
  sy rosor på snart färdiga vantar.
  Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården",
  öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla.
  Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl
  vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen.
  Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske
  skulle dröja till sena kvällen innan han kom.
  I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag
  från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.
  Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så
  slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak
  lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett.
  Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord.
   _________________________________________________________________
   TJUGUTREDJE KAPITLET.
   UNDANJAGADE.
  Ante reste sig brådskande åter opp.
  "Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore
  efter er", flämtade han ännu kippande efter andan.
  "I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och
  läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad
  hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen.
  "Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad
  omkring.
  "Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han
  snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med
  sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut
  genom rätta dörren.
  Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i
  den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett
  hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig
  efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.
  "Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne
  å så väl som åt oss."
  Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt
  att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så
  Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så
  godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter
  sig häller.
  "De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han
  omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga,
  grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.
  Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den
  gården de nu rymde.
  Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i
  lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo
  henne ligga där som död.
  Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte,
  vågade flyktingarna hvila.
  De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan.
  Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt.
  Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret,
  men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så
  stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon
  var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja
  om en matbit.
  "Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter
  har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så ..."
  "Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den
  där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante.
  "De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe
  te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena.
  "Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa
  du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid
  nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål."
  Gullspira klagade icke.
  Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en
  slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante
  styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns
  lite isföre kvar.
  Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna
  hvirflade som trumpinnar.
  Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver
  kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en
  behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål.
  Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här
  kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.
  De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och
  varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till
  "stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig
  efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.
  Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det
  var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt
  något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem.
  Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem
  bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så
  mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade.
  Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som
  vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt
  och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån
  han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda
  finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner.
  "Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int
  svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par
  ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där
  skarsnön bar på måron."
  "I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get,
  som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat
  med ett illjarsgladt skratt äfven han.
  "Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag
  (piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också."
  "Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse,
  då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa
  hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en
  skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte."
  Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit
  rädda och flugit bort.
  "Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket
  i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp
  ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".
  "Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade
  af förskräckelse.
  Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira.
  "Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och
  glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes
  int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag
  kröp ner där."
  "Gosse, att du int dödde åf rädsla!"
  "Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med
  uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes
  utläggning af de faror de undgått.
  "Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och
  rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt
  (spöke), så dö nog ingen annan häller."
  Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt
  slöhetstillstånd.
  "Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det
  skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som
  stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."
  "'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot
  rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss
  att det liksom rörde sej bakom rishögen där'."
  "Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på
  mej."
  "Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst
  var tjock af förskräckelse.
  "Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men
  finndrängen klef fram än en par steg."
  "Gosse, jag står int ut te höra dej."
  "Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande
  utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög
  framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och
  hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från
  mej."
  "Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än,
  me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de
  är då min tro. Men nu sprang du väl?"
  "Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra
  drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos
  farfar."
  "Du stuli -- tagi olofvandes!"
  Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.
  "Ja-a han sa de."
  Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i
  mej, må du tro."
  "Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan
  Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i
  stan."
  Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.
  "Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!"
  "Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött
  om hon hört de."
  "Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag
  för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården."
  "Hvad då?"
  "Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te
  farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått
  slag."
  "Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen."
  "Han hade fått slag stackarn, och kunde int röra sig ur sängen",
  vidhöll Ante saktmodigt. "Far och mor i gården och småpojkarna hade
  kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fällen va
  borta. Farfar hade förmått säga att jag fått begge delan af 'en.
  Karlarna härma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen
  h-h-h-a f-å-tt k-k-k-klockan och f-ä-ä-llen, G-g-g-rels s-s-sska int
  få de. "
  "Han var behändig farfar, och godaktig. Men dom vardt väl sint pån?"
  "Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle
  ta fram klockan, och Grels hade vari så sint att han hade gråti och
  sagt allt hva ledt var te farfar."
  "Å där låg han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med
  ömmaste medlidande i rösten.
  "Jo, han fick den han kunde ty sej till, för si du han dödde igår
  kvälls, farfar."
  "Då ha han de lika bra som mor", sade Maglena lättad.
  "Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fällen."
  "Och finndrängen vill piska opp dej, och ha i Månke och mej brännvin",
  fortsatte Maglena, som rysande såg uppåt nipsluttningen. "Men vi måtte
  skynda oss härifrån."
  "Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när
  dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara
  me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me."
  "Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när
  vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som
  ligg öfver där."
  De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet
  med att snöra igen kunten.
  Hon grep Ante om armen.
  "Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och
  Knifven. -- Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom -- nu är
  dom bakom klippsten här bredvid --."
  Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket
  hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom
  nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes
  eggande rop af karl- och pojkröster.
  Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och
  Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa
  öfver kälken.
  Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig.
  Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.
  Barnen -- Gullspira -- Åter for det igenom honom att han själf fört
  dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig.
   _________________________________________________________________
   TJUGUFJÄRDE KAPITLET
   ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE.
  Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för
  Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och
  i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom
  och fortsatte vägen utåt älfkanten.
  En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga
  notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än
  mindre hunden rädd för.
  Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg
  fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke.
  Ante trodde inte sina ögon.
  "Mattes Klip!"
  Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade
  kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.
  Lappen gaf till ett utrop.
  "Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. -- Och Gud tröste oss,
  de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för
  fjällbarn i vår."
  "Mattes! Å att de är Mattes!"
  Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.
  Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.
  Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom,
  för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken
  ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom
  från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven.
  Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla
  förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem
  inom sig.
  Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så
  godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.
  Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför
  oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på
  marken.
  "Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i
  lappfjällen", sade Mattes.
  "Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en", puttrade
  Månke.
  "Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro
  de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af
  brännvin, som de ryker åf."
  "God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka
  elddryck, och det blir slut på lappen."
  Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt
  glada, jämna lapphumör.
  "Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara
  sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende
  ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla."
  Lappen tog ur "lappskåpet" (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit
  renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra,
  hungrigt togo åt sig.
  "Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få
  svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp."
  "Gulla er Mattes, låt oss gå", ifrade Maglena och drog Mattes i
  koltärmen. "Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta
  spår. Jag hör pojkar hojta å."
  Maglena fick Mattes med ner åt isen.
  Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att
  svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där
  man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver
  milsvidderna.
  Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna.
  Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med
  hö. Deras långbyxor med lappar och ref och deras långärmade tröjor
  utan midjebälte voro leda, obekväma plagg. Aldrig skulle en lapp velat
  eller kunnat komma fram i slik dräkt.
  Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin
  korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid
  smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de
  fjäderlätta skinnpjäxorna.
  Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på
  hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i
  repet för att hjälpa Ante att draga.
  Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa
  dem öfver uppstopet.
  Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med
  på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.
  Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på
  henne, mätt och förnöjd.
  Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig
  tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och
  hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se
  byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar,
  nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen,
  där deras gröna stuga fanns.
  Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. -- Där, just där nipvägen
  öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och
  småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två
  grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade
  de, lystna efter byte.
  Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll nog
  lika stadigt grepp i den han med.
   _________________________________________________________________